09 juli 2010
av Jenny
Inga kommentarer

Synd att inte klaga

Det slog mig för en stund sedan – idag är det fredag. Fredag i första veckan av makens mitt-i-sommarn-jobbperiod. Och det, mina vänner betyder att om tre veckor är vi mitt i packfrenesin igen. Lördag morgon, den 1 augusti, styr (den tyskplåtade) Saaben söderut, mot klippor, solsken och cappuccino på stranden. Kroatien. Tre veckor… Det är snart det. Klart överlevbart.

Av dem ska 1,5-2 tillbringas i Sverige, med början måndag. El Maco följer med, men om jag egentligen ids koppla upp och ha mig eller ej – det vete tusan faktiskt. Jag vet inte ens om ömma modern har trådlöst nätverk… Jaja, vi får se. Dessutom har jag ju 43 böcker på ingång, så jag borde kunna roa mig offline ett tag. Å andra sidan brukar jag komma på en massa spännande saker att prata om medan jag läser – saker som aldrig riktigt håller att ”konservera” tills man kommer hem igen. Vi får se vilket som vinner. Latheten eller impulserna…!

Idag ska vi till parken (igen – det är gott om parker att beta av i den här stan!) med kompisar till barnen – och så ska jag försöka ordna cirkusbiljetter tills ikväll. Imorgon har vi 4-årskalas. Tror ni morsan får guldstjärna i himlen – eller åtminstone i barnens hjärtan – för de här:

08 juli 2010
av Jenny
3 kommentarer

Vådan av att shoppa frisbee i Poshistan

Vi visste inte så mycket om stan när vi letade lägenhet – och inte hade vi särskilt mycket tid på oss att vara kräsna heller. Vi köpte, som man säger, grisen i den berömda säcken. Jag gjorde förvisso ett tappert försök – min tyske kompis P lärde jag faktiskt känna när jag (på engelska förstås) frågade runt på Google Wave om var man lämpligtvis bosätter sig i den här stan. (P var den ende som tordes svara och på den vägen är det.) Då hade vi en lägenhet på gång i Eppendorf, och P’s mycket diplomatiskt formulerade utlåtande var att Eppendorf är ”en smula posh”. Åhå sa vi, sen missade vi den lägenheten i vilket fall som helst – och hittade sedermera den här, i Harvestehude.

För att ge er svenska läsare lite referenspunkter i sammanhanget: Om Harvestehude vore Östermalm, så vore Eppendorf… Sumpan. Fast Eppendorf är inte Sumpan, i verkligheten är Eppendorf är beyond Öfvre Östermalm och Harvestehude är… bara beyond i största allmänhet. Och där hamnade vi. Haha.

Idag skulle barnen och jag gå till en lekpark i närheten, och på vägen fick jag ett ryck och bestämde att vi äntligen skulle köpa en frisbee åt kidsen. En frisbee kostar ju ingenting, tänkte jag – så det måste man ju våga köpa på lokala leksaksaffären – förlåt, jag borde nog kalla den leksaksboutiquen. Det är inte en butik jag går till för att handla inför barnens födelsedagar, om man säger så.

Så – dum i hela huvet som jag är, utlovade jag högt och tydligt frisbeeköp till barnen, och knallade in på leksaksboutiquen. För att spara tid vände jag mig till en personalperson direkt och frågade om de hade frisbees. Jomenvisst – flera sorter och modeller… varav den billigaste kostae €11. Den dyraste frisbee jag sett förut kostade nog 39 spänn eller så – 110 spänn var jag inte riktigt beredd på (nästa variant kostade €16, för övrigt).

Och i det läget – vad gör man? Säger ”oj så dyrt, nej då får det vara” och går därifrån och uthärdar barnens gråt och tandgnisslan hela resten av eftermiddagen? Eller spänner på sig bästa pokerfejset, betalar och går till parken med dyrgripen…?

Lyxfrisbeen var iofs riktigt bra – och egentligen inte ens en riktig frisbee, utan en plastring (jag förutsätter att den bygger på vetenskapligt grundad ingenjörskonst eller något sådant, något som berättigar prislappen…) som till och med den blivande 4-åringen med lite tur lyckas hiva iväg och få snurr på. Gossarna lekte och roade sig, och jag var också med en stund – och då skulle 6-åringen stajla. Som 6-åringar gör. Den här gången med påföljden att frisbee-ringen hamnade utanför lekparken – på banvallen till S-bahnspåret som ligger precis invid parken.

Och banvallen är instängslad – av väl befogade säkerhetsskäl.

Tjahapp. Där rök den frisbeen, sa jag (och tänkte på mina elva euro). 6-åringen gallskrek, det var ju så himla typiskt – först tjata om en frisbee i evigheter, sen få en – bara för att förlora den inom en halvtimme…! Men banvallen var försedd med 2 meter högt stängsel, inte mycket att tjafsa om. Ganz verboten – och förenat med livsfara dessutom.

Men – se då kom Opa. Inte vår Opa alltså, utan en vilt främmande Opa, en morfar eller farfar till några andra ungar som lekte i parken. Han var i 60-årsåldern skulle jag tro, såg förvisso spänstig ut för sin ålder – och visade sig fast besluten att bevisa att han innerst inne fortfarande är 20. Högst.

Jag försökte (på min stapplande tyska – ”Das ist keine gute Idee…”, sen hade jag liksom slut på formulerbara argument…) övertala honom att låta bli, hans fru försökte övertala honom att låta bli, men karln hade bestämt sig. Till slut gav hans fru upp och vände sig till mig med ett: ”Männer…!” – vilket var exakt vad jag just hade tänkt. Karlar…! 🙂

Farbrorn kom över stängslet, hämtade Den Snordyra Frisbeen – och sen var ju (som jag hade gissat) det verkliga kruxet att ta sig tillbaka. På utsidan fanns ingen bänk att klättra halvvägs på. Men det gick till slut, och jag hoppas verkligen att snälla farbrorn inte sträckte/överansträngde precis hela sig i processen, så han ska behöva ångra sitt tilltag…

Därtill blev jag starkt uppmuntrad av ett bevis för att civil olydnad faktiskt förekommer i det här landet, trots allt. Då finns det nog hopp, trots allt…!

08 juli 2010
av Jenny
4 kommentarer

Hjälp mig att fylla luckorna!

Sisådärja, nu har jag kommit överens med maken om det resonabla i att inhandla hela litteraturförteckningen på en gång och listan är finjusterad och avprickad mot Mittuniversitetes kursdokument.Sluträkning: 42 titlar, 3273:- 43 titlar, 3424:-… Men det är nästan all kurslitteratur för hela läsåret det, så det är egentligen inte SÅ farligt. Ska bli spännande att se hur Adlibris packar 43 böcker…!

Därmed tänkte jag fråga läsekretsen (!) om de böcker som Adlibris inte kan stå till tjänst med. Kanske står de i en bokhylla nära dig och har inte fått någon tillbörlig kärlek och omtanke på länge, och skulle kunna tänka sig att antingen flytta till en bokhylla i soliga Hamburg, eller också bara för en tid semestra lite här… Kort sagt – om du har någon av de här böckerna och inte regelbundet läser den, kanske jag kan få låna eller köpa den?

Saknade boktitlar

Lilla prinsessan – Francis Hodgson Burnett (1905, sv 1906)
Först så var det mörkt – Anna Höglund (1991)
Den vita stenen – Gunnel Linde (1964) (Den här kan finnas i bokhyllan hemma hos mamma, måste kolla innan jag köper.)
Ärtan och gruskornet, nr 1-2000 – Erik Mellgren (Det här lär vara en tidskrift för barn- och skolbibliotek, så hur jag ska få tag på den vete gudarna… Någon bibliotekarie i huset?)
Den gula väskan – Lygia Bojunga Nunes (1984)
Janne, min vän – Peter Pohl (1985)
Tom Sawyer – Mark Twain (1876, sv 1877) (Den här kan också finnas i bokhyllan hemma hos mamma.)

Hojta om du har en bok och kan tänka dig att avvara den, så kan vi säkert lösa saken när jag är i Schweden nästa vecka! Jag blir dig evigt tacksam – och betalar medelst kontoöverföring!

(Sen måste jag gnälla lite på kursledningen – nu upptäckte jag att i kursförteckningen har de stavat både författarens namn (Frances Hodgson Burnett) och bokens titel (En liten prinsessa) fel, så därför hittade jag inte boken på Adlibris. När jag hade koll på stavningen visade det ju sig att den fanns, trots allt. Ärligt talat – ska inte lärare på universitetskurser åtminstone kunna stava? Eller, om de inte kan stava, åtminstone dubbelkolla det de skickar ut till studenterna…? Eller är det jag som ställer helt orimliga krav nu igen? *grmbll* Å tredje sidan har Adlibris listat Maj Bylock som medförfattare till F. H. Burnett, så det är tydligen en knepig vetenskap det där. *cynisk, moi?* )

07 juli 2010
av Jenny
2 kommentarer

Man har så roligt…

…som man gör sig, eller…? Idag gjorde jag mig en skojig drink att liva upp tillvaron med – en Margarita, minsann.

Kollegan skrev ett inlägg på Facebook häromdagen, där hon oroade sig för att bli en depraverad hemmafyllerist, börja röka gula Blend och pimpla bananlikör ur souvenirflaskor (okejrå, det sista var min kommentar, men ändå…). Men jag misstänker att jag ligger risigare till med utförsåkningen, med tanke på gårdagens deppoinlägg – och nu detta… Mitt på blanka onsdan – och jag tittar inte ens på fotbollen (det gör däremot hela resten av stan – man kan följa matchen bara genom att lyssna till vrålen och vuvuzelorna från gatan – fast det är inte lika klockrent denna gången som mot England. Spanjorerna är visst lite vassare än britterna…).

Jag är ganska säker på att det egentligen inte ska vara några cocktailbär i en Margarita, men nu var ju syftet att liva upp mig så mycket som möjligt, lite ”guldkant-extra-allt”. Och då blev det coctailbär, eftersom jag nu i ett svagt ögonblick köpt hem en burk. Tanken var väl att erbjuda helgens gäster på en festlig drink eller så – men jag måste erkänna att i hettan och omgiven av fem vilda, glada barn, så glömde jag liksom bort det. Vilken värdinna, va – helt klart virrigast i stan… Å andra sidan tror jag inte att någon var sugen på alkohol – det var för varmt!

Jag har fått många kloka ord (och erbjudanden!) sedan gårdagens inlägg, både här och annorstädes. Och jag inser ju också själv att det är en process, och att det som avgör trivsel kontra icke-trivsel är den sociala faktorn – att jag (vi) träffar folk vi vill umgås med och som gör att här och hem på ett eller annat sätt blir synonyma. (Eller åtminstone får några gemensamma nämnare.) Och den sociala faktorn hänger på språket. Först krypa, sedan gå.

Och så var det ju det där med tålamodet dårå – det har ju aldrig riktigt varit min bästa gren… 🙄

Så – jag är fortfarande rätt låg, även om det på ytan är bättre än igår. Jag ägnade eftermiddagen åt att fika med en fullt normalt funtad (och engelsktalande!) tysk, som dessutom förtjänar en tapperhetsmedalj efter att ha uthärdat mina kids på sitt allra sämsta humör… Jag tror att de också har någon slags backlash efter helgens Sverigebesök, den äldste har sagt att han längtar hem, och när jag berättade att vi skulle träffa min kompis svarade den yngste att han ”också vill ha en kompis”… Så – de har det nog lite jobbigt de också just nu. De flesta vi hunnit lära känna här hittills är bortresta, och de vi vet är i stan har varit sjuka (mitt under värmeböljan – huga!), så vi träffar inte dem förrän i slutet på veckan. Så – de har varandra, och mamma – men just nu står modern inte högt i kurs. Jag är mest en slags möbel man använder att avreagera sig på – och det var det Philipp fick bevittna idag. Jättekul – inte. *grmbll*

Men jag dränker inte bara sorgerna i cappuccino och fashionabla cocktails – jag försöker givetvis vara konstruktiv och shoppa mig lycklig också. Jag tog tag i min litteraturförteckning till kursen jag ska läsa i höst och gav mig på att plocka i varenda bok för hela läsåret i varukorgen… Vid 40 titlar hängde sig sidan och jag tänkte herregud, får man inte storshoppa på Adlibris eller? – men en stund senare hade sidan repat sig och lätt mig trycka åtta böcker till i korgen. Summa 4018 riksdaler. Som hittat.

Sedermera har jag lagt ur några av de böcker som redan låg i varukorgen när jag började, och är nere på 43 titlar à 3619 spänn. Känns fortfarande liiite hårt – men å andra sidan är jag rätt sugen på att beställa allt på en gång, mest för att se hur ett bokpaket med fyrtiotre titlar ser ut. Och se om Adlibris kommenterar bamseordern på något sätt. Jag menar – hur ofta får de såna ordrar tro? Från privatpersoner, menar jag…?

Några av litteraturförteckningens titlar verkar inte gå att få tag på på Adlibris. Dem tänker jag återkomma om för att höra om de står och dammar i någon bloggläsares bokhylla och kan tänkas säljas/utlånas till nytysk (!) boknörd och cocktailfyllerist. Men det tar vi i ett eget inlägg, vid tillfälle.

(Hela varukorgen lät sig inte skärmdumpas – min skärm är helt enkelt inte hög nog…! Men ni hajjar omfattningen även om några böcker saknas nedan:

Och det roliga är att jag ser fram emot att läsa nästan varenda en!)

06 juli 2010
av Jenny
4 kommentarer

Hemlängtan

Tja, vad ska jag säga? Just nu längtar jag bara hem. Förutom att jag inte har något hem att längta till, eftersom huset är uthyrt i 3 år, men i alla fall. Jag tror att det är själva idén ”hem” jag längtar till. För ”hem” är inte här, så mycket är säkert. Frågan är om det någonsin blir det. Jag tror att jag känner som jag gör just nu för att jag uppriktigt tvivlar på den saken.

Ändå har ingenting hänt – ingenting särskilt. Dagarna lunkar på – maken jobbar, barnen och jag gör utflykter, kommer hem på eftermiddagen, lagar middag, äter och sen är det dags för nattning. Säkert är den plötsliga svackan en backlash efter makens semester, kraschlandningen i vardag och rutiner efter en lycklig (medelhavs-)bubbla med doft av frihet.

Jag längtar efter att boka in mig på någon skojig pysselmara. Åka iväg nånstans, träffa horder av tjejer jag knappt känner – förutom på nätet – och ändå kunna sitta uppe till sena natten och pyssla och prata skit och garva tillsammans, som om vi känt varandra hela livet. För det är så pysselvärlden funkar. Öppna armar, öppna hjärtan.

Och jag, mitt arma nöt, går och flyttar till ett land som är precis raka motsatsen. Ni får förlåta, men idag är jag redo att asfaltera hela det här jävla landet och svavelosen kring de tankar jag väljer att förskona er från är både djup och intensiv. Jag vet att jag inte är rationell, att det är mycket som är bra också, och att det ska föreställa nån slags äventyr det här – men just idag känns det inte så. Just idag vill jag inte ha nåt jävla interkulturellt äventyr – jag vill bara HEM.

Det är väl nåt slags fas man ska igenom…