Tillbaka i civilisationen: Reflektion om teckning, lärande och näringstillförsel.

Bloggen tystnade snabbt efter de där första posterna under semestern – snabbt och snopet, om jag får säga det själv. Uppkopplingen på vår andra semesterort visade sig vara minst sagt instabil, och att låta bloggambitionerna generera semesterfrustration skulle ha förfelat syftet, så då fick det helt enkelt vara, till dess jag var tillbaka i civilisationen igen.

Det är jag nu. Hej Sverige, hej huset, hej någorlunda stabilt wifi.

Hej vardag säger jag inte förrän på måndag, än har jag några lediga dagar kvar, för reflektion och för att ta ut kompassriktning framåt. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Viktiga dagar, trots att jag till synes fördriver dem med inget särskilt: Dricker kaffe. Lyssnar på radio. Tittar ut genom fönstret. Skitar ner ett papper med mina ännu ganska valhänta teckningsövningar.

Även om jag inte läser någon kurs i höst, måste jag fortfarande ha något att utforska och lära. Är man nörd så är man, antar jag. Nu blir det teckning/skissande. Jag vill kunna dra några enkla linjer, några få penseldrag med färg och ha åstadkommit en skiss, en minnesbild, en idé om något – verkligt eller tänkt. Skapa visuellt, inte bara verbalt.

Lärandet är konstanten – ämne och format varierar.

För lärandet är näring. Det har ingenting att göra med att nå ett mål, ”ha” kunskapen till något speciellt eller bli ”färdig”. Det är lärandet i sig som är en oslagbar mental näringskälla.

Min personliga käpphäst (okej, en av dem – jag har väl några stycken…) är att vår tid glömmer bort näringstillförseln när vi pratar om livspussel, balans och psykisk hälsa. Stress ska motas med mindre arbete – vila ett tag bara, sen kan man köra på igen, som förut fast kanske lite mindre. Jag hävdar att vila utan näringstillförsel leder till att man långsiktigt sänker sin kapacitet, som en åker som utarmas genom att ständigt producera, producera, producera. Men vi är vare sig åkerlappar eller produktionsmaskiner, vi behöver merän vila. Vi behöver näring – för kroppen, visst, men även för sinne och själ.

Det tar jag med mig i mina reflektioner. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Var finns bördighet och näringsrik mylla för mig att samla näring ur?

Det tänker jag på medan jag hämtar en kopp kaffe till och fyller ännu en sida i skissblocket med knotiga och skeva ansikten, vingliga hus och dysproportionella människorangel med 67 i skor, allra minst.

***

Och jotack, semestern var fantastisk. Fem veckor av idel lathet, solsken, simturer, vågor, bryggor, promenader, samtal, tystnad, skratt, närhet, utandning.

Ljuvligt – och välbehövligt. En rekalibrering.

En tablettask med blandat smågodis

En av de saker jag sörjer mest i min stulna/borttappade/mystiskt försvunna pysselutrustning är den lilla fina emaljerade akvarellasken som jag varit så glad åt. Den var gjord för att rymma 8 halvkoppar, men jag hade – efter inspiration från nätet, givetvis – hackat den så att jag lyckats trycka ner hela 14 halvkoppar i asken, trots att den var liten nog att utan vidare rymmas i en jeansficka. Å så glad jag var för den…

Men – den asken tillverkas inte längre så den kommer jag aldrig att kunna ersätta. Ack och ve.

I väntan på att lyckas bestämma mig för vad jag vill ha för portabel akvarellåda framöver, gick jag idag till lokala färghandeln och införskaffade lite temporärt godis så länge. Jag hade en plåtask för halstabletter liggande – en ask jag egentligen köpt för att jag gillar plåtaskar och tänkte att ”en sån måste man ju kunna ha till nåt… nån gång”. (Pepparmintstabletterna som var i gav jag inte mycket för, däremot.)

Och sedan min gode far fattat tycke för ett märke av ryska akvarellfärger jag tagit med mig vid ett tidigare besök, gick jag redan och sneglade på de där färgerna och var nyfiken på att testa dem jag också. (White Nights heter de,  och är lite roliga på så sätt att de kostar nästan ingenting alls, vare sig hemma eller här. Ändå är de inte så dumma att måla med.)

Inför sverigeresan nu i helgen hade jag inhandlat ett nytt litet gäng färgkoppar åt fadern – och då fick jag syn på den där tablettasken igen, som bara låg där och skräpade.  Och se – när jag provade med pappas färgkoppar i asken kunde jag raskt konstatera att asken verkade som klippt och skuren för nio helkoppar.

(White Nights säljs bara i helkopp, och de är också lite odrygare. Det är inte så att de har mindre pigment, som färger i ”studiekvalitet” brukar ha. Det är snarare så att de är lite som ett mellanting mellan ”kakfärg” och tubfärg i konsistensen – och går åt lite fortare än exempelvis Winsor & Newtons färger.)

 

TablettaskSmågodis2

Sagt och gjort – idag tog jag min tablettask och gick till godisaffären för att plocka ut en palett på nio färger av lösviktsgodiset… jag menar av de lösa färgkopparna. Fast det kändes faktiskt ganska mycket som att stå i gottaffärn och välja smågodis…! Erkänn att det ser ganska smaskigt ut…? 🙂

TablettaskSmågodis3

Jag är ju egentligen inte så väldigt hemma på akvarellmålning, utan mer nyfiken på att försöka lära mig. Det var inte alldeles enkelt att välja nyanser. Jag menar – vilken ”palett” behöver jag? Vad passar mig och mitt sätt att måla? Jag vet ju knappt vad jag håller på med… Fast jag begrep åtminstone bättre än att bara välja ”fina färger” och försökte tänka att jag skulle ha varma och kalla toner av varje färg, eller åtminstone möjlighet att värma upp eller kyla ner nyanserna genom att blanda med någon annan färg.

Jag försökte också tänka färger för så kallad ”urban sketching”, vilket jag inte kan påstå att jag utövar, men vilket väl är vad jag drömmer om att kunna göra. Stadsfärger alltså. Men vad är det för färger på en stad egentligen…? Femtio nyanser av betonggrått…? När jag ser färgerna så här på min hemkluddade färgkarta, tänker jag att de känns lite i klatschigaste laget, om jag inte i första hand tänker mig att måla av graffitiväggar. Kanske jag borde ha valt jordigare, mer nedtonade färger?

TablettaskSmågodis1

Färgkopparna sitter fast med varsin glue-dot* på undersidan, men de går ju ändå att peta bort om jag vill byta ut någon färg framöver. Det kanske jag kommer att göra – de kostar ju i princip ingenting, så det känns inte som en katastrof om jag ändrar mig. Vi får se – jag märker väl när jag börjar använda dem. Men nu har jag i alla fall en portabel akvarellåda igen – tills när jag nu får tid att ta mig ut och skissa/måla på stan igen. Det känns fint. EN ordning återställd i alla fall!

(*Alla pysslingar vet vad glue-dots är – men för er andra: Det är en slags gummiartad lim-plutt (ursäkta fackterm) man köper på rulle, och som är bra att fästa ungefär allting med.)

Tankar från en nattsuddande penselsucker

Men vänta, stopp. Jag är inte redo för natt riktigt än. Det är ju nu det blivit sådär vidunderligt tyst och jag äntligen hör mig själv tänka. Och då ska man stänga av och släcka ner och lik förbannat missa alltihop…?

Egentligen skulle jag vilja ta fram penslar och färger och experimentera med akvarell en liten stund, men det är inte riktigt läge att rumstera om och leta efter prylar mitt i natten, så det får väl vara då. Dessutom har jag insett att de penslar jag har är rätt värdelösa – använder bara såna där plastpenslar med inbyggd vattenbehållare – de är väldigt smidiga att ta med, och visst de fyller väl någon slags penselaktig funktion, men… Bra är de inte.

Det är kluvet det där med prylar medan man lär sig saker. Visst klarar man sig med enklare grejer när det ändå bara är för ”hobbybruk” – men samtidigt kan jag tycka att de billigare produkterna är svårare att använda och få riktigt som man vill. Och det gynnar ju knappast lärandet heller. Särskilt om man råkar vara utrustad med lite dåligt tålamod.

Med akvarellfärger har det varit så för mig. Winsonr&Newtons Cotman är rätt klassiska studiekvalitetsakvareller som man ofta rekommenderas att skaffa som nybörjare. Men jag har aldrig kommit överens med dem. De är inte dåliga – men de uppför sig bara inte riktigt som jag förväntar mig, och då blir det mycket svårare.

Jag tror att det är samma sak med penslar. En bra pensel gör målandet lättare – en dålig pensel gör det svårare, omöjligt i värsta fall. (Plastpenseln ligger nog någonstans mellan svårt och omöjligt på skalan, skulle jag tro.)

Jag ska inte bli snobb och inbilla mig att mina skeva akvareller ska bli konstnärliga mästerverk om jag bara köper mig en riktigt dyr pensel – men en sak jag fastnade för i veckans teckningskursfilmer var just lärarens pensel. Den såg inte alls ut som jag väntar mig att en bra pensel ska se ut.

(Jag har sen listat ut att jag främst sett syntetpenslar, och de har en annorlunda, stelare karaktär.)

Kurslärarens pensel påminde om ett levande, yvigt väsen när han sköljde ur färgen ur den, håren var kortare men samtidigt mjukare än hos de penslar jag använt. Kortare men ändå mjukare? Hur blir det då…? Jag ser det framför mig, men vill känna också. Känna, testa, leka.

Nackdelen är att riktigt bra naturhårspenslar är riktigt, riktigt dyrt. Man får många syntetpenslar för samma pengar…

Fast… Min tanke återvänder hela tiden till den där bilden, av de mjukt vajande penselhåren i vattnet, med den ursköljda färgen virvlande omkring. Mjukt och skönt och levande. Jag har svårt att släppa det.

(Sucker? Moi…?)

Close the gap – om att få öga och hand att lira tillsammans

Jag kom att tänka på den här videon när jag svarade på kommentarer till mitt tidigare inlägg om att jag börjar våga tro på att jag faktiskt kan teckna. (Och får!)

(Eller, egentligen var det inte just den här filmen jag kom att tänka på, utan en annan film till samma text av Ira Glass. Den här kändes dock lite roligare, och det är ändå texten som är det viktiga, det jag vill prata om.)

För samtidigt som jag blev glad åt att min teckning från kaféet i förra veckan faktiskt blev ganska bra, inser jag ju att det inte är det det handlar om. Det handlar inte om att ”rita fint”, tvärtom. Det är  hela ”rita fint”-konceptet som får oss att överhuvudtaget lägga bort ritpennorna och säga ”jag kan inte”. För det blir inte fint. Och vad fan är fint, egentligen?

Jag tänker på det som Ira Glass säger i filmen, om ”the gap”, klyftan mellan det vi ser och vill avbilda – och det våra stackars darriga händer lyckas prestera på första, andra och kanske till och med hundrafemtielfte försöket. Det ser inte ut som vi ville att det skulle, det ser inte ut som det vi såg. Och det är ju det där som är lärandet, att sluta klyftan mellan vad ögat ser och vad handen kan förmedla. Och någonstans tror jag att det är en rörelse i båda led. Det är inte bara handen som ska lära sig, utan även ögat ”lär sig” att se på ett visst sätt, som är ens alldeles eget. Ögats seende och handens uttryck närmar sig varandra från varsitt håll, och där de möts har man hittat ett kreativt uttryck som är ens eget. Oavsett om det är ”fint” eller ej.

Men bara det att det är ens eget, gör att det är värdefullt i sig.

Jag kan rita, jag är inte rädd

”Eget beröm luktar illa” hette det förr, men det tänker jag strunta i idag, så ni får antingen låta bli att läsa eller hålla för näsan. Idag tänker jag berömma mig själv så mycket jag bara orkar.

En sak jag gillar med mig är den där superkraften som jag skrev om för lite sen. Att jag förvisso är en ängslig själ och rädd för en massa saker – men jag gör det jag vill och tror på ändå. Lite samma sak är det med det här att ge sig på nya saker, saker man inte tycker att man ”kan”. Jag tycker att det är dödsläskigt – men jag gör det ändå, baföratt.

Ingen ängslan ska komma här och diktera vad jag ska göra och inte.

Jag har redan antytt, men egentligen inte sagt så mycket mer om saken, att jag går en teckningskurs just nu. Jag har tänkt på det länge, att jag skulle vilja lära mig rita eller skissa. Framför allt sådär on the fly som vissa så kallade ”urban sketchers” gör, när de ställer sig i ett gathörn med en ritbok och en flink penna och på fem minuter förevigar gatuscenen framför sig. Ge dem två minuter till och skissen är i färg.

Sjukt imponerande, älskar det. För mig behöver sådana skisser inte ens vara vackra, eller ”perfekta”, tvärtom – perfektion nästan stör. De ska se snabba och flyhänta ut, några skeva och småslarviga linjer ger bara en skön karaktär.

Jag har nog alltid velat kunna rita. Är ju liksom uppvuxen i en illustrationsateljé, så det har alltid funnits där. Tecknade bilder. Skisser. Papper och akvareller. Penslar och pennor. Men det kändes aldrig självklart som skrivandet för mig. Och så var det liksom pappas grej, inte min. Så jag släppte det. Höll mig till det jag redan var bra på. Ord går ju också att måla med.

Men någonstans i bakhuvudet har jag nog alltid velat ändå. Och idag upptäckte jag att jag kan.

Elbgold11april2014

Jag åkte till mitt favoritcafé och beställde in en kaffe och en flaska mineralvatten. Kaffet hann bli kallt innan jag tog mig tid att dricka det, men vad gör man inte för konsten? Jag hade ju viktigare saker för mig!

Dan Price, som jag skrivit om tidigare och som är kompis med en av huvudlärarna på teckningskursen, lär ha sagt ungefär att teckna går ut på att rita en form, och sen formen bredvid, och formen bredvid den. Och så håller man på tills det är klart.

En rätt skönt pragmatisk syn på tecknandet – och ungefär det jag tänkte när jag började försöka skissa ner interiören på caféet idag. En vinkel här, en linje där. En ellips här och en skugga där. Tills jag hade åstadkommit den där skissen.

Och ni får tycka vad ni vill, men jag är själv grymt imponerad. Jag hade ingen aning om att jag kunde göra något sådant. Visst – alla strecken är inte vare sig räta eller raka. Men de flesta funkar.

Det kändes stort, jag trodde verkligen inte att jag kunde. Jag menar – jag ritar ju inte, har inte gjort sedan jag var tvungen, på högstadiet eller när det var. I höstas började jag prata om att rita, men då menade jag mest såna där zentangle-grejer, mönster och krumelurer som avkoppling. Det här är nåt annat. Sätta sig på en stol med papper och penna, titta på hur något ser ut och sen rita ner det på pappret – det har jag nog aldrig gjort.

sbs_w1_pic2

(De här skisserna hörde till förra veckans hemläxa, då temat var att dokumentera vardagen. Här har jag hemfallit en del till min sedvanliga hemmaplan, skrivandet. Den här veckan tänkte jag försöka låta bli att skriva så mycket… Hm. Fan tro’t. 🙂 )

Nu ska jag dessutom förtydliga två saker vad gäller kursen:
1) Kursen började för en (1) vecka sedan.
2) Det är inte den sortens kurs där man får lära sig perspektiv och tekniker och liknande, utan mer en ”kom igen nu, ut och rita med dig”-kurs. Teknik är med andra ord det jag fortfarande saknar.

Å tredje sidan är teknik det som är bland det enklaste att skaffa sig.

CortadoLyL

(Mitt kaffe, det som hann kallna, och mineralvatten. Akvarell.)

Jag ser mycket väl skevheterna och skavankerna i mina bilder. Jag har som sagt bara hållit på med det här en vecka, så det stör mig inte. Däremot ser jag saker jag tycker om. I akvarellen ovan gillar jag skuggor och reflektioner i glaset – jag har inte fått till dem överallt, men här och där funkar det. Och att jag tänkt på att bryta den varma färgen på kaffet med skuggor i blågrönt. Instinktivt, men fan – det funkade ju!

Ingen är mer förvånad än jag över det här. Förvånad, men glad!