Blogg100, dag 27: Om spinnande infernon, käpphästar och prestationszoner

Som sagt. Det var inte såhär jag föreställde mig mitt Blogg100-fuskande, med flera veckor mellan inläggen. Några texter i veckan skulle jag posta, hade jag tänkt – inte alltid långa, men alltid eftertänksamma, reflekterande och baserade på allt som rör sig i huvudet – för det gör det. Konstant, på gott och ont.

Istället fick jag ännu en påminnelse om det inferno jag valt att leva i. För ja, jag har valt det själv, och jag väljer om det varje gång jag bemöter mina tvivel med eftertanke – jo, jag vill faktiskt göra det här, hur galet det än är. Men sen glömmer jag igen, infernot spinner så snabbt att jag faktiskt inte hinner fundera på det – jag åker med, försöker andas där jag kan, hålla tempot och INTE. TAPPA. TAGET. Slinter jag så dör jag. Simply put. 

Just nu är det dags för deadline, en liten rackare som ska in nästa onsdag. Liten – men SVÅR. Folk frågar mig, men allt jag kan svara är att jag inte heller fattar – inte uppgiften och inte litteraturen heller, och ska sanningen fram är jag inte säker på att rapporten jag valt att skriva om var så himla väl vald, fast examinatorn gett sitt ystra bifall. Så egentligen kokar det väl ner till att jag egentligen inte förstår uppgiften – och å andra sidan har jag varit med så länge nu att jag inser att det inte tjänar något till att mejla examinatorn och fråga, jag lär ändå inte bli klokare av svaret. 

Klokast lär vara att skriva ihop något, om det så blir det sämsta jag skrivit, lämna in och invänta feedback från examinatorn. SEN kan jag komplettera, om det behövs.

En tidigare kollega kallade mig en gång för många år sedan ”kompromisslös”, och jag lär väl aldrig få veta vad han egentligen menade med det. Men det ligger något i det på så sätt att jag håller mig med ett helt stall käpphästar. En av dessa är att vår samtid är så förb… rädd att göra fel. Vi säger att vi ”lär av våra misstag”, men i själva verket vågar vi inte riktigt ta ut svängarna bortom bekvämlighetszonen – som i det här fallet ofta sammanfaller med en prestationszon, ett område där vi vet att vi klarar att prestera.

Jag säger att det där hämmar oss. Det gör att vi klarar att prestera med det vi har, här och nu – men vi kommer aldrig någon vart. För att utvecklas måste vi kunna kliva över stupet och lita på att vad som än händer – oavsett om vi flyger eller faller – så blir det bra. Det ordnar sig. 

Tarotkortet The Fool, Dåren, som muntert kliver ut i det okända, med just den sorts naiv tillit som vår tid lider sådan förtvivlad brist på.

Jag tycker generellt att vi idag är duktiga på att prata om vår tillåtande attityd, lärande kultur och utrymme för olikheter. Men alltför ofta ser jag fall då vi agerar precis tvärtom, och den som inte presterar ”rätt” snabbt blir paria och åker ut i kylan. Istället för att samlas, och gemensamt lära och utveckla det som kanske är fel, kanske bara annorlunda, dömer vi ut och bort och stänger dörren om det trygga ”korrekta”. 

Min erfarenhet är, att jag aldrig lärt mig så mycket som de gånger – kurser eller andra sammanhang – då något blivit fel. 

Ett klassiskt exempel från min (dåvarande, dock höggradigt relaterad till min nuvarande) arbetsplats är den gången då en informationskampanj gick snett och kundtjänsten blev fullständigt nedringd av kunder som undrade ”vad tusan?”. 

Det blev ”all-hands-on-deck” för att svara i telefonerna, och det VAR verkligen ALL hands. Generaldirektören satt mitt emot mig i kontorslandskapet och svarade i telefon med stor inlevelse och engagemang. Jag minns inte vilket år det var, men säkert närmare 15 år sedan och fortfarande en av de där händelserna jag minns och reflekterar över ibland. Jag var både ung och ganska ny på jobbet, men jag var inte den enda som efteråt hävdade att det där hade varit ganska häftigt – trots att det var en slags kris som inträffat på grund av att någon haft lite otur när de tänkte.

Problemet är, tror jag, att vi lätt kan räkna ut vad krisen kostade – men vi har inga ekonomiska modeller för att värdera det vi lärde oss, eller den kulturbärande berättelsen som många av oss bär med oss än idag. Hur många kronor och ören är den värd?

Det här funderar jag på, medan jag kämpar med obegriplig litteratur och en abstrakt kursuppgift och alltmer inser att den här gången kan det blir en av de i särklass sämsta texterna jag någonsin skrivit, alla kategorier, som jag till slut skickar in för bedömning. 

Men det är okej. Alltid lär jag mig något. 

Blogg100, dag 20: Mental mjölksyra

Det är som en pendelrörelse, beslutet att plugga halvfart utöver heltidsjobb. Eller motivationen för det där beslutet, rättare sagt. 

Det är inte så att jag ändrar mig egentligen, jag vet varför jag gör det jag gör och jag står fast vid det jag bestämt mig för. Men herregud vad jag önskar mig tid att bara kunna få vara lat ibland… Slippa ha dåligt samvete för helger då jag bara inte orkar läsa en rad, slippa ha framförhållning och kalkylera med hur mycket tid jag har/kommer att ha fram till det ena eller andra seminariet, hur långt jag måste ha hunnit jobba i varje vecka för att ligga i fas med deadline. Ha råd att vara lite slarvig med min tid.

En pendelrörelse, som sagt. Ibland har jag flow och det går hur bra som helst – ibland… Jag har aldrig sprungit ett maratonlopp (ärligt talat aldrig sprungit längre än 5 km), men jag föreställer mig att det här är lite som kampen mot mjölksyran under ett maraton. Man kommer in i en andra andning och tröttheten/mjölksyran försvinner, ger en utrymme att andas, leva och till och med flyga fram. 

Och sen slår den till igen, när man minst anar det och inte har något att sätta emot. Mjölksyran. Tröttheten. 

Just nu är en sån period, när jag känner hur jag går på batteriångor och ren vilja. Jag har en halv inlämningsuppgift och en uppsats kvar att skriva, sen är det sommarlov. 74 dagar. Bit ihop nu. Kör. Lite till. Inte ge upp nu. Inte när du kommit så här långt. Lite till kan du. Lite till. 

Blogg100, dag 10: Most bang for my bucks

En gång när jag var barn, kanske en 8-9 år, fick jag lite pengar och ett uppdrag att cykla in till byn – vi kan för enkelhetens skull kalla den Bonnhåla, population: ca 800, om man räknar med alla kringliggande gårdar – för att handla något. I dealen ingick ett visst budgetöverskott, vilket jag skulle få använda till att köpa godis eftersom det var lördag. 

Några timmar senare var mina föräldrar troligtvis i upplösningstillstånd eftersom deras enfödda dotter tycktes uppslukad av jorden. Det var hon nu inte, men väl uppslukad av en omöjlig beslutssituation. Inköpslistan var avbockad, inga problem där – men sen var det ju det där godiset till mig själv. Så där stod jag; matkorgen klar, pengarna i handen, gotthyllan framför mig. Ta vad du vill. 

Grejen var att det hade blivit en ganska stor peng över – idag som vuxen vet jag att det lätt blir så, eftersom man inte vet exakt vad allt kostar och måste ha lite marginal. Men den gången uppstod ju problemet: Hur mycket får jag köpa för? Får jag köpa godis för alltihop? Jag hade kanske 30 kronor över, det var inte lite godispengar på 80-talet. Det var ju trots allt lördag, och skulle väl vara Razzel eller Nöjesmassakern eller något annat trevligt underhållningsprogram – jag kanske borde köpa till en gemensam godisskål? En twistpåse kanske? Fast den var ju hiskligt dyr – jämfört med barngodispåsarna, men mamma och pappa gillade väl inte skumsockerbitar och tablettaskar precis…

Sådär höll jag på. Tanten i kassan försökte hjälpa till ett par gånger, men då blev jag ju verkligt skräckslagen så det funkade inget vidare, och hon lade ner försöken. 

Jag minns faktiskt inte om jag faktiskt kom till ett beslut till sist, eller om mina föräldrar tog bilen och kom på skallgångsjakt efter sin förlorade dotter. Men på något sätt löste sig ju historien, för annars skulle jag väl ha stått där än. 

Jag tänker på det här, en liten lustig barndomshistoria med en god portion självironi, och inser att jag är precis likadan idag. Idag är godishyllan utbytt mot en lång lista med roliga, spännande och intressanta saker jag vill göra, och pengarna mot dygnets 24 timmar och budgetramverket som säger att det är en bra grej om jag hinner sova någon liten stund då och då. Men principen är densamma. Det finns så mycket, och jag vill ha allt – hur ska jag kunna veta om det här eller det där är roligast, bäst eller mest intressant/lärorikt/utvecklande/whatever? Hur ska jag kunna välja?

Är jag lite elak mot mig själv tänker jag att jag var smartare när jag var liten, för jag räknade överslag som en miniräknare på speed den gången, utvärderade alternativ på alternativ, räknade, räknade, räknade. Most bang for my bucks, kunde jag ha sagt, om jag känt till uttrycket. Idag när jag är vuxen och ska föreställa klokare än då, tenderar jag övertrassera energikontot både titt som tätt, just på grund av den här oförmågan att VÄLJA. Jag vill så mycket, nog måste jag kunna göra alltihop, om jag bara pusslar lite…?

Jag tror fortfarande att jag ska kunna hitta någon formel som gör att allt jag vill göra går ihop, skapar magiska synergier som maximerar energibudgeten och verkligen ger most bang for my bucks. Men ibland vet jag inte…

Blogg100, dag 9: Metareflektion, konsultifiering och vikten av att göra ingenting

Det blev två dagar utan inlägg; en var planerad, den andra ”bara blev”. De första dagarna av utmaningen var jag ju faktiskt ledig – visserligen för att gå i skola, men ändå. En skoldag rymmer tveklöst mer utrymme än en arbetsdag. Samtidigt behövs tid för att stanna upp och bara tänka. Idag – en dag som är bräddfylld av möten och krishantering – har jag smugit undan en stund på lunchen, på lunchdejt med mig själv. Då har jag tid att tänka – och att skriva, händelsevis. 

En kurskamrat och jag skrattade åt det där med att tid för reflektion kommit att bli på modet i många organisationer idag. Och det är ju bra, men det vi skrattade åt var att det inte är helt ovanligt att den där reflektionen, i effektiviseringens namn, genomförs med en slags ”okej, då tar vi tio minuters reflektion – sätt igång”-förtecken. Och det är ju stor humor, kanske särskilt för mig som är så beroende av ständig/kontinuerlig reflektion som jag är. Men det är svårt att förklara vad den sortens reflektion egentligen är – att det är själva reflekterandet som ”görande” som har en katalyserande effekt, snarare än att man vänder och vrider på själva sakfrågan i något tänkt reflekterande syfte. 

Jag tror att det där hänger ihop med hur vi konsultifierar kunskap och lärdomar – vi hade det temat uppe under en tidigare kurs, men jag minns inte vad det kallades. Men idag finns överallt konsulter som säljer in förenklade idéer i ”receptform” till oss. Fast konsulterna säljer givetvis inte in dem som förenklinga, gud nej. Nej de säljer snarare in det som forskningsbaserat, och viftar med något universitet eller forskning som legitimitetsstämpel. Och det finns säkert forskning i botten, men forskning är i regel för komplex, för många ”om och men”, för att vara säljbara. ”Konsultifieringen” jag tänker mig är själva nedkokandet till lättsmälta munsbitar, en modell och några konsulttimmar, bam-wham, klart att fakturera. 

Men en förenkling är en förenkling; den stjäl detaljer och nyanser – som en lågupplöst bild i jämförelse med en högupplöst. De grova dragen är desamma, men nyanserna är borta. Då tror jag att man lätt hamnar i resultatet: ”Okej, nu ska vi reflektera. Ta tio minuter och sätt igång!”

När jag gick en skrivkurs för många, många år sedan, betonade ena kursledaren vikten av att ”bara ligga på soffan” och göra ingenting mer än ligga på soffan. Titta i taket, ha lite tråkigt. Låta tankarna roa sig själva en stund. DET är reflektion för mig. Vad mina tankar än under den stunden väljer att leka med, röra sig kring, reflektera om, så är det ATT jag låter dem hållas som utgör reflektionen. Görandet. Tillåtandet. Släppandet av kontroll. Varandet utan att nödvändigtvis agera på det jag har omkring mig.

Men det är ett svårsålt koncept. ”Vafalls?! Låta tid bara gå? Utan att följa upp resultat och effekt? Kommer aldrig på fråga!” Men jag fortsätter smyga undan på mina reflektionsluncher, och låter tankarna flyga bäst de vill. Man vet aldrig var de hamnar, men de hamnar alltid någonstans. Och det är gott så. 

Blogg100, dag 6: Vi är ett, och vi får vad vi mäter

Innan du läser dagens inlägg: Läs Bob Hanssons debattinlägg om utbrändhet som samhällsproblem. Bara gör det. Se det som en ouvertyr.

***

Jag såg det redan i december. Ett välbekant ansikte som fått en skrämmande, askgrå skuggning som aldrig funnits där förut; ögon som förlorat ljus och glimt och liv; en kropp som allt mer påminde om en vissnad blomma, slokande och hopkrympt. En person som tappat bort sig själv. Jag såg och jag visste så väl vad det betydde, men jag sa ingenting. Vad skulle jag ha sagt? Jag intalade mig att jag inte kunde göra något. Att det inte fanns något jag kunde säga som skulle göra någon skillnad.

När jag försöker beskriva vad jag upplevde i det där mötet, tänker jag på Michael Endes bok Den oändliga historien. Den är en av de bästa och vackraste böcker jag läst; en barnbok som håller för vilken vuxen omläsning som helst. Den handlar om hur ett grått, tyst och smygande Intet förtär världen Fantasien. Den handlar om att växa upp, förstår mitt vuxna jag. Om att bli vuxen och glömma bort sina fantasier och drömmar, och istället navigera en tillvaro av måsten, krav och oro. 

Bob Hanssons text får mig att dra djupt efter andan eftersom jag inser att där Ende beskrev en människas Fantasien på väg att förintas av ett grått absorberande Intet, beskriver Hansson precis samma sak – men ur ett samhällsperspektiv.

Jag skulle ha sagt något. Jag vet inte vad, eller hur, eller vad det skulle ha kunnat leda till. Men det spelar ingen roll. Jag skulle ha sagt något. Vad som helst. Visat att jag såg, och fattade.

Vi väljer, som kollektiv och som samhälle, att inte se. Vi väljer att intala oss: Det finns inget jag kan göra. Det finns inget jag kan säga. Det händer inte mig. Det rör inte mig. Men det är inte sant. Det rör oss alla. För innerst inne vet vi mycket väl att det inte handlar om några svaga individer som gjort något fel för att bli sjuka, och att alla starka, rationella individer går säkra, ”har koll”, ”jobbar proaktivt”, ”äger sin kalender” och allt vad det heter. Prestationssamhället är en struktur, lika mycket som patriarkatet eller något annat. En struktur kan inte övervinnas av någon individ, stark eller svag. Strukturen måste förändras av det kollektiv som lever i den – och för det krävs vakenhet och medvetande. Sjukdomsinsikt, som Bob Hansson kallar det.

För några veckor sedan fick jag lära mig uttrycket ”du får vad du mäter” av en klok kollega som inspirerar mig mycket. Känn på den en stund, och fundera på vad vårt samhälle mäter, och vad det innebär. Vad räknas idag? Vilka är vår tids hjältar? Vad tror vi på? Vad mäter vi?

Jag skulle ha sagt något. Men jag var tyst. Jag visste inte hur jag skulle kunna rädda dig. Förlåt mig. Jag skäms så för det. Även om jag kanske inte kunnat göra mer än en liten, liten skillnad för dig – så skulle jag åtminstone inte ha bidragit till att fortsätta normalisera att vårt samhälle bryter ner människor. 

Och det spelar egentligen ingen roll om det är du eller jag som drabbas, det är ett lotteri. Du är jag. Jag har varit du. Vi är ett samhälle, och vi bygger gemensamt strukturerna omkring oss. 

Vi är ett, och vi får vad vi mäter.