Himmel & Ord

15 april 2019
av Jenny
1 kommentar

Det som varit och det som kommer, och bryggan däremellan

”Känner jag dig rätt kommer du väl att sitta på Fotografiska hela dagarna…” sade väninnan, apropå min aprilsemester. Hm. Jag har inte suttit här vare sig hela eller alla dagar, men det är andra gången på min sjätte semesterdag, så jag får nog ändå säga att hon känner mig ganska väl ändå.

Till mitt försvar får jag säga att det fanns två nya utställningar att se idag:

Rahul Talukders Made in Bangladesh, en utställning som kallas streetfotografisk men som för mig är dokumentärfoto – troligen på grund av att scenerna är så långt från de gatubilder vi känner i vardagen här i Europa. Det är gatuscener och människor, men också bilder från den kollapsade industrifastigheten Rana Plaza, där 1100 människor dog och inte minst en serie starka bilder av rohingyesiska flyktingar.

Jessica Silversagas Without you I am weightless – ett fotografiskt drömspel, där saga och suggestion går hand i hand. Vackra bilder, som berör och gör ont någonstans. En oerhört värdig kontrast till Rahul Talukders skarpa dokumentärbilder.

Dessutom tänker jag så bra här vid fönstret i kafeterian, och det är det jag vill ägna mig åt den här veckan.

”Njut nu av din ledighet!”, sa kollegorna när jag gick.

”Jadå” sa jag, ”vara ledig är jag bra på!”

Fast nu, en dryg vecka in på semestern vet jag inte så noga hur bra jag är på själva ledighetsgrejen. Första veckan kändes mest som en kraftig inbromsning på en isig vinterväg; när man får pumpa på bromsen, koppla ur och styra för att inte få sladd.  Jag tyckte att jag varit ute i god tid och planerat för överlämning och avslut under ordnade former, men uppenbarligen hade jag hållit en högre fart än jag fattat. Eller också krävs det helt enkelt en inbromsning på fler plan när man byter jobb efter många år. Åtminstone när man byter jobb och är en person som går all-in, med känslor, engagemang och energi, i allt hon gör. Det är min stora styrka, men det ÄR ett tveeggat svärd. Det är först när man ”drar ur pluggen” som man fattar vilken fart man fått upp – och kan börja bromsa.

Men ja, det är alltså det som händer just nu: Jag byter jobb, och har tagit några veckors ledighet emellan.

”Hur länge har du jobbat här?” frågade folk ibland, och jag fick alltid svara att ”det beror på hur man räknar” – allt från 3,5 år till 16. JAG räknar 16 år, sedan jag började min anställning. Sen har livet erbjudit både föräldraledigheter och tjänstledighet/utlandsvistelse – men jag har haft samma anställning hela tiden.

Nu går jag till en ny myndighet, en ny roll och en ny kontext – och jag går och nyper mig själv i armen mest hela dagarna för att jag inte riktigt vågar tro att det här händer på riktigt. Det här måste väl ändå vara för bra för att vara sant…?

Med fyra års ledarskapsstudier i ryggen får jag gå in i en chefsroll, och jag får göra det i en myndighet vars uppdrag fyller mig med en sån enorm stolthet att jag får rysningar – redan innan jag börjat jobba. Jag som brinner för ”det stora VI:et”, får bli en del av DET vi:et…? Helt otroligt.

Jag fattar att det kommer att komma utmaningar – tuffa utmaningar – i det här jobbet, att det kommer att handla om att driva komplex och långsiktig förändring och garanterat vara motvind och uppförsbacke en stor del av resan. Tro mig, jag fattar det. Men det är ju också precis då man behöver ha den där känslodrivna motorn som går all-in och får upp en större energi än jag ens fattar själv. Tricket blir att också lämna utrymme för inbromsningar och reflektion under resans gång – inte bara vid kursändringar eller den gången jag kliver av.

Det nya jobbet är också det första jag fått där min personlighet, med känslomotor och värderingar och allt, snarare än enbart min förmåga att uppfylla punkter i en kravprofil varit avgörande. Det vill säga – jag kommer in och välkomnas som en hel människa, inte bara som en vandrande kravspec. Det är nästan det största av allt, en upprättelse som jag har jobbat hårt för, och har all avsikt att göra det absolut mesta jag kan av.

(Boken jag läser just nu, ”Mätbarhetens renässans” av Jonna Bornemark, handlar om precis detta – hur vår tid reducerar allt vi gör och allt vi är till kategorier och mätpunkter. Tankesättet hör moderniteten till, den rationalistiska ansatsen att lägga skapelsen under sig genom att bryta ner och inordna, kategorisera och mäta. Bornemark visar hur vår fixering vid ratiots logik gör att intellectus, som står för icke-mätbara värden och storheter, går förlorat.

Vad händer när vi inte längre kan relatera till att det finns något intellectus, när ratio är allt vi har? Då är ingen av oss något mer än vandrande krav-specar, och våra liv redueras till ett löpande band av produktion och konsumtion. Och jag kan inte se annat än att den dystopin är oss skrämmande nära, redan idag – samtidigt som jag ger mig den på att vara en motkraft, med allt jag har, och hela min inre motors kraft.)

Så. Här befinner jag mig, den här veckan – mitt i virveln av tankar om det som varit och det som kommer, och framför allt om bryggan däremellan:
Jag själv och det jag bär med mig.

19 januari 2019
av Jenny
2 kommentarer

Gå genom väggar – en memoar om ett liv i konsten

Det var först när en film om Marina Abramovics performance ”The artist is present” på MoMa i New York började figurera på Facebook för några år sedan som jag fick upp ögonen och började fascineras av denna egensinniga kvinna och konstnär. Nu läser jag – som aldrig läser biografier – hennes memoar, ”Gå genom väggar”.

Det av hennes verk som fascinerar mig mest är ”Rythm 0” som framfördes 1974 i Neapel: Verket bestod av konstnären själv samt ett bord med 72 olika objekt och instruktionen:

”There are 72 objects on the table that one can use on me as desired.
Performance.
I am the object.
During this period I take full responsibility.”

Det är just den sista meningen, och hur det faktiskt utspelades som gör verket – och kvinnan som planerade och genomförde det – så oerhört fascinerande.

”Jag tar fullt ansvar” säger hon, fullt ansvar för andra människors handlingar. Det är det hon säger, och lämnar bland annat en sax, en ros, en fjäder, ett rakblad och en pistol, en kula. Hon berättar att det till en början inte händer så mycket, att publiken till en början tvekar och prövar sig fram, men efter hand blir djärvare och djärvare, alltmer närgångna. I takt med detta omvandlas och betraktas Abramovic också alltmer som ett objekt. Hon låter publiken forma hennes kropp i olika positioner och står passivt kvar när deras händer släpper henne. Någon klipper av henne kläderna. Någon laddar pistolen, sätter den i hennes hand, riktar den mot hennes huvud, rör vid avtryckaren. Abramovic är passiv.

Först när verket avslutas efter sex timmar, tar hon tillbaka kontrollen över sin kropp och rör sig mot sin publik. De flyr bort från henne, och klarar inte av att ta in henne och stå för vad de gjort mot henne, under tiden hon tog ansvar för deras handlingar.

”They could not stand my person because of what they had done to me.”

(Just denna mening citeras för övrigt och får betydelse även i Vigdis Hjorths bok Arv och miljö, som jag skrev om i förra veckan.)

Jag associerar Rythm 0-verket och hur det blev, till stanfordexperimentet från 1971, som gick ut på att ett antal frivilliga studenter rollspelade som fångar eller fångvaktare för att studera hur sociala roller påverkar beteenden. Studien fick avbrytas eftersom den urartade i våld och förtryck. Den ansvarige forskaren Zimbardo har skrivit på temat, bland annat boken The Lucifer Effect: Understanding How Good People Turn Evil.

Rythm 0 belyser samma sak: När konstnären tar ansvaret från publiken, gör denna publik saker som de senare, i ett fullt upplyst efteråt, inte vill kännas vid. Vad säger det om oss människor? Det här är ett verk som både skrämmer och fascinerar.

Abramovic själv, som person, fascinerar också. Hon berättar sitt liv, med imponerande detaljrikedom, som en kronologisk saga, från uppväxten i Titos Jugoslavien, genom hela hennes långa konstnärskap världen över, till idag. Det finns en dubbelhet i hennes berättelse, på en gång en enkel naivitet och detta komplexa förhållningssätt som är och gör hennes konst. Det gör boken svår att ”placera” någonstans och ännu när jag läst ut den har jag svårt att sätta fingret på den.

Jag vill bestämma mig för att dubbelheten är och måste vara en del av konstnärsskapet, att det är däri det ligger – förmågan att se det oerhört komplexa i vår verklighet och gestalta det som enkelhet. Engelska språket har adverbet ”matter-of-factly”, ofta om hur barn förhåller sig klokt till saker som vuxna tror att de inte kan förstå. På det sättet framstår Abramovic för mig i boken, och det känns någonstans ”rätt”. Så måste det nog vara för att hennes konst ska kunna bli till, så enkel och kraftfull som den är.

Så. En fascinerande bok, denna den kanske enda memoar jag någonsin kommer att läsa.

(Ska jag ändå kritisera något måste kritiken gå till Brombergs förlag, som gott kunde kostat på boken en anständig översättning. Där boken berättartekniskt är charmigt naiv och rättfram är översättningen mest en infantil sörja av dålig grammatik och obefintlig språkkänsla.)

15 januari 2019
av Jenny
Inga kommentarer

Recensioner i presens – och en bok i perfekt

Jag har brukat banna mig själv för att jag ofta velat recensera böcker innan jag läst ut dem, att jag tar ut händelser i förskott och går igång på att skriva om böcker jag kanske nätt och jämnt kommit till mitten av. Så kan man ju inte ha det – hur ska det se ut, recensera på så lösa boliner, nej vet du vad…! Och så tvingar jag mig att avstå. Vänta på det goda tills det är i rättan tid, när jag läst sista sidan och rätteligen kan ha en uppfattning om hela boken – se tillbaka på den som en enhet.

Fast när jag väl lämnat boken har jag ju lämnat den. Då är jag inte längre där, i den, uppfylld av den och full av bubblande tankar och känslor om den. Det är ju de tankarna och känslorna som gör att jag vill skriva om boken. Väntar jag tills efteråt har jag redan missat tåget Jag vill inte göra någon saklig summering eller moget överväga bokens disposition, tema och språkliga kvaliteter. Jag vill fånga upplevelsen av boken, just medan jag har den.

Och jag är ju ingen kulturskribent så jag får faktiskt göra som jag vill!

Två böcker har jag läst ut hittills i år, de ska få sina efterrecensioner. Sen ska jag börja skriva om böckerna jag läser, snarare än böcker jag läst.

***

Det var en tweet som fick mig att Bokus-googla boken Arv och miljö av Vigdis Hjorth, en tweet som reflekterade kring familjeförhållanden och varför boken blivit så populär. Jag hade inte hört talas om den – är väl i allmänhet ganska dålig på att hålla mig informerad om aktuell bokutgivning och vad som är ”populärt” – men impulsköpte eboken och läste den som årets andra bok.

Den har verkligen ett säreget språk – korthugget, repetitivt, bitvis nästan mässande. Stora delar av berättelsen bygger på ett detaljerat refererande av turer och korrespondens i en arvstvist mellan vuxna syskon i en familj med en historia av onämnbara hemligheter och brutna relationer. Den verkliga konflikten vävs in som avvikande trådar i väven kring arvstvisten, som ingenting egentligen handlar om.

Det är säreget, men väldigt effektivt. Jag dras med och in i berättelsen om en familj som formerar sig kring den onämnbara elefanten i rummet, där äldsta systern blir parian som får bära skulden för familjens splittring, när hon i själva verket är offret. De logiska krumsprången resten av familjen ägnar sig åt för att rationalisera kring det man inte vill se, inte vill tala om, inte vill erkänna finns där, gör mig bitvis illamående. Det är som att det inte finns bara en elefant i det där rummet, det finns två – den andra elefanten är där för att dölja den första.

Språket håller läsaren lite på armlängds avstånd, ändå är det omöjligt att värja sig från den här boken. Den drabbar en – kanske särskilt genom kontrasten mellan det säregna språket och den känslomässigt outhärdliga berättelsen.

Betyg: 4

10 januari 2019
av Jenny
6 kommentarer

Om läsning som ljus i mörka hörn

När mina studier var över i våras, var det läsandet jag längtade till; bokläsandet, skönlitteraturen – i motsats till kurslitteratur och sidoanteckningar. Missförstå inte: Jag älskar fortfarande att läsa facklitteratur, med överstrykningspenna och postit-block till hands, enbart för nöjet att lära något nytt, bredda ett perspektiv. Men min längtan handlade om den ”onyttiga” läsningen, att läsa utan syfte, läsning utan någon annan funktion än nöjet i stunden.

För att lyckas med studierna var jag tvungen att vänja mig vid att sökläsa effektivt och med ett syfte. Med fokus framåt. Hur kan jag använda det här? Och det här? Och…

Det är väl en egenhet jag har, lite på gott och ont, detta att ständigt vara på väg framåt. ”Här är jag nu, visst visst – men sen då?” Fokus framåt, alltid. Att läsa skönlitteratur är för mig en övning i mindfulness – att låta stunden, upplevelsen, här och nu, ta plats. I mig. Förankra mig.

Att hitta tillbaka till skönlitteraturen övar mig i att läsa mindfullt, och det i sin tur öppnar vägar som inte rymdes i det effektiva, framåtlutade läsandet. Det öppnar mig, som man öppnar ett sommarboende efter en lång vinter. Huset är gistet, det knakar och knäpper i fogarna, dammet ruvar i mörka hörn. Men det vänder, med ljus och ny luft och liv som vaknar upp om våren.

Än finns det kvar i mig – läshungern, pinnjakten, det sneglande ögat efter nästa bok, fast jag fortfarande har halva kvar av den jag läser nu, driften att börja läsa flera böcker parallellt. Men böckerna gör sitt jobb ändå, sipprar in i mig och fyller de där dammiga vinterhörnen med röster, känslor, berättelser. Kalibrerar om mig, flyttar fokus från ”alltid framåt” till ”här och nu”.

Kanske ’spring is coming’ ändå…?

04 januari 2019
av Jenny
3 kommentarer

Kulturtant på grönbete, del 2: ”Inspirerad pessimism”

Dagens eftermiddagspass på det kulturella grönbetet bjöd på mera foto på Galleri Kontrast – porträttfotografier från diverse filminspelningar – och installationskonst på Bonniers Konsthall.

Mest intressant var ett par ”profeter” som kom och delade ut ett blad med reflektioner och sanningar om vad som kommer att hända de närmaste 24 timmarna. Dagens tema var optimism kontra pessimism, och jag parades ihop med en äldre kvinna som talade om att ”man måste ju vara optimist för annars deppar man ihop” och  att ”man måste ju tro på de yngre, de är ju så engagerade”.

Själv stod jag och kände skam över min egen pessimism över tingens tillstånd i världen, och försökte lite halvlamt förklä den med en känsla av konflikt över frågan: ”Det blir svårare och svårare att vara optimist”.

Sen insåg jag – sociolog at heart som jag nu är – att optimismen är normativ i vår kultur. Vi är fostrade och socialiserade till optimism – medan motsatsen, pessimismen, är ”fult” och ”fel”. Därav mina inlärda skamkänslor. Analyze that…

Samtidigt – vad gör optimismen med oss? Får den oss att agera för att skapa ett bättre samhälle och en hållbar planet? Eller gör den oss blind, och får oss att helt enkelt hoppas på att nästa generation ska vara ”engagerad” nog att lösa problemen – som viskapat med vår ”det ordnar sig nog”-optimism…?

Ja, ja, jag provocerar. Ingenting är helt svart-vitt. Men det är väl just detta konsten ska göra – provocera? Se det som att grönbetesdagen har inspirerat.

”Inspirerad pessimism”.