Himmel & Ord

02 maj 2015
av Jenny
2 kommentarer

The very last inch of us

Hbg_stadsteatern2_650

Our integrity sells for so little –  yet its all we’ve got. It’s the very last inch of us, but within that inch – we’re free.

***

Bilden är tagen på Helsingborgs stadsteater, i ett av de stora rekvisita- och kostymförråden. Jag tycker om figuren vars ansikte ser så  genomträngande på mig genom bilden, bland alla sina tomma och uttryckslösa kamrater. Hen är sorgsen, men närvarande.

Orden är ur en av mina favoritfilmer, V for Vendetta, och tål att mediteras över. 

23 april 2015
av Jenny
Inga kommentarer

Inför en kodak-weekend

Nåja, så mycket Kodak är det nu inte i mitt fotograferande, och har inte varit sedan jag förlade min instamatic under en skolresa till Danmark i sjätte klass. Men ändå. Kodak-moments är ju ändå kodak-moments – även om de numera skildras digitalt, och med en Sonykamera.

Kodak-2

Med fotograferandet har det varit rätt uselt denna märkliga vår. Jag vet egentligen inte varför – förbluffande ofta har jag faktiskt kameran med mig… men sen blir det bara inte mer. Och blir det till äventyrs några bilder, kommer de ändå inte längre än till minneskortet. Igår, inför resan, tömde jag ett par av mina kort, så nu informerar Lightroom mig om att jag har 2172 icke-betygsatta bilder att gå genom. Sen nån gång.

Någonstans tror jag att det kreativa tvärstoppet hänger samman med det jag skrev om tidigare idag. Att det inte bara är yrkesmässigt jag behöver något nytt – utan på alla personliga plan också. Jag har varit inne på det tidigare – det duger inte att bara prestera ut saker, det måste komma in något också.

Men i helgen blir det åtminstone både sällskap och plåta av, för då går vårens upplaga av #attackfoto av stapeln. I höstas gjorde den tjusigt brokiga gruppen Gotland, och där och då beslöts att nästa plats att attackera skulle bli Helsingborg.  kändes som en evighet tills dess – men nu vet jag inte… Gotland var väl alldeles nyss, eller?

Attackfotoresor handlar för mig om kreativt sällskap och samvaro – bilder blir det, men de är egentligen mest bonus… Att traska och prata, skratta och bara vara i andra nördars sällskap, det är det verkliga Kodak-moment jag ser fram emot i helgen. Det brukar bli en vitaminboost som varar länge!

***

(Bilden ovan är från en Hamburgpromenad tidigare i veckan – med sällskap, faktiskt. Kanske därför det alls blev några bilder tagna den gången.)

23 april 2015
av Jenny
5 kommentarer

Om kluvenhet och kompassriktning

Det är lite mycket nu. Våren prunkar, knoppar brister till höger och vänster omkring mig, och imorgon åker jag på efterlängtad fotoresa till Helsingborg (av alla ställen). Jag pluggar arbetsrätt och skriver om gruppdynamik och sammanhållning i moderna team som samarbetar över geografiska avstånd. Och mitt upp i allt detta planerar jag en lång och ganska komplicerad flytt – och försöker tänka ut vad jag vill passa på att göra här i Hamburg innan flytten.

Nu börjar också kluvenheten inför hemflytten bli påtaglig. En flytt – särskilt en långflytt – är så definitiv. Gör jag allt jag gör nu för sista gången? Har jag gjort allt jag ville? Kommer jag någonsin tillbaka till Hamburg? Jo, det gör jag nog. Jag kan tänka mig att vi reser hit igen, en weekend då och då. Tillbringar en heldag på Meridian Spa, äter frukost på Due Baristi, middag på Deseo Tapas, går en sväng på Isemarkt, strosar längs Elbe eller runt Alster… Hamburg blir en stad för Auszeit, som det heter på tyska. 

Men ändå. Det är något ganska stort som tar slut. Det är klart att det känns.

Processen som pågår i huvudet just nu är ungefär som reflektionerna jag brukar göra inför varje nytt år och under varje semester – summerar det som varit, drar slutsatser och funderar över vad jag vill, vart jag är på väg. Tar ut kompassriktningen för den närmaste framtiden. 

Men det är svårt. Tyskland har varit en ”stor” period – stor på flera plan. Dels för att fem år är en lång tid – men också för att själva utlandsboendet är en stor sak i en människas liv. En sak som tar plats och är svår att toppa – i synnerhet med en helt vanlig vardag. 

Maken raljerar en hel del – på skoj förstås, men ändå – över hur eländigt jag kommer att få det i Sverige. Över hur mycket jag kommer att längta tillbaka till Tyskland när jag sitter på bussen klockan sex på morgonen tillsammans med ett gäng andra hålögda fågelholkar. Eller kommer hem, krokig och trött och måste laga middag klockan sju på kvällen. Över min ”symboliska statstjänstemannalöning” för 10 timmars arbetsdagar (ja, vi bor ju inte direkt granne med jobbet, om man så säger) – och över att jag frivilligt väljer dessa umbäranden över den bekväma och självständiga tillvaro jag fört här. 

Jag kan inte direkt argumentera emot. Vad vet jag om hur saker kommer att bli? Jag vet – som alla andra, i alla situationer – vad jag har och inte vad jag får. 

Och vad är min kompassriktning egentligen? Vad – och vart – vill jag med att flytta hem? 

En viktig poäng med att flytta hem är att ”självständigheten” jag haft här också inneburit ganska mycket ensamhet. Jag är verkligen ingen hyperextrovert människa som måste ha folk omkring mig hela tiden för att ticka – tvärtom. Men fem års ensamarbete är mer än nog, till och med för mig. 

För två år sedan var jag involverad i ett grupparbete som utvecklades till ett sådant teamarbete som folk skriver ledarskaps- och teamutvecklingsböcker om. Det var långt ifrån fulländat – men bra nog att ge en glimt av hur det ska vara, och hur magiskt det blir när det funkar. När varje teammedlem är expert på sitt område, och gemensamma ansträngningar leder till långt mer än någon enskild person någonsin kunnat nå var och en för sig – både vad gäller resultat och lärande. 

Dit vill jag. Så vill jag jobba, helst varje dag. Men det kan jag inte så länge jag jobbar ensam – så enkelt är det. 

Jag har pluggat intensivt under de här åren. Det var ju i sig en livsdröm jag fick möjlighet att uppfylla: Att få plugga igen på gamla dar – nu när jag vet lite mer än jag gjorde när jag var 19 och valde universitetslinje. Och dessutom få låta rent intresse och nyfikenhet styra kursvalen – gå dit nyfikenheten leder. 

Och det har jag gjort. Men under det senaste året – eller kanske de senaste två – har jag börjat märka hur de där intressevalen ändå hänger ihop. Gestaltning i ord och bild, användbarhet, språkvetenskap och informationsarkitektur. Ledarskap som ramar in. Det är inte en brokig samling lösryckta kurser – de hänger ihop, bildar en helhet. 

Och nu är den helheten MIN. Rå, oslipad – men min. Det är en mäktig känsla. 

Däremot tror jag att jag kommit till vägs ände med utveckling i ensamhet och kursform. Jag kan inte utveckla det här längre – slipa diamanten, så att säga – på egen hand. Kurser och självreflektioner når bara så långt – vill jag vidare behövs något mer. Det behövs praktik, skarpt läge. Gruppsynergi, som i det där grupparbetet – görande och lärande hand i hand. 

Det är min kompassriktning, det här är vad jag vill. Få odla vidare på det jag sått.

Kommer jag att få de här sakerna när jag flyttar hem? Kommer det att bli som jag vill? Det kan jag ju inte veta. Men det finns förutsättningar i alla fall. Och för att komma någon vart måste jag åtminstone hålla mig i rörelse. 

Sen – sen får vi se.

17 april 2015
av Jenny
En kommentar

Hulken skolkar

När jag jäktat nästan hela vägen fram till caféet där jag tänkt inta min morgonkaffe före kursen, bara för att inse att jag gått hemifrån utan vare sig plånbok eller lösa pengar och följdaktligen måste jäkta hem igen och sen jäkta tillbaks och ändå inte få någon lugn kaffe-och-läs-stund idag, bestämde jag mig. Jag får rita nekkid people någon annan dag. Idag – åtminstone fram tills nöjesfältet öppnar klockan 15 – får gå i mindfulnesstecken och försöka få ner stresshormonhalten i systemet några hack. 

Konst ska utövas i glädje, aldrig av tvång – så det så.

Fast annars är jag genuint usel på mindfulness. Vilket troligen är ett tecken på hur förtvivlat jag skulle behöva utöva den medvetna närvaron, men… det är ju skitsvårt! Jag har gjort några övningar i ett program som heter Headspace – grundaren gjorde ett bra TED-talk där han lugnt och stillsamt pratar om mindfulness och hur icke-mindfullt många av oss lever idag medan han jonglerar med tre bollar. Efter det ville jag testa både mindfulness och jonglering, men har misslyckats kapitalt med bådadera. Hittills. Skam den som ger sig.

Just idag består mindfulheten för min del av att bryta ett tyngande ”borde” och istället göra det jag känner för och försöka hitta tillbaka till någon slags balans. Tänker att då kanske det till och med kan kännas lite roligt att gå på nöjesfält med barnen i eftermiddag – och då ger det också lite energi. Endorfin är bra skit. 

(Och ja, jag vet att man utsöndrar endorfin när man tränar också. Men inte när man inte sovit ordentligt.)

Fast just nu nöjer jag mig med att försöka bara vara. För att jag faktiskt kan, och det verkar onekligen ganska onödigt att göra måsten av saker man ska göra av lust och glädje. 

17 april 2015
av Jenny
Inga kommentarer

Förgryningstankar från en stressad hulk

Det händer inte så ofta längre, men så fort saker kör ihop sig är sömnen det första som går åt fanders. Jaja, det är det för de flesta så det är knappast något jag är unik med. Sömn är känsliga grejer. Idiotiskt nog, får man säga – för är det någon gång man verkligen behöver sova så är det ju när man är stressad. Men icke. När tiden för återhämtning på ett eller annat sätt uteblivit, ja då ger kroppen sig till att begränsa återhämningen ännu mer genom att stissa upp sig och vakna mitt i natten. Inte det smartaste draget precis.

Nästa grej som händer är att roliga grejer slutar vara roliga. Åh nej, krokikurs imorgon – måste jag verkligen gå på den…? Och Helsingborgsresan jag sett fram emot sedan i oktober – jag pallar inte! För att inte tala om att gå på nöjespark med barnen imorgon… Den övningen tornar upp sig som ett oöverstigligt berg, och jag vill bara komma på en ursäkt att få slippa undan. Är jag inte liiite snuvig ändå…? (Nej. Inte det minsta. Inte ens när jag är nyvaken mitt i natten.)

Fast värst av allt ändå är att hjärnan bara funkar helt ytligt. Det blir omöjligt att tänka något djupare eller mer komplext än på det allra yttersta lagret av måsten man har omkring sig. Min psykologilärare visade under föreläsningen om stress en bild på Hulken och sa att ”såhär blir vi när vi är stressade: Starka, ilskna och ganska dumma i huvudet”. Jag tror hon har en poäng där faktiskt.

I mitt fall handlar stressen just nu inte om värre saker än den kvardröjande mattheten efter den intensiva målarveckan i huset, följd av 100 mils bilkörning (jag kör ju normalt inte så långa sträckor), två dagar hos svärmor (I’ll say no more…) och två späckade föreläsningspass – samt, icke att förglömma, det formidabla tvättkaos jag hade med mig hem efter en dryg vecka i kappsäck. 

Och så finns det förstås förstås en slags lågintensivt gnagande stress över att jag faktiskt är i färd med att flytta hem. På allvar. Klockan tickar och kalenderbladen flyger. Fyra månader nu – och de går fort.

Missförstå mig inte nu, det är inte det att jag tror att jag ska ångra mig – inte egentligen. (Fast det lär nog komma tillfällen, i synnerhet mycket tidiga morgnar på bussen till jobbet, då jag kommer tänka längtansfyllda tankar till mina heldagar på gymmet/spaet här…!) Men att längta hem har varit en så enkel väg ut, rent mentalt, när livet här på ett eller annat sätt har skavt eller känts avigt. I takt med att flytten kommer allt närmare blir det uppenbart att ”flytta hem” också är en komplicerad sak – omöjlig att förutsäga, och lika mycket på gott och ont som allt annat. 

ALLT är ju både och – det hör till. Men saker som bara är tankekonstruktioner – i synnerhet när de är konstruerade av en längtan bort från en verklighet som skaver någonstans – tenderar bli ganska endimensionella och onyanserat positiva. Jag tror att det är rätt mänskligt.

Men nu är det alltså detta som är – eller i alla fall är på väg att bli – verklighet. 

Insidan av huset är målad – fräsch och fin och redo för oss. Och för utsidan av huset håller vi som bäst på att förhandla med en målare så att det också blir klart under sommaren. Skolplacering för barnen är klart och de ser fram emot att börja i den stora skolan med många barn – och framför allt ser de fram emot att bo på en gata där de i princip kan ringa på vilken dörr som helst och kolla om nån har lust att komma ut och spela lite boll. Eller nåt. 

Och jag är väldigt redo att börja jobba igen – det ska bli roligt. Plugga på distans har också varit roligt – fantastiskt på många sätt – men det funkar inte som heltidssysselsättning hur länge som helst, det är bara att konstatera. 

***

Nu börjar fåglarna vakna utanför och jag ska försöka få en timmes sömn till innan reveljen går för en fredag med krokikurs och nöjesfält. Wish me luck…