Kontakt himmelochord
snabel-a
gmail punkt com
|
Strax stundar kursstart för mina båda litterturkurser som jag ska läsa under det kommande läsåret. Kreativt skrivande, samt Kreativt skrivande – Barn och ungdom.
Den första av mina kursböcker läste jag redan i somras. Det var Det gränslösaste äventyret av Astrid Lindgren – eller rättare sagt, den är sammanställd av texter som Astrid Lindgren skrivit i olika sammanhang; debattartiklar, förlagskorrespondens och essäer. Allt om läsande och skrivande – för barn.
Jag reagerade ju lite här i bloggen vid något tillfälle på att kursen i Kreativt skrivande för barn hade platsgaranti medan samma kurs för vuxenlitteratur inte hade det – jag kan bara anta att det har med antal sökande att göra. Fler vill skriva för vuxna än för barn. Eller också tror de som vill skriva för barn att ”äh, det är la bara att skriva”. Såna exempel har man sett alltför många av. Och Astrid också. Hon skriver exempelvis:
”Varför skriver man barnböcker? En bättre fråga är: För vem skriver man barnböcker? Inte är det för kritiker och förläggare och lärare och bibliotekarier och andra tolkare och tyckare, fast man ibland kan få den uppfattningen.”
Jag läste en bok ur litteraturförteckningen för en av sönerna i somras. Det var en som tydligen formligen dränkts i ros från kritikerna – men både sonen och jag ställde oss kallsinnigt oförstående. Vad handlar den här boken om egentligen? Det ska bli spännande att se om den boken är med i kurslitteraturen som dåligt exempel eller om andra ser något i den som jag missar. Min son missade det ocks – fast å andra sidan, eftersom jag läser för honom, är ju hans tolkning obönhörligen färgad av min. Men många gånger tror jag att de som recenserar barnböcker gör det efter att själva ha läst boken – inte efter att ha läst den för något väl valt barn. Och då är hela recensionen förfelad. Barnböcker ska inte recenseras av vuxna, de ska recenseras av dem de är skrivna för – barnen.
Astrid citerar Isaac Bashevis Singer och hans svar på frågan om varför han skrev för barn – han som var en ”riktig författare”, gubevars.
”Det finns femhundra skäl till varför jag började skriva för barn, men för att spara tid ska jag bara nämna de viktigaste:
- Barn läser böcker, inte recensioner.
- De bryr sig inte om vad kritikerna säjer.
- De läser inte för att finna sin identitet.
- De bryr sig inte om psykologi. /…/
- De älskar intressanta historier, inte kommentarer och fotnoter. /…/
- De väntar sig inte att deras älskade författare ska rädda mänskligheten. Unga som de är vet de att det inte står i hans makt. Bara vuxna har såna barnsliga illusioner.”
Det är ungefär någonstans i linje med den sista punkten i listan ovan som mina tankar går när jag hör folk prata om Paulo Coelhos Alkemisten ungefär med orden: ”Jag har läst den, men jag fattar inte grejen. Det är ju bara en bok”. Någonstans längs vägen har Alkemisten upphöjts till någon slags magisk relik, med kraft att förändra människors liv. Men det är en bok. Jag tänker ett steg längre och tänker att den är en saga, skriven som sagor för barn – men för vuxna.
För dem av oss som älskar Alkemisten kanske det helt enkelt är en berättelse som låter oss ta emot den som barn tar emot en bra berättelse. Utan analyser – litterära eller psykologiska. Den är lätt att ta till sig just så som ett barn tar till sig en berättelse. Och det är en befrielse, på gränsen till magisk. Fast jag kan inte låta bli att tycka lite synd om dem som läser Alkemisten, och för varje sida sitter och väntar på att nåt ska ”hända”…
Vidare skriver Astrid själv:
”Den författare som ivrigt sticker fingret i vädret för att känna varifrån opinionsvinden blåser, åstadkommer bara likgiltiga eller dåliga böcker som inte har mycket med konst att skaffa.”
Ack befrielse! Och varför är inte detta självklart? Idag kanske mer än någonsin ställs krav på att barnlitteraturen ska vara så politiskt korrekt att ingen jävel verkar bry sig om vad böckerna handlar om längre – så länge de inte retar någon. Läste det här inlägget hos Vixxtoria, som skriver en av de roligaste bokbloggarna jag följer. Vixxtorias egen uppfattning framgår väl genom de drypande ironierna med all önskvärd tydlighet – men jag är böjd att hålla med henne om att det här frågorna finns.
Många barnböcker idag är produkter mer än något annat. (Märk väl att Astrid Lindgren refererar till barnlitteratur som konst. Det gillar jag! Så borde varje utgiven barnbok vara – ett konstverk!) Produkter med tafatta och flortunna berättelser – trots att det är de som barnen gillar. De böcker Astrid Lindgren beskriver i Det gränslösaste äventyret, böckerna hon själv läste som barn, fångades och förtrollades av – är inte direkt kända för sin politiska korrekthet. Hon pratar om äventyrsböcker och spänning och och barns självklara logik att den som är ond måste dö. Så är det bara – inget konstigt med det.
”Först i våra dagar har man kommit på att barn bara tål att höra om Kurre Ekorre eller när lilla Lisa skrev brev till farbror Jultomten. Arma barn, nog har det väl gått lite för mycket ekorrar i deras sagor, ekorrar som pratar till på köpet och ändå aldrig säger något att skratta eller gråta eller rysa åt. Barn borde ha rätt att kräva av det de läser, inte bara att få skratta, också att få gråta och rysa, överhuvudtaget uppröras. Ty de vill uppröras…”
Åh så jag minns känslan, spänningskrypet i kroppen när jag läste Mio min Mio eller Bröderna Lejonhjärta, och ondskan var på riktigt, även om det var en saga. Det var ju det som gjorde inlevelsen så handlöst omöjlig att värja sig för – som om man nu hade velat!
Jag upplever det där – idag, som vuxen – som en avgörande förmåga att ta barnlitteraturen på allvar – på ett sätt som den som skriver om Kurre Ekorre kanske inte gör. (Nu raljerar jag om Kurre bara för att bygga på citatet – men jag är säker på att det går att skriva seriös barnlitteratur med en Kurre Ekorre i huvudrollen också. Vem vet egentligen vad en Kurre kan råka ut för…? Och kan man skriva klassisk litteratur om en kanin som heter Femman, så går det säkert att skriva en seriös barnbok om en ekorre som heter Kurre. Det är inte det formerna det handlar om, utan berättelsen i sig. Som alltid!)
Det jag tänker på är att vuxna fokuserar på formen när vi läser barnböcker (och vuxenböcker?), och vill styra över vad boken ska ”ge” barnet. Vi vill skapa litterär multivitamintablett av lästillfället – och låter berättelsen i sig komma i andra hand. Men för barnen gäller omvänt. Formen är inte så noga – bara det är spännande!
***
Vuxenlitteratur är för övrigt också en produkt. Sociala förlag är en blogg (bland annat) om att marknadsföra böcker (bland annat) där jag häromdagen läste det här (ur ett inlägg som refererar en bokkonferens):
”Mikael Tegnér menade att polariseringen har blivit tydligare i bokbranschen, mellanskiktet i försäljningsskalan är nästan borta idag, antingen säljer man som Marklund/Larsson/Brown i 100 000-tal eller så säljer man cirka 3000 ex totalt.”
Jag vet ingenting om siffror i det här sammanhanget – men det känns rätt. På ett ungefär sisådär. Men vad är det som gör att det ser ut sådär? Är det för att Marklunds/Larssons/Browns böcker är så mycket bättre? Eh – nej. Det är för att de är produkter, och som konsumenter tenderar vi köpa samma varumärke som vi köpte förra gången (och gången dessförinnan, osv) – vi blir varumärkeslojala mot ”våra” författare, helt enkelt. Dessutom har dessa storsäljande författares alster fler likheter med produkter – de är inte stor litteratur, de är inte böcker som stannar kvar i våra själar och präglar våra tankar. De är konsumtionsböcker, helt enkelt. Vi konsumerar dem, och sen är de slut och vi köper en ny. Som vi köper en ny liter mjölk när vi druckit ur den gamla. (Ja, jag raljerar. Och?)
***
Och medan jag skrev det här inlägget infann sig en sällsam känsla. Vardag. En skrivande vardag. Den känsla är så välkommen så!
De som hänger med mig på Facebook vet att jag ägnat någon vecka nu åt något som jag velat göra i många år. Men i ett liv där tiden är den ständigt trånga sektorn tenderar jag skjuta upp sådana projekt på obestämd framtid – trots att det är just i ett sådant liv som projektet verkligen kan göra nytta. Vi snackar veckomatsedlar.
Jag har som sagt drömt om dessa veckomatsedlar i många år, jag vet inte hur många gånger jag suttit på bussen hem från jobbet för att hämta barnen på dagis, klockan är efter 16 och jag har ingen aning om vad jag ska laga till middag eller vad som finns hemma. Oftast handlade jag på väg hem – för säkerhets skull. För att slippa den gryende ångestknuten i magen över att inte ha koll, inte veta vad jag ska laga. Jag är säker på att det låter fånigt i andras öron. Vad man ska laga till middag är väl ändå inget att ha ”ångest” över?! Men jag kan försäkra att det är just vad det varit, för mig. En stor issue. En av de största.
Men nu är den klar. Min nya bibel.
Framsidan är inte så mycket att orda om – den ser ut ungefär som allt annat jag skapar. Man kan väl konstatera att man ser rätt tydligt på bilden att jag hade glömt att limma fast titeletiketten innan jag fotograferade. En liten oops, sådär.
För pysselnördarna i läsarskaran måste jag visa att jag hällt Glossy Accents på bokstäverna. Det är nästan larvigt att något så enkelt får en sån effekt. Glossy accents är en klart underskattad scrappryl, tycker jag.
Jag är lite imponerad av mig själv att jag iddes fodra pärmens insida. Ser väldigt proffsigt ut, även på nära håll, kan jag meddela! Sen börjar alltså allvaret: själva veckomatsedeln. En middagsrätt för varje dag i veckan, frukost och lunch får lösa sig ändå – och det gör det ju oftast, med hjälp av rester eller korv.
Pyntbården är omsorgsfullt limmad för att bara sitta fast i underlagspappret – så att jag ska kunna byta ut själva menyarket när jag är trött på den här varianten. Eller har kommit på att broccoli två dagar i rad kanske inte är så kul i längden. Och visst – jag hade intebehövt pynta alls, men… Pynta är ju kul ju!
Att göra alla indexflikarna med inbyggd mappfunktion var antagligen lite överkurs och jag vet inte ens om jag kommer att använda dem så. Men nu finns möjligheten i alla fall. Jag tänker att man kan lägga ner nästa veckas inköpslista där, och komplettera med anteckningar om saker som behöver handlas hem. Jag insåg raskt att det inte gick att göra kryss-inköpslistor som inkluderade ALLT – tandkräm, tvättmedel, öronpinnar, toapapper, mjölk, smör… Det gick inte. Därför har jag gjort en rubriksorterad inköpslista (som jag inte har nån bild på) för själva maten – och så får jag skriva till allt annat. Tror det funkar – och det var ju maten som var huvudfokus med det här projektet.
Jag valde färgkodade flikar – 6 stycken. En regnbåge. Hittills är 4 flikar fyllda – med veckomatsedlar och recept. Två är tomma, redo att fyllas på med ytterligare matveckor när andan faller på. Men tekniskt sett tänker jag att det inte behövs. Man KAN äta samma mat var fjärde vecka utan att dö av leda.
Det enda som återstår nu är inköpslistorna för vecka 3 och 4, samt att sammanställa alla goda recept som inte kom med i veckoplaneringen, men som jag ändå vill hålla reda på. De ska få bo under en egen liten flik på slutet, tror jag. Och så att skrida till verket och börja laga all god mat i boken, förstås!
Jo, det var ju den där semestern jag skulle skriva om förstås.
Det var mitt sjätte besök i Rovigno i Istrien, där makens släkt på svärfars sida bor. Men det var första gången jag verkligen gillade stället. Det jag gillar med det är att turisterna får plats (och tar plats, som turister plägar göra) – men hela stan kretsar inte kring turismen. Det är en riktig liten stad, med riktiga människor som har riktiga jobb – en vardag, med eller utan turisterna. Det är en sällsynt charm som jag hoppas att Rovigno håller hårt i.
 Förra året var vi i Bibione i Italien – och jag avskydde det. Jag talar ännu mindre italienska än tyska (dvs väääldigt lite – det är ciao och grazie och buona sera och sånt där, sen är det stopp. Jag förstår en del – men för egen del är det kört), men jag älskar att höra det – nördigt nog är det ett av skälen till att jag gärna semestrar i Italien. Men i Bibione var tyska första språket, och italienska kom först på andra plats. Vart man kom blev vi tilltalade på tyska, och till och med när maken talade italienska envisades de med att svara på tyska. ”Men vi är inte tyskar!” utbrast maken vid ett tillfälle – på italienska. ”Det spelar ingen roll” svarade cykeluthyraren – på tyska. Hon hade givetvis missförstått honom, men ändå – det kändes lite talande. Nej, det spelade ingen roll att alla turister inte var tyskar, och det spelade ingen roll att några av oss gärna hade hört lite italienska omkring oss när vi nu åkt till Italien för att semestra.
I Rovigno talas två språk. Kroatiska är nationalspråket och italienska minoritetsspråket. Efter andra världskriget fick Italien avstå Istrien till dåvarande Jugoslavien, som krigsskadestånd. Svärfars familj var – som alla istrianer på den tiden – italienare, men blev plötsligt kroater, bara sådär. Idag är kroaterna i majoritet, men kulturen är väldigt blandad. De flesta familjer talar båda språken, oavsett vilka rötter de egentligen har.
Och det finns en kontrast mellan skönhet och fulhet där, som tilltalar mig. Jag har min fotomorgon varje år när vi är där, stiger upp i ottan och går ner till gamla stan för att fotografera. Den vackraste delen av stan – i synnerhet i morgonljus – är den på bilden högst upp i inlägget. Den har jag fotograferat många gånger, nästan så att jag inte har fler bilder att ta där. Och gamla stan är verkligen uråldrigt gammal – jag tror att Rovigno hade en ”gamla stan” långt innan Stockholm var mer än några hus på en åker.
 Jag har för mig att någon sagt att stadsporten är 1000 år gammal. Fast jag har vägrat fotografera den, eftersom de envisas med att hänga en massa gräsliga reklambanderoller på den. Se där – kontrast! Skönhet och fulhet. Just det där exemplet är väl inte det som känns mest fascinerande eller lockande, men det finns där – överallt. Hand i hand. Det vackra och det fula.
Jag har alltid varit svag för gammalt, slitet – ibland rent av utslitet och vanvårdat. Jag tycker det är vackert. Fult är snarare det nya, grälla, opersonliga och massproducerade. Som reklamen över stadsporten. Som Sådan fulhet fotograferar jag inte. Bara den fulhet som har själ. Som gatsten, nedtrampade av tusen års fötter, vagnshjul, hästskor och numera bildäck. Högpolerade av slitage.
 Och det här ödehuset. Vem bodde där? Vad skulle de här mossklädda väggarna berätta – om någon iddes lyssna? Jag skrev om ödetomter för ett tag sedan – och fick till min förvåning svar som sa att hon saknade ödetomter i Sverige, åtminstone i Stockholmstrakten. Så hade jag inte tänkt på saken. Mår själen bättre av en ödetomt i grannskapet? Tja – varför inte. Vi lever i en värld där allt är funktionellt, fullexploaterat och överutnyttjat. Tänk om det här och där fanns plats för en öde, övergiven, tom och tyst plats. Det är något särskilt med en öde byggnad – något annorlunda än det man möter i naturen.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kan du?
Hursomhelst. I år var jag i Rovigno för sjätte gången sedan 2003 – och för första gången lyckades jag känna mig relativt hemma där. Jag vet inte vad skillnaden var riktigt, egentligen var ju allt som det varit varje år, och vi semestrade lite grand enligt principen ”same procedure as last year”. Men jag tänker att det kanske säger något ändå – om att jag tenderar ta tid på mig, att släppa en ny plats inpå hjärtat? Och därifrån är väl parallellen ganska uppenbar, eller?
Men i år var det okej att stranden består av sten och är obekväm som satan att ligga på (och omöjligt för en arm kvinna med obefintligt balanssinne att ta sig i och bada utan att se ut som en komplett idiot). Det var okej att kaffet var kasst och personalen på sommarcaféet halvhjärtat nonchalant. (Företaget som driver caféet är egentligen en byggfirma, som ägnar somrarna åt att servera kaffe, öl och cevapcici vid stranden, istället för att bygga hus. Ägarens far jobbade på Volvo i Göteborg under några år på 80-talet – och talar fortfarande bra svenska, så det är han som berättat för oss hur de jobbar. Jag misstänker att den gruffiga nonchalansen kan hänföras till enkel ovana vid servicebranschen…!
 I år kunde jag slappna av och strunta i allt det där. Jag hade semester, vad fan, spela roll. Kaffet kommer när det kommer. Eller så kommer det väl inte alls. Jag störde mig inte ens på att inte komma åt internet, gick pliktskyldigast till internetcaféet en gång, men hade egentligen ingenting att blogga om när jag väl var där. Inte som jag brukar. Någonstans antar jag att det är där den nuvarande bloggtorkan bottnar. I en ro jag fann under semestern, som jag inte finner på nätet – utan i det frånkopplade livet.
Jag säger inte att jag tänker dra mig tillbaka från onlinelivet – för det är en del av mitt liv, en del jag gillar och har både nytta och nöje av. Men… i år fick två veckor utan uppkoppling mig att fundera, snarare än klättra på väggarna som jag gjort tidigare år. Och det gav mersmak.
 Men mest av allt gav det… en slags frid. Sinnesfrid. Ro att tänka – och ro att inte tänka. Och det var skönt. Det var hemma – äntligen. Sjätte gången gillt.
Fördelen med att resa är att man lämnar allt det vanliga, invanda och slentrianmässiga. Nackdelen med att komma hem är att man genast faller in i dem igen. Jag ska hitta en balans – en bättre balans än jag haft förut. Nuff said.
Kanske är det en skillnad på denna semestern jämfört med tidigare – att jag ägnat dem i så stor utsträckning åt att fundera på saker jag vill förändra. Och sen, som sagt, kommer man hem igen, och hjulspåren ligger där de ligger. Många gånger är det inte ens jag som väljer att falla in i dem, valet görs åt mig – av… ”omständigheter”. Faktorer. Slump och gamla bananskal. Den här gången funderade jag inte så mycket. Och förändringarna verkar komma av sig själv, oombedda (men heller inte ovälkomna) och oanmälda.
Jag låter dem komma. Jag låter dem hållas och sköta sig själva. De verkar veta vad de gör – långt bättre än jag själv gör.
Jag ordnar min tideräkning mellan semestrar. Jag ser tillbaka på vad som hänt sedan förra semestern – och jag blickar framåt och funderar på hur livet kommer att se ut vid nästa semester. Det senaste året har jag åtskilliga gånger funderat över det som Pigge Werkelin en gång lär ha formulerat ”Ingen vet vad som händer om 20 minuter”. Det är en bra devis, som manar till att leva i nuet och prioritera de saker som verkligen betyder något. Det behöver inte vara en naturkatastrof, eller något som rent påtagligt gör ens dödlighet påmind, men saker händer. Saker som får din väg att svänga i nya riktningar. Det senaste året var det sådana händelser – i mitt liv, i människors liv som jag bryr mig om och som påverkar mig också – som präglar mina backspegelstankar.
Men vad ska bli nästa års tema? Vad kommer jag att tänka på om ett år, tankar som varit den röda tråd som lett mig dit jag står då? Blir det den nya skrivarkarriären…? Eller hur jag förlorat mig i de tyska oregelbundna verbens förlovade land? Hemlängtan? Planer? Studier?
Jag vet inte. Men jag ser fram emot en sjunde resa till Rovigno – och hoppas att vägen inte svänger av längre än att jag är där nästa år igen. Och fotograferar morgonsol mot gamla stan, fiskebåtar och klippvikar.
Jag städar skrivbordet och undrar vem i höga håvete av husets två inneboende terrorister som lagt en hel hög småsten (och inte fullt så små stenar faktiskt) på mitt bord. Sen minns jag. Det är ju jag. Och stenarna är de där mjuka, vackra, magiska stenarna från den kroatiska stenstranden i Rovigno. De ter sig inte riktigt lika magiska här – torra som fnöske, belysta av småsjukligt gult glödlampsljus – måste jag säga…
Ack ja. Det är lite som blommorna man plockade som barn, som var så fina och man ville ta hem dem – och sen hängde de där och slokade över kanten på glaset man ställde (sic! ordval) dem i.
Tre av dem får stanna ett tag – resten får väl gå till sälla jaktmarker i Hamburg…!
…har jag tagit mig för med att reda ut och strukturera upp det som utgör min ständiga vardagsångest: Matlagningen. Eller egentligen middagsplaneringen. Jag är inte så road av att få en färdig matkasse med recept och allt levererad till dörren, även om den möjligheten finns här också (och företaget i fråga drivs av en svensk tjej, för övrigt. Go figure?). Jag vill bestämma själv – och dessutom väljer jag sån där konstig kost, som ratar bröd och potatis, men istället inte skäms för att peta i mig fettranden på kotletterna och sås gjord på riktig grädde istället för nån industriproducerad låtsasgrädde på margarinbas. (Googla LCHF.) Då går matkassegrejen bort.
För ett tag sen fick jag faktiskt hjälp att göra just en sån grej som jag håller på med nu – veckomatsedlar baserade på mat vi faktiskt brukar laga. Perfekt – steg två skulle vara att sätta ihop inköpslistor i excel, färdiga att printa inför veckoinhandlingen och bara kryssa i det som behövs. Det var bara det att jag läste igenom de där veckomatsedlarna och ville bara kräkas. Det fanns ingenting på den listan som gjorde mig sugen vare sig på att laga eller äta mat. Följdaktligen kom de där veckomatsedlarna aldrig till användning, men jag bär idén med mig i minnet nu, när jag går på projektet på nytt – och med nya, goda, enkla recept i kikaren.
Jag har alltid påstått att jag avskyr att laga mat. Det är inte sant. Det är ”vad-ska-vi-ha-till-middag-paniken” jag avskyr – och får ångest av. Jag kan improvisera – men inte på grovgörat, bara finliret. ”Vad händer om jag slänger lite curry i det här tro?” funkar, men inte ”Åkej, jag har skorpmjöl, fiskbuljong och en morot hemma, vad kan vi göra av det?” Men vet jag vad jag ska laga, och har alla ingredienser hemma – då kan jag till och med tycka att det är ganska meditativt att laga mat. (Bortsett från de där hungriga varelserna som hotar riva huset om maten inte står på bordet för fem minuter sen, dårå.) Och just därför ser jag fram emot att bringa ordning i matkaoset, och låta matlagningen BLI ”meditativ”, skapande och positiv, istället för den ständigt gnagande ångestfaktor det är idag. För vem tusan mår bra av sånt?
Jag fick faktiskt ett tips om en mat/hälsoblogg som tar fasta just på den sortens stress kring maten, och poängterar att man måste hitta ett sätt att förhålla sig naturligt till maten, och INTE göra den till en stressfaktor – för att vi ska kunna må bra av den. Det tror jag på. Det tror jag på oavsett vilken slags kost man väljer. Jag minns när jag gick på viktväktarna för många år sedan och satt och grät vid köksbordet för att jag var så hungrig att jag inte kunde tänka ut vad jag fick lov att äta. Hur sunt är det?
(Dagens inlägg hos Anna Hallén är för övrigt en ganska bra text att läsa innan någon får för sig att börja vifta pekfingrar åt lågkolhydratkost.)
Så om bloggen fortsätter vara tyst – jag har inte så mycket att säga just nu, förutom de två inlägg jag just skrivit nu ikväll – så vet ni vad jag håller på med. Och om det är så att ni har något patentrecept att dela med er av, snabbt, enkelt och gott – bring it ånn! Jag är idel öron! Du behöver inte fundera på om det är lågkolhydratiskt nog eller inte, jag kan oftast göra om recepten så att de funkar ändå!
Bloggpausen råder fortfarande, men jag råkade inse vad det är för datum idag, och måste kommentera/reflektera. 22 augusti. 6 månader efter 22 februari. Ofattbart. Är det ett halvt år sedan vi kom? Har en sjättedel av vår planerade utlandsvistelse redan gått??
Jag hade nog förväntat mig att vi skulle känna oss mer hemma vid det här laget. Att tyskan skulle sitta som en smäck (automagiskt sisådär!) och livsvisdomen vara ständigt närvarande i vårt nya avstressade liv. Istället sitter jag här, efter 6 månader som utlandssvensk, och känner mig fortfarande som en turist på villovägar. Som om vi helt enkelt glömt bort att åka hem. Andra jag pratat med, som varit utomlands länge, de pratar om omställningen att flytta hem igen, och bära med sig allt man hunnit vänja sig vid i sitt nya land, och att den omställningen är väl så svår som den vi går igenom nu. Det har jag svårt att relatera till.
Tyskland är mer annorlunda Sverige än jag hade räknat med. Inte bara i krångel och byråkrati, och det uråldriga sättet att förhålla sig exempelvis till nya medier (tyska webbplatser är generellt sett bland det mest meningslösa som finns – samma teknik som vi använder i Sverige finns givetvis här, men förmågan att använda den på ett sätt som rimmar med användarnas behov och stösta möjliga nytta verkar lysa med sin frånvaro), eller andra nymodigheter, utan också i människors sätt att förhålla sig till varann, och världen omkring sig. Jag funderar på om det finns ett konstruktivt drag i det som vi kallar gnällsvensson-mentalitet, där vi som svenskar inte drar oss för att kritisera sånt vi inte gillar, och ställa krav på förbättring.
Den första kulturchocken man drabbas av när man kommer till Tyskland är insikten om att man kan ta sina VISA och MasterCard och stoppa dem långt ner i strumplådan – här har man ingen nytta av dem. Det finns några, ytterst få, ställen som tar sådan plast – här ska man istället ha ett lokalt utfärdat bankkort.
Idag skulle jag beställa ett abbonnemangskort via lokaltrafikens webbplats (en av de något mindre värdelösa sajterna faktiskt – tack och lov) – och i Sverige hade jag helt enkelt knappat in mitt kortnummer (eller ännu enklare, vilket så smått börjar bli vanligare även i Sverige: klicka på Betala-knappen i mitt Paypalkonto) och så hade saken varit klar. Här måste jag ange bankuppgifter – OCH sen visade det sig att betalningen antagligen inte kommer att godkännas, eftersom jag inte har ett EGET konto, utan angav makens konto. Det är ju han som står för fiolerna i vår familj – och så är det ju i drösvis av tyska familjer, men ändå måste jag, som ett slags legitimation, ha ett eget bankkonto att månadsvis debiteras från. Bara för att det ska stå mitt namn på busskortet!
Utan att värdera (fast det gör jag förstås, innerst inne – jag är ju inte mer än människa), kan jag väl säga att det är mig främmande. I varenda tum, och varenda millimeter är det mig främmande – och jag kan inte se hur det ska kunna bli mig ”icke-främmande”. Jag ser det bara inte. Jag försöker tänka mig in i vad jag kommer att kollidera mot av svenska vanor och seder när vi återvänder hemåt om fem halvår till – men jag kan inte urskilja något. Självklart kommer jag att sakna möjligheten till time-out mitt i livet, och möjligheten att fokusera både på mina egna livsdrömmar OCH på barnen och familjen – på ett sätt som var omöjligt att få in i livspusslet i Vallentuna. Visst – det blir en stor förändring när vi flyttar hem igen.
Men för det första är jag ganska övertygad om att jag vid det laget är färdig-time-outad, att jag snarast kommer att längta efter att jobba ”på riktigt” igen. Och för det andra har den saken inte med den tyska kulturen att göra. Den saken hade varit densamma om vi hade flyttat till Köpenhamn eller London eller vartsomhelst, med motsvarande villkor.
Hm. Det låter gnälligt det här – och det är det kanske också. Jag är definitivt inte färdiglandad, och kanske börjar det gå upp för mig att jag inte kommer att bli det heller. Inte på det sättet som jag hade trott att jag skulle.
Krasch! Boom! Bang!
Eller nåt sånt. Det var visst inte någon dunbolstrad mjuklandning att återvända till icke-hemmet i det som fortfarande på många sätt känns som Läskiglandet, efter en sommar som förvisso inneburit ett flängande och farande mellan semesterorterna, men samtidigt varit ett resande till platser som på olika sätt är det ”hemma” vi (åtminstone jag) saknar här.
Tillbaka på ruta ett? Jösses nej, det hoppas jag verkligen inte. Men luften gick visst ur, utan att jag riktigt märkte hur. Jag tror att en time-out kommer att smyga sig in i mitt cyberliv ett tag. Facebook orkar jag antagligen med ändå, möjligen twitter – men kloka, genomtänkta och välskrivna blogginlägg tror jag kommer att låta vänta på sig ett litet tag.
***
Jag är ensam hemma och har till slut fått barnen i säng. TV är ju inte mitt kvällsnöje direkt (i synnerhet inte sedan flytten), men nu sätter jag på den ändå – för sällskaps skull. En feelgood-rulle vill jag ha, en sådan där film som är som en mjuk fleecefilt att vira in sig i. Jag bläddrar på dvd-spelarens hårddisk och fastnar för – Eurovision Song Contest 2009.
Jag vet. Jag är en djupt störd människa. 
|
|
