Himmel & Ord

31 december 2014
av Jenny
2 kommentarer

Ajöss och tack för allt!

Jag funderade länge på om jag skulle göra någon årssammanställning över 2014 överhuvudtaget. Man kan väl enkelt säga att 2014 är ett år jag bjuder farväl med torra ögon och en fnysning snarare än någon form av nostalgi. Varje försök till återblick leder fram till ungefär samma sammanfattning: ”Ajöss och tack för fisken, 2014. Vi är färdiga med varann, det finns inget mer att säga. Vik nu hädan och lämna plats för 2015, för nya vägar och nya vindar!”

2014 var ett tungt år. Det vet inte ni som läser här, för alla de processer som kommit att prägla mitt år har pågått i de privata sfärer som inte hör hemma här i bloggen. Och det är ju inga konstigheter, var sak har sin plats.

Men av olika skäl har det här årets processer också lett fram till konstaterandet att var sak också har sin tid, och att bloggandet, åtminstone i den form jag hittills ägnat mig åt det, har haft sin. Det var väldigt roligt, väldigt länge – men numera minns jag inte längre varför jag håller på med det här, eller vad jag vill få ut av det. Bloggandet har krympt ihop till en tom ritual.

Det är dags att låta bloggen – och en hel del annat – vila.

I ett opublicerat bloggutkast – jag kan lika gärna citera det, eftersom det nu aldrig lär bli publicerat i sin helhet – skrev jag såhär:
”Om man gör som man brukar, får man de resultat man brukar få – fast för varje gång lite sämre. Och för varje gång man upprepar det man brukar göra töms det man gör ännu lite mer på innehåll och mening, tills man sitter där med en samling tomma, döda ritualer som verkligen inte fyller något syfte mer än upprepningen i sig. Ritual för ritualens egen skull.

Förutom de där ritualerna – saker vi gör och upprepar fast vi för länge sedan glömt varför – tänker jag att det här handlar om invanda tankemönster och föreställningar om hur allting funkar och hur ett liv bör levas. Tänk om jag haft fel hela tiden? Utgått från antaganden som helt enkelt inte stämmer? Vad skulle hända om jag ändrar utgångspunkt, slutar jaga illusioner och istället stannar upp – och försöker få syn på världen som den är?

Så länge jag gör som jag brukar, får jag aldrig veta.

Nej, jag vet faktiskt inte exakt vad jag ger mig in på, eller ens vad jag vill att det här ska leda till. Men ibland måste man kanske bara ge sig av för att hitta rätt. Jag är åtminstone ganska säker på att om jag fortsätter gå i samma mentala fotspår som hittills, så kommer jag bara att komma ytterligare ett varv i samma loop jag redan snurrat i alldeles för länge. Och även om jag inte vet vart det kommer att leda, så känns det rätt att byta spår – åtminstone för ett tag.

Så…

Ajöss, helt enkelt – tack för allt, och må vi alla få ett riktigt Gott Nytt År!

 

31 december 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Det bästa med 2014 var musiken

En av de nyårsritualer jag faktiskt ägnar mig åt varje år, är att sätta ihop all musik jag lyssnat på på Spotify under året till en enda massiv årslista. Det är lätt gjort eftersom jag brukar skapa ”blandlistor” löpande under året – när de blir för långa eller om jag tröttnar gör jag bara en ny. Mycket pragmatiskt och synnerligen ad hoc – men årslistan blir ändå en slags årsminne, och det är riktigt roligt att gå tillbaka till musiken jag spelade 2011 eller 2012 – eller 2014.

Och säga vad man vill om 2014, men det var åtminstone ett rätt bra musikår. Jag lyssnade på enormt mycket musik – och hittade mycket som var nytt för mig. Jag tror att ”Plockgodis2014″ kan komma att bli en favoritlista i många år framöver.

29 december 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Nu eller aldrig. Tankar till någon som vill bryta en vana, från en som redan gjort det. (Och planerar göra det igen.)

Jag missade själva jubileet (det är inget jag högtidlighåller, så jag glömmer vanligtvis bort det), men den 22 december i år var det precis 15 år sedan jag fimpade min sista cigarett. Jag vet precis var jag befann mig och vad klockan var – Drottninggatan i Stockholm kl 18:15, sista fredagen före jul. Jag hade sparat den där sista Marlboron i paketet tills efter en jobbintervju.

(Jag fick inte jobbet, men lika bra var det – för de blev mina kunder på det jobb jag fick istället, och… Nej, jag sörjde verkligen aldrig att jag inte jobbade på det där andra stället. Kort sagt.)

Så, jag kom ut från intervjun – adrenalinrusningen av nervositet och intervjuprestation började klinga av och jag huttrade i vinterkylan. Och tände den där sista cigaretten. Jag tittade på den, visste att det var den sista, och tänkte: ”Jaha, nu gäller det. Nu eller aldrig.

Jag kämpade i flera år med att försöka sluta, misslyckas, försöka igen. Och igen. Och igen. För varje gång sjunker självförtroendet lite till, lite till, lite till – för ett misslyckande är ett misslyckande, och det känns bara ovärdigt att som intelligent, modern och högfungerande människa vara en sån hjälplös slav till de förbannade nikotinpinnarna. Var jag inte bättre än så? Uppenbarligen inte.

Men den här gången var en sak annorlunda än alla gångerna förut. Idag, femton år senare, är jag fortfarande helt övertygad om att det var detta som avgjorde saken: Jag hade bestämt mig för att det fick bli sista försöket. Antingen fixade jag att sluta den här gången, eller så fick det vara. Nu eller aldrig.

Jag har inte petat på en cigarett sedan den där gången på Drottninggatan, en svinkall kväll under förra millenniets sista skälvande dagar. Sista gången gillt. Det var nära åtskilliga gånger, men varje gång tänkte jag på det där jag sagt mig själv – att det här fick vara sista försöket. Nu eller aldrig. Och jag kunde bara inte ge mig till att aktivt och medvetet välja detta ”aldrig”.

Jag skriver om det här av två skäl. Det är det snart nyår igen, och jag tänker att kanske kan texten hitta fram till någon som står i startgroparna de här dagarna för att välja bort nikotinet 2015. Det är ett skitbra beslut – men kruxet är att det är ett beslut det inte räcker att fatta EN gång. Under den första tiden som nikotinfri kommer du att behöva fatta det beslutet om och om och om igen, flera gånger – hundratals gånger – om dagen. Och för varje gång blir beslutet svårare att ta och argumenten mot ditt beslut ter sig allt rimligare. Du har kanske människor omkring dig som stöttar dig – men de kan inte alltid förstå hur många gånger du aktivt måste fatta ditt beslut, eller hur tungt det är. För dem är beslutet rationellt – för dig är det mycket mer än så.

Det här är förstås olika för alla – hur svårt det är att lägga av, menar jag. Men min erfarenhet är att de framgångshistorier man hör, de handlar alltid om folk som egentligen inte haft så svårt med att sluta. De berättelserna går vanligtvis enligt temat ”en dag vaknade jag upp och hade bestämt mig. Och så slutade jag”. Lucky bastards… De människorna är bara att gratulera. Men deras berättelser hjälper ju inte dig som har en tuffare process att ta dig genom, eller hur? Tvärtom, för de får dig att känna dig värdelös som inte bara kan ”vakna upp en dag” och ha bestämt dig.

Jag tror jag ”vaknade upp och bestämde mig” minst 100 morgnar innan den där decemberdagen för 15 år sedan. Det var inte så enkelt för mig. Men det betydde ju inte att jag inte kunde klara det. Däremot behövde jag acceptera att det inte skulle bli så enkelt som vissa fått det att låta. Det skulle bli jävligt, och jävligt fick det bli.

(När jag tänker efter hade jag faktiskt en livlina till, förutom det där med ”nu eller aldrig”. Jag lovade mig själv att OM jag verkligen vill, så får jag börja igen när jag fyller 65. Hur larvigt som helst, och det fattade jag nog då också – egentligen. Men det hjälpte till att få bort den där ”aldrig mer”-känslan som gör att slutandet känns så övermäktigt. Jag får börja igen, men NU ska jag inte.)

Det handlar egentligen ”bara” (sic!) om att ta sig genom den där tiden, de där första veckorna. Det är kanske de längsta veckorna i ditt liv, men de är ändå bara veckor. De GÅR över. Under den tiden – lova dig själv vad du behöver lova dig för att stå ut, skjut fokus framför dig. För det kommer en tid då du ser klart igen, och löftena har tjänat ut sitt syfte. Allt handlar om att stå ut en liten tid även om den tiden känns ändlös just då. Det är den inte, jag lovar.

***

Det andra skälet till att jag skriver om (och funderar på, framför allt) det här, är att jag nu står inför att bryta en annan vana. Det här är en helt annan grej, ett invant tankemönster snarare än någon mer konkret ovana att jobba bort. Det gör saken svårare på ett sätt – även om jag räknar med en behagligare process den här gången, mer experimentell.

Men att komma åt, ens få syn på, invanda tankemönster man bara är vagt medveten om – förutom att ens hela universum utspelas I dem… Ingen piece of cake precis.

I vissa avseenden påminner det ändå om den där brytningsprocessen jag gick genom för 15 år sedan. Nu eller aldrig.

Det hjälpte då. Jag hoppas att det hjälper nu också.

20 december 2014
av Jenny
Inga kommentarer

December igen

Jag minns att jag skrev något om det i januari – att snart står vi där igen, med champagneglas och fyrverkeriglitter och förhoppningar om ett Gott Nytt År. Nu är vi där, nästan i alla fall. Schwooosssccchhh. Så går ett år från våra liv och kommer aldrig åter. Tick tack. Tick tack.

Det är den där tiden på året igen – eller en av dem rättare sagt – då jag reflekterar, summerar, samlar ihop och tar nya tag. Jag brukar säga att jag räknar mina år mellan sommarsemestrarna, att somrarna är min tid för reflektion och nystart. Fast vem har sagt att det ena måste utesluta det andra? Jag är en reflekterande natur, och tager sålunda vilka ursäkter för begrundan som bjudes.

Det har varit förhållandevis tyst här under hösten. Kanske kommer det att fortsätta vara det – kanske inte. Vi får se. Jag börjar tröttna lite på att göra som jag brukar, same procedure as every year – och leker med tankar att göra något annat. Tolv och ett halvt år är en lång tid för en blogg, även om den flyttat runt och bott på lite diverse adresser. Det känns lite som att den är färdig. Allt den har att säga är sagt, allt den kan komma på att säga nu har egentligen redan sagts, och upprepningar blir bleka replikor på redan glömda original.

”Om du gör som du brukar, får du det resultat du brukar – fast för varje gång lite sämre än gången före.”

Ni vet min teori om att varje process som upprepas mår bra av att förändras med jämna mellanrum? Den där som handlar om att en process som bara upprepas och upprepas kommer att degenerera sig själv och gradvis förvandlas till ett kadaver av vad den en gång var, eller avsågs vara. Till slut leder den inte längre någon vart alls, bara runt i en ändlös cirkelgång utan vare sig mening eller mål.

Jag tänker rätt mycket på det där just nu.

Ingenting är konstant, inget går att bevara som det är. Varje sekund leder bort från det som var. Om vi än står aldrig så stilla, med ögonen aldrig så hårt hopknipna, är världen utanför ögonlocken ständigt i rörelse. Och om du gör som du brukar, kommer världen du gör det i ändå inte vara densamma.

Så…? Vad nu?

Jag vet inte riktigt. Fast jag börjar så smått komma till slutsatsen att istället för att vänta tills man vet riktigt säkert, kanske det helt enkelt är lika bra att bara börja med att bryta sina gamla mönster – och se vad som händer.

26 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Om trevare och en envishet starkare än Jante

Inlägget från igår var inte ett av mina mest klockrena genom tiderna, men det är en första trevare att börja skriva mer om det jag pluggar just nu. Jag har generellt varit dålig på det under åren – med undantag för när jag pluggade litteraturvetenskap och kreativt skrivande. Då skrev jag en hel del om såväl läsande som skrivande. Böcker och berättande är liksom enkla saker att skriva och reflektera om.

Samtidigt läser jag ju så fantastiskt roliga och spännande kurser just nu, det känns som stor synd och skam att inte berätta mer om dem. Ledarskap och organisation är ju intressant för alla som arbetar eller på annat sätt kommer i kontakt med någon slags organisation, och lingvistik för alla som kommer i kontakt med någon form av språk, så… tja, det blir ju en liten målgrupp, trots allt.

Framför allt när det gäller ledarskapskursen (som för övrigt nog är något av det roligaste jag pluggat) finns det också en dimension av Jante-tänkande i det där med att jag inte skrivit så mycket om det. Det finns en liten röst – okej, inte så himla liten heller, om jag ska vara brutalt ärlig – som mässat om inbillning och hybris ända sedan i våras när jag hittade den här utbildningen alldeles lagom till sista ansökningsdagen. Vem fan tror jag att jag är, som ens bara går en kurs i ledarskap?

Jag är 70-talist. Jag gick i småskolan på 80-talet. Man kan väl säga att jag är rätt hårt drillad i det där Jantetänkandet. Men – jag är också envist beslutad att inte låta vare sig Jante eller någon annan ängslighet diktera vad jag kan eller får göra och inte. Och den envisheten är starkare än all världens Jante-demoner.

Så. Jag tänker försöka treva vidare med det här – med att skriva reflektioner här kring det jag läser eller får med mig från föreläsningarna. Mycket av lärandet i ett sånt här ämne sker ju just genom reflektioner, genom att leka med och tentativt applicera begrepp på erfarenheter, idéer, hypotetiska fall. Och det känns ju klart roligare att göra sådana reflektioner här, än i ett ensamt kollegieblock på skrivbordet.

Jag vet inte riktigt i vilken form jag ska göra det här. Det är det jag menar med att jag får treva mig fram – tills jag hittar en form som känns rätt, helt enkelt.

Och sen? Sen får vi se…