Himmel & Ord

23 augusti 2018
av Jenny
Inga kommentarer

Boksommaren 2018

Jag hade, i vanlig ordning, alldeles för mycket böcker med mig på semestern – trots att den mesta skönlitteraturen var i elektronisk form och rymdes i en och samma Kindle (som för övrigt visade sig ålderdomssvag och sjunga på sista versen, stackars gamle vän). Dessutom råkade jag gå förbi en bokhandel med rea innan vi hunnit utanför Sveriges gränser, OCH upptäckte att några av böckerna jag lämnade kvar i Kroatien förra året men ändå inte hann läsa denna semestern, måste få följa med hem igen så att jag kan läsa dem under året… Så jag har helt klart ännu fler böcker med mig hem igen.

Men några böcker kom jag genom i alla fall (se bild)… Generellt var det mycket svensk litteratur, kvinnliga författare och korta romaner. Det var delvis ett medvetet val. Jag har en hypotes om att dussinlitteraturen ofta behöver fler sidor för att ändå inte komma fram till något särskilt, medan den verkligt goda litteraturen är fokuserad nog att nå och beröra läsaren utan alltför mycket bulk omkring sin kärna.

Hypotesen står sig även efter sommarens studier, kan jag meddela.

Ett annat tema har varit Bodil Malmsten. Jag hade aldrig läst Bodil Malmsten före den här sommaren, men av någon anledning länge misstänkt att jag skulle tycka om att göra det. Och sedär – ännu en hypotes som visade sig helt riktig. Framför allt tycker jag om de böcker som handlar om henne själv – loggböckerna och skrivhandboken Så gör jag. Integritet och nakenhet i balans – total öppenhet och inga ursäkter. Befriande!

”När kastanjerna slår ut…” har jag några sidor kvar i, den hade jag lite svårare för. Huvudpersonen är en osympatisk och självcentrerad man jag har ohemult svårt att identifiera mig med eller känna något för – trots att Malmsten gestaltar hans lidande med sin obevekliga närhet, inifrån kaoset, sönderfallet, oförmågan. Jag vill hålla honom ifrån mig, titta bort, slippa se. Jag antar att det egentligen är ett ganska gott betyg ändå, men krävande. En bok som kräver.

Jag gör inga enskilda bokrecensioner den här gången, men bränner genom listan lite kort nedan:

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Oj, vad säger man? Något helt annat än jag väntat mig, en bok som blandar genrer lika hejdlöst som den väver samman tidstrådarna som utgör berättelsens kronologi. En bok som slår andan ur en – på flera plan.

Hängivelsen av Elisabeth Hjorth – jag minns inte vad det var som fick mig att fastna för den här boken. En för mig ny författare jag blev nyfiken på. En svår bok att beskriva – en bok som också gestaltar ur ett kaotiskt, känslomässigt inifrånperspektiv, med ett språk som det skakiga bildspråket i en dogmafilm. Stark, berörande – men också förvirrande och otillfredsställande.

I bilden syns fyllda eller halvfyllda kvadrater framför boktitlarna. De ifyllda är utlästa, de halvfyllda inte (och ja, jag ser att jag gjort fel med ”kastanjerna” – my bad). Jag började på Margaret Atwoods The Blind Assassin redan i bilen på väg söderut, en bok jag rekommenderats från flera håll, varje gång med stor iver och den slags tindrande ögon som bara barn på julafton och boknördar inför en Bra Bok kan uppbringa. Jag hade verkligen sett fram emot att läsa den – men fick till slut erkänna att jag behövde ha semester FÖRST, och SEDAN ge mig i kast med denna långa, och framför allt komplexa, berättelse – i synnerhet som jag försökte läsa den på engelska och i e-format. It’s not you, it’s me, sade jag sålunda och lade boken åt sidan.

Det fick bli en annan bok av Atwood istället: Häxyngel. Detta är en av ofantligt många litterära berättelser som bygger på Shakespeares Stormen (The Tempest). Jag är lite metafascinerad av just hur många som inspirerats av just den här, bland alla Shakespeares verk. (Faktiskt var en av de böcker jag ”råkade” få med mig från bokreabordet före avresan också baserad på Stormen-temat.) Det här var en trevlig bokkaramell, en sedelärande liten berättelse om en kulturman som gör upp med sina demoner… När jag tänker på saken påminner karaktären om Malmstens Maurice Lind, som jag har så svårt för i När kastanjerna… Skillnaden är väl att Atwoods kulturman faktiskt, till slut, vaknar ur sitt självältande och gör en rörelse framåt – inte bara runt-runt i cirklar. Samtidigt känns just det där uppvaknandet möjligen lite naivt och konstruerat, en kompromiss för feelgood-slutets skull. Lite.

En annan bok som gav mig den där lite ”too-good-to-be-true”-smak i munnen var Linda Olssons I skymningen sjunger koltrasten, som skildrar tre människors vänskap och närhet, kontrasterad mot olika slags ensamheter i deras historia. Ingen dålig bok, alls inte. Men ändå…

Beate Grimsrud är en författare jag bestämt mig för att stifta bekantskap med under sommaren – men jag tror att jag möjligen valde fel bok att börja med. Har någon sett mig någon annanstans är ett skickligt och fascinerande drömspel, lika surrealistiskt logisk som vilken ”verklig dröm” som helst och jag kan beundra Grimsrud för att hon bibehåller den lösryckta känslan konsekvent genom hela boken. Men just det, hur skickligt det än är genomfört, gör att boken ställer krav på mig och hur mycket jag vill investera i min läsupplevelse. Jag läste halva i bilen, men pausade den sedan. Den passar nog bättre som portabel kulturupplevelse under höstens pendlingstimmar till jobbet.

Alright – så långt skönlitteraturen… Men några fackböcker slank också med, trots att jag inte hade någon kurslitteratur att plöja i år:

The writer’s journey bygger på Joseph Campbells forskning om universella och arketypiska myter som förenar människor över geografi, kulturer och tid. Dessa myter följer vissa berättelsestrukturer, och Christopher Voglers bok handlar hur man som författare/skribent och enligt mig också i en lång rad andra berättande yrken kan använda sig av dessa berättelsestrukturer för att skapa trovärdighet och engagemang hos sin publik. Har man redan läst Campbell är det väl inte så mycket nytt, men lite kul att se hur Vogler bryter ner flera samtida Hollywoodproduktioner med hjälp av dessa strukturer.

Slaget om verkligheten av Bengt Kristensson Uggla är en bok jag snubblade över i våras, då jag läste en kurs om bland annat omvärldsanalys. Kurslitteraturen lämnade en hel del övrigt att önska – erbjöd mest oreflekterade punktlistor och inte mycket mer. Jag lånade då denna på biblioteket, men när jag kvitterade ut en tätskriven tegelsten på tung akademisk prosa fick jag skjuta läsningen på framtiden – närmare bestämt till semestern.

Det här är en sån bok jag nog är rätt ensam om att ägna dyrbar semestertid åt – tung och krävande, omständlig och späckad med akademiska referenser. Men det är också en sån bok jag skulle vilja berätta mer om, koka ner och dra slutsatser av och göra reflektioner kring. Den för ett tvärvetenskapligt resonemang om vår omvärldsuppfattning, inklusive vår historia, är sociala konstruktioner – och vad det innebär.

Den klart mest intressanta akademiska boken jag läst i år, samtlig kurslitteratur inkluderad.

Sista fackboken denna sommar är Tim Browns Change by Design – som jag sparade till sist för att den är mest jobbrelaterad. Den är bra och jag rekommenderar den varmt till var och en som har ett jobb där man då och då pratar om förändring och innovation. Samtidigt var det väl inte så mycket nytt för mig, här heller. Det är ju det här jag står för och strider för!

***

Summering: Mycket läst blev det den här sommaren. Och det bästa av allt är att jag inte behöver sluta för att semestern är slut och hösten tar vid. Den här gången kan jag fortsätta läsa, hela året.

22 augusti 2018
av Jenny
Inga kommentarer

Tillbaka i civilisationen: Reflektion om teckning, lärande och näringstillförsel.

Bloggen tystnade snabbt efter de där första posterna under semestern – snabbt och snopet, om jag får säga det själv. Uppkopplingen på vår andra semesterort visade sig vara minst sagt instabil, och att låta bloggambitionerna generera semesterfrustration skulle ha förfelat syftet, så då fick det helt enkelt vara, till dess jag var tillbaka i civilisationen igen.

Det är jag nu. Hej Sverige, hej huset, hej någorlunda stabilt wifi.

Hej vardag säger jag inte förrän på måndag, än har jag några lediga dagar kvar, för reflektion och för att ta ut kompassriktning framåt. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Viktiga dagar, trots att jag till synes fördriver dem med inget särskilt: Dricker kaffe. Lyssnar på radio. Tittar ut genom fönstret. Skitar ner ett papper med mina ännu ganska valhänta teckningsövningar.

Även om jag inte läser någon kurs i höst, måste jag fortfarande ha något att utforska och lära. Är man nörd så är man, antar jag. Nu blir det teckning/skissande. Jag vill kunna dra några enkla linjer, några få penseldrag med färg och ha åstadkommit en skiss, en minnesbild, en idé om något – verkligt eller tänkt. Skapa visuellt, inte bara verbalt.

Lärandet är konstanten – ämne och format varierar.

För lärandet är näring. Det har ingenting att göra med att nå ett mål, ”ha” kunskapen till något speciellt eller bli ”färdig”. Det är lärandet i sig som är en oslagbar mental näringskälla.

Min personliga käpphäst (okej, en av dem – jag har väl några stycken…) är att vår tid glömmer bort näringstillförseln när vi pratar om livspussel, balans och psykisk hälsa. Stress ska motas med mindre arbete – vila ett tag bara, sen kan man köra på igen, som förut fast kanske lite mindre. Jag hävdar att vila utan näringstillförsel leder till att man långsiktigt sänker sin kapacitet, som en åker som utarmas genom att ständigt producera, producera, producera. Men vi är vare sig åkerlappar eller produktionsmaskiner, vi behöver merän vila. Vi behöver näring – för kroppen, visst, men även för sinne och själ.

Det tar jag med mig i mina reflektioner. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Var finns bördighet och näringsrik mylla för mig att samla näring ur?

Det tänker jag på medan jag hämtar en kopp kaffe till och fyller ännu en sida i skissblocket med knotiga och skeva ansikten, vingliga hus och dysproportionella människorangel med 67 i skor, allra minst.

***

Och jotack, semestern var fantastisk. Fem veckor av idel lathet, solsken, simturer, vågor, bryggor, promenader, samtal, tystnad, skratt, närhet, utandning.

Ljuvligt – och välbehövligt. En rekalibrering.

07 augusti 2018
av Jenny
6 kommentarer

I backspegeln, tre år senare

Facebook påminner mig: Idag är det tre år sedan hemflytten från Tyskland.

Jag hade tänkt skriva om det där i våras – jag har en räknare som håller koll på hur många dagar som gått sedan både utflytten och hemflytten, och den förkunnade högtidligen att det vid två datum i början av maj var 3000 dagar sedan vi flyttade till Hamburg, och 1000 dagar sedan vi flyttade hem. Men då hann jag aldrig skriva något om det, livet var alltför fullt av sådant som verkade viktigt just då.

Men nu får jag alltså en ny påminnelse. Tre år sedan: Det var den 7 augusti 2015 som vi lämnade Hamburg.

Jag minns den där dagen. Vi hade bott på hotell medan flyttgubbarna tömde och stökade i lägenheten, och morgonen före avfärd gick jag med barnen på ett café mittemot hotellet och åt en lång frukost, med kaffe och ”Muttis Ruhrei”.

(För övrigt den bästa äggröran du kan få tag på. Yngste sonen klämde i sig två portioner och undrade om jag kan göra likadan äggröra när vi kommer till Sverige. Jag lovade försöka, och det har jag gjort, men… nej, lika bra som Muttis blev den inte…!)

Sedan for vi. Inlägget på facebook skrev jag från bilen, vet jag, susande över Autobahn på väg mot ett nytt äventyr, denna gång på hemmaplan.

Men sen då?

Åren i Tyskland kommer alltid att vara en vattendelare i livet, det som skapar ett ”före” och ett ”efter”. Maken brukar citera John Lennon, som lär ha sagt ”I was born in Liverpool, but I grew up in Hamburg”. Ja, faktiskt lite så. Det var under de där åren vi hann ikapp oss själva, hann reflektera – inte bara åka med, som lämlar i ett lämmeltåg. Det är väl det en utlandsvistelse gör med en; sätter en i en främmande miljö där man får upptäcka sig själv utan allt utanpåverk som följer med en invanda strukturer man aldrig riktigt ser förrän de är borta och ersatta av något annat, något främmande. Det är som om man smälter in i sin egen invanda omgivning, och först i kontrast med Det Andra kan man få syn på sina egna konturer.

Det är det kanske största äventyret med att flytta utomlands, men det gör också att det blir en stor kontrast att komma hem igen. Allt du tidigare tagit för givet, inte ens sett, aldrig reflekterat över – plötsligt finns det överallt, blir det ENDA du ser. Och du kan aldrig förklara det för dem som inte ser. Du berättar, men berättelserna räcker aldrig riktigt fram – du blir aldrig riktigt trodd. Du suckar lite, men tänker att det kanske är så det måste vara.

En vattendelare, alltså. Före och efter, och ingenting är som förut – därför att DU inte är som förut: ”I grew up in Hamburg.”

Det gör hemkomsten till ett eget äventyr, men lite är det också som när Frodo förlorar sitt Fylke efter äventyren i sagan om Härskarringen. Du kommer hem, men det kan aldrig bli detsamma igen.

Det tänker jag på idag, när Facebook påminner mig om att det är tre år sedan den där dagen som började med Muttis Rührei och slutade med att sätta punkt för en tid som gjort mer skillnad än ens jag kan sätta ord på. Jag bär min resa med mig, genom mina egna tydliga konturer, kontrasten till Det Andra – också på hemmaplan.

Men jag som förr alltid tyckte att Frodo var lite snorkig som inte kunde vara kvar i Fylke efter sina äventyr – nu förstår jag precis. Det går inte att bara sjunka tillbaka in I tapeterna, I blindheten och lämmeltågets led, som om ingenting hänt.

En resa kan inte sluta i sin egen nollpunkt, den måste leda vidare.

30 juli 2018
av Jenny
1 kommentar

Gör något helt annat!

Jag följer mitt eget gamla hederliga råd: Om du kör fast med det du gör – gör något HELT annat. Om du försöker skriva något – rita det istället. Gör ett bryt, släng in en pingvin. Något som inte alls hör till.

Det är som att stiga upp ur sängen när du inte kan sova, istället för att ligga kvar och vända och vrida, och bara bli mer och mer stressad över att inte somna. Gör nåt annat. Vi tror alltid att vi är målsökande robotar, att den kortaste vägen alltid är en rät linje och att det är något fel på oss om det inte funkar, om vi inte kan pressa oss framåt, vidare, till det önskade resultatet.

Bah. Vem fan vill vara en robot?

Ibland tänker jag att vår tid undervärderar människan, genom att hålla henne mot ett helt irrelevant ideal – mot maskinen, de räta linjernas rationalitet och tidseffektiva arbetsprocesser. Vi är inte maskiner, så varför ska vi mätas mot dem?

***

Igår läste jag – i boken Sapiens av Yuval Harari, som jag skrev om häromdagen – att det inte är sannolikt att vi, arten Homo Sapiens, finns kvar om 1000 år. Harari skriver det i en bisats och utan källa, så jag kan inte bedöma hur välgrundat antagandet är, men vilken nyhetssändning som helst är nog för att få mig att känna att det nog kan ligga något i det, att vi gräver vår existentiella grav med vår kollektiva egocentricitet och snävsynthet.

Hursomhelst – tanken fick mig att haja till. Tusen år? Mot människoarternas historia, som Harari skildrar i skalan hundratusentals år, är tusen år ingenting.

Och vi ödslar tid på att jämföra oss – och framför allt varandra – med maskiner?

Jag tänker på vad döende individer sägs önska sig eller ångra – det brukar handla om att ha följt sitt hjärta, tillåtit sig att känna mer, älska mer, dansa mer, skapa mer. Inte fan ligger någon inför döden och önskar sig att ha varit mer som en robot, mer effektiv, mer rationell.

Vi är mänsklighetens dödsbädd. Vi har tusen år kvar. Hur vill vi leva dem?

***

Jag följer mitt eget gamla hederliga råd, den här semestern: Om du kört fast – gör nåt helt annat. Så jag ritar. Följer en onlinekurs i teckning, den första sedan bildlektionerna i skolan. Steg för steg, enkla exempel – mina bilder blir ändå skeva och eländiga. Min hand ritar inte vad mitt öga ser, vad mitt inre önskar. Jag lyckas inte nyansera skuggningarna eller tänka på att lägga linjerna i rätt riktning. Jag svär och suddar, vänder blad, börjar om. Det är i alla fall att göra något helt annat.

Och någonstans i bakhuvudet, i ögonvrån, det mest perifera synfältet – där ser jag något ta form, lösgöra sig ur slentrianen och de invanda mönstren. En visshet.

Om du kört fast – gör nåt helt annat.

27 juli 2018
av Jenny
1 kommentar

Du är vad du läser: Om litterär näringstillförsel och Bodil Malmstens lätthet

Jag vänder tillbaka till litteraturen. Till läsandet I första hand – så småningom får skrivandet komma, men jag tvingar mig att inte ha för bråttom där. Först näringstillförsel, riklig och väl balanserad vad gäller näringinnehåll och variation. Sen – sen vi får se.

Det mitt skrivande jag får nöja sig med, är att – med händerna på ryggen – fundera över vad det är som får en bok att funka, medan andra (ack så många andra) faller platt. Hur är en god berättelse uppbyggd, vad är det med den som är bra? Som väcker något i mig?

Språket är viktigt, men inte allt. Inget språk kan lyfta en intetsägande berättelse. Berättelsen är allt. Den är vad som gör oss till människor.

(På semesterns läslista ligger även Yuval Hararis bok Sapiens. Harari hävdar att det är skvallret, eller förmågan att skvallra, som gör oss till människor. Harari är forskare, så han vet väl bäst, men jag säger nog ändå att skvaller eller berättelser är lite ”same shit, different name”. De fyller samma funktion.)

Jag kan inte undgå att hamna i funderingar kring vad som skiljer dagens ”frozen-TV-dinner-litteratur” från den verkliga litteraturen, den som faktiskt betyder något, och som utgår från människan som något mer än en tuggande, konsumerande apa.

(Ja, ja. Jag vet. Jag har skrivit om det här förut, så ni vet att det här är en av mina käpphästar – eller väderkvarnar, det beror väl på hur man räknar: Hur illa det är ställt, när kultur reduceras till konsumtion, när kvalitet reduceras till försäljningssiffror. Det är valår, och jag är räddare än någonsin förr – för jag tror inte på slump. Allt hänger samman.)

En av de första böcker jag läst denna semester är Bodil Malmstens ”Så gör jag”. Medvetenheten kring beslutet att låta skrivandet vänta kommer från henne, och hennes fokus på litteraturen och läsandet som den bästa handboken. Hon skriver sin skrivarhandbok med en slags motvilja, slår ifrån sig boken hon skriver medan hon skriver den. ”Så gör jag, men vad vet jag om hur DU ska göra?” Om något handlar den mer om läsande än om skrivande, samtidigt som hennes eget språk är gestalt för skrivandets både lätthet och tyngd.

Lättheten är för mig Malmstens signum. Språket är som en fjäril, tyngdlöst men samtidigt både nyanserat och mättat. I ”Så gör jag” berättar hon utförligt om hur hon väljer sina ord. Varje ord ska vara det rätta, vartenda ett. Ingenting lämnas åt slumpen. Hon beskriver hantverksskicklighet, men också kärleken till och bävan inför detta hantverk. Hon berättar om böcker som aldrig blev.

Jag tänker att dussinlitteraturen ger oss motsatsen: ett obearbetat, och just därför konstlat, låt-gå-språk som passerat en hugad författares uppkavlade ärmar (”här ska skrivas en bok!”), förlagens och bokhandelns slimmade processer (”här ska tjänas pengar!”) och sen är det inget mer. Böcker har idag bara ett syfte: De ska sälja, generera intäkter. Det är allt.

Våra berättelser, det som gör oss till människor, har reducerats till en process av produktion och konsumtion, och jag kan bara undra: Vad gör det med oss?

Du är vad du äter; du är vad du läser.