Himmel & Ord

25 mars 2015
av Jenny
En kommentar

Efterlyses: Ny musik!

Alltså… Det är inget fel på min gamla ”Plockgodis_2014”-spellista… Fast den är ju lite 2014, det är den allt. Jag lyssnar på musiken medan jag skriver på min psykologitenta, och musiken för mig till helt fel termin. Det är väl inget jag dör av direkt – men det känns liksom fel.

Är det ingen som hört nåt bra på sistone som jag kan ha missat? (Och jag missar nästan allt, har extremt usel musikradar…!) Jag kan inte etikettera min musiksmak – 2014-listan ger väl en hint om vad jag gillar… Blandat, mycket blandat, kan man säga.

Alla tips emottages med stor iver och tacksamhet!

***

PS: Kom på att jag faktiskt har börjat på en 2015-lista också. Fast den behöver helt klart fyllas på – eller rent av startas om.

20 mars 2015
av Jenny
2 kommentarer

Om lärande, dialog och tillfällig sinnesförvirring

Den mest intressanta boken just nu – möjligen extra intressant eftersom jag inte har den ringaste aning om hur jag ska kunna använda den i någon form av konkret arbete, vare sig i kursarbetet eller senare – är den jag nämnt tidigare: Ledning och förståelse (Bokus/Adlibris). Jag tror att den möjligen gör med mig det den handlar om, nämligen får mig att skifta förståelse av förståelse, lära mig något om lärande, reflektera över reflektioner. Very meta – men jag gillar ju sånt.

Senaste veckan har varit en frustrerande vecka. Jag har skrivit – tro mig, jag har skrivit många mil av texter tänkta för bloggen, men det har blivit texter som bara gått i cirklar utan att jag lyckats få dem i mål.

Vad fan har flugit i mig? har jag tänkt. Varför kan jag inte skriva om det här? Om allt det som faktiskt rör sig i huvudet just nu, om det jag läser, om det jag lär mig. Det är ju hur spännande som helst – och jag tänker ju så bra när jag skriver. Varför har jag så svårt att formulera det jag ändå tänker mest på? Sätta ord på det abstrakta brukar ju vara det jag kan bäst?

Sen slår jag upp den där boken, hamnar några sidor längre fram än jag senast slutade, och läser det här:

”När människor utvecklat en ny förståelse av t.ex. en uppgift eller en roll, kommer de under en period att arbeta långsammare än de gjorde med sin tidigare förståelse. De /…/ måste ägna mer energi åt att reflektera kring möjligheter och pröva angreppssätt som de inte varit vana vid.”

Jaha. Så det är det jag håller på med? Jamen, jo… Så kan det ju vara, förstås.

Strängt taget är det ju själva reflekterandet jag vill göra här. Inte nödvändigtvis presentera färdiga, genomanalyserade artiklar, preparerade för läskonsumtion, utan texter från processen, från min process – där jag befinner mig. Det är sant, och jag har onekligen tänkt väldigt bra när jag skrivit de många milen av text jag skrivit den här veckan. Det är bara det att jag är ju också någonstans skribent till yrket, och känner mig inte riktigt bekväm med att släppa ifrån mig texter som inte är… ja, färdiga. Trots allt.

Hm. Jag tror bestämt att jag har byggt mig ett litet moment 22 här…

(Och sen bestämde jag mig för att inte fylla bloggen med skräptext bara för att fylla den med något, och får väl anse mig avhoppad från #blogg100-loppet för i år. Mest troligt för alla år. Det är bara inte min grej, det där.

Vi har alla olika ambitioner och mål med det vi gör. För många är det säkert ett mål i sig att skriva, skapa text, uttrycka – och sedan är det klart. För mig är texten bara förarbete, startskott för det verkligt spännande. Samtalet, dialogen – lärandet. Det är det jag vill åt. Men det är ju inte så det funkar idag.

Mina försök att inleda dialog med andra Blogg100-skribenter har resulterat i två saker: Tystnad (deras) och förvåning (min). Folk vill bli lästa, få trafik till sin sida, nya följare, många sidvisningar – bra statistik. Men så snart ett inlägg är postat är det färdigt, och skribenten börjar fundera på nästa postning.

För mig är det där symptomatiskt. Vem har tid att lyssna på vad andra säger, vi är ju alla upptagna med att tänka ut vad vi själva ska säga härnäst. Och jag är motvalls som vanligt, för jag vill verkligen inte det där längre. Ett tag tyckte jag att det var lite spännande – att kunna publicera sig, nå ut, bli läst! Men nu är det gjort. Såå 2014. Eller… ännu äldre egentligen. 2008 kanske…?

Men i alla fall: Blogg100 2015 blev ett kort kapitel för mig. Jag ser det inte ens som ett avhopp, jag ser det som tillfällig sinnesförvirring att jag ens startade.)

Boken fortsätter med att det är lätt hänt att man förkastar sin nya ”förståelse”, den nya kunskapen man fått men ännu inte riktigt hunnit göra till sin, och tycker att ”det gick ju bättre när jag gjorde som jag brukade”. Och så går man tillbaka och gör så. För att det går fortare, kräver mindre ansträngning, möter mål och förväntningar enligt modellen ”good enough”.

Det enda det gamla ”good-enough”-sättet inte gör är att leda vidare. Vi når det mål vi föresatt oss – men aldrig längre.

Lösningen är givetvis att vara medveten om att det fungerar så här, acceptera fasen av reflektion och ”applicerat lärande” – och i bästa fall försöka underlätta den där första omställningen genom att finnas där som bollplank och reflektionsstöd. För det är ju det ”omställningen” går ut på – att man behöver få det nya perspektiv man fått att passa in på rätt plats – både hos en själv, och i det jobb man ska göra, om det så bara handlar om att skriva blogginlägg om det man lär sig i ledarskapsutbildningen.

Det fina i kråksången med att ge tid och utrymme för reflektion och tankebollande är ju att även den som ”bara” agerar bollplank kan råka att lära sig något, eller få sina invanda cirklar en smula rubbade på kuppen. Och det det gör – såvitt jag vet – inte heller ont.

***

Överhuvudtaget tror jag att dialog är ett underskattat verktyg för ungefär allting. Men det får vi tala mer om i ett senare inlägg.

13 mars 2015
av Jenny
Inga kommentarer

Fotofredag

Hänglås-1

 

En gammal bild får bli dagens postning. Fri för tolkning, men den har något jag tycker om. Dynamik och stabilitet. Stillhet och – åtminstone upplevd – rörelse. 

Annars är det dåligt med fotograferandet just nu. Har kameran med mig överallt, men den hänger där den hänger över axeln. Inspirationen tryter, milt uttryckt. 

Kanske behöver jag nya impulser även där? 

12 mars 2015
av Jenny
En kommentar

Kurslitteraturen är visst på samma spår som jag

Jag ligger uthälld i soffan snarare än i något som skulle kunna liknas vid sittande ställning, och verkmästarn i Huvudkontoret har egentligen redan tackat för sig och gått hem för dagen, men en kort liten tanke ska jag skriva ner i alla fall – mest för att det var så lustigt att jag snavade över den just idag.

Igår skrev jag ju om att jag tycker ensambloggandet känns stagnerat och ”gjort”, att jag längtar efter något som leder vidare – till något nytt.

Idag läste jag i en av böckerna till nuvarande kursen: ”…när vi reflekterar på egen hand sker det inom ramen för vår befintliga förståelse. För att vi ska kunna frigöra den låsningen behöver vi oftast någon impuls utifrån.”

Och det är ju faktiskt precis det jag skrev om igår. Mitt reflekterande på egen hand sker – förstås – inom ramen för min befintliga förståelse av verkligheten – men jag börjar faktiskt själv att känna att det är lite trångt innanför det där pannbenet, och att jag skulle behöva någon ”impuls utifrån” för att röra om bland allt jag annars bara tar för givet.

(Boken heter för övrigt Ledning och förståelse (Bokus, Adlibris) och är en rätt flummig historia. Fast jag tycker nog att den är flummig på ett intressant och tankeväckande sätt, i synnerhet om man gillar sociologiska flummerier. Och det gör ju jag. Jag är väl mer tveksam till hur jag ska kunna applicera bokens teorier på kursens rapportprojekt, men det är ju en annan sak.

Den handlar om ledarskap, men också om mänskligt lärande och utveckling, och om hur vi ser och förstår världen omkring oss. Författarna citerar bland annat Peter Gärdenfors som jag kommit i kontakt med i samband med diverse kognitionskurser. Och då kvittrar det lite extra i mitt nördiga inre – när kunskaper från olika håll smälter samman, visar paralleller och applicerbarhet på helt olika områden.)

En annan tanke ur den där boken är denna: 

”…ju större frihet ledare och medarbetare har att välja handlingssätt, desto större utrymme blir det för personernas oreflekterade grundantaganden och preferenser att få genomslag i handlandet.” 

Klura på den ett tag. Jag återkommer!

11 mars 2015
av Jenny
10 kommentarer

Bloggen är död, länge leve bloggen…?

Alltså, det här med #blogg100 – jag vet inte… Hittills har jag, åtminstone enligt egen tolkning, uppfyllt kriterierna – det vill säga bloggat dagligen utom när jag varit halvdöd av matförgiftning. Men jag kan inte påstå att det väcker någon form av inspiration eller blogglust. Snarare skepsis.

Dels är det sociala medier-grejen som börjar kännas lite allmänt trött – men det kan vi ta i ett annat inlägg, för det är ett helt tema för sig. Dels är det nog jag själv som känner mig lite trött.

Jag skriver. Det är inte det som är problemet. Den här veckan har jag börjat på flera texter som är som jag vill ha dem och som jag tror kan bli bra när de blir klara. Men de blir ju inte klara på en dag precis – och jag har verkligen ingen lust att forcera dem, nöja mig med good-enough och trycka ut dem som de är.

Jag vill ge dem tiden att bli klara. Jag vill ge mig tiden att bli klar.

Jag kan skapa innehåll under tidspress. Jag kan koka textsoppa på en spik och servera den som exklusiv consommé. Där är det inte många som slår mig på fingrarna, och jag har inte direkt något att bevisa när det gäller den sortens textproduktion.

Been there, done that, tishan är redan urtvättad. Jag är helt enkelt inte där längre.

När jag stängde bloggen i vintras gjorde jag det för att jag var trött på mina gamla invanda mönster. Göra som jag brukar. Jag ville göra något nytt. Något annat. Fast med bloggen stängd gjorde jag inte heller något nytt, det blev snarare inget gjort alls. (Inte i det avseendet i alla fall. Nåt blir väl alltid gjort, om man nu ska vara petig.)

Texterna jag börjat skriva på den här veckan är sådana texter som jag länge velat skriva, och som jag har pratat om att skriva – men det har bara inte blivit av. I vintras tänkte jag att jag skulle starta något nytt, en ny plattform för en ny slags texter. Den tanken har jag kvar, och kanske blir det så också.

Men mest av allt känner jag att det nya jag letar efter behöver komma utifrån. Från utanför mig själv, menar jag. Jag tror att ensambloggandet – åtminstone i den omfattning jag bloggat under de senaste 12 åren – har nått en slags vägs ände. Visst kan jag fortsätta med personliga reflektioner här och för mitt eget höga nöjes skull – men… Nej, jag vidhåller nog att den här bloggen gjort sitt. Egentligen.

Jag tänker på en blogg jag läste back-in-the-day, en associationsdriven pingpong-blogg av Johan Miderberg och Navid Modiri. Jag minns inte i detalj, men jag har för mig att den handlade om tiden vi lever i, kulturen omkring oss och om hur allt samspelar. När min vän Linda myntade det fantastiska uttrycket ”växeldra” tänkte jag på den där bloggen, och tänkt att det var just växeldragandet som gjorde den så speciell. När den ene målat upp en bild spann den andre vidare – i egna färger och former, med egna infall och idéer. Och sen tillbaka igen. Som att växelvis måla en tavla, i ord och idéer.

Tio år senare är det just den bloggen jag minns – av alla jag läst. Som gjort ett intryck. Mest formen, sättet att skriva – dynamiken, energin och hur idéerna växte fram synergiskt mellan de båda skribenterna. Växeldragandet.

Något sådant skulle jag vilja göra nu. Växeldra kring skrivande och idéer istället för att alltid uppfinna alla hjul själv.

Fast det här med #blogg100… Jag vet verkligen inte.