Himmel & Ord

23 juli 2020
av Jenny
2 kommentarer

Hemesterskisser om icke-varande och frihet

 

Jag är ledig.

Normalt brukar sommarsemester betyda att simma i det kristallklara adriatiska havet, vandra på röda stigar längs vita klippor, hela tiden omgiven av det närmast öronbedövande skränet från en miljard cikador. Vi är ”borta”, bryter mönster, lever i en semesterbubbla – länge, länge. Länge nog för glömskan.

Inte i år. Ordet för året är ”hemester”.

Det har både för och nackdelar. Den mest uppenbara fördelen är just att vara hemma, i bekvämligheten av mitt EGET hem, mina EGNA vanor och mina EGNA grejor.

Jag stiger upp på morgonen, sätter på kaffe och sätter mig vid köksbordet med ett skissblock. Jag har en onlinekurs som jag följer, men jag följer den ganska egensinnigt. Medan kursledaren tecknade en fågel för att demonstrera det kursen gått genom av basic shapes, riktningar och kurvor samt processen att gå från det generella till det specifika, dröjde jag mig kvar vid former, som blev till ett mönster, som gav upphov till ett mönster av negative spaces. Mellanrummen, ytorna av det som ICKE är – och hur man kan utforska det som är genom att fokusera på det som inte.

Kursledaren tecknar en fågel, jag tecknar det som inte är för att finna det som kanske är eller kan bli eller skulle kunna… Teckna det som fascinerar dig, säger kursledaren. Då blir det inga fåglar, då blir det ickevarandet.

Och det är väl just det som är ”bubblan”, semestern så som vi är vana vid att den ska vara. Att man suddar bort allt som påminner om vardag och vanlighet, och glömmer bort det. Går upp i icke-varandet och låter det definiera sitt vara, för en stund.

Jag saknar mitt Adriatiska hav; luften, solen, stigarna – till och med cikadorna. Men icke-varandet, det definierande, det har jag med mig. På det sättet är hemestern – och de negativa ytorna – en påminnelse om vad som finns där, hela tiden.

***

En annan grej jag gillar med teckningskursen är hur den utgår från abstraktioner. Ledaren må teckna en fågel, men han pratar bara om former, strukturer, linjer. Processen: Identifiera den största formen i det du vill teckna? Vilken riktning ska den ha? Hur stor ska den vara? Var på pappret hör den hemma? Vilken är den näst största formen i det du vill teckna? Vilken riktning ska den ha, osv.

Jag gillar att rita abstraktioner. Att det inte SKA ”bli nåt”, än mindre bli ”fint”. Abstraktionen är en frihet, från antaganden och konventioner. Hur ska en abstraktion se ut för att vara ”fin”? Vem vet?

Rita fint är en styggelse till begrepp, helt i klass med ”vara duktig” – och jag avskyr dem båda med samma innerlighet. Den slags innerlighet som bara kommer av begränsningar, av ofrihet. Duktigheten var mitt ok och min boja så länge. Så länge. Ett halvt liv, kanske mer – vem vet. Tomorrow is a promise to noone. Dessa bojor hatar vi, när vi väl kan se dem.

Jag tänker ibland på halkbanan man fick köra på för att ta körkort. Det var en heldag och jag hade betalat en förmögenhet för den. De sa till och med ÅT oss att ta ut svängarna och prova på ordentligt. Men inte jag. Jag körde duktigt, fick inga sladdar. Som jag ångrar det. Denna förbannade feghet. Varför inte ta ut svängarna när man kan. För att sedan veta ATT man kan, att man inte dör, att man växer – BLIR TILL.

Om man nöjer sig med duktigheten och fint-ritandet blir ens negativa ytor, icke-varandet, det som definierar en, snarare än varandet i sig. Och det skrämmer. Icke-varandet utanför skrämmer en, så att man drar ihop sig ytterligare, skyr och räds sina gränser så att man gör sig än mindre. Och än mindre ändå. Så skapas de förkrympta skuggvarelser som definieras av sin feghet och ängslan att göra fel, inte vara bra nog, inte duga, som är så rädda att göra ”fel”, att de gör allt för att peka ut tusen inbillade och påhittade ”fel” hos andra, för att dölja bristerna hos sig själva. Så skapas en kultur och en värld av feghet och ängslan.

Feghet och ängslan, det är vad duktighet och rita fint står för. Att rita abstraktioner och negativa ytor är motståndsrörelsen, frihetskampen. Symbolisk med därmed icke desto mindre viktig.

Tvärtom. Det symboliska definierar, sätter gränser – som negativa ytor definierar varat.

04 juli 2020
av Jenny
Inga kommentarer

Om Coronavårens reflektioner

En vän på Facebook ställde en fråga om vad som har inspirerat en, den märkliga våren 2020. Jag svarade:

”I’m not sure this goes by ”inspiration” or is what you’re really asking, but this spring has – ironically – meant a work/life-balance that has been out of reach to me for years. I have, being who I am, of course spent that time coming back to creativity, in various ways. Being able to, because of a damn virus, certainly calls for reflection.”

Det här summerar min vår på några rader: Det förbannade viruset som kom och ställde allt över ända, hur det skapat förutsättningar för mig att återvända till skapandet (där skrivandet/bloggandet är en del, kanske inte den den jag valt att gå tillbaka till först eller lägga mest tid på, men definitivt en del) och hur det i sin tur fått mig att fundera på livet – och hur jag vill leva det.

I ett annat sammanhang skrev jag ner några punkter om just det, här ett axplock:

  • Jag vill att mitt arbete både utmanar och ger glädje, tillhörighet och uppskattning, men samtidigt att det är EN del av livet. Min målbild är att arbeta hårt, i samverkan med andra, men när jag lämnar jobbet har jag energi över att fylla mitt liv med saker som ger näring åt själen: kultur, skapande, lek (!) och en hälsosam närvaro i nuet.
  • Jag vill ha tid och energi nog för att återuppta mina studier igen, och kunna njuta av att utvecklas i mitt lärande, inklusive alla möten och nya insikter det ger. Lärandet och samverkan med andra låter mig naturligt utvecklas och berikar alla delar av livet.
  • Ledig tid ska vara tid för rekreation, att hämta intryck, inspiration och energi från att göra intressanta och roliga saker, träffa människor, samtala… Inte att utmattad krascha i soffan framför Netflix.

Reflektionerna går vidare: Kan jag skapa de här förutsättningarna där jag står? Kan jag skapa dem ensam? För där jag står ÄR en ensam plats. Det är också mycket Don Quijote över min vision kontra grogrunden jag vill plantera den i. Det här är min sedvanliga stötesten: Visionen kontra verkligheten. Hur långt är det värt att kompromissa? När ska man lämna walk-over och lämna matchen?

Jag tänker att det är nyttigt att göra den här reflektionen, att faktiskt fundera över vad man VILL. Så ofta fastnar vi vid vad vi INTE VILL. Men vi kan aldrig skapa eller bygga något utifrån en negation – man måste veta vad det faktiskt är man vill. Mina ’vill’ kan byggas ut, fördjupas, utvecklas – men det är bra att jag börjar tänka i de här termerna. Det är konstruktivt, det går att göra något med.

Som sagt. Reflektionen går vidare.

21 juni 2020
av Jenny
Inga kommentarer

Ovan skrivare trevar

Det är lite ”katt kring het gröt” kring skrivandet just nu. Nästan bokstavligen kretsar jag kring bloggen, sneglar åt den, tvekar, nosar lite, ryggar tillbaka, går en lov, återvänder och nosar lite förstulet på den heta gröten igen. Hm…

Jag är hemma, fast ändå inte. Det är så välbekant, som ett barndomshem. Jag står framför en dörr som en gång var min, med handen höjd till en knackning, i hopp – inte visshet – om att få komma in igen. Vem är det som ska öppna? Vem avgör om jag blir insläppt eller inte? Jag svarar som Långben på julafton: ”Why, that’s me!”

Det är jag som står på båda sidor om dörren, båda sidor beroende av varandra – båda sidor stolta och sårade.

– Hur kunde du svika mig, lämna mig igen? Du tar mig bara för given!

– Ser du inte att jag blöder? Släpp in mig, sluta spela svår nu – jag behöver dig ju!

Det är som repliken ”There is no spoon” i Matrix. Tricket är att förstå – djupförstå – att det är jag själv som medskapar rädslan, hindren, trösklarna, alla omen och alla menen.

Walk the walk. Vill du vara en skrivande människa? Så skriv. Just do it.

***

Jag upptäckte Bodil Malmsten sent, av skäl jag inte längre begriper. Hur kunde jag missa? Hennes böcker, hennes språk, är som en bekantskap – ett hem. Inte mitt hem, utan hennes – men man är alltid välkommen till samtal och samtalen handlar alltid som skrivandet och läsandet och, för all del, levandet.

Och åh, detta språk! Jag har alltid sagt att språket är underordnat berättelsen, men Bodil visar att jag har fel – åtminstone för Bodil gäller det omvända. Hos Bodil är språket berättelsen. Språkets sinnrika mönster som breder ut sig genom, över och mellan böckerna, genom livet, tiden och rummet – och därför berättar en alleles egen berättelse, bortom bokpärmarna, bortom kapitlen och bortom de lågmälda slutorden. Bortom döden.

Bodil skriver som en skrivande människa. Och hon skriver om att vara en skrivande människa. Det går inte, skriver hon. Hur kan jag skriva när skrivandet är omöjligt? 

Ingen skriver den skrivande människans möda och vånda som Bodil, så nära och så självklart. Med en sådan lätthet. Det är lättheten som kommer nära, som en fjäril på näsan.

Det är lättheten jag vill åt, fjärilsorden som fladdrar i solskenet, väjer undan för plogen och tyngden och mödan. Bodil skakar på huvudet och säger: Det går inte.

20 juni 2020
av Jenny
6 kommentarer

Nystart. Om skapande, skrivande och levande.

Midsommarafton 2020. Den bleka sommarnatten skymmer utanför, förvandlar världen till en siluett, en skuggteater. Jag har gått in för dagen, dricker en kopp te och återbesöker min gamla blogg. Betalade räkningen för ännu ett år på webbhotellet häromdagen, och leker lite med tanken att blåsa dammet av både bloggen och mitt skrivande i största allmänhet.

Det första jag noterar är datumet för mitt senaste inlägg. April 2019. Ett år, två månader och fyra dagar. Definitivt det längsta år, två månader och fyra dagarna jag varit med om – sett till vad som hänt sedan dess. En eon.

En bra sak pandemin och tillvarons undantagstillstånd fört med sig är att jag vänt tillbaka till kreativiteten, efter ett år eller mer i stiljte. Till bokbinderiet, pappslöjden och måleriet, tecknandet och utforskandet av former och gränser. Och nu – till bloggen och skrivandet.

Jag vet varför jag gör det jag gör; varför nu, varför med en sådan glupande brådska. Jag behöver hitta tillbaka till mig själv, till den jag är under allt som kommit att ta så stor plats det senaste året att det så när fått mig att glömma. Jag måste hitta tillbaka innan jag glömt vägen helt.

Tänker på en väninnas uttryck: Att vara en skrivande människa. En människa som skriver. Ett tag var det en självklarhet – jag var en skrivande, skapande, levande människa. Och sen…?

En lång historia, inte värd att ödsla tid på – åtminstone inte ikväll.

Ljuset i den tunnel som är nådens år 2020 är att jag skapar igen. Från och med ikväll kanske jag kan börja få igång skrivandet också.

Och levandet…? Det kommer, förhoppningsvis, det med.

15 april 2019
av Jenny
1 kommentar

Det som varit och det som kommer, och bryggan däremellan

”Känner jag dig rätt kommer du väl att sitta på Fotografiska hela dagarna…” sade väninnan, apropå min aprilsemester. Hm. Jag har inte suttit här vare sig hela eller alla dagar, men det är andra gången på min sjätte semesterdag, så jag får nog ändå säga att hon känner mig ganska väl ändå.

Till mitt försvar får jag säga att det fanns två nya utställningar att se idag:

Rahul Talukders Made in Bangladesh, en utställning som kallas streetfotografisk men som för mig är dokumentärfoto – troligen på grund av att scenerna är så långt från de gatubilder vi känner i vardagen här i Europa. Det är gatuscener och människor, men också bilder från den kollapsade industrifastigheten Rana Plaza, där 1100 människor dog och inte minst en serie starka bilder av rohingyesiska flyktingar.

Jessica Silversagas Without you I am weightless – ett fotografiskt drömspel, där saga och suggestion går hand i hand. Vackra bilder, som berör och gör ont någonstans. En oerhört värdig kontrast till Rahul Talukders skarpa dokumentärbilder.

Dessutom tänker jag så bra här vid fönstret i kafeterian, och det är det jag vill ägna mig åt den här veckan.

”Njut nu av din ledighet!”, sa kollegorna när jag gick.

”Jadå” sa jag, ”vara ledig är jag bra på!”

Fast nu, en dryg vecka in på semestern vet jag inte så noga hur bra jag är på själva ledighetsgrejen. Första veckan kändes mest som en kraftig inbromsning på en isig vinterväg; när man får pumpa på bromsen, koppla ur och styra för att inte få sladd.  Jag tyckte att jag varit ute i god tid och planerat för överlämning och avslut under ordnade former, men uppenbarligen hade jag hållit en högre fart än jag fattat. Eller också krävs det helt enkelt en inbromsning på fler plan när man byter jobb efter många år. Åtminstone när man byter jobb och är en person som går all-in, med känslor, engagemang och energi, i allt hon gör. Det är min stora styrka, men det ÄR ett tveeggat svärd. Det är först när man ”drar ur pluggen” som man fattar vilken fart man fått upp – och kan börja bromsa.

Men ja, det är alltså det som händer just nu: Jag byter jobb, och har tagit några veckors ledighet emellan.

”Hur länge har du jobbat här?” frågade folk ibland, och jag fick alltid svara att ”det beror på hur man räknar” – allt från 3,5 år till 16. JAG räknar 16 år, sedan jag började min anställning. Sen har livet erbjudit både föräldraledigheter och tjänstledighet/utlandsvistelse – men jag har haft samma anställning hela tiden.

Nu går jag till en ny myndighet, en ny roll och en ny kontext – och jag går och nyper mig själv i armen mest hela dagarna för att jag inte riktigt vågar tro att det här händer på riktigt. Det här måste väl ändå vara för bra för att vara sant…?

Med fyra års ledarskapsstudier i ryggen får jag gå in i en chefsroll, och jag får göra det i en myndighet vars uppdrag fyller mig med en sån enorm stolthet att jag får rysningar – redan innan jag börjat jobba. Jag som brinner för ”det stora VI:et”, får bli en del av DET vi:et…? Helt otroligt.

Jag fattar att det kommer att komma utmaningar – tuffa utmaningar – i det här jobbet, att det kommer att handla om att driva komplex och långsiktig förändring och garanterat vara motvind och uppförsbacke en stor del av resan. Tro mig, jag fattar det. Men det är ju också precis då man behöver ha den där känslodrivna motorn som går all-in och får upp en större energi än jag ens fattar själv. Tricket blir att också lämna utrymme för inbromsningar och reflektion under resans gång – inte bara vid kursändringar eller den gången jag kliver av.

Det nya jobbet är också det första jag fått där min personlighet, med känslomotor och värderingar och allt, snarare än enbart min förmåga att uppfylla punkter i en kravprofil varit avgörande. Det vill säga – jag kommer in och välkomnas som en hel människa, inte bara som en vandrande kravspec. Det är nästan det största av allt, en upprättelse som jag har jobbat hårt för, och har all avsikt att göra det absolut mesta jag kan av.

(Boken jag läser just nu, ”Mätbarhetens renässans” av Jonna Bornemark, handlar om precis detta – hur vår tid reducerar allt vi gör och allt vi är till kategorier och mätpunkter. Tankesättet hör moderniteten till, den rationalistiska ansatsen att lägga skapelsen under sig genom att bryta ner och inordna, kategorisera och mäta. Bornemark visar hur vår fixering vid ratiots logik gör att intellectus, som står för icke-mätbara värden och storheter, går förlorat.

Vad händer när vi inte längre kan relatera till att det finns något intellectus, när ratio är allt vi har? Då är ingen av oss något mer än vandrande krav-specar, och våra liv redueras till ett löpande band av produktion och konsumtion. Och jag kan inte se annat än att den dystopin är oss skrämmande nära, redan idag – samtidigt som jag ger mig den på att vara en motkraft, med allt jag har, och hela min inre motors kraft.)

Så. Här befinner jag mig, den här veckan – mitt i virveln av tankar om det som varit och det som kommer, och framför allt om bryggan däremellan:
Jag själv och det jag bär med mig.