Himmel & Ord

18 april 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Pyssel by proxy

Rachels pysselfilmer på YouTube är rena rama knarket för mig. Långa klipp, och pysselprojekt med så mycket detaljer och finlir att jag aldrig kommer i närheten – ens om jag skulle försöka. Just som man tror att hon börjar bli klar, drar hon fram lera och gjutformar och målarfärg och börjar om… Ändå tror jag att jag sett varenda film hon gjort –  minst en gång vardera.

Idag får ni hålla till godo med Rachel-pyssel med påsktema – närmare påskpyssel än så här kom jag inte i år heller…!

18 april 2014
av Jenny
2 kommentarer

Kort om behovet att bli sedd

Ganska ofta läser jag andras bloggar och fastnar för något som står lite som i förbifarten. En mening, en liten detalj som krokar i någon tanke jag själv haft. Något som gör mig glad, eller ledsen, eller bara får mig att fundera.

Idag hittade jag en sån mening hos Deeped, som tackade för alla digitala födelsedagshälsningar han fick igår. Fast det jag fastnade för var detta (min fetstil):

Enligt existensialismen blir vi till i den andres öga (jävligt simplifierat). Vi kan bara vara säkra på att vi existerar genom att någon bevisar det genom att se oss.

Det här har alltså inte vare sig med Deeped eller hans födelsedag att göra, men det är något jag känt mig lite ensam om att fundera på tidigare. Jag har vid några tillfällen (senast här, nästan nyss) skrivit om att jag tycker det är så ändlöst sorgligt att det blivit fult att behöva bekräftelse från andra, behöva bli sedd. När någon är ”bekräftelsesökande” är hen en jobbig och osjälvständig jävel som kräver för mycket och tär på andra. Bekräftelsebehov är något man lämpligen stuvar undan och inte skyltar offentligt med.

Fast det är ju en mänsklig sak. Vi behöver varandra. Bli sedda, av varandra. Bara så.

Sen vet jag inte om just likes på Facebook är vad det handlar om – fast det kan säkert vara det också. Ibland räcker en facebook-like. Ibland behövs mer. Vissa likes värmer länge, länge. Andra… tja. Andra blåser bort fortare.

Men att behöva bli sedd är inget konstigt. Låt aldrig någon lura i dig något annat.

17 april 2014
av Jenny
2 kommentarer

Close the gap – om att få öga och hand att lira tillsammans

Jag kom att tänka på den här videon när jag svarade på kommentarer till mitt tidigare inlägg om att jag börjar våga tro på att jag faktiskt kan teckna. (Och får!)

(Eller, egentligen var det inte just den här filmen jag kom att tänka på, utan en annan film till samma text av Ira Glass. Den här kändes dock lite roligare, och det är ändå texten som är det viktiga, det jag vill prata om.)

För samtidigt som jag blev glad åt att min teckning från kaféet i förra veckan faktiskt blev ganska bra, inser jag ju att det inte är det det handlar om. Det handlar inte om att ”rita fint”, tvärtom. Det är  hela ”rita fint”-konceptet som får oss att överhuvudtaget lägga bort ritpennorna och säga ”jag kan inte”. För det blir inte fint. Och vad fan är fint, egentligen?

Jag tänker på det som Ira Glass säger i filmen, om ”the gap”, klyftan mellan det vi ser och vill avbilda – och det våra stackars darriga händer lyckas prestera på första, andra och kanske till och med hundrafemtielfte försöket. Det ser inte ut som vi ville att det skulle, det ser inte ut som det vi såg. Och det är ju det där som är lärandet, att sluta klyftan mellan vad ögat ser och vad handen kan förmedla. Och någonstans tror jag att det är en rörelse i båda led. Det är inte bara handen som ska lära sig, utan även ögat ”lär sig” att se på ett visst sätt, som är ens alldeles eget. Ögats seende och handens uttryck närmar sig varandra från varsitt håll, och där de möts har man hittat ett kreativt uttryck som är ens eget. Oavsett om det är ”fint” eller ej.

Men bara det att det är ens eget, gör att det är värdefullt i sig.

16 april 2014
av Jenny
3 kommentarer

Sagan om is och leda

Jag tyckte verkligen att TV-serien Game of Thrones var fullständigt formidabel underhållning när jag såg de första två säsongerna förra våren. När de var slut och det gick upp för mig att säsong 3 bara skulle sändas tyskdubbat på TV alternativt behöva inväntas ett helt år innan DVD-versionen skulle släppas, gav jag mig på böckerna medan jag väntade.

Fem tegelstenar à 1000-1300 sidor vardera, och jag plöjde med friskt humör. De tre första gick på ett par månader. Den fjärde tog hela sommaren. Och sen den femte dårå… som jag fortfarande bara är halvvägs genom.

Jag tappade fart, kan man lugnt säga. För att inte säga intresset.

Först och främst irriterar det mig att författaren väljer att dela upp karaktärer mellan olika böcker, så att man under 1000 sidor inte alls hör talas om en rad karaktärer – för att sedan förväntas återuppta bekantskapen som om ingenting hänt i nästa 1000 sidor. Under vilka man i gengäld inte får veta något om de karaktärer man fortfarande minns och är intresserad av.

Det är ett drag som gör det lätt för författaren, men knappast för läsaren – och funkar inte som gestaltande drag i min värld.

Och sen detta med att man börjar göra TV av en bokserie som inte ens är färdigskriven än… Är HBO säkra på att slutet av serien håller att göra TV av? Jag är nämligen inte så säker längre. (Fast det är klart, TV kan man göra av vilken skit som helst, det har vi sett förr.)

Det är väl nu jag avslöjar hur uråldrigt gammal jag blivit, men jag tycker det är så torftigt. TV-underhållning har väl alltid varit kommersiellt dravel, men numera är det så utstuderat att även det som ska föreställa storslaget och producerat med väl tilltagna budgetar, känns plastigt och konstruerat om man bara sneglar en liten smula förbi kulisserna. Bah.

Jag ska kämpa mig genom bok fem också. För sakens skull klämmer jag väl bok sex och sju också när de dyker upp… Fast just nu känner jag mest att det gärna får dröja ett tag.

(För övrigt ser jag nu säsong 3 med den intet ont anande maken. Utan att lämna några spoilers för andra oinvigda måste jag säga att jag har liiiite svårt att uppbringa fullt engagemang för ehm, valda delar av storyn…!)

15 april 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Bloggsvammel framför teven

Idag känns huvudet helt tomt. Som ett ägg – vilket ju förvisso passar fint nu till påsk. Man kan till exempel lägga godis i det… Men några storslagna blogginlägg klämmer man inte ur det hur som helst, inte idag i alla fall.

Jag är knappast ensam om den saken, i mitt flöde av #blogg100-bloggar har strömmen sinat betänkligt, och allt oftare har jag sett ”nu ger jag upp”-inlägg, vanligen följda av veckors fullständig bloggtystnad… Jag klandrar dem inte. Jag tänker inte göra dem sällskap, för om jag så ska ägna de närmaste månaderna åt att skriva att jag inte tänker ge upp, så tänker jag inte ge upp. I år blir ni inte av med mig så lätt.

Och egentligen har jag massor att skriva om fortfarande. Det är inte det som är kruxet. Kruxet är att sakerna jag vill skriva om är saker som kräver mer än en kvarts skrivtid framför teven, där jag skriver nu. Det är det kanske knepigaste med den här utmaningen – att fokus är på kvantitet, produktion och snabbhet, medan jag kanske hellre vill prioritera kvalitet och eftertanke.

Men samtidigt vet jag ju att ”kvalitet och eftertanke” lätt leder till hyperperfektion och mer tanke än faktiskt producerade och publicerade ord, så det är bra för mig att träna på att göra bådadera. Hittills är jag åtminstone själv ganska nöjd med variationen hittills, så även om jag till nöds får dra till med något i hast hopsvamlat framför teven ibland, så får det väl vara så. Till nöds i alla fall.