Himmel & Ord

01 september 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Nattmackor och nattmusik

Det där med att ställa sig och bre mackor mitt i natten när man egentligen borde gå och lägga sig – det är dumt. Men gott.

Så här sitter jag. Varm mjölk med en honungsklick (Jomen, jag träffade en doktor som sa att det skulle vara bra för att somna. Gå och lägga sig sa han faktiskt ingenting om…?), leverpastejsmörgås med gurka – och så Ludovico Einaudi.

Har du inte lyssnat på Einaudi (länk till Spotify) än, tycker jag att du ska göra det.

Och ta en macka du också, när du nu ändå är uppe. Det är dumt – men gott.

30 augusti 2014
av Jenny
Inga kommentarer

En trevande nystart

Hm. Hur var det man gjorde nu igen…?

Sådär känns det, varje gång jag kommit bort mig från bloggandet – tappat tråden, gjort avbrott, blivit avbruten, kommit av mig, tappat lusten eller vad det nu har varit som hållit mig från bloggandet. Semester den här gången.

Självklart är huvudet fullt – herregud, jag har rest, läst, fotograferat, filosoferat, planerat… Tja, allt sånt där jag brukar göra när jag är på semester. Dessutom har jag börjat ny, galet spännande kurs – och rent av varit på föreläsningar, gubevars.

Det är alltså inte så att det saknas bloggämnen i huvudet – snarare tvärtom. Trafikstockning i verbala utloppet. Lägg därtill en osedvanligt kaosartad senaste vecka, med en oplanerad helgresa till Sverige som måste förlängas på grund av en bil som vägrade starta när det var dags för hemresa och lite annat som gjort att jag mest känt mig som en vante dinglande på släp efter en skenande tillvaro, och undrat hur semestervilan kunde försvinna så snabbt?

(Jag erkänner, jag hade själv jinxat bilen, genom att en gång tidigare i somras reflektera över hur skönt det är att ha en hyggligt ny bil som man vågar lita på. Jojo. Såna tankar straffar sig ALLTID!)

Jag fick idag frågan om jag ”mjuklandat” i tillvaron igen efter allt resande. Jag fnös så ljudligt att jag tror att hen som frågade måste ha känt vinddraget ända till Stockholm. Jag skulle inte använda ordet ”mjuklandning”, men nog fan är jag nere på jorden igen. Kan man väl säga.

Men det är bra. Jag har ägnat semestern åt osedvanligt mycket tänkande, till och med för att vara jag. Och det var bra.

Saker blir inte alltid som man tänkt sig, men just därför är det desto viktigare att veta någonstans inom sig vad man vill, vart man är på väg. För att inte tappa kompassriktningen när vägen blir krokigare än man tänkt sig.

Så. Hjulen snurrar, och hamstern hänger med ett tag till. Jag ska få igång bloggandet också, var så säker. Stay tuned.

22 augusti 2014
av Jenny
En kommentar

Tillbaka

Att återvända till sin studentstad, mer än 20 år äldre än den nervösa 19-åring som kom hit för att söka visdom, färdigheter och studiestöd nådens år 1992, det är… speciellt.

Eftersom jag är gift med en Växjöit har jag väl egentligen aldrig riktigt lämnat staden, vi kommer ju ändå hit med jämna mellanrum för att besöka sväronen. Men den här gången kommer jag själv – barnen är med, men avlevererade till en intet ont farfar som åtagit sig att underhålla de små terro… eh, jag menar ”gullungarna” idag – och i rollen som student igen.

Tro mig: Det är en helt annan grej.

Just nu sitter vi här båda två, i samma kropp, den nervösa 19-åringen och den (något) tryggare 41-åringen. Tiden mellan då och nu är en illusion, livet en vindpust. Och ändå inte. Jag är hon, hon är jag. Vi är båda verkliga, tiden mellan oss är det inte. Paradoxen blir påtaglig när jag sitter med en kaffekopp och ser ut över en parkeringsplats där jag idag ställt min bil, för 22 år sedan min cykel.

Och när jag tänker på kursintroduktionen i eftermiddag, pirrar det till i oss båda.

11 augusti 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Om platser som släpper in

Somliga platser växer på en, gör sig till ens egna utan att man egentligen märker hur det går till. Det där har jag talat om förr, inser jag – men nu är jag i alla fall här igen.

Och konstaterar att en del platser är ens egna hur främmande de än är, hur sällan man än besöker dem, hur obegripliga deras språk än ter sig för ens egna öron. Medan andra platser aldrig släpper in en, hur länge man än bor och försöker leva där.

(Jag tror att man kan överleva på sådana platser, men aldrig verkligen leva där.)

Man lär sig efter hand att se och känna igen drag i kulturen omkring sig, men vissa av dem kan man aldrig fullt ut sätta fingret på. De finns där, man känner dem, märker dem… men kan ändå inte definiera dem. Men om platsen släppt in dig, låtit dig komma, verkligen komma dit… då spelar det ingen roll. Platsen är din och du är platsens och det är gott så.

Fast för den sakens skull kan du ju gärna vilja veta och förstå mer. Vad de pratar om till exempel, i de där flödande, böljande ljudströmmarna de släpper ur sina munnar. Nästa år. Då ska jag ha lärt mig. Då.

24 juli 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Lugnet före stormen

Nu kopplar jag ner för en tid. Och av, förhoppningsvis. Jag hör inte till dem som anser att man måste vara nedkopplad för att kunna koppla av, men jag hör till dem som anser att det är nyttigt att då och då bryta mönster och vanor, i jakt på Stora Skurken Slentrian. Och där är den ständiga uppkopplingen, sociala medier och flöden att hänga med i, definitivt mitt främsta ”mönster” att periodvis avstå från. Fasta från.

Jag har packat en tygväska full med böcker – maken hävdade bestämt att den vägde lika mycket som resväskan, fast det tror jag väl ändå inte… riktigt.

Jag har block, skissböcker, pennor och akvareller med mig.

(Min pappa brukar säga – och jag vet att jag berättat det här förut – att för att bryta blockering och komma vidare, ska man bara ”skita ner pappret”. Bara gör nåt. Min tanke är att försöka skita ner så mycket papper jag bara hinner under de veckor vi är borta. Ju fler nedskitade papper jag åstadkommer under den här semestern desto bättre, helt enkelt. Ingen blir gladare än jag om jag kommer hem i augusti och väskorna är fulla av fullklottrade skisshäften, block och papperslappar – för då har jag verkligen jobbat med det jag vill.)

Jag har till och med min gamla tarotkortlek med mig, som legat orörd i flera år. Spådom ger jag inte mycket för, men kortleken utgör ett skönt kalejdoskop av berättande bilder. Det är som en bok som hela tiden skriver om sig och aldrig är likadan två gånger då du tar upp och läser i den. Jag tycker om att syssla med den. Blanda, sprida, läsa. Blanda, sprida, läsa.

Analoga nöjen och förströelser.

Därtill kommer förstås: att bada, titta på havet, lyssna på havet, sitta på stranden, fika på espresso och ”due palline vaniglia”, känna på stenar, titta på himlen, dåsa, strosa i hamnar om kvällarna, kanske smyga ut någon tidig, tidig morgon med kamera och ritblock… Analogt. Nedkopplat. Avkopplat.

Sen, när vi kommer tillbaka. Då börjar det igen. Full fart – mitt sista och mest intensiva läsår i Tyskland. Jag ser fram emot det. Längtar. Ska bara ladda upp batterierna först. Lugnet före stormen.