Hoppas du är smal – del 4

Jag läste en artikel idag: ”Judith Butler, rödstrumpan och dragshowartisten” av Nina Björk – om genus och könsordningen som kommer före själva identitetsbegreppet. Innan vi kan vara någon alls, måste vi tilldelas ett kön – ett genus, som tilldelar våra biologiska könsdelar en betydelse som är alltigenom konstruerad, inte har med vare sig fortplantning eller biologi överhuvudtaget att göra.

En bra och intressant artikel, läs den.

En sak som fastnade hos mig är det Butler kallar ”misslyckandets revolution”. Eftersom könsordningen kommer före vår själva identitet, och före själva språket vi frestas att försöka prata oss till en förändring med – gestaltar vi vårt tilldelade kön i varje handling, varje ord. Enda sättet att bryta ordningen är genom att misslyckas. Misslyckas med att agera Kvinnan, misslyckas med att ens försöka uppnå Idealet.

Piece of cake. Eller…?

Så många kvinnor jag känt och mött och ser omkring mig, strävande efter perfektion, mätande sitt människovärde med denna förbannade duktighet. Vi har pratat om ”duktig-flicka-syndrom” i vadå – 20 år? 25? Ännu längre? Vi pratar, men hur långt har vi kommit? Med att vara mindre duktiga? En meter? En enda liten jävla millimeter…? 

Vi kan göra så mycket, få så mycket att hända. Men när det gäller flickors och kvinnors relation till sin egen prestationsförmåga kan jag inte säga att jag ser någon förändring över huvudtaget. Vi piskar oss själva, och varandra, lika skoningslöst som alltid, jagade av skräcken att misslyckas, att vårt bästa ändå inte ska vara bra nog, kunna mäta sig med Idealet, perfektionen.

Judith Butlers frö till förändring i Nina Björks artikel är misslyckandets revolution, och det låter så förledande enkelt. Bara att inte vara så förbannat duktiga på att lyckas hela tiden, bara våga misslyckas med att uppnå idealet ibland. Men jag tror att just det kanske är det absolut svåraste man kan begära, åtminstone av en generation som fostrats till att mäta sig med perfektionen.

***

Mina tidigare inlägg i serien Hoppas du är smal har handlat om mina erfarenheter av ätstörning. Men ätstörning handlar ytterst om kontroll, prestation och perfektionism. Därför fick detta inlägg ingå i serien även om det konkret sett inte handlar om ätstörning. Kanske kunde hela rasket ha hetat ”Hoppas du är perfekt” istället…?

Ett steg närmare vansinnet

Så är det då gjort. Det vansinniga steget taget. I höst blir jag deltidsstudent igen, trots en arbetssituation jag inte skulle önska min värsta fiende (om jag nu haft en). Kursen är en B-kurs i sociologi, på distans och halvfart.

Jag tänker att jag kommer behöva utmana mig själv att vara energieffektiv, snarare än söka spänning och nya vinklar – välja de kanske något mer enkla vägarna. Låta tidigare litteratur vägleda och informera senare arbeten, snarare än gå min egen nyckfulla nyfikenhets väg och behöva börja om från scratch med ny litteratur. Jag behöver vara lite mer pragmatisk än jag varit tidigare. Sträva efter att göra saker lite lätt för mig. Ta mig över ribban med lite mindre högtflygande marginaler, ju mindre dess bättre.

Men jag hoppas att det också ska bli kul. Jag har saknat lärandet. Det är en del av mig – även när det innebär hårt arbete. Att arbeta hårt UTAN tillräcklig utväxling i form av lärande och utveckling, är bara utarmande och tärande. Lärandet är det som ger energi, även om det också kräver insats och arbete.

Kurslitteraturen jag skrev om tidigare i våras visade sig vara från en inaktuell kursplan (som universitetet fortfarande har upplagd på sin webb), men jag har i alla fall EN bok med mig av den kommande kurslitteraturen: Den sociologiska blicken av Randall Collins. Det är en trevlig, semestervänlig introduktionsbok i att tänka sociologiskt (vilket väl är titeln på en annan sociologiklassiker – Goffman…? Berger…?), utifrån vissa grundläggande utgångspunkter. Jag tror att första delkursen är en allmän introduktion – vilket är begripligt utifrån min egen ingångsvinkel: Jag kommer från ett 4-årigt ledarskapsblock, vari en termin tillgodoräknas som sociologi, men egentligen inte kan urskiljas ur helheten av ledarskaps- och organisationskurser. Men hur motiverar man en ny introduktion på B-nivå för de studenter som kommer direkt från A-kursen…?

Efter det kommer en kurs som handlar om arbetslivssociologi, och som har en huvudbok som handlar om ”Precarious lives” och otrygghet i arbetslivet i rika demokratier – dvs hur otryggheten vävs in i moderna anställnings- och arbetsformer, så att ett nytt ”prekariat” skapas. Intressant, men lite svårrelaterat för en som arbetar i offentlig sektor och sannolikt kommer att fortsätta med det.

Därefter en metodkurs (hu) och B-uppsats – det är här mitt eget ansvarstagande behöver komma in i bilden. Kan ju få svårt att hitta uppslag att utforska prekariatet inom statlig sektor, men kanske kulturella ritualer inom den myndighet jag arbetar inom? Eller vad brist på gemensamma ritualer får för konsekvenser för meningsskapande och gemenskap i större organisationer med stor verksamhetsdiversitet? Vi väl se.

Om en resa till tystnad och tankar

Jag går omkring och funderar på att göra en liten resa.

Det ska vara till hösten, när allting är som vackrast och naturen bjuder fram sina allra starkaste färger och prakter inför vintern – i steget mellan september och oktober. Bara jag, det är det som är grejen.

Det hela började för många år sedan, när en kollega berättade om sina upplevelser av en veckas retreat, med tystnad och sig själv som enda sällskap. Det fanns andra människor där – men alla kom i samma syfte. Man åt sina måltider tillsammans, rörde sig i gemensamma utrymmen – men allt under tystnad. Hon beskrev det som en sådan befrielse, att bara vara i denna tystnad. Jag tyckte att det lät fantastiskt – nästan alltihop. Det var väl bara det där med det gemensamma upplägget, måltider med andra – ofriheten i att ändå någonstans vara beroende av andra…

Åren gick – jag funderade på det där ibland, men det blev inte av att jag åkte någonstans. Jag sökte tystnad och egentid på andra sätt – jag hade små barn och det passade inte riktigt in i livet just då. Sedan kom åren i Hamburg, då jag hade gott om tid och utrymme för mig själv, utforskande staden omkring mig. Då fanns inte behovet riktigt.

När vi kom tillbaka till Sverige och jag fortfarande pluggade vid sidan av jobbet, gjorde jag då och då resor för mina studier. De resorna fick lite samma funktion – förutom att där också fanns dimensionen av spännande och givande möten och samtal med nya människor jag annars aldrig skulle ha mött, utöver tid för reflektion och stillhet. Jag tror att de resorna väckte tanken på nytt: Retreat. Några dagar i tystnad och i mina egna tankars odelade sällskap.

Nu har jag blivit äldre, och känner mig ganska komfortabel i att veta vad jag vill och behöver. Ett arrangerat retreat, om än i den allra vackraste och tystaste norrländska skog, är inte det jag vill. Det gör mig beroende av andra, att passa tider, hålla till godo med mat jag inte valt själv. Småsaker, men syftet är att för några dagar helt bryta mig fri och bara vara, på egna villkor.

Jag tänker mig istället en roadtrip. Det blir lite lika delar retreat, memory lane och ett sätt att ”resa i min mors minne”. Mamma älskade att köra bil. Jag var inte mer än 4 år när hon fick sitt körkort, och jag förstod väl inte direkt vuxnas känslor och bevekelsegrunder då, men jag minns det tydligt nog för att i efterhand förstå hur stort det var för henne. Friheten – bakom en ratt. Jag vet inte hur många gånger hon sa ”Kom så kör vi ut en sväng!” – och så åkte vi. Okörda vägar, utan mål. Det var fina stunder, enkla. Men jag har själv aldrig gjort mycket av det där, för egen del. Mest ”brukskörning”, transport från plats A till plats B. Men när jag kör själv, och långt, då infinner sig en viss känsla. Och det är den som gör att jag tänker att min retreat ska vara en roadtrip.

Jag tänker också att resan ska gå till Skåne. Till mina rötter, som jag sedan lämnat sedan så länge att jag knappt vet vad de betyder längre. När vi flyttade till Stockholm (-98) kände jag mig omedelbart hemma i staden. Med tiden och familjen har vi flyttat till en norrförort – där jag har svårare att känna mig riktigt hemma. Lyckas inte etablera någon relation med platsen där jag bor – jag bara bor där. Nu efter pandemin vet jag inte längre om jag har någon relation med Stockholm heller – kanske började den relationen vittra redan när jag bytte jobb och lämnade Söder för Kungsholmen, som jag har förbannat svårt för.

Skåne har jag inte egentligen haft någon relation med på 20 år – räcker det ens? Snart 30 år sedan jag i allt väsentligt flyttade därifrån, även om jag flyttade tillbaka en kort period efter högskolan. Samtidigt känner jag, när jag är där, att det vaknar något i mig. Minnen, känslor – rötter…? Kanske. Det är väl kanske det som är temat för resan – att ta reda på. Eller åtminstone: Ge mig tid att vara i de där minnena och känslorna, bara jag själv.

Samtidigt vill jag inte bara gå i gamla fotspår – jag vill även upptäcka nytt. Kanske just för möjligheten att göra trakten min igen. När jag tänker på vad jag vill göra under resan tänker jag på att gå en promenad i en höstskrudad Rövarekulan – naturreservatet som var min barndomsskog, med tipsrundor och korvgrillningar med skolan, familjeutflykter och en självklar närvaro som ”skogen” då jag växte upp. Men jag tänker också att jag vill promenera längs med havet – havet är min mammas, men stranden jag väljer kanske blir mitt eget val, en jag aldrig besökt tidigare.

Och så vidare. Ett pärlband av utflykter och upplevelser, gamla som nya.

Jag tänker också att jag kan förnya själva resan ner. E4:an är väl inte den enda väg som förenar Stockholm med landets södra delar. Kanske kunde jag resa längs med kusten, eller varför inte åka längs Vätterns andra sida – västsidan, som jag bara sett som en dimmig horisont på andra sidan sjön. Google säger att det inte ens blir så värst mycket längre. Helst skulle också resan förses med några upplevelser. En vacker rastplats, en okänd sevärdhet längs vägen. En bod för konsthantverk eller en plats att ta bilder av.

En retreat – på mitt sätt.
Ja, jag tänker att jag vill göra en sådan resa.

Att belysa en elefant med ficklampa

Jag har haft förmånen att arbeta i en organisation som värdesatte och prioriterade kompetensutveckling i allmänhet, och kompetensutveckling kring kollektivt förhållningssätt och lärande i synnerhet. Idag har jag utmaningen att arbeta i en organisation som inte riktigt är där vad gäller att prioritera lärandet, och där jag i princip är ensam om de kollektiva idéerna.

Som man säger: Det är ingen sport om man gör det lätt för sig…

En av utmaningarna har handlat om att väcka motivationen kring varför träning i ett kollektivt och lärande förhållningssätt tar en grupp längre än att bara skicka Nisse på kurs i år och Pelle nästa år. Den utmaningen fanns på min gamla arbetsplats också, men då var det inte pandemi och vi kunde upptäcka vitsen genom att bygga katapulter och torn av spaghetti, tejp och marshmallows istället för att försöka förstå konceptet teoretiskt och via digital konferens.

För att ändå göra något, i väntan på spaghettiövningarna, gjorde jag en narrativ bildserie för att visualisera:

Tänk dig att du befinner dig på en mörk plats. Du har en ficklampa i handen, och det enda du kan se är det du riktar den mycket begränsade ljuskäglan mot. Det är svårt att avgöra vad det är du ser. Något avlångt, lodrätt och skrovligt. En trädstam, kanske? Du bestämmer dig för antagandet att det du ser är en trädstam, och agerar utifrån den ”världsbilden”.

Om vi skulle följa det här scenariot en bit i tid, skulle också de antaganden du gör i framtiden präglas av tolkningen att detta är en trädstam – för så fungerar ju vår kunskap: Vi samlar den och integrerar den till en komplex referensram för nya saker vi möter.

För den som bara har en hammare ser varje problem ut som en spik.

Men ponera nu att du åtminstone inte är ensam på den här platsen – ni är flera, och de andra har också ficklampor i sina händer. Ni står på lite olika ställen, kommer från olika perspektiv, och belyser det ni har framför er från olika vinklar – ser olika saker.

Plötsligt är utmaningen kommunikativ: Hur ska ni dela det ni ser med varandra? Hur kan du få andra att förstå det bara du ser? Hur kan du förstå det någon annan ser, men inte du? Svaret ligger i förmågan att kommunicera på ett utforskande sätt, inte argumenterande. Här är målet att förstå, inte att ”vinna” diskussionen.

(Detta låter så ofantligt basic i exemplet, gränsande till lite löjligt. Men handen på hjärtat: Hur många samarbeten, på alla nivåer – operativa, strategiska, politiska, globala – strandar inte här…?)

Tänk dig nu att du lyckas ta in det de andra berättar om vad de ser och dessutom integrera det med din egen bild. Plötsligt får du ett bredare perspektiv från där du står, som om din ficklampa med ens fått en vidare ljuskägla för att belysa den komplexa helhet du har framför dig.

Förmågan att integrera andras perspektiv i din egen förståelse av det du ser framför dig är en väsentlig del av den kollektiva förmågan att agera effektivt i grupp.

Och tänk nu: Om också de andra omkring dig lyckas vidga sina ficklampskäglor på samma sätt. Att ni tillsammans kombinerar förmågorna att representera/kommunicera det ni ser för varann OCH integrera varandras perspektiv med era egna… DÅ kommer ni gemensamt att kunna få grepp om den komplexa helheten ni har framför er.

Men ingen av er kan göra det ensam – ni är alla ömsesidigt beroende av varandras perspektiv (engelska: interdependent). Och ingen kan göra det utan att släppa på strävan att ”ha rätt” till varje pris.

Om förändringens lupiner

Det finns inte kvar så många bloggar som jag läser och besöker längre – läser väl bloggar ungefär lika ofta som jag själv skriver, dvs i perioder men med långa uppehåll. Det är synd. Jag saknar tiden då vi (i varje fall jag) trodde att bloggarna och möjligheten att dela texter på webben var början på en ny sorts samtal, som i sin tur skulle öppna världen för godhet, förståelse och gemenskap. Ja, ja, jag är väl en stjärnögd idealist. Och godheten kan jag väl acceptera var lite att ta i – men jag saknar samtalen, för de fanns där. Ett tag.

Och det är just det där jag funderar på idag: Hur saker blir, när allt förändras. Sociala medier, förstärkta av möjligheten att bära den digitala världen med sig på fickan, förändrade allt. Det gjorde de, och på nästan löjligt kort tid. Nästa år har jag bloggat i 20 år – det är bisarrt, men sant. DÅ var jag tidigt ute, betraktades nörd och skummis som ”höll på med sånt där” och smusslade själv med det, tyckte väl inte heller det var alldeles självklart comme il faut. Men jag såg sociala medier som något gott, som en möjlighet att skapa gott i världen.

Sen kom boomen, alla skulle med – och utvecklingen tog en annan riktning. Det borde jag faktiskt ha begripit att den skulle. Att det nyfikna utforskandet och kontaktskapandet inte skulle bestå, att affärsintressena skulle flytta in och dränka de små tingen med storhet, tyngd och logik för kommersialisering. Jag själv tröttnade. Ville aldrig konkurrera och ”driva” för att ha en blogg som stod sig i tsunamin av strategiskt utformat innehållsskapande, locka följare, vara ”influencer”. Hu.

Affärsintressen är lite som lupinerna i våra vägrenar: Färgstarka och vackra – men också invasiva, dödar allt övrigt omkring sig. Saknar förmåga att samexistera med det som är eljest. Sätter spelreglerna, med den starkes rätt, gör sig själv till allomfattande logik. Till slut minns ingen längre att det funnits andra blommor vid våra vägar, på våra ängar. Allt är lupiner. Allt är affärer.

Och nu närmar sig ett nytt skifte. Pandemin var katalysator – en påtvingad förändring vi måst förhålla oss till. Som människor, som grupper, som länder, som värld. Nu pratar vi om det nya normala. Att pandemin banat väg för permanent förändring, att vi aldrig kan gå tillbaka till det som var. Det är positivt, en förändring behövs. Samtidigt skrämmer det mig. Jag ser framför mig hur lupinerna ska svämma över också detta ekosystem, och göra möjligheten att skapa gott till något helt annat. Ännu en ny ordning som gör människor mindre, osynligare och ensammare än någonsin – och att då kommer det att vara för sent att gå tillbaka. Det kommer inte att finnas något tillbaka att gå till – för det gör det aldrig. Vägen går framåt, inte bakåt.

Det är bra att människan strävar framåt. Vi är ett utvecklande djur, vår förmåga att tänka ut saker som ännu inte finns, har gett oss förmågan bygga och utveckla ständigt nya saker. Det är detta som särpräglar oss från andra djur – på gott och på ont. Det lär bli vår undergång vad det lider, kanske planetens också – men det är ett annat inlägg. Men ofta gör vi det vi gör så förhastat och så enögt, kastar oss mot första bästa lösning som ”seems like a good idea at the time” – och sen får vi laga och lappa konsekvenserna av det vi inte tänkt på från början. Och detta upprepar vi gång på gång på gång. Lär vi oss aldrig?

Jag arbetar inom fältet utveckling och förändringsledning, där det är lätt att väcka medhåll för påpekanden om att ”inte gå för snabbt på lösning”. Men är det något vi gör, så är det just det. Går alltför snabbt, alltför snävt, till beslut om lösning – innan man gjort tillräckligt för att förstå problemet, behoven och förutsättningarna för att kunna välja en hållbar och effektiv lösning. Det är lite som att spela strutfotboll, och inbilla sig att man ändå spelar som Zlatan. Man nöjer sig med slumpmässiga quickfixar, utgår från ett antal antaganden – och har alltför bråttom att komma till avslut för att kosta på sig en tillräcklig analys.

Kanske är det också en prestigefråga? ”Måste jag ta reda på något, ser det ut som att jag inte redan vet”…?

Assumption is the mother of all fuckups.

Bloggen Lisigt skriver om psykisk ohälsa i pandemin. Hur vi, även om vi får saker att funka under pandemins spelregler, ändå reduceras till platta skärmbilder för varandra. Jag ser själv hur vår förmåga till nyansering, perspektivtagande, inlyssnande går förlorad. Jobbets sociala dimension prioriteras ned, ”man sitter ju i möten hela dagarna, behöver inte en digital fika också”. Vi väljer bort, blir mer instrumentella i hur vi förhåller oss både till varandra och till det vi gör. Mindre innovativa, mindre benägna till reflektion – för att inte tala om självreflektion. Vi ställer färre frågor som ”Är detta gott?”, ”Gör vi rätt saker?”, och fler som ”Är det genomförbart?”, eller ”Vad krävs för att genomföra?” Vi rationaliserar bort helhetstänkandet till förmån för avbockningsbara mål. Gjort, gjort, gjort – bra jobbat.

Men gör vi rätt saker? Kan vi verkligen bedöma det, ensamma bakom varsin skärm?

Missförstå mig inte – jag tror på hybridarbete, välkomnar det och ser det som åtminstone EN positiv sak som pandemin fört med sig, eller åtminstone öppnat dörren för. Men det är det där med lupinerna… Om de stavas ”affärsintressen” eller ”valfläsk” eller ”internpolitik” kan egentligen göra detsamma. Jag är lite rädd att de ska ta över och bli det enda som finns kvar av en möjlighet som har potential för så mycket mer.