Himmel & Ord

07 augusti 2018
av Jenny
6 kommentarer

I backspegeln, tre år senare

Facebook påminner mig: Idag är det tre år sedan hemflytten från Tyskland.

Jag hade tänkt skriva om det där i våras – jag har en räknare som håller koll på hur många dagar som gått sedan både utflytten och hemflytten, och den förkunnade högtidligen att det vid två datum i början av maj var 3000 dagar sedan vi flyttade till Hamburg, och 1000 dagar sedan vi flyttade hem. Men då hann jag aldrig skriva något om det, livet var alltför fullt av sådant som verkade viktigt just då.

Men nu får jag alltså en ny påminnelse. Tre år sedan: Det var den 7 augusti 2015 som vi lämnade Hamburg.

Jag minns den där dagen. Vi hade bott på hotell medan flyttgubbarna tömde och stökade i lägenheten, och morgonen före avfärd gick jag med barnen på ett café mittemot hotellet och åt en lång frukost, med kaffe och ”Muttis Ruhrei”.

(För övrigt den bästa äggröran du kan få tag på. Yngste sonen klämde i sig två portioner och undrade om jag kan göra likadan äggröra när vi kommer till Sverige. Jag lovade försöka, och det har jag gjort, men… nej, lika bra som Muttis blev den inte…!)

Sedan for vi. Inlägget på facebook skrev jag från bilen, vet jag, susande över Autobahn på väg mot ett nytt äventyr, denna gång på hemmaplan.

Men sen då?

Åren i Tyskland kommer alltid att vara en vattendelare i livet, det som skapar ett ”före” och ett ”efter”. Maken brukar citera John Lennon, som lär ha sagt ”I was born in Liverpool, but I grew up in Hamburg”. Ja, faktiskt lite så. Det var under de där åren vi hann ikapp oss själva, hann reflektera – inte bara åka med, som lämlar i ett lämmeltåg. Det är väl det en utlandsvistelse gör med en; sätter en i en främmande miljö där man får upptäcka sig själv utan allt utanpåverk som följer med en invanda strukturer man aldrig riktigt ser förrän de är borta och ersatta av något annat, något främmande. Det är som om man smälter in i sin egen invanda omgivning, och först i kontrast med Det Andra kan man få syn på sina egna konturer.

Det är det kanske största äventyret med att flytta utomlands, men det gör också att det blir en stor kontrast att komma hem igen. Allt du tidigare tagit för givet, inte ens sett, aldrig reflekterat över – plötsligt finns det överallt, blir det ENDA du ser. Och du kan aldrig förklara det för dem som inte ser. Du berättar, men berättelserna räcker aldrig riktigt fram – du blir aldrig riktigt trodd. Du suckar lite, men tänker att det kanske är så det måste vara.

En vattendelare, alltså. Före och efter, och ingenting är som förut – därför att DU inte är som förut: ”I grew up in Hamburg.”

Det gör hemkomsten till ett eget äventyr, men lite är det också som när Frodo förlorar sitt Fylke efter äventyren i sagan om Härskarringen. Du kommer hem, men det kan aldrig bli detsamma igen.

Det tänker jag på idag, när Facebook påminner mig om att det är tre år sedan den där dagen som började med Muttis Rührei och slutade med att sätta punkt för en tid som gjort mer skillnad än ens jag kan sätta ord på. Jag bär min resa med mig, genom mina egna tydliga konturer, kontrasten till Det Andra – också på hemmaplan.

Men jag som förr alltid tyckte att Frodo var lite snorkig som inte kunde vara kvar i Fylke efter sina äventyr – nu förstår jag precis. Det går inte att bara sjunka tillbaka in I tapeterna, I blindheten och lämmeltågets led, som om ingenting hänt.

En resa kan inte sluta i sin egen nollpunkt, den måste leda vidare.

30 juli 2018
av Jenny
1 kommentar

Gör något helt annat!

Jag följer mitt eget gamla hederliga råd: Om du kör fast med det du gör – gör något HELT annat. Om du försöker skriva något – rita det istället. Gör ett bryt, släng in en pingvin. Något som inte alls hör till.

Det är som att stiga upp ur sängen när du inte kan sova, istället för att ligga kvar och vända och vrida, och bara bli mer och mer stressad över att inte somna. Gör nåt annat. Vi tror alltid att vi är målsökande robotar, att den kortaste vägen alltid är en rät linje och att det är något fel på oss om det inte funkar, om vi inte kan pressa oss framåt, vidare, till det önskade resultatet.

Bah. Vem fan vill vara en robot?

Ibland tänker jag att vår tid undervärderar människan, genom att hålla henne mot ett helt irrelevant ideal – mot maskinen, de räta linjernas rationalitet och tidseffektiva arbetsprocesser. Vi är inte maskiner, så varför ska vi mätas mot dem?

***

Igår läste jag – i boken Sapiens av Yuval Harari, som jag skrev om häromdagen – att det inte är sannolikt att vi, arten Homo Sapiens, finns kvar om 1000 år. Harari skriver det i en bisats och utan källa, så jag kan inte bedöma hur välgrundat antagandet är, men vilken nyhetssändning som helst är nog för att få mig att känna att det nog kan ligga något i det, att vi gräver vår existentiella grav med vår kollektiva egocentricitet och snävsynthet.

Hursomhelst – tanken fick mig att haja till. Tusen år? Mot människoarternas historia, som Harari skildrar i skalan hundratusentals år, är tusen år ingenting.

Och vi ödslar tid på att jämföra oss – och framför allt varandra – med maskiner?

Jag tänker på vad döende individer sägs önska sig eller ångra – det brukar handla om att ha följt sitt hjärta, tillåtit sig att känna mer, älska mer, dansa mer, skapa mer. Inte fan ligger någon inför döden och önskar sig att ha varit mer som en robot, mer effektiv, mer rationell.

Vi är mänsklighetens dödsbädd. Vi har tusen år kvar. Hur vill vi leva dem?

***

Jag följer mitt eget gamla hederliga råd, den här semestern: Om du kört fast – gör nåt helt annat. Så jag ritar. Följer en onlinekurs i teckning, den första sedan bildlektionerna i skolan. Steg för steg, enkla exempel – mina bilder blir ändå skeva och eländiga. Min hand ritar inte vad mitt öga ser, vad mitt inre önskar. Jag lyckas inte nyansera skuggningarna eller tänka på att lägga linjerna i rätt riktning. Jag svär och suddar, vänder blad, börjar om. Det är i alla fall att göra något helt annat.

Och någonstans i bakhuvudet, i ögonvrån, det mest perifera synfältet – där ser jag något ta form, lösgöra sig ur slentrianen och de invanda mönstren. En visshet.

Om du kört fast – gör nåt helt annat.

27 juli 2018
av Jenny
1 kommentar

Du är vad du läser: Om litterär näringstillförsel och Bodil Malmstens lätthet

Jag vänder tillbaka till litteraturen. Till läsandet I första hand – så småningom får skrivandet komma, men jag tvingar mig att inte ha för bråttom där. Först näringstillförsel, riklig och väl balanserad vad gäller näringinnehåll och variation. Sen – sen vi får se.

Det mitt skrivande jag får nöja sig med, är att – med händerna på ryggen – fundera över vad det är som får en bok att funka, medan andra (ack så många andra) faller platt. Hur är en god berättelse uppbyggd, vad är det med den som är bra? Som väcker något i mig?

Språket är viktigt, men inte allt. Inget språk kan lyfta en intetsägande berättelse. Berättelsen är allt. Den är vad som gör oss till människor.

(På semesterns läslista ligger även Yuval Hararis bok Sapiens. Harari hävdar att det är skvallret, eller förmågan att skvallra, som gör oss till människor. Harari är forskare, så han vet väl bäst, men jag säger nog ändå att skvaller eller berättelser är lite ”same shit, different name”. De fyller samma funktion.)

Jag kan inte undgå att hamna i funderingar kring vad som skiljer dagens ”frozen-TV-dinner-litteratur” från den verkliga litteraturen, den som faktiskt betyder något, och som utgår från människan som något mer än en tuggande, konsumerande apa.

(Ja, ja. Jag vet. Jag har skrivit om det här förut, så ni vet att det här är en av mina käpphästar – eller väderkvarnar, det beror väl på hur man räknar: Hur illa det är ställt, när kultur reduceras till konsumtion, när kvalitet reduceras till försäljningssiffror. Det är valår, och jag är räddare än någonsin förr – för jag tror inte på slump. Allt hänger samman.)

En av de första böcker jag läst denna semester är Bodil Malmstens ”Så gör jag”. Medvetenheten kring beslutet att låta skrivandet vänta kommer från henne, och hennes fokus på litteraturen och läsandet som den bästa handboken. Hon skriver sin skrivarhandbok med en slags motvilja, slår ifrån sig boken hon skriver medan hon skriver den. ”Så gör jag, men vad vet jag om hur DU ska göra?” Om något handlar den mer om läsande än om skrivande, samtidigt som hennes eget språk är gestalt för skrivandets både lätthet och tyngd.

Lättheten är för mig Malmstens signum. Språket är som en fjäril, tyngdlöst men samtidigt både nyanserat och mättat. I ”Så gör jag” berättar hon utförligt om hur hon väljer sina ord. Varje ord ska vara det rätta, vartenda ett. Ingenting lämnas åt slumpen. Hon beskriver hantverksskicklighet, men också kärleken till och bävan inför detta hantverk. Hon berättar om böcker som aldrig blev.

Jag tänker att dussinlitteraturen ger oss motsatsen: ett obearbetat, och just därför konstlat, låt-gå-språk som passerat en hugad författares uppkavlade ärmar (”här ska skrivas en bok!”), förlagens och bokhandelns slimmade processer (”här ska tjänas pengar!”) och sen är det inget mer. Böcker har idag bara ett syfte: De ska sälja, generera intäkter. Det är allt.

Våra berättelser, det som gör oss till människor, har reducerats till en process av produktion och konsumtion, och jag kan bara undra: Vad gör det med oss?

Du är vad du äter; du är vad du läser.

26 juli 2018
av Jenny
7 kommentarer

Tillbaka – och vidare

Det är lite som att komma tillbaka till en sommarstuga efter vintern.

Man blåser damm från möblerna, hittar en kvarglömd tidning som minner om hur länge sen det är man senast var här. Golvtiljor som knakar och knäpper, ovana att gås på. Samtidigt är det omisskännligt ens eget, känslan är att komma hem – en utandning. Hej bloggen. Long time no see.

Bloggen – och bloggandet – har blivit en sommarstuga. Ett litet torp jag tycker mycket om, men alltför sällan hinner besöka, än mindre bygga ut, renovera, hålla efter.

Jag blir stående innanför dörren, släpper mina väskor på golvet där jag står. Andas in den lite instängda stugluften, mättad med dofter från året som gått sedan sist. Mina dofter, mitt år.

Det är hit jag kommer för att reflektera, ifrågasätta, finna nya idéer. Hit jag längtar när jag vill, men inte finner utrymmet. Här finns mitt utrymme.

I år är inget undantag, tvärtom. I år är ett år då jag verkligen har saker att reflektera över. Året som gick var fyllt av händelser som ställde saker på sin spets, på det där sättet då det inte längre går att rycka på axlarna åt dem och låta gå. På det där ”vad fan håller jag på med egentligen”-sättet.

Ja, vad fan håller jag på med?
Det, du.

Någonstans handlar det om att bli medveten om sina mönster. Sånt där man bara gör utan att tänka på det, utan att fundera på varför och vad det leder till. Vad det förstärker och vad som kommer bort medan jag går i cirklar. Det är nyttigt att få syn på, fastän det alltid gör lite ont att se sina tillkortakommanden i vitögat.

(Å andra sidan – att aldrig se sina tillkortakommanden, så som många aldrig gör, betyder ju inte att man inte har några – bara att man inte ser dem och därför är dömd att upprepa dem. Det är därför vi får våra mönster, våra upptrampade stigar, och glömmer vad som finns utanför dem.)

Nåväl. Nu är jag här.

Jag tar ett djupt andetag till, av det gamla och instängda, innan jag lyfter upp mina väskor och på allvar kliver in i stugan för att ta itu med det som behöver göras.

12 oktober 2017
av Jenny
Inga kommentarer

Om kompromisslöshet, fördomar och skitsnack

Fördomar och skitsnack. Två av de värsta saker jag vet. Att prata om någon bakom dennes rygg, och tro att man därmed vet något – alls. Att man har någon som helst tolkningsrätt över en annan person… Få saker gör mig så rödglödgat förbannad.

En kollega kallade mig en gång kompromisslös, och jag hade svårt att avgöra om det var en bra sak eller inte. Idag har jag kommit fram till att det kan vara båda bra och dåligt, men att det verkligen är en del av hur jag är – på gott och ont. Å ena sidan är det en fråga om integritet, å andra sidan kan jag välja när integriteten behöver gå före anpassning och flexibilitet.

Idag är jag kanske inte lika kompromisslös som person – hoppas jag i varje fall, och strävar efter – men jag kan välja det som ett förhållningssätt när jag tycker att det behövs.

Och just i fråga om fördomar och skitsnack tar jag fram min allra hårdaste och skarpslipade kompromisslöshet. Det finns helt enkelt inget fall då det är okej att döma andra människor på grundval av skvaller, gissningar, hörsägen – eller ens fakta, tagna ur sitt sammanhang.

Jag kan vara godtrogen och naiv nästan in absurdum – det är väl en kompromisslöshet i att tro andra människor om gott. Men om du på snabbast möjliga sätt vill förlora min respekt och tilltro, då pratar du skit om någon annan i min närhet.

Jag har lämnat nätverk, relationer och gemenskaper på grund av hur man pratar om andra; ställt mig själv utanför för att jag inte accepterar att folk tar sig frihet och tolkningsrätt över en annan människa enbart på grund av vad man ”hört” och gissar sig till.

Kompromisslöst? You bet. Och vet du vad? Jag är helt okej med det.

För många år sedan genomgick jag en process av att ”återfinna mig själv” – och min integritet – efter en rejäl livsvurpa. Känslan av att vara mig själv igen, att efter en bottenlös vilsenhet äntligen kunna känna igen mig själv och minnas vem jag är, var obeskrivlig. Jag tror att man kanske måste ha gått genom den resan för att riktigt förstå vilka vägar den leder en på. Och hur viktig pakten jag ingick med mig själv är: Att hellre förlora alla andra än att någonsin förlora mig själv igen. Att hellre gå ensam än att tumma på min integritet.

Det betyder – bland annat – att jag aldrig mer ger någon annan rätt att definiera mig, eller vem jag ska vara.

Det betyder inte att jag inte lyssnar på feedback, eller att jag inte uppskattar den – tvärtom. Hey, jag är sociolog (i sinnet i varje fall) – om det är något jag fattar så är det att vi ALLA är produkter av våra sociala sammanhang, och att vi behöver detta sammanhang för att hitta vägen – även vår alldeles egen, individuella väg. No argument there – det ena utesluter inte det andra.

Jag har ett halssmycke som jag ofta bär, en stor silverring med inskriptionen ”Det som du ser och hör är inte alltid vad det synes vara”. Texten är hämtad från en saga jag läste och tyckte om som barn, men numera låter jag smycket påminna mig om att det som sägs om mig inte är en sanning att låta mig definieras av. Min sanning är min, jag formar den – möjligen genom samråd och interaktion med dig och resten av mitt sociala sammanhang. Men aldrig genom vad du och någon annan pratar om, bakom min rygg.

Det du säger om mig, till någon annan, säger ingenting om mig – men desto mer om dig.