Himmel & Ord

26 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

”Livet är som en schweizerost. Och några ostar är håligare än andra.”

Pilblad_650

Jag är hemma igen, men bilden ovan är faktiskt inte tagen i Sverige. Eller överhuvudtaget under helgen som gick – då blev det liksom inga bilder alls, fast kameran var med hela tiden. Det var för mycket annat hela tiden – tider att passa, grejer att släpa, föreläsningssalar att jäkta till. Det infann sig aldrig någon fotoro – än mindre någon fotolust.

(Och igår gick jag ut en promenad här i stan, utan kamera. Gissa vad…? Ja. Jag saknade den ungefär hela tiden.)

Den här bilden hittade jag i gömmorna istället. Den är åtminstone från den här hösten, från en av alla promenader jag gjort här i stan. Jag tycker om den. Den får mig – lustigt nog – att vilja måla. Tja. Vem vet? Det kanske blir en akvarellvariant också, så småningom.

***

Trots fotobristen var det en fantastisk helg. Jag var på föreläsningar om handlade om stress, kris, konflikter och svåra samtal – och det var enormt inspirerande, hur tokigt det än kan låta.

Men det är faktiskt inte så hemskt tokigt egentligen. För visst är det här svåra saker, men den här helgen har vi fått lära oss att med vettiga verktyg går det att hantera det mesta. Det viktigaste är att inte blunda eller försöka ducka, utan lösa problemet – sådant det nu är. Jag har varit med om att i en organisation vetat om att det finns problem, men just de problemen som finns verkar för komplicerade och tunga att lösa – så då har man konstruerat några andra, mer hypotetiska problem, och satt sig för att lösa dem istället. Då får man det på något sätt att se ut som att man på allvar tar tag i sina problem – fast man i själva verket går i vida cirklar runt dem.

Jag fick också anledning att fundera mer över den där liknelsen med örnarna som jag skrev om på tåget då jag åkte upp. Det har varit något i den som skavt och inte riktigt stämt in för mig – trots att jag är så förtjust i den. Under krisföreläsningen insåg jag varför. Malin Crona, som skrev den från början, utgår från den mödosamma prestationsresan mot utmattningsdepression, med fokus på det lyckade goda uppdraget och den snöpligen uteblivna triumfen. I mina tankar ligger fokus på den mödosamma resan hem, genom ett trasigt och ont och svartbränt land. Till Mordor, tänker jag, kan man komma längs tusen vägar, och de vägarna är alla unika, individuella. Två människors väg dit är aldrig lika.

”Livet är som en schweizerost” sa föreläsaren under föreläsningen om krishantering.

Hon beskrev en kris som att falla ner i ett djupt hål. Jag tänker lite på kaninhålet i Alice i Underlandet, eller ett maskhål genom universum. Fast det här hålet leder direkt till den där trasiga och onda platsen dit inga örnar kommer för att ta en hem igen. Till ditt inre Mordor, samma plats som i Malin Cronas beskrivning.

Jag antar att det är en viss skillnad. Att själv mödosamt och med livet, hälsan och förståndet som insats, kämpa sig fram till domedagsberget, bara för att inse att uppdraget var en återvändsgränd och du är fast där med din utmattning. Eller att falla dit – handlöst, aningslöst, med inget annat än en stor, plötslig sorg och ångest som bagage. Fast jag vet inte om skillnaden är så väsentlig egentligen – inte när det gäller var man hamnar, och vandringen man måste göra för att komma hem igen.

”Livet är som en schweizerost. Och några ostar är håligare än andra”, lade hon till.

Hon använde ordet ”krisvana” om dem som lever i håligare ostar än andra – ett ord som fick det att svida i hjärtat. Men det är sant. Ibland kommer det nya hål redan på vägen hem, medan du fortfarande är kvar i ditt Mordor. När du tumlar nedför ett sådant kaninhål, innan du ens hunnit hem efter det förra… det är då du kommer verkligt vilse.

(Krisvana skulle göra vägen tillbaka lättare, menade föreläsaren – men det är nog den enda punkten där jag inte håller med henne.) 

Sedan är det ju den där frågan… När du väl gjort den där vandringen, kommer du då hem som Frodo eller som Sam? Vi pratade under föreläsningen om att det man kommer hem till, ens ”normala värld” – ens Fylke, för att hålla fast vid Tolkien-metaforen – är en värld som inte vandrat från Mordors mörker och ondsinta väsen och förändrats i processen. Fylke förväntar sig att vi ska komma tillbaka som dem vi en gång var – innan vi föll. Och det kan vi inte.

Jag tänker att det är en slags kris i sig, eller snarare det sista hindret vi möter på vägen från Mordor. Det lömska sprattet att vårt gamla hemma inte längre är så hemma som det en gång var. Att vi också, utöver att hitta tillbaka, måste hitta ett nytt ”hem”, ett nytt jag och diverse nya sanningar.

Som sagt – en högst inspirerande helg, trots allvarsamma teman. Eller möjligen just därför.

20 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

En meditativ tågresa och en välkommen känsla

IMG_0747-0.JPG

Väskan är full av böcker, men jag har förstås bara använt en. Skrivbok och penna är bästa reskamraten på ensamresor. Jag har sett den här resan som en meditationsresa, det närmaste en riktig retreat jag kommer. Åtta timmar tågresa idag, fem på söndag. (Och lite småskvättar däremellan.)

Fast jag vet inte om tankarna jag ägnat mig åt har varit så meditativa direkt… Jag har ägnat mig åt att skissa på en övning i muntlig framställning (ja, nu igen…!) som vi ska göra i januari. Läraren har bett oss göra något vi inte är vana vid, och ta ut svängarna lite. Så… det tänkte jag göra. Lite rejält, rent av.

Det jobbiga med presentationer är att det är så brutalt och skoningslöst hårt att misslyckas i sin ”fysiska person”. Ett U på en hemtenta är en besvikelse, men inte mer än så. Att misslyckas inför publik… Det lirar i en HELT annan liga.

Men vet du vad jag upptäckte? Jag upptäckte att jag inte tror att jag kommer att misslyckas. Att jag verkligen, uppriktigt tror på att min idé kommer bli busbra, med väl uttagna svängar och allt.

Jag tror att jag kan göra det där riktigt bra.

Jag smakar på den känslan och tänker tillbaka till en annan tid. En tid när sådana känslor kastade en enda blick på mig, fnös föraktfullt och gick någon annanstans. När mitt självförtroende var som ynkligast, som mest hopknycklat och bortglömt. Den tiden var ett helvete att gå genom, men nu – när jag ser tillbaka på det – kan jag nästan känna att jag är glad att ha varit där. För perspektivet. För att jag inte tar något för givet. Och för styrkan att ha överlevt och kommit tillbaka.

Jag tänker ofta på Malin Cronas text om att Gandalfs örnar aldrig kommer i verkligheten, om att gå hela långa vägen tillbaka från Mordor. Allas berättelser är unika, men vandringen tillbaka från Mordor är en bild som passar väl in i min.

(Sen kan man förstås fråga sig om jag kommer hem som Frodo eller som Sam, och vad det i så fall innebär… Men det tar vi en annan gång. Idag njuter jag bara av den där varmt välkomna känslan av självtillit.)

19 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Höstens sista färger

ÖvelgönneSunset650

Jag tror att den här bilden är tagen den sista fina dagen den här hösten hade att bjuda på. Den sista dagen i färg. Så känns det just nu i varje fall, som att någon ondsint kraft sugit all färg ur världen.

För mig är nog det det värsta med vinterhalvåret – blekheten, färglösheten. Kyla kan jag stå ut med, så frysekylling jag är. (Frysekylling är skånska för frusen person. Kylling = kyckling. Logiskt, eller hur?) Det finns ju varmkläder. Me and my dunjacka mot världen. Men grådassigheten? Bevare mig…!

Förra vintern gjorde jag ett experiment ett tag – jag ställde om kameran till svartvitt, och eftersom jag har elektronisk sökare var svartvitt allt jag såg i kameran, både på skärmen och i sökaren. Då blev omgivningens grådassiga färglöshet plötsligt till fotografisk gråskala. Det hjälpte lite – kanske gör jag om experimentet den här vintern.

(Och eftersom jag fotograferar i RAW-format finns ju färgerna där i alla fall – om jag väl hittar dem. Att ställa om kameran handlar mer om vad jag ser när jag tar bilden. Det gör faktiskt skillnad. Testa själv!)

13 november 2014
av Jenny
En kommentar

När stiltje blir flow

Du vet hur det är när du kört fast med något du ska göra. Vägen du såg framför dig så tydligt är plötsligt oframkomlig, strategierna du förlitat dig på fungerar inte, och ju mer du kämpar och tragglar med ditt projekt, desto djupare ner i gyttjan sjunker kärran. Du angriper problemet från ett annat håll, tänker ”skam den som ger sig” och försöker vara listig. Men vagnen fortsätter sjunka ner i gyttjan och du står bredvid – frustrerad och själv halvt begravd i den bildliga dyngan.

Min personliga standardstrategi är att gå ifrån. Gå ifrån och göra något helt annat, och sedan komma tillbaka. Ofta räcker det för att röra om i bland hjärncellerna och skaka fram en hittills oprövad lösning.

(Allra helst ska avbrottet involvera frisk luft och fysisk rörelse också. Titta i taket i all äran, men promenader – med eller utan kamera – är nog mer min grej…)

Ibland hjälper det förstås om man har någon att växeldra och diskutera katastrofläget med, för att det ska börja te sig mindre hopplöst och mer görbart. (Fast det är inte alltid det utesluter värdet av den där promenaden. Faktiskt.)

Hur man än gör, är det något magiskt när det släpper – när hjulen slutar slira, får fäste och börjar dra ekipaget ur dödläget.

När stiltje blir flow. Vilken grej det är…!

11 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Tillfälligt avbrott

Vet ni – idag tar jag paus med postandet på riktigt. Jag kan inte riktigt stå för det dagliga skräpsurrandet, och ser inte något självändamål i den sortens postningar heller.

Jag behöver göra något åt det växande berget av halvskrivna utkast för det finns kul grejer i den där högen och det är ju synd att låta dem ligga där och förfaras. Men jag är verkligen inte säker på att dagligt postande verkligen leder i rätt riktning. Och det känns inte bra.

Så – jag tar paus och funderar på saken. Det måste ju finnas ett bättre sätt.