Himmel & Ord

20 december 2014
av Jenny
Inga kommentarer

December igen

Jag minns att jag skrev något om det i januari – att snart står vi där igen, med champagneglas och fyrverkeriglitter och förhoppningar om ett Gott Nytt År. Nu är vi där, nästan i alla fall. Schwooosssccchhh. Så går ett år från våra liv och kommer aldrig åter. Tick tack. Tick tack.

Det är den där tiden på året igen – eller en av dem rättare sagt – då jag reflekterar, summerar, samlar ihop och tar nya tag. Jag brukar säga att jag räknar mina år mellan sommarsemestrarna, att somrarna är min tid för reflektion och nystart. Fast vem har sagt att det ena måste utesluta det andra? Jag är en reflekterande natur, och tager sålunda vilka ursäkter för begrundan som bjudes.

Det har varit förhållandevis tyst här under hösten. Kanske kommer det att fortsätta vara det – kanske inte. Vi får se. Jag börjar tröttna lite på att göra som jag brukar, same procedure as every year – och leker med tankar att göra något annat. Tolv och ett halvt år är en lång tid för en blogg, även om den flyttat runt och bott på lite diverse adresser. Det känns lite som att den är färdig. Allt den har att säga är sagt, allt den kan komma på att säga nu har egentligen redan sagts, och upprepningar blir bleka replikor på redan glömda original.

”Om du gör som du brukar, får du det resultat du brukar – fast för varje gång lite sämre än gången före.”

Ni vet min teori om att varje process som upprepas mår bra av att förändras med jämna mellanrum? Den där som handlar om att en process som bara upprepas och upprepas kommer att degenerera sig själv och gradvis förvandlas till ett kadaver av vad den en gång var, eller avsågs vara. Till slut leder den inte längre någon vart alls, bara runt i en ändlös cirkelgång utan vare sig mening eller mål.

Jag tänker rätt mycket på det där just nu.

Ingenting är konstant, inget går att bevara som det är. Varje sekund leder bort från det som var. Om vi än står aldrig så stilla, med ögonen aldrig så hårt hopknipna, är världen utanför ögonlocken ständigt i rörelse. Och om du gör som du brukar, kommer världen du gör det i ändå inte vara densamma.

Så…? Vad nu?

Jag vet inte riktigt. Fast jag börjar så smått komma till slutsatsen att istället för att vänta tills man vet riktigt säkert, kanske det helt enkelt är lika bra att bara börja med att bryta sina gamla mönster – och se vad som händer.

26 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Om trevare och en envishet starkare än Jante

Inlägget från igår var inte ett av mina mest klockrena genom tiderna, men det är en första trevare att börja skriva mer om det jag pluggar just nu. Jag har generellt varit dålig på det under åren – med undantag för när jag pluggade litteraturvetenskap och kreativt skrivande. Då skrev jag en hel del om såväl läsande som skrivande. Böcker och berättande är liksom enkla saker att skriva och reflektera om.

Samtidigt läser jag ju så fantastiskt roliga och spännande kurser just nu, det känns som stor synd och skam att inte berätta mer om dem. Ledarskap och organisation är ju intressant för alla som arbetar eller på annat sätt kommer i kontakt med någon slags organisation, och lingvistik för alla som kommer i kontakt med någon form av språk, så… tja, det blir ju en liten målgrupp, trots allt.

Framför allt när det gäller ledarskapskursen (som för övrigt nog är något av det roligaste jag pluggat) finns det också en dimension av Jante-tänkande i det där med att jag inte skrivit så mycket om det. Det finns en liten röst – okej, inte så himla liten heller, om jag ska vara brutalt ärlig – som mässat om inbillning och hybris ända sedan i våras när jag hittade den här utbildningen alldeles lagom till sista ansökningsdagen. Vem fan tror jag att jag är, som ens bara går en kurs i ledarskap?

Jag är 70-talist. Jag gick i småskolan på 80-talet. Man kan väl säga att jag är rätt hårt drillad i det där Jantetänkandet. Men – jag är också envist beslutad att inte låta vare sig Jante eller någon annan ängslighet diktera vad jag kan eller får göra och inte. Och den envisheten är starkare än all världens Jante-demoner.

Så. Jag tänker försöka treva vidare med det här – med att skriva reflektioner här kring det jag läser eller får med mig från föreläsningarna. Mycket av lärandet i ett sånt här ämne sker ju just genom reflektioner, genom att leka med och tentativt applicera begrepp på erfarenheter, idéer, hypotetiska fall. Och det känns ju klart roligare att göra sådana reflektioner här, än i ett ensamt kollegieblock på skrivbordet.

Jag vet inte riktigt i vilken form jag ska göra det här. Det är det jag menar med att jag får treva mig fram – tills jag hittar en form som känns rätt, helt enkelt.

Och sen? Sen får vi se…

26 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

”Livet är som en schweizerost. Och några ostar är håligare än andra.”

Pilblad_650

Jag är hemma igen, men bilden ovan är faktiskt inte tagen i Sverige. Eller överhuvudtaget under helgen som gick – då blev det liksom inga bilder alls, fast kameran var med hela tiden. Det var för mycket annat hela tiden – tider att passa, grejer att släpa, föreläsningssalar att jäkta till. Det infann sig aldrig någon fotoro – än mindre någon fotolust.

(Och igår gick jag ut en promenad här i stan, utan kamera. Gissa vad…? Ja. Jag saknade den ungefär hela tiden.)

Den här bilden hittade jag i gömmorna istället. Den är åtminstone från den här hösten, från en av alla promenader jag gjort här i stan. Jag tycker om den. Den får mig – lustigt nog – att vilja måla. Tja. Vem vet? Det kanske blir en akvarellvariant också, så småningom.

***

Trots fotobristen var det en fantastisk helg. Jag var på föreläsningar om handlade om stress, kris, konflikter och svåra samtal – och det var enormt inspirerande, hur tokigt det än kan låta.

Men det är faktiskt inte så hemskt tokigt egentligen. För visst är det här svåra saker, men den här helgen har vi fått lära oss att med vettiga verktyg går det att hantera det mesta. Det viktigaste är att inte blunda eller försöka ducka, utan lösa problemet – sådant det nu är. Jag har varit med om att i en organisation vetat om att det finns problem, men just de problemen som finns verkar för komplicerade och tunga att lösa – så då har man konstruerat några andra, mer hypotetiska problem, och satt sig för att lösa dem istället. Då får man det på något sätt att se ut som att man på allvar tar tag i sina problem – fast man i själva verket går i vida cirklar runt dem.

Jag fick också anledning att fundera mer över den där liknelsen med örnarna som jag skrev om på tåget då jag åkte upp. Det har varit något i den som skavt och inte riktigt stämt in för mig – trots att jag är så förtjust i den. Under krisföreläsningen insåg jag varför. Malin Crona, som skrev den från början, utgår från den mödosamma prestationsresan mot utmattningsdepression, med fokus på det lyckade goda uppdraget och den snöpligen uteblivna triumfen. I mina tankar ligger fokus på den mödosamma resan hem, genom ett trasigt och ont och svartbränt land. Till Mordor, tänker jag, kan man komma längs tusen vägar, och de vägarna är alla unika, individuella. Två människors väg dit är aldrig lika.

”Livet är som en schweizerost” sa föreläsaren under föreläsningen om krishantering.

Hon beskrev en kris som att falla ner i ett djupt hål. Jag tänker lite på kaninhålet i Alice i Underlandet, eller ett maskhål genom universum. Fast det här hålet leder direkt till den där trasiga och onda platsen dit inga örnar kommer för att ta en hem igen. Till ditt inre Mordor, samma plats som i Malin Cronas beskrivning.

Jag antar att det är en viss skillnad. Att själv mödosamt och med livet, hälsan och förståndet som insats, kämpa sig fram till domedagsberget, bara för att inse att uppdraget var en återvändsgränd och du är fast där med din utmattning. Eller att falla dit – handlöst, aningslöst, med inget annat än en stor, plötslig sorg och ångest som bagage. Fast jag vet inte om skillnaden är så väsentlig egentligen – inte när det gäller var man hamnar, och vandringen man måste göra för att komma hem igen.

”Livet är som en schweizerost. Och några ostar är håligare än andra”, lade hon till.

Hon använde ordet ”krisvana” om dem som lever i håligare ostar än andra – ett ord som fick det att svida i hjärtat. Men det är sant. Ibland kommer det nya hål redan på vägen hem, medan du fortfarande är kvar i ditt Mordor. När du tumlar nedför ett sådant kaninhål, innan du ens hunnit hem efter det förra… det är då du kommer verkligt vilse.

(Krisvana skulle göra vägen tillbaka lättare, menade föreläsaren – men det är nog den enda punkten där jag inte håller med henne.) 

Sedan är det ju den där frågan… När du väl gjort den där vandringen, kommer du då hem som Frodo eller som Sam? Vi pratade under föreläsningen om att det man kommer hem till, ens ”normala värld” – ens Fylke, för att hålla fast vid Tolkien-metaforen – är en värld som inte vandrat från Mordors mörker och ondsinta väsen och förändrats i processen. Fylke förväntar sig att vi ska komma tillbaka som dem vi en gång var – innan vi föll. Och det kan vi inte.

Jag tänker att det är en slags kris i sig, eller snarare det sista hindret vi möter på vägen från Mordor. Det lömska sprattet att vårt gamla hemma inte längre är så hemma som det en gång var. Att vi också, utöver att hitta tillbaka, måste hitta ett nytt ”hem”, ett nytt jag och diverse nya sanningar.

Som sagt – en högst inspirerande helg, trots allvarsamma teman. Eller möjligen just därför.

20 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

En meditativ tågresa och en välkommen känsla

IMG_0747-0.JPG

Väskan är full av böcker, men jag har förstås bara använt en. Skrivbok och penna är bästa reskamraten på ensamresor. Jag har sett den här resan som en meditationsresa, det närmaste en riktig retreat jag kommer. Åtta timmar tågresa idag, fem på söndag. (Och lite småskvättar däremellan.)

Fast jag vet inte om tankarna jag ägnat mig åt har varit så meditativa direkt… Jag har ägnat mig åt att skissa på en övning i muntlig framställning (ja, nu igen…!) som vi ska göra i januari. Läraren har bett oss göra något vi inte är vana vid, och ta ut svängarna lite. Så… det tänkte jag göra. Lite rejält, rent av.

Det jobbiga med presentationer är att det är så brutalt och skoningslöst hårt att misslyckas i sin ”fysiska person”. Ett U på en hemtenta är en besvikelse, men inte mer än så. Att misslyckas inför publik… Det lirar i en HELT annan liga.

Men vet du vad jag upptäckte? Jag upptäckte att jag inte tror att jag kommer att misslyckas. Att jag verkligen, uppriktigt tror på att min idé kommer bli busbra, med väl uttagna svängar och allt.

Jag tror att jag kan göra det där riktigt bra.

Jag smakar på den känslan och tänker tillbaka till en annan tid. En tid när sådana känslor kastade en enda blick på mig, fnös föraktfullt och gick någon annanstans. När mitt självförtroende var som ynkligast, som mest hopknycklat och bortglömt. Den tiden var ett helvete att gå genom, men nu – när jag ser tillbaka på det – kan jag nästan känna att jag är glad att ha varit där. För perspektivet. För att jag inte tar något för givet. Och för styrkan att ha överlevt och kommit tillbaka.

Jag tänker ofta på Malin Cronas text om att Gandalfs örnar aldrig kommer i verkligheten, om att gå hela långa vägen tillbaka från Mordor. Allas berättelser är unika, men vandringen tillbaka från Mordor är en bild som passar väl in i min.

(Sen kan man förstås fråga sig om jag kommer hem som Frodo eller som Sam, och vad det i så fall innebär… Men det tar vi en annan gång. Idag njuter jag bara av den där varmt välkomna känslan av självtillit.)

19 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Höstens sista färger

ÖvelgönneSunset650

Jag tror att den här bilden är tagen den sista fina dagen den här hösten hade att bjuda på. Den sista dagen i färg. Så känns det just nu i varje fall, som att någon ondsint kraft sugit all färg ur världen.

För mig är nog det det värsta med vinterhalvåret – blekheten, färglösheten. Kyla kan jag stå ut med, så frysekylling jag är. (Frysekylling är skånska för frusen person. Kylling = kyckling. Logiskt, eller hur?) Det finns ju varmkläder. Me and my dunjacka mot världen. Men grådassigheten? Bevare mig…!

Förra vintern gjorde jag ett experiment ett tag – jag ställde om kameran till svartvitt, och eftersom jag har elektronisk sökare var svartvitt allt jag såg i kameran, både på skärmen och i sökaren. Då blev omgivningens grådassiga färglöshet plötsligt till fotografisk gråskala. Det hjälpte lite – kanske gör jag om experimentet den här vintern.

(Och eftersom jag fotograferar i RAW-format finns ju färgerna där i alla fall – om jag väl hittar dem. Att ställa om kameran handlar mer om vad jag ser när jag tar bilden. Det gör faktiskt skillnad. Testa själv!)