Himmel & Ord

22 augusti 2014
av Jenny
En kommentar

Tillbaka

Att återvända till sin studentstad, mer än 20 år äldre än den nervösa 19-åring som kom hit för att söka visdom, färdigheter och studiestöd nådens år 1992, det är… speciellt.

Eftersom jag är gift med en Växjöit har jag väl egentligen aldrig riktigt lämnat staden, vi kommer ju ändå hit med jämna mellanrum för att besöka sväronen. Men den här gången kommer jag själv – barnen är med, men avlevererade till en intet ont farfar som åtagit sig att underhålla de små terro… eh, jag menar ”gullungarna” idag – och i rollen som student igen.

Tro mig: Det är en helt annan grej.

Just nu sitter vi här båda två, i samma kropp, den nervösa 19-åringen och den (något) tryggare 41-åringen. Tiden mellan då och nu är en illusion, livet en vindpust. Och ändå inte. Jag är hon, hon är jag. Vi är båda verkliga, tiden mellan oss är det inte. Paradoxen blir påtaglig när jag sitter med en kaffekopp och ser ut över en parkeringsplats där jag idag ställt min bil, för 22 år sedan min cykel.

Och när jag tänker på kursintroduktionen i eftermiddag, pirrar det till i oss båda.

11 augusti 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Om platser som släpper in

Somliga platser växer på en, gör sig till ens egna utan att man egentligen märker hur det går till. Det där har jag talat om förr, inser jag – men nu är jag i alla fall här igen.

Och konstaterar att en del platser är ens egna hur främmande de än är, hur sällan man än besöker dem, hur obegripliga deras språk än ter sig för ens egna öron. Medan andra platser aldrig släpper in en, hur länge man än bor och försöker leva där.

(Jag tror att man kan överleva på sådana platser, men aldrig verkligen leva där.)

Man lär sig efter hand att se och känna igen drag i kulturen omkring sig, men vissa av dem kan man aldrig fullt ut sätta fingret på. De finns där, man känner dem, märker dem… men kan ändå inte definiera dem. Men om platsen släppt in dig, låtit dig komma, verkligen komma dit… då spelar det ingen roll. Platsen är din och du är platsens och det är gott så.

Fast för den sakens skull kan du ju gärna vilja veta och förstå mer. Vad de pratar om till exempel, i de där flödande, böljande ljudströmmarna de släpper ur sina munnar. Nästa år. Då ska jag ha lärt mig. Då.

24 juli 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Lugnet före stormen

Nu kopplar jag ner för en tid. Och av, förhoppningsvis. Jag hör inte till dem som anser att man måste vara nedkopplad för att kunna koppla av, men jag hör till dem som anser att det är nyttigt att då och då bryta mönster och vanor, i jakt på Stora Skurken Slentrian. Och där är den ständiga uppkopplingen, sociala medier och flöden att hänga med i, definitivt mitt främsta ”mönster” att periodvis avstå från. Fasta från.

Jag har packat en tygväska full med böcker – maken hävdade bestämt att den vägde lika mycket som resväskan, fast det tror jag väl ändå inte… riktigt.

Jag har block, skissböcker, pennor och akvareller med mig.

(Min pappa brukar säga – och jag vet att jag berättat det här förut – att för att bryta blockering och komma vidare, ska man bara ”skita ner pappret”. Bara gör nåt. Min tanke är att försöka skita ner så mycket papper jag bara hinner under de veckor vi är borta. Ju fler nedskitade papper jag åstadkommer under den här semestern desto bättre, helt enkelt. Ingen blir gladare än jag om jag kommer hem i augusti och väskorna är fulla av fullklottrade skisshäften, block och papperslappar – för då har jag verkligen jobbat med det jag vill.)

Jag har till och med min gamla tarotkortlek med mig, som legat orörd i flera år. Spådom ger jag inte mycket för, men kortleken utgör ett skönt kalejdoskop av berättande bilder. Det är som en bok som hela tiden skriver om sig och aldrig är likadan två gånger då du tar upp och läser i den. Jag tycker om att syssla med den. Blanda, sprida, läsa. Blanda, sprida, läsa.

Analoga nöjen och förströelser.

Därtill kommer förstås: att bada, titta på havet, lyssna på havet, sitta på stranden, fika på espresso och ”due palline vaniglia”, känna på stenar, titta på himlen, dåsa, strosa i hamnar om kvällarna, kanske smyga ut någon tidig, tidig morgon med kamera och ritblock… Analogt. Nedkopplat. Avkopplat.

Sen, när vi kommer tillbaka. Då börjar det igen. Full fart – mitt sista och mest intensiva läsår i Tyskland. Jag ser fram emot det. Längtar. Ska bara ladda upp batterierna först. Lugnet före stormen.

23 juli 2014
av Jenny
6 kommentarer

En sval nattbalkong och gamla sår man behöver peta i då och då

Kvällar och nätter är enda tiden på dygnet min balkong är dräglig att sitta på på grund av att solen steker på den under hela dagen. I skydd av mörkret däremot, är den ljuvlig – långt in på natten, vilket gjort att jag i princip flyttat ut mina #insomnia-nätter på balkongen den senaste veckan eller så. Balkong, svalka, musik. Något att läsa kanske, eller bara egna tankar.

Inte grubblerier, sådana har jag inte direkt några just nu. Jag har ganska bra koll på hur jag mår och varför, saker jag skulle behöva förändra, vad jag kan göra och vad jag måste lära mig att leva med. Det är en trygghet i sig, själva självinsikten, och acceptansen som följde med i samma paket. Jag har vänt på varenda sten, känner till varenda brist, skörhet och skavank – och jag accepterar dem, allihop. Den här sorten ska vara sån. Och jag gillar den.

Den tryggheten är skön att ta stöd i, när tankarna vandrar in i ömma, sköra trakter. Jag tror egentligen inte på att stoppa saker i malpåsar och tro att de ska försvinna av sig själv, även om jag någon gång skrivit om att vakuumförpacka sina sårigheter och försöka glömma bort dem.

(Jag tror inte på strategin, men jag tror att det möjligen är en smula mänskligt att försöka. Jag tror att de flesta av oss har ett par sådana vakuumpåsar på översta, mörkaste hyllan någonstans… kanske?)

Och jag tror att vissa av de där såren måste man peta i med jämna mellanrum, låta läka och sedan peta igen – därför att perspektivet förändras med läkandet, och vi behöver distansperspektivet för att kunna läka hela vägen längst ner.

För ett antal år sedan hade jag en väninna, som brukade ringa till mig och säga ”Nej, jag ville ingenting, behövde bara en liten dos av Jenny!” Och det lät så fint och smickrande och jag behövde verkligen en vän just då, så jag var bara glad och stolt, att kunna ha något att ge, liksom.

Sen kom det en höst som jag nog utan att ta i alltför mycket kan beskriva som tumultartad och kaotisk. Jag ringde min väninna, bad om hjälp, om stöd och ork, berättade med enorm vånda och heta tårar det allra mörkaste och sköraste jag hade. Men hon hade inte tid, jag hade ringt olägligt. Vi fick höras av en annan gång, sa hon.

Kort därefter tog vänskapen slut, på grund av en skitbagatell. Jag har egentligen aldrig trott på att det var skitbagatellen det handlade om – men när jag frågade fick jag inget svar.

Det här är ett sådant tema som jag kommer tillbaka till, om och om igen. Jag måste liksom peta i det, för det är bara på ytan det är läkt, längst nere i såret blöder det fortfarande. Idag sörjer jag mest när jag ser hur det där påverkat mig, min förmåga att känna tillit, och dela förtroenden med andra.

Å ena sidan känner jag idag att jag ändå är starkast på egen hand, att det kostar mer än det smakar att ”blanda in” folk i mina innersta issues – hur mycket min terapeut än säger att det är viktigt. Det gör mig sårbar, och det är bara inte värt det. Å andra sidan gillar jag inte att bli så cynisk – för cynism är verkligen inte ”jag”. Jag som alltid propagerat för vikten av att behålla åtminstone en del av sin barnsliga naivitet…!

Jag vet inte. Just nu vet jag faktiskt inte var jag kommer att landa i det här. Än är jag lite som en mycket ängsligt litet djur, ett knytt kanske, som paniskt drar öron och tillit till mig vid minsta tecken på… tja, vad som helst egentligen. Det gör mig sorgsen – att det ska vara så. Jag vill det inte. Men just nu känns det som om jag måste peta upp det där såret ganska många gånger till för att fånga ett perspektiv där jag inte behöver vara rädd, och inte heller cyniskt hårdhudad.

20 juli 2014
av Jenny
2 kommentarer

Om nyår och trivialitet från en nattlig balkong

I natt har uppesittarpatrullen flyttat ut på balkongen, med jazz och allt. Musiken blandas med rasslet från en efterlängtad bris i trädkronorna omkring, några bilar som kör förbi – och så enstaka hårda plopp mot biltaken, som från nedfallande ekollon… Fast det är väl ändå lite tidigt…?

(Frampå höstkanten brukar det smattra på ganska friskt i bilplåten häromkring, här är gott om ekar. Och på sina håll kan man se bilar vars tak ser ut som bankad metall eller flacka rymdlandskap – krater på krater, sida vid sida. Gott om ekar, som sagt.)

I natt tänker jag på hur lite som behövs ibland, och hur lätt det är att ta för givet att det där lilla, lilla inte behövs, eller gör skillnad. Och att ibland räcker ansatsen, ett visat intresse – det exakta uttrycket kan göra detsamma.

Idag kom otippad eller åtminstone oförutsedd peppning, som handlade om att ta tid och ägna åt mig själv. Jag har tänkt att jag är rätt bra på att göra det, men i det här fallet handlade det om något jag oftast prioriterar ner, nämligen att lägga tid och arbete på mig själv och det jag vill.

Det är jag dålig på, i synnerhet att avsätta tid för det. Det får bli den tid som blir över, OM det blir någon tid över. Och det vet man ju hur det blir med en sån sak. Tid man inte avsätter händer bara inte.

”Låt inget så trivialt som vardagen stoppa dig, den kan vänta.” Mmm. Jag har aldrig tänkt på det, men det kan den faktiskt. Vardagen kan mycket väl ge mig en timme om dagen, ingen kommer att dö för den sakens skull, ingenting kommer falla sönder eller så. Allt kan faktiskt vänta.

Och det kanske är jag som väntat färdigt…?

Jag började packa inför semestern idag. Klädtrasor och baddräkter i en väska. Böcker i en – alldeles för många förstås, och ändå insåg jag till min stora förvåning att jag inte känner mig ett enda dugg sugen på att läsa. Vad är det med mig? Är jag sjuk? Det måste vara något allvarligt!

Och en tredje väska med block och pennor, akvareller och penslar. Både ritblock och skrivblock. Kanske blir det där jag lägger min tid den här gången. På egna ord och bilder… eller ja, skisser i alla fall.

Jag konstaterade tidigare ikväll att sommaren är mitt nyår, men att den här gången har jag ingen sådan känsla – att saker börjar om, blir nya och glittrande, i obruten förpackning. Känner mest att saker rullar på. Same procedure as last year, and the year before, and the one before that…

Och jag behöver något som känns nytt. Behöver det, därför att det är så jag hämtar energi. Då tänker jag på det där igen. ”Låt inget trivialt som vardagen stoppa dig, den kan vänta”. Tja… Det kanske åtminstone är dags att prioritera mina egna önskningar lite grand…?