Himmel & Ord

16 oktober 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Höstlöv och höstlov

Löv2

Hösten är här. Grå. Obeveklig.
Ett memento mori i varje fallande löv
.

*

Men hösten är också vila, och nystart. Vi tjuvstartar barnens höstlov med att åka till Sverige redan i eftermiddag, och imorgon börjar min nya kurs. Arbetspsykologi, kris- och konflikthantering, samtalsmetodik. Jo jag tackar jag. Spännande saker. Sådana saker som fått mig att vilja läsa ledarskap överhuvudtaget, faktiskt.

Och så ska vi vara i Sverige. Bara en sån sak. Kameran följer med. Bildlusten är tillbaka, efterlängtad och välkommen. Småländska skogar, kanske lite skånsk kulturstad. Bara vara, men också tid att reflektera. Det är hösthalvlek – vad står det? Vem leder? Vad är min taktik för andra halvlek, för spurten fram till jul och nyår? Och för resten av serien…?

Jag följer upp, grupperar om och kommer igen.
Efter pausen. Stay tuned.

15 oktober 2014
av Jenny
2 kommentarer

Om pumpor och köksutrustning

PumpaRecept

Igår gav jag mig till att experimentera i köket igen. Jag kan konstatera att med mig är det mycket antingen-eller; antingen kreativt experimenterande (med stöd i kokbok förvisso, men ändå…) eller också gäller latmanslösningar och i värsta fall helfabrikat. I don’t do halvmessyrer. En del av er har sett receptet redan, eftersom jag instagrammade bilden ovan redan igår – men för den händelse någon är road av att se resultatet också tänkte jag ge mig på en lite illustrerad recension här:

PumpaBeluga

Ser inte så pjåkigt ut, eller hur? Smakade inte så pjåkigt heller om jag får säga det själv. Om jag frågar barnen däremot var detta en om möjligt värre styggelse till konstig-samt-troligen-giftig näringssörja än den onda moderns vanliga anrättningar. Linsröran med bacon gick till nöds ner (mot hot om svält och löfte om efterrätt) men pumpa och fetaost – glöm det. Hm.

Personligen är jag böjd att hålla med kokboksförfattarinnan Lotta Lundgren om att det svåraste med den här rätten var att bryta sig in i den råa pumpan utan att skära armar och ben av sig. Hon tipsar om följande: ”Bästa och säkraste sättet är att använda svärd. Stå på ett stegs avstånd från pumpan, svinga svärdet högt över huvudet och hugg rakt ner genom hela pumpan. Bär om möjligt rustning.”

Det är bara att konstatera, mitt kök är helt klart otillräckligt utrustat för pumpklyvning, det hörs ju lång väg. Nästa gång tror jag att jag gör den här rätten på morötter och rödbetor istället. Det funkar finfint med fetaost det med, är lättare att handskas med, OCH – bonus! – är lättare att lura i barnen.

14 oktober 2014
av Jenny
4 kommentarer

Kadaver – poetiska, fotografiska, kungliga och verbala

Kadavret1

Och formerna suddades ut och försvann
likt en skiss, en vag, nästan död
dröm som konstnären bara kan
gestalta med minnet som stöd.

En otålig hynda bevakade oss
bakom klippan, i lystet begär
att från liket, så snart vi gått, slita loss
det stycke hon kvarlämnat där.

Och dock skall ni likna en gång detta as
och denna besmittelses pust
Ni, solen i min värld, mina ögons extas,
min ängel och högsta lust!

(ur Kadavret av Charles Baudelaire)

***

I mitt tidigare gotlandsreportage skrev jag att det enda jag såg från kajen på Östergarnsholm var grästorvor och fårskit – det var faktiskt inte riktigt sant. Det fanns ganska gott om kvarlämnade kadaver på ön också. De var ganska oförargliga – om än förhållandevis många, vilket var en rätt besynnerlig upptäckt i sig.

Men det ger mig åtminstone en ursäkt att ägna ett helt blogginlägg åt ordet kadaver – och det är en chans man inte får varje dag!

När jag tog den översta bilden – som får erkännas är liiiite arrangerad – hade jag fått för mig att benstycket var ett kranium. Jag tänkte mig ett ganska platt huvud och två ögonhålor, och visualiserade därifrån gamla westernfilmer där kadaver av både bufflar och lone cowboys ligger strödda över prärien… (Jaja, jag vet. Jag har skum fantasi.) Men sedan hittade jag ett kadaver där ”kraniet” slutade i en ryggrad, och fick dra slutsatsen att ögonhålorna nog är skulderblad, snarare.

För övrigt har jag inte lyckats lista ut vad  kvarlevorna en gång varit för slags djur – någon klokare än jag som vet?

Kadavret2

Ordet kadaver, ja. Jo, jag vet att det nog oftast syftar på lite köttigare kvarlevor än dessa avgnagda stackare, men som sagt – en får passa på när chansen bjuds. Min gode fader berättade att han haft hjärtligt roligt åt någon historisk berättelse där en konung hade stupat i fält och det ”kungliga kadavret” skulle förflyttas hem till Stockholm. Hjärtligt roligt för att orden ”kungligt” och ”kadaver” liksom inte hör ihop, de bildar en stilkonflikt som åtminstone i både pappas och mina öron blir stor humor.

Min fars hustru däremot är uppvuxen i Frankrike och kunde inte alls se det roliga i uttrycket. På franska är ”le cadavre” tydligen inte alls lika laddat som på svenska – och stilfiguren blir vardaglig, informativ istället för disharmoniskt tokrolig. Så det kan bli.

11 oktober 2014
av Jenny
12 kommentarer

Bilder från en resa: Gotland

Visbyskylt

Är det något jag är ohemult usel på, så är det att göra resereportage – trots att resande för mig per definition innebär att kameran både är med och används flitigt. När man kommer hem är det så lätt att in i vardagen och stressen igen – det berömda häret och nuet som tar all tid och all energi. Och bilderna blir bara liggande.

Men det hjälper, avsevärt, att ha rest i sällskap med vanare och flitigare fotonördar, som pepprar gruppforumet med ständigt nya bilder från resan. Då duger det ju knappast att mina bilder ligger och skräpar tills resan är både glömd och preskriberad – då får man ju liksom hänga med lite…!

Visbybär

Fast sen är det ju det där med urvalet. Hur skildrar man ett resmål i bilder? Hur fångar man en plats själ och essens i färg och form? Vad vill jag egentligen säga med denna kvist översållad med röda bär av okänd art? Bilden är tagen i Visbys botaniska trädgård, men det syns ju lika lite i den här bilden som i den blombild jag lade upp häromdagen.

Jag tror att jag tilltalas främst av kontraster i bilder – oavsett omdet sedan handlar om färger, former, närheter och avstånd eller andra slags kontraster. Röda bär i en grön trädgård kommer alltid att fånga min uppmärksamhet. #sucker

Visbyportar

Å andra sidan kan mönster, upprepningar och symmetrier också vara lite spännade ibland – kanske just genom att vara förutsägbart och vilsamt? I bildanalys får man lära sig att symmetriska bilder signalerar stabilitet och trygghet. Tja, kanske…? (Fast frågan kvarstår ju – vad vill jag egentligen säga med den här bilden?)

Visbyruin1

Visbyruin2

Något som jag tyckte var häftigt, för att ge mig på någon sorts kulturhistorisk analys av Visby, är att de gamla kyrkoruinerna låtits stå kvar – trots att de medeltida kyrkorna i Visby rimligen måste ha fallit långt innan begreppet kulturminnesmärke uppfanns.

Någonstans känns begreppet ruin en smula vanvördigt – på något sätt känns de här kyrkorna fortfarande som kyrkor. Fallna, raserade katedraler, men lika fullt katedraler.

VisbyRingmur

Och så muren. Visby ringmur, som fick mig att känna mig som förflyttad in i Astrid Lindgrens sagovärld och vänta mig svarta väktare komma farande på löddriga hästar man fladdrande schabrak och stridsropet ”All makt åt Tengil, vår befriare!” skallande i luften. Och det var bra. För jag var varken rädd eller någon liten lort. Bara förundrad över tidens tecken och deras närvaro i nuet.

(Och därtill ganska lycklig i mitt fotonördande.)

Ruin_Östergarnsholm

Annars var känslan jag fick under Gotlandshelgen nog mest av allt – frid. En högst påtaglig känsla, jag kunde nästan känna vardagsstressen sippra ut genom porerna, och absorberas av tystnaden och lugnet på öjn. En sällsam upplevelse. Eftersom vi hade bofasta gotlänningar med i gänget åkte vi runt till de mest obskyra platser, så här års dessutom övergivna av badjävlar/fastlänningar, i jakt på bilder som skulle vara någorlunda nya för oss alla. Bilden ovan är tagen på Östergarnsholm, en ö utanför öjn så att säga.

Vi blev utforslade med en privatlejd fiskebåt, och lovade hämtning efter tre timmar. Jag såg mig omkring från kajen, såg ingenting särskilt utöver grästorvor och fårskit, och undrade stilla vad i höga håvete man skulle ta sig till på den här holmen i tre hela timmar innan båten (förhoppningsvis) återkom för att föra oss tillbaka till den relativa civilisationen. Sedan började jag gå. Det fanns en fyr i en ände av ön och ett annat slags torn i en annan, så hela flocken började strosa ditåt. Det såg så beskedligt flackt ut, jag hamnade lite på efterkälken men förstod inte riktigt hur långt efter jag faktiskt var – jag såg ju de andra hela tiden en bit framför mig. Men det tog mig faktiskt 1,5 timmar att gå till det där himla tornet.

Och väl där krävdes ingen avancerad matematik för att lista ut att det nog var läge att skippa omvägen till fyren om jag ville hinna med båten igen… Och det ville jag ju.

Rauk

Sist men inte minst: En rauk.

Man kan inte åka till Gotland – som fototurist i alla fall – utan att fotografera en rauk. Här har ni min. Det var ett säreget landskap där jag tog den här bilden, kargt och vindpinat. Och där stod dessa stolta men sorgsna stenskulpturer. Som lite övergivna av själva naturen som skapat dem.

(Jag tog faktiskt fram skissblock och penna och skissade av några raukar också, men har inte tagit mig tid att färglägga/göra färdigt dem ännu, så de är än så länge bara slarviga konturer i boken. Någon gång ska jag bli så snitsig med skissblock, penna och akvareller att jag har grejerna redo i byxfickan (jadå, jag har en akvarellbox för 14 halvkoppar som är mindre än en mobiltelefon och plättlätt ryms i en jeansficka) och varvar plåtandet med måleri. Riktigt där är jag ännu inte – dels av blygsel, dels av orutin. Processen med att lära öga och hand att samarbeta vill jag nog helst genomlida utan publik… Den är plågsam nog som den är, tackar som frågar.)

09 oktober 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Marked by life, still standing

MarkedByLife_650Marked by life, still standing

 

I helgen var jag på Gotland för att fotografera, tillsammans med en drös människor jag aldrig hade träffat förut men gärna träffar igen. En synnerligen bra helg, på hela taget.

Det var för övrigt första gången på nästan 30 år som jag befann mig på Gotland – jag vill minnas att jag var fjorton år förra/första gången. Att döma av hur mycket jag inte mindes av öjns alla sevärdheter, som jag är säker på att mina föräldrar vallade runt oss på den gången, får jag nog skamset erkänna att min definition av ”sevärdheter” på den tiden nog inbegrep yngligar i 18-årsåldern snarare än karg och orörd natur eller ringmurar med aldrig så medeltida anor… Hm. Ack, ungdomens aningslöshet.

Fast jag måste erkänna att även nu, när jag sitter och går genom helgens bildskörd är det ändå inte främst några vyer över karghet och fornminnen som dyker upp. Mer blommor, skyltar, graffiti, småkrafs-på-strand-i-skymningsljus och sånt där. Jag är nog ingen vidare vare sig landskapsfotograf eller arkitekturfotograf, egentligen. Det är helt enkelt inte den sortens bilder jag fastnar för – även om jag understundom ändå tar dem, för syns och den goda sakens skull.

Bilden ovan däremot, den är nog ganska typiskt Jennyistisk. En lätt skröfsig blomma, genomlyst av en varm, nedåtgående höstsol – färger, linjer och en tänkbar berättelse att hjälpa på traven med en kort bildtext.

Inte säger det mycket om Gotland. Men kanske något om livet?

***

(Inte för att jag på sistone varit så aktiv att ni märkt någon skillnad, men de senaste dagarna har bloggen faktiskt varit inaktiv på grund tekniskt strul. Nu är den lagad igen och bloggvärlden ligger för mina fötter. Äääntligen!)