Himmel & Ord

05 juni 2016
av Jenny
Inga kommentarer

Bokslut över året som gick, 2015-2016

Jag borde väl kalla dem halvårsbokslut, eftersom jag i praktiken gör dem både till vinternyåret och till sommaren. Men det skulle också bli fel eftersom jag ändå gör dem på årsbasis, bara med väl tilltagen överlappning.

Hur som helst, nu är det dags igen. Ett slags år går mot sitt slut. En cirkel sluts och jag börjar genast reflektera, betingad som en av Pavlovs hundar (om än med något mer filosofiskt sinnelag). En tid tar slut, tackar för sig och stänger dörren om sig. Till hösten öppnas nya dörrar, nya möjligheter att förvalta efter bästa förmåga, på det att vi om ett år igen må sitta här med reflektionsklockan klämtande och säga ”tja, it seemed like a good idea at the time…?” Eller vad vi nu säger – då.

Men den väsentliga frågan är: Vad säger vi nu? Vad säger JAG nu, om året som gått?

Jag skulle kunna säga: ”Jävlar, vilket år!” och berätta om tempot, intensiteten, händelserna, utvecklingen, lärandet, allt nytt, allt stort, allt omtumlande som varit. Wow. What a ride…

Jag skulle kunna säga: ”Det här var ett år av osedvanlig dubbelhet.” och reflektera över Frodos vandring tillbaka till Fylke, bara för att upptäcka att Fylke inte var som han mindes det. Jag anade att det skulle bli så, och det är det. Det kommer det att förbli och jag kommer att hitta – nej, utveckla – ett sätt att förhålla mig till det.  Jag är inte orolig för den saken. Men det ÄR en process att hitta hem, när ”hem” är så relativt som man inser att det är, efter att ha varit borta en tid.

Jag skulle kunna sänka blicken nedför blossande kinder och skamset erkänna att ”it seemed like a good idea at the time” gäller även för det här året. Heltidsjobb och halvtidsstudier, långpendling och gräsänkeliv må ha hållit ända in i mål, men så snart slutuppsatsen för året var inlämnad och (väl) godkänd, pös luften ur så att det visslade om det. Det är två veckor sedan slutseminariet nu, och jag har återfått balansen tillräckligt för att inse hur skrämmande slutkörd jag varit. Var det värt det? I år ja, visst. Jag kommer igen, ingen fara. Men jag inser också att det är mer tur än skicklighet att jag klarade mig. Jag kunde precis lika gärna störtat rätt in i det berömda kaklet som helskinnad över mållinjen.

Do I feel lucky enough to play again? Jag vet inte. Jag brinner för mina studier, det gör jag verkligen. Som aldrig förr. Men jag vet också – av erfarenhet – att det är just den elden som bränner ut, som driver på, över stupet, in i väggen. Som ett maskhål raka vägen tillbaka till Domedagsberget.

Tyskland var Gandalfs örnar. De kom. De kom faktiskt den gången. Men jag är inte dum nog att tro att de kommer två gånger. Den här gången måste jag klara mig på egen hand – och jag har dessutom ett ansvar att förvalta den chans jag fick första gången. Jag måste bli smartare än jag var förut.

Samtidigt har det här varit ett år som visat hur lång jag har kommit, hur mycket jag har förändrats, utvecklats, lärt. På ett sätt är det det som gör att mitt Fylke inte längre är som jag minns det. På ett annat sätt är det också därför jag vet bättre än att försöka passa in.

I julas skrev jag: ”2015 är slut, men ingenting är färdigt”. Jag känner väl fortfarande inte att något känns ”färdigt”. Processer pågår fortfarande, men ofärdigheten besvärar mig inte längre som den gjorde i julas. Den är, och den får vara.

Sommarbokslutet är helt klart min favorit av de båda jag gör. Nyåret går så fort – en enda magisk natt av klockor och champagne, ring ut, ring in, here we go again… Vem hinner reflektera då? Sommarsemestern är min tysta ingenmanstid, ett vänligt limbo med tid för reflektion. Jag tar året med mig dit, men har själv redan klivit ur det och betraktar det utifrån, reflekterar över det, relaterar till det, resonerar kring det. Vad var, och vad ska till? Vad har jag, och vad ska det bli?

När hösten kommer och ett nytt år öppnar dörren, då kliver jag in med nykalibrerad kompass och en karta i klara färger.

31 december 2015
av Jenny
En kommentar

2015 är slut, men ingenting är färdigt

Nyårsafton igen. Var vi inte här nyss? Det känns som bara härom veckan vi stod på en balkong i Hambur och ringde in 2015 med buller och bång, skumpa och hopp om ett Gott Nytt År. Och lika nyss väntade vi på 2014. Och 2013. Och 2012… Det går fort nu, kan man krasst konstatera. Vi måtte ha väldigt roligt, så fort som tiden går.

Nyårspannacottan puttrar på spisen och nyårsreflektionen i bakhuvudet. Pannacottan är jag ganska säker blir klar i tid – värre är det med reflektionen. 2015 var ett svårt år – och då menar jag svårt som i knepigt. Jag är inte säker på att jag är klok på det ens nu, med facit i hand.

2015 är slut, men ingenting är färdigt. Det får bli min korta nyårsreflektion för i år.

Jag har landat på fötterna efter ett turbulent år. Jag lämnar det med rak rygg, blicken höjd och riktad framåt – men jag gör det med en irriterande känsla av att ingenting egentligen är färdigt.

2015 har varit ett år av uppbrott och förändring; ett år med sin egen milstolpe mitt i, som delat tiden i före flytten och efter. ”Före” hade sin tid, sin berättelse, sina frågor och sin verklighet – men de är alla borta nu, långt borta. Nu är tiden ”efter”, med en ny berättelse, nya frågor och en ny verklighet. Och den berättelsen är inte redo att summeras eller göras bokslut över än. Ingenting av det är färdigt, i något avseende.

Allt flyter, och vi med.

Det känns mycket märkligt. Bokslutet och reflekterandet är ju hela poängen med nyår – och nyår brukar ju vara min favorithögtid just därför. Min högtid. Men det är något jag får finna mig i den här gången, det ofärdiga.

***

Ofärdig blev också den långa reflektionen jag tänkt skriva. Mer än så här blev det inte. Inga nedslag i året som gått, inga tillbakablickar, inga egentliga reflektioner. Pannacottan står klar i kylen, men tiden för att göra ens den minsta ansats till årsbokslut smalt ihop mellan Askungemåsten och plikter, precis som jag anade redan när jag började skriva.

Nåja, vad är väl en reflektion till nyår? Den kan ju vara fruktansvärt tråkig och dötrist och… Well, maybe next year.

(Och det är väl lite symptomatiskt ändå, att reflektionen över det ofärdiga året 2015 blev lika ofärdig den?)

***

Till er alla som läser önskar jag ett gott – och framför allt nytt – år. Må 2016 bli året vi alla längtat efter.

18 december 2015
av Jenny
Inga kommentarer

Utandning

Ahhh… En utandning. Precis nu börjar tre veckors semester efter en mer intensiv höst än ens jag har ord för och ett år som i helhet egentligen inte var mycket lugnare någon gång. 2015 har varit ett år som… Nej. Jag spar det.

Ikväll är bara för utandningen. Än finns det tid att reflektera, summera det som varit, ta ut kompassriktningen framåt. Göra mitt årsbokslut, som jag brukar. Som jag längtar efter just nu. Få göra upp, packa undan, gå vidare. 

Men inte ikväll. Inte än. Ikväll är bara för att andas ut. Ahh.

12 december 2015
av Jenny
Inga kommentarer

Om konst som når bakom masker och kulisser

Det värsta jag vet är när det känns som att hjärnan har stannat, eller går på tomgång utan att något egentligen händer. När man går på rutin och hjulen bara snurrar, fast hamstern är död och hissen har stannat en bra bit under vindsvåningen. Mentalt tunnelseende. Det är lite där jag är, den här hösten. Nog för att jag lär mig nytt hela tiden, men alltid på ett praktiskt doing-plan, till det associativa och reflekterande planet når jag aldrig. Jag kan ta mig tid för reflektion, men när jag väl gör det sitter jag där och stirrar i min tunnel och ser just ingenting.

Lite förvånad blir jag. Jag trodde nog att reflektion var second nature för mig, inte något som kan försvinna, bara sådär. Å andra sidan – jag skriver ju faktiskt den här texten just nu, så helt borta är den väl reflektionsförmågan inte heller. Så vad är det som saknas? Vari består tunnelkänslan…?

Jag tänker att den kanske består av brist på intryck. Allt är output, ingenting kommer in – förutom de rena ingredienserna för det som ska produceras. Men allt det andra då? 

Jag tittade på ett TED-föredrag häromdagen, kanske lite i jakt på det där ogripbara ”andra” som kanske ändå är lite viktigt. Performancekonstnären Marina Abramovic kanske är mest känd för en bredare allmänhet genom det virala klipp som seglade runt på Facebook för en tid sedan. Det handlade om en av hennes installationer, där hon satt framför en tom stol och människor fick komma och sätta sig mittemot. Två främlingar som ser varann i ögonen en stund; inte ett ögonkast, vilket kan vara starkt nog ibland, utan en stund. En minut, två minuter. När såg du någon i ögonen i två minuter senast…?

Jag lyssnar på hennes föredrag, som handlar om substansen i den flyktiga, immateriella konsten – performancekonsten som det heter – och fastnar bland annat för citatet: ”There’s nothing wrong with technology, there’s something wrong with our approach to technology”. 

Och jag tänker att det där sammanfattar hela samtiden. Vi går all-in på teknologi som egentligen är ett verktyg och ingenting mer, som aldrig kan bli mer än vad vi gör med det – men sen blir det ingenting mer. Det är lite som med ett barn som tjatat till sig en uppdragbar (eller elektronisk, gubevars) leksak, bara för att upptäcka att den inte gör SÅ himla mycket och egentligen är rätt värdelös att leka med. Skillnaden är att ungar märker sånt rätt snabbt, medan vi vuxna inte riktigt kan erkänna att den nya, dyra prylen inte är så kul som vi hade trott, eller att vi inte riktigt har fantasi nog att göra något riktigt kul med den. Så vi sitter där och glor på den, uppdaterar Facebookflödet och intalar oss att vi har jättekul. Att säga något annat är ju att vara en hopplös bakåtsträvare, och det vill man ju inte bli stämplad med precis.

Att påpeka det simpla faktumet att kejsaren är naken och att vi alla sitter och stirrar på en mekanisk apa vi sen länge egentligen är rätt trötta på, och mest stirrar på för att vi inte kommer på något bättre, rubbar cirklar för hela vår omgivning, hela samtiden. Inte undra på att det tar hus i helvete.

En av kursböckerna till kursen jag går nu är Erwing Goffmans Jaget och maskerna. Goffman beskriver där det sociala samspelet som ett skådespel där vi alla spelar roller i förhållande till varandra, antingen som medspelare eller som publik. Som skådespelare är vi alla måna om att ”the show must go on” och därför sufflerar vi och täcker upp för varandra, om någon i vår omgivning verkar ha glömt sitt korrekta, normativa manus. Om pjäsen fallerar, om själva skådespeleriets förutsättningar i form av sociala normer inte upprätthålls, då faller allt – för oss alla. Egentligen är det bara det sociala utanpåverket som faller, men det är illa nog. Vi har alla mycket investerat in det sociala kittet. Vår sociala status, våra internaliserade normer, allt vi lärt och putsat på och förfinat under vår uppväxt och insocialisering i samhället. Vem är avvikaren att komma och ta allt det ifrån oss genom att komma och påstå att kejsaren är naken? Vafalls??

Jag håller inte i varje detalj med om skådespelsmetaforen i Goffmans resonemang, men just det där tycker jag är så fascinerande. Hur vi gemensamt lappar och lagar i den sociala väven,  hjälps åt att fylla ut när någon ”medskådespelare” inte riktigt lyckas göra ett övertygande framförande – eftersom det ligger i allas intresse att upprätthålla spelet. The show must go on.

Och just där kommer jag tillbaka till Marina Abramovics föredrag – och till konsten rent allmänt. Jag har tidigare, för ganska länge sedan, varit inne på konstens uppgift att rubba cirklar och vara obekväm, ställa frågor vi själva inte ser att ställa, eftersom vi är så upptagna med att upprätthålla vårt spel och beundra kejsarens nya kläder. Konsten måste vara det som visar det vi ”glömmer” att se, fast vi har det rakt framför ögonen. Om det så bara handlar om att visa intensiteten i att se en främling i ögonen i två minuter.

01 december 2015
av Jenny
Inga kommentarer

31 dagar

1 december. Första dagen i sista månaden före nästa år. Sedan står ännu ett Gott Nytt År för dörren, med förväntningar och förhoppningar att infria; ambitioner, planer och idéer att förvalta. Trettioen dagar till dess.

När jag var barn tyckte jag att nyårsafton var roligare än julafton. Maten var godare, och så fick man vara uppe till midnatt, äta godis och titta på raketer. Och även om jag inte kunde sätta vuxna ord på det, vet jag att jag uppskattade att det var mindre ritualer med nyårsfirandet, det var liksom bara det där med att äta någon god mat och de vuxna satt kvar länge runt bordet och pratade, medan barnen kunde gå ut eller titta på TV eller göra vad vi ville medan vi väntade på tolvslaget. På Det Nya. 

Jag  hade också redan då en känsla av att det var något som hände, där i krutröken och det bengaliska gnistret mot vinterhimlen. Något subtilt, nästan omärkligt, men ändå viktigt. Ett litet knäpp någonstans, där det gamla väl begagnade och utnötta blev till något nytt, rent och oskrivet. 

En ny chans – till vad som helst – varje gång.

Jag tror att än idag är nyår den viktigare högtiden för mig. Jag njuter fortfarande av att vänta in och känna av det magiska knäppet. Men viktigare ändå är tankarna och reflektionerna innan, då man inventerar det gamla, synar det i sömmarna, viker ihop det och packar undan det. Gör sig redo för det nya, för knäppet.