Himmel & Ord

18 augusti 2017
av Jenny
Inga kommentarer

Platser vi tar med oss

Medan vi kör genom Europa funderar jag på platser. Platser vi passerar och platser vi tar med oss. Platser som fångar in oss och platser som låter oss gå.

Bryggan på bilden är min semesterplats. Jag sitter längst ned till vänster i bild, med fötterna i vattnet och eftermiddagssolen i ryggen. Maken på översta trappsteget längre in i bilden. Vågorna, mjuka som siden och starka som urberget, sköljer sig fram, mot stranden, kring mina fötter, genom våra sinnen. Allt blir rent och klart. En andra andning.

Den här platsen tar jag med mig, bär den med mig – hjärtat och i mitt nysköljda sinne. Bilden på telefonens låsskärm är en minneslapp, för att påminna mig om att jag kan gå dit ibland, också när jag inte är där.

11 augusti 2017
av Jenny
En kommentar

Recension: Det måste vara här av Maggie O’Farrell

Böckerna Det måste vara här och Vinden genom nyckelhålet

Det här blir en recension särskilt tillägnad er som läst mina senaste och tänkt ”Herregud, vilken grinig människa som sågar allt hon läser…” Den här gången får jag nämligen visa att det FINNS böcker som finner nåd för mitt kritiska läsaröga…!

Den här boken gillade jag. Det är en berättelse som väver samman många berättelser till en, och gör det ur många olika perspektiv. Det är de båda huvudpersonerna, vars liv berättas ur flera tidsperspektiv; det är deras barn som berättar både sina föräldrars och, åtminstone delvis, sina egna. Det är också andra personer som svävar in och ut ur berättelsen, och utgör fondväggar, resonanslådor och motpoler till familjeskildringen som är berättelsens kärna. Några av dem finns med som trådar i varpen som nästan genast löper ur bild och är borta, men de finns där och bidrar till berättelsens djup med hisnande människoöden och obesvarande frågor.

Jag brukar inte gilla släktkrönikor – jag tycker att de är för deprimerande och tungsinta, att de många gånger närmast frossar i människors litenhet inför sina öden och tyngden i sina livsval. Och när jag beskrev den här boken för min man, lät den här verkligen inte som något undantag. När jag hörde mig själv beskriva den blev jag förvånad, för jag uppfattade ju boken som ljus och levande, en lätt och svävande berättelse om en familj i olika nyanser. Men bokens teman rymmer verkligen livets alla kontraster och avgrunder, den lyckas bara på något sätt kamouflera tyngden till rörelse, och mörkret till så ständigt närvarande skuggor att man ofta glömmer bort hur mörka de faktiskt är. Och det är ju så det oftast är – det är ju så våra skuggpartier förvandlas till elefanter i våra rum, som vi lever runt och kring, men ändå på något sätt lyckas förtränga för det mesta. Tills de dyker upp och tar plats, när vi minst anar det.

Varje kapitel i boken berättas ur olika personers perspektiv, och det är vuxnas och barns perspektiv om vartannat. På samma sätt växlar tidsperspektiven, så att vi i ett svep får ta del av berättelser från 1940-talet fram till idag. Det blir lite rörigt – ett tag tänkte jag att jag borde ha haft ett anteckningsblock bredvid mig medan jag läste, och göra en tidslinje över vad som skedde var och med vem – men jag gillar det ändå. Det är det som ger djupet i berättelsen, de många rösterna, de många berättelserna och alltings närvaro och sammanblandning utan att nödvändigtvis vara linjärt och kronologiskt ordnat.

Så – den här boken får fyra starka och rakryggade stjärnor. Den femte stjärnan uteblir av skäl jag inte tänker gå in på – eftersom jag ändå tycker att du ska läsa den här boken.

***

I bilden ovan syns också boken jag redan hunnit börja på efter att jag läste ut Det måste vara här.

Det är Stephen Kings Vinden genom nyckelhålet, den åttonde boken i serien om Det mörka tornet – den King vill placera in mellan den fjärde och femte boken i den ursprungliga serien. Eftersom jag nu läst alla sju, och bara har den här kvar fick den bli ensam King-representant den här semestern. Det är ju en tradition att läsa King på semestern – och det är främst sedan jag läste just Det mörka tornet-serien som den traditionen kom till. Jag plöjde en eller två av böckerna på semestern, och sedan hann jag inte läsa så mycket mer under året som gick till nästa semester, utan det blev då som berättelsen gick vidare.

Nu kommer filmen (den första i alla fall), och det kan bli tufft att hinna läsa seriens drygt 4000 sidor innan filmen går upp (eller det har den kanske redan gjort förresten?). Men jag rekommenderar ändå böckerna – före filmen. Det är en mastig serie, men den är värd besväret.

(Jag kommer att se filmen, men inte utan oro. Många gånger är King-filmatiseringar djupa besvikelser, då filmmakarna tyckt sig vilja göra en ”twist” så att filmen skiljer sig från boken, och eftersom man vanligen gjort det genom en alltför bokstavlig tolkning av fenomenet ”skräck”. Kings storhet är för mig att han alltmer utvecklat en finkänslighet och nyansrikedom hos skräckfenomenet, så att många av böckerna är ganska subtilt oroande där filmerna mer eller mindre klampar på i storstövlar och inte verkar ha fattat någonting alls. Jag hoppas att King inte låtit dem skruva alltför hårt på hans livsepos…)

05 augusti 2017
av Jenny
Inga kommentarer

Recension: Katherine-teorin av John Green

Ännu en bok lades till handlingarna igår, denna gång John Greens ”Katherine-teorin”. John Green skrev The fault in our stars (på svenska Förr eller senare exploderar jag) som jag läste för några år sedan men nog aldrig recenserade den gången. Och den var ju bra, så när jag nu snubblade över en av hans andra böcker på en bokrea kändes den som ett givet tillskott i bokkassen till semestern.

Men mja… Jag blev nog aldrig så särskilt road av den här boken. Inte på långa när som med The fault in our stars. Den var enkel och lättläst, vilket spelar en viss roll för böcker man ska läsa på en strand i 42 graders värme, men jag tyckte nog mest att den var pratig och missade rikliga mängder uppenbara mål.

Boken handlar om Colin som är ett ”underbarn” med hög IQ och som därför sedan barnsben drillats av sina föräldrar till att fylla rollen som ”särskilt begåvat barn” och med en framtidspotential som vuxet geni. Nu har Colin gått ut gymnasiet och brottas med insikten om att han faktiskt inte verkar ha full geni-potential, utan ”bara” är en helt vanlig tonåring, förvisso med hög inlärningsförmåga, men också med hela sin identitetsbild byggd kring målet att ”bli geni” – och sina sociala förmågor drabbade av hans livslånga kamp för att nå ”markörer”, dvs utbildningsmål.

Detta är en av de ”uppenbara mål” som jag tycker passerar helt oproblematiserat: Att hans föräldrar drivit honom att utveckla sin identitet kring 10 timmars studier/dag, för att uppnå vissa ”markörer” dvs studiemål, för att detta ska göra underbarnet till ett vuxet geni. Det är föräldrarnas, i synnerhet pappans, ambitioner sonen satts att jaga – till den grad att han vid 17 års ålder inte känner sina egna. Detta lämnas helt oproblematiserat, trots att boken handlar just om hur Colin gått vilse i sig själv och blivit alltmer deprimerad över att han kanske inte är något ”geni” trots allt.

I Greens gestaltning är dock alla ungdomar rappa i käften och med en naturlig frimodighet – även om de råkar ha levt med ett mycket begränsat socialt liv. Hur nu det skulle ha gått till. För mig blir det lite för optimistiskt – ett barn som studerat 10 timmar om dagen sedan 4 års ålder och helt identifierar sig som ett ”underbarn”med siktet inställt på att bli ett ”geni”, identifierar sig som ensam, med bara en enda vän – som råkar vara en stor, varm och übersocial humorist som fattar tycke för den ständigt studerande Colin – men ändå hunnit ta sig genom en linje på 19 flickvänner vid 17 års ålder, samtliga med namnet Katherine…?

Förlåt, jag vet att jag är en hopplös kritiker, men jag lyckas inte med bästa vilja i världen hitta någon trovärdighet i det där. Och då talar jag ändå som en person som identifierar mig en hel del med Colin – förmågan att använda viljestyrka till att gå mot mål och fokusera. Men det kanske är just därför jag blir kritisk – jag vet att myntet har två sidor, medan Green försöker skildra det med bara en.

Man känner igen Greens karaktärer, det hurtfriska, humoristiska men samtidigt filosofiska. Kids som tänker ett steg längre, djupare. Jag gillar det. I The fault in our stars tolkade jag som en del av den galghumor som krävs för att leva och vara ung med kronisk cancer som en skugga över allt man gör. Här känner jag mest att karaktärerna är lite för mycket karbonkopior av den andra boken – att de gestaltar författarens karaktär snarare än sina egna.

(Vilket vid närmare eftertanke gör att Green påminner oroväckande mycket om Colins pappa.)

Nåja, en lättläst och både fysiskt och mentalt lättviktig strandbok – jag dog inte av leda och jag kom igenom den med viss behållning. Om Simma med de drunknade fick tre kluvna stjärnor måste jag åtminstone ge den här boken tre tvärsäkra och glänsande.

Under Katherine-teorin i bilden skymtar boken som ska få följa med till stranden idag: Det måste vara här av Maggie O’Farrell, som jag bara läst en bok av tidigare: Bara Alice, som jag läste på flyget mellan Stockholm och London 2001 då jag veckopendlade mellan jobb och man. Tårarna rann när jag läste slutet och brydde mig inte ens om att medpassagerarna tittade en smula underligt på mig. Högt ställda förväntningar? Moi..?

***

(Det går onekligen lite trögt med läsandet den här semestern, men främst därför att jag måste prioritera en del kurslitteratur för att ha en sportmössa att hålla tempot med 100 % jobb och 50 % plugg ett år till. Det är helt okej, jag läser ju trots allt en utbildning jag verkligen gillar och brinner för – men jag måste säga att jag tycker litteratururvalet för hösten lämnar en hel del övrigt att önska. Men de böckerna ska få ett eget inlägg, när jag hunnit bilda mig en ordentlig uppfattning om alla.) 

04 augusti 2017
av Jenny
Inga kommentarer

Förflyttning

Temat för dagen är förflyttning och nya perspektiv.

Jag tänker att en bokstavlig förflyttning kan ge upphov till nya bildliga perspektiv, och att det kanske just därför är nyttigt att flytta på sig lite då och då.

Sen tänker jag att det inte alltid är helt uppenbart vad som är bildligt och bokstavligt – egentligen.

Hur som helst. To be continued.

Och nästa gång kommer min röst att komma från en annan plats i rummet.

03 augusti 2017
av Jenny
Inga kommentarer

Om en retroaktiv triumf och svårigheten att förenkla det som måste förbli komplext

Inläggskategorin ”jobbrelaterat” är den jag tycker sämst om namnet på – men jag lyckas ärligt talat inte komma på ett bättre. Det är också den kategori som tar mest plats i mina egna tankar, och som jag därför mest av allt vill skriva om just nu.

Tanken är att det jobbrelaterade inte nödvändigtvis (eller överhuvudtaget) ska handla om mitt jobb, utan om allas våra jobb.

I höst inleder jag mitt fjärde (!) års studier i organisationsutveckling och ledarskap, men under de tre år jag redan umgåtts med ämnet har jag knappt skrivit en rad om det – utöver rena examinationer.

Och det är lite synd, för det är verkligen bra saker vi studerar – saker som berör vem som helst som:
• jobbar (eller gör något överhuvudtaget)
• i någon form av organisation (eller i vilken gruppering som helst)
• för att försöka få till någon slags resultat, samt
• har eller är en chef.

Under de här åren har mina främsta intresseområden kommit att bli motivation och gruppdynamik, och vilken roll ledarskapet spelar för att bidra till en kultur där individer motiveras och gruppdynamik utvecklas.

Och, förstås, hur allt hänger ihop – för det gör det.

Personligen är jag mer road av perspektivet ”att ha en chef” än ”att vara en”, eftersom det är där det blir möjligt att betrakta organisationen och dess ledarskap, strukturer och kultur som ett komplext och dynamiskt system – och det är ju där, i ett systemperspektiv, som saker och ting blir verkligt intressanta.

För flera år sedan – jag tror vi snackar ordningen 10-12 år – skrev jag långa och invecklade inlägg om ”linjärt” kontra ”icke-linjärt” ifråga om tänkande och agerande, och om hur det linjära obönhörligen leder oss fel. Bland annat argumenterade jag att devisen:

”Om du gör som du brukar, får du också det resultat som du brukar.”

är direkt felaktig: För varje gång du upprepar ett mönster kommer resultatet att bli lite ”sämre” än det varit tidigare – till dess att det hela går fullständigt åt helvete och du står där med skägget i den berömda brevlådan och undrar hur det kunde gå så fel.

(Samtiden är full av exempel. Feel free to pick a recent one.)

Allt det här beror på att varken du eller världen du lever i är slutna och självständiga enheter, utan delar av ett komplext system där alla delar är i ständig rörelse. Varje situation du förhåller dig till är därför fundamentalt unik och beror på ett närmast oändligt antal variabler som påverkar både över tid och rum. Du kan alltså inte fatta ett informerat beslut om hur du ska agera i en given situation genom att bara betrakta situationen här och nu – du behöver se den i ljuset av hela den komplexa process som lett fram till det här och nu du befinner dig i.

Hursomhelst – de där inläggen var oerhört trevande och jag skrev dem mer eller mindre i blindo. Jag var (och är, i ärlighetens namn) passionerat fascinerad av systemtänkandet, men saknade då terminologi nog att hitta källor att förankra mitt filosoferande i. Det var här i bloggen jag prövade mina tankar, trevade mig fram, experimenterade med idéer och försökte hitta begriplighet. ”Vad händer om man uttrycker det på det här sättet?”

(Någon gång ska jag fördjupa mig i hur allt lärande är språkligt – men det får bli ett annat inlägg.)

De där inläggen fick ett minst sagt svalt mottagande, med kommentarer som varierade från ”Vad fan svamlar du om?” via kompakt tystnad till ”Låter intressant, fast jag fattar ingenting”. Själv var jag frustrerad för att jag visste att jag höll i en tråd till något intressant, men kom inte vidare. De trådar jag kunde följa ledde antingen vilse, eller också till teorier jag inte var redo för.

Idag har jag, som den ultranörd jag nu är, och genom att följa referenser från kurslitteratur och annan forskning på organisationsområdet, nosat mig fram till ett helt fält med litteratur som behandlar komplex systemteori och dess applicerbarhet på organisationer och ledarskap. Att i efterhand kunna konstatera att jag trots allt inte var så fel ute i mina trevande texter för länge sedan, är en liten retroaktiv triumf. Men framför allt är det en lycka att upptäcka att det här faktiskt är ett område som det forskas och skrivs om.

Boken på bilden ovan är en av de mest refererade; möjligen inte helt akademisk, men i gengäld hyggligt enkel att ta till sig. Men det finns förstås fler. Det de har gemensamt är att de ställer vårt vanliga, linjära, sätt att betrakta saker över ända och visar på konsekvenserna av att vi ändå gör som vi brukar och blir förvånade när det går åt helvete. Det är abstrakt och lite svårt, och jag tror att en del av mig älskar det extra mycket just därför.

Just nu befinner jag mig i ett läge där saker och ting börjar flyta ihop, i positiv mening. Där allt jag läser – och jag läser mycket – hänger ihop, och bildar en nyanserad bild.

Det är svårt att förklara – att dela komplexiteten på ett enkelt, men ändå adekvat sätt – men jag tänker åtminstone försöka. Jag inser att det är genom att försöka paketera om och förmedla till andra som jag själv verkligen kan förstå.

Det är min egen nästa nivå av lärande – och i sig en komplex process.