Himmel & Ord

29 augusti 2015
av Jenny
En kommentar

Om plattformar, plusfaktorer och oklokhet

Växjö. Ännu en kurshelg är över, jag sitter på caféet Condeco och sorterar tankar och intryck. Framför allt tänker jag på – och njuter helt skamlöst av – känslan jag alltid har efter de här kurshelgerna; den smått (?) nördiga glädjen, uppspeltheten och inspirationen som sjuder och puttrar inom mig.

Det är ren glädje att få komma hit. Människor, erfarenheter, kunskaper och diskussioner – och alltihop kring områden som direkt faller på plats med sådant jag själv varit med om, erfarenheter jag gjort och försökt dra någon slags lärdomar om. Här får jag se saker jag varit med om ur andra perspektiv – vilket i sin tur gör mina egna erfarenheter tydligare för mig själv. Mönster framträder och blir begripliga, går att analysera och förstå ännu mer av. Och så småningom utveckla och tillämpa, göra något bra av. 

Det är lite som att känna en stadig plattform av kunskap, perspektiv och förståelse växa fram under fötterna. Plattformen växer – och jag med den. Där uppifrån ser allt annorlunda ut, tydligare och mer nyanserat. Och det är min karta som växer fram omkring mig – i takt med att plattformen skjuter i höjden. (Hm. Kanske inte konstigt att jag blir lite småhög varje gång jag är här…?)

Det här är helt klart en känsla att vara rädd om. 

I nya kursen, som handlar om hälso- och arbetsmiljöarbete, talar vi om ”friskfaktorer”. Jag har i flera år tänkt och resonerat kring välbefinnande och stresshantering i termer av plus- och minusfaktorer – som är lite samma sak. När du är stressad och slutkörd och desperat behöver rensa i livet för att skapa andrum, är det så lätt att gå i fällan att bara just rensa. Bort med allt som kan tas bort, allt som gör anspråk på dig, på din tid och din ork. 

Bort, bort, bort – minus, minus, minus. Men det är i princip att kasta bort babyn med badvattnet (ärligt talat – VEM myntade detta hiskliga uttryck…??)

För du måste ha kvar dina plusfaktorer. De saker som förvisso gör anspråk på dig, men som också faktiskt ger dig något reellt tillbaka. Gör dig glad. Får dig att växa. Bygger din plattform.

Jag har ett tufft år framför mig, inte tu tal om det. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska få tiden och orken att räcka till för allt. Jobba, pendla, sköta hem och barn och hälsa. Och så plugga dessutom? Är jag inte riktigt klok? 

Nej, det är jag nog inte. Men varje gång jag är här, varje gång jag landar efter en kurshelg och försöker summera mina intryck, känner jag det så oerhört tydligt: Den här kursen är min plusfaktor. Den måste faktiskt få vara kvar. Jag vet inte hur, men den måste få vara kvar. På något sätt. 

***

Ser mig omkring från min mentala plattform, den som just fått sig ännu en skjuts uppåt av nya kunskaper och insikter under helgen. Det är en hisnande utsikt här uppifrån, som ett vidsträckt landskap sett från ett högt berg. Och det är min värld där ute. Min. Hur skulle jag kunna släppa den?

26 augusti 2015
av Jenny
Inga kommentarer

Om fotokonst som inte riktigt når fram och ystra abborrar i en alldeles för liten balja

Tar fram iPaden, öppnar skrivappen. På skrivbordet ligger utkastet till en bloggtext jag skrev från andra sidan – den där sömnlösa sista morgonen av normalitet, innan flyttgubbarna skulle komma och stuva undan allt som då var ”hemma”. Ja, ni vet – allt det där. Jag ögnar genom, kan bara skaka på huvudet. Nej, alla delar är inte ikapp ännu.

En tanke far genom huvudet, tänker om alla delar aldrig kommer att sammanfalla på samma sätt igen. Om våra själar består av flyktiga molekyler som surrar runt i tiden, faller samman för en stund och sedan skingras igen – och vid en flytt eller en stor förändring får man räkna med ett visst svinn. I gengäld ansluter nya molekyler, ur luften, ur tiden, ur rummet. Nya potentialer som realiseras – av slump, av tillfällighet, med nödvändighet. För att var sak har sin tid, sin plats. 

Så kanske ska jag inte vänta på att alla delar som fanns i Tyskland ska hitta hem, utan bara utgå från här och nu. Samla mina själsmolekyler, omfamna dem och… tja, vara dem. Leva dem, vara dem, här och nu. 

Allt flyter, och vi med.

Idag har jag rymt från flyttstök och praktikaliteter, från måsten och plikter och todolistor. Jag har så få möjligheter kvar att göra det nu, jag vill ta vara på de chanser jag har. Hemmet är i stort sett funktionellt nu – matproduktion och tvätthantering är på rull, vi har sovplatser och sedan igårkväll till och med wifi hemma. Men visst, sen är det mycket kvar – saker som inte får plats någonstans och elektronik som inte är inkopplad än. 

Och så en massa skröfs överallt, som det alltid blir vid en flytt och som alltid tar en herrans tid att hitta platser för. Åtta öppnade paket möbeltassar till exempel. Tre hekto blandade skruvar. En barnteckning att bevara för eftervärlden. Bruksanvisning till klockradion. Och till kaffekokaren. 

Men idag har jag alltså rymt från alltihop, för att ge själen mat och tankarna tid att leka. Jag åkte till Fotografiska, som ju öppnade bara precis ett par månader efter att vi flyttade till Tyskland – så jag hade inte varit här förut. 

(Ja, jag är kvar medan jag skriver – sitter i cafeterian på övervåningen och dricker påtår på bryggkaffet efter en skaplig med svindyr räksallad. Utsikten kan jag inte klaga på, men jag inser till min förfäran att jag inte minns vad det jag ser heter. Skeppsbron? Gamla stan i alla fall.)

Jag blev inte jätteimponerad av utställningarna idag: 

Anders Zorns fotografiska bilder, en samling ganska lekfulla bilder med dubbelexponeringar och rörelseoskärpor som skapar uttryck och nyansering i bilderna. (Och så några ganska ofräscha bilder från bordeller i USA och Egypten, som får en att se rätt nyktert på Zorns besatthet med nakna kvinnokroppar.)  

Nick Brandts fotografiska j’accuse mot tjuvjakt på storvilt i afrika – stiliga, välgjorda bilder av magnifika djur på väg att utrotas av perversa kicksökare till människor. Jag går bland bilderna och tänker att Brandt har fattat hur man ”skjuter” djur – med kamera, inte gevär. Samtidigt känns de strama sepiaporträtten distanserande, och jag har svårt att komma dem riktigt nära, hur förfärande, upprörande  och berörande de än är.

Och så två trendiga modefotografer från Nederländerna (eller var det bara den ena…? Osäker) som jobbar med montagetekniker och spelar på att mixa det spröda/vackra med det skriande groteska. Lite kul, men inte mer.

Tänker på utställningen med unga samtidsfotografer i Deichtorhallen i våras, där jag var tvungen att sätta mig ned en stund för att hämta andan och gråta en skvätt för att processa det jag såg. Dit nådde inte Fotografiska. Inte idag. 

***

Men jag ska inte lasta Fotografiska allena för att jag inte förmår beröras idag. Jag åkte hit, men jag är nog inte fullt ut här heller. En stor del av mig är redan på tisdag, och det mässar i mitt huvud: påtisdagpåtisdagpåtisdag. 

För på tisdag börjar jag jobba igen. 

Jag märker på barnen hur mycket de har att processa just nu. Ny skola, nya människor – och många är de. Långt fler människor, barn och vuxna, än de är vana vid. Jag märker att de är trötta, utan att riktigt förstå det själva – för det är ju en annan slags trötthet än sömnigheten, och den är abstrakt att förstå. 

På tisdag börjar jag jobba, i en ny roll, i en ny del av organisationen, med nya människor – och många är de. Långt fler människor än jag är van vid att omge mig med… Ja, ni ser ju. Det blir en del abstrakt trötthet och många intryck för morsan att processa framöver också.

Men jag ser fram emot det. Jag får som sagt en ny roll, och kommer att jobba på en helt annan avdelning än jag gjort tidigare – och vet egentligen inte så mycket om vad jag kommer att få göra. Men jag har fem års studier, inspiration och nya idéer hoppande i huvudet som ystra abborrar i en alldeles för liten balja. De vill ut i havet och leka – sträcka ut, simma ikapp och göra sina konster i skarpt läge. 

Det är dags nu. Påtisdagpåtisdagpåtisdagpåtisdag.

21 augusti 2015
av Jenny
En kommentar

På andra sidan kaninhålet

Läser inläggsrubriken till förra texten jag skrev. ”Tomheten mitt i klivet”. Försöker relatera. Det går inte. Var det jag som skrev det där? För bara någon vecka sedan? Nähä…?

Det här är ett annat universum, det som jag landat i nu – det som kom efter klivet. Det går inte att förklara det på något annat sätt, och jag förväntar mig inte att någon ska förstå hur jag menar. Vadårå, du är ju hemma nu, vasnackaruom?

Ja. Hemma. Ett hem – ett hem jag känner till, känner igen, till och med har bott i förut. Runt omkring mig pågår en vardag, ett liv, en tillvaro – ett stökande och fixande och livspusslande som också känns bekant. Men ändå inte. Det är som att en väsentlig del av mig – kanske den delen som skrev förra inlägget – inte är här, kom bort i flytten eller kanske bara inte hunnit fram än. 

Jag försöker komma ihåg om det kändes så här förra gången också – 2010, när livet och tillvaron som rörde sig omkring oss var tysk. Kanske, jag minns inte riktigt. Fast då var det ju väntat. Nu är ju det märkliga att det känns främmande fast vi tekniskt sett är ”hemma”. (Vad nu ”hemma” betyder, egentligen.)

Jaja. Det är väl en process, som allt annat. Det blir bra när det blir klart. (Om det nu är ”klart” som är målet, jag är inte säker. För när är det ”klart”…? När upphör processen? När man dör? Det är ju inte heller mycket att stå efter, tycker jag…) 

Och missförstå mig rätt nu. Det är bra. Också. 

Det går bara inte att dra någon rät linje mellan förra inlägget och detta – de är skrivna ur skilda världar, olika universa med ett mycket abstrakt maskhål emellan. Eller ett kaninhål kanske. 

(Kära nån, jag är sen!)

06 augusti 2015
av Jenny
En kommentar

Tomheten mitt i klivet

 Kaffekop på stort, tomt golv 

För två dygn sedan rummet på bilden en del av mitt hem. Förra blogginlägget skrevs från soffan som brukade stå i bortre änden av rummet på bilden. Nu är det inte mitt längre – inte mitt hem, inte mitt något annat. Ett tomrum – och möjligen känslan av ett åbäke jag helst vill bli av med så snart som möjligt. 

Men lite lustigt är det ändå – hur snabbt ett rum som nyss var så bekant blir helt anonymt. Hur lite som egentligen ligger i själva rummet.

Någon frågade mig idag: ”Säg ärligt nu, tycker du att det ska bli skönt att lämna Tyskland?” Jag svarade att det inte är så mycket att lämna Tyskland som lockar, utan att komma hem. Nu efteråt tänker jag att det inte är säkert att det heller är riktigt sant – särskilt när jag ser den här bilden av det tomma rummet tänker jag att det inte är rummet som gör hemmet. Och grejerna som brukade fylla rummet kan man ju ställa var som helst. Så vad är det som avgör egentligen? 

Bohaget är i skrivande stund på väg till Karlstad – av alla ställen. Ett gäng flyttkarlar ska avlösas av andra flyttkarlar som ska köra grejerna till Stockholms norra utposter och lasta ur. På tisdag. 

Det känns oerhört avlägset, som om milen och dagarna som skiljer här och nu från där och då vore ljusår och eoner. Inte så mycket av någon särskild längtan – men för att det är ett annat liv. 

Idag ska det sista i lägenheten göras och sedan ska dörren låsas en sista gång, låsas om livet här. På fredag tar jag mina farväl av Hamburg – en stad som aldrig riktigt blev min, men som för alltid kommer att representera en viktig och särskild tid i mitt liv. 

Sen kan eonerna och ljusåren överbryggas. 100 mil. Fredag till lördag. Sen börjar nybygget.

04 augusti 2015
av Jenny
Inga kommentarer

Kalla fötter och ett hem i upplösning

05:40, den sista morgonen. Jag borde sova. Jag borde verkligen sova, det kommer att bli en lång och intensiv dag. Men nu vaknade jag i gryningen och varje gång jag försöker somna om kommer jag att tänka på vad som håller på att hända, på oåterkalleligheten i det hela. Då är det något som öppnar sig och faller inom mig. Hisn.

Så – jag stiger väl upp då. Låter den sista morgonen i den här lägenheten, det här hemmet, bli en tyst och tidig morgon i soffan, med kaffekopp, tankar och tangentbord. For old times sake. Det är ju också ett slags farväl.

Hemmet har redan upphört se ut och kännas som ett hem, sedan vi gav bort alla garderober och förvaringsskåp, och måst förlita oss på ett förvaringssystem baserat på öppna flyttkartonger och fristående klädstänger. Jag ser mig om och ser ett hem i upplösning. Jag vet ju varför det är så, vet att det ordnar sig, att det blir bra när det blir klart. Men ändå. Själva upplösningskänslan är ändå skrämmande. En metamorfos som kan gå snett. En förvandling som mitt i transformationen måste släppas fri och låtas sköta sig själv. Det kan sluta hur som helst.

Svårast just nu är att tänka framåt. Ja, faktiskt – trots att allt i det vi sysslar med just nu strävar framåt. Det är ändå komplicerat eftersom de närmaste veckorna är så höljda i dunkel. Ett hem upplöses för att ett annat ska kunna ta form. Och mitt i allt det där måste jag komma ihåg att tänka ”javisstja, jag får inte glömma skriva ut uppsatsen jag ska redovisa i Växjö om några veckor” och ”bäst att packa ungarnas träningsoveraller i bilen, så vi vet var vi har dem när de ska på fotbollsträningen – den där tisdagen när flyttlasset kommer. Vem vet om vi hittar något i röran då?”. 

Plötsligt får jag kalla fötter. Men stopp nu, vänta! Är jag verkligen färdig med det här? Med allt jag har, allt jag vet? Redo att lämna…? Var det här verkligen allt? Fem år? Så snabbt…?

Jag vet att jag är redo och så färdig man kan bli. Jag vet det. Men just här och nu, denna sista morgon i lägenheten som varit vårt hem i över fem år, vill instinkten dra i nödbromsen. 

(Blir man överhuvudtaget någonsin helt ”färdig” med något som varit bra? Jag tänker att man drivs, eller leds kanske snarare, av två krafter. En som vill framåt och en som vill bakåt, eller åtminstone stanna kvar och hålla fast. De är alltid olika starka – hos olika personer och i olika situationer – men de finns alltid där båda två, kompletterar och balanserar (förhoppningsvis) varandra.) 

Det är därför jag inte kan sova bort den här morgonen, därför det hisnade inombords när jag försökte somna om. Soffmorgonen och tankarna den föder är nödbromsen. Om ett par timmar kommer flyttgubbarna. Jag vet hur det brukar bli med sådana. De mer eller mindre svärmar in, betar sig genom lägenheten, rum för rum och reducerar det som nyss var ett hem till tomrum och kartongstaplar. Fort och mekaniskt går det – de måste ju inte stanna upp och fundera på varje grej de packar in. Framåt och bakåt. För dem är allt anonymt, volymer uttryckta i kubikmetrar och lastvikt. 

Ser mig om igen, betraktar upplösningen omkring mig. Ett hem löses upp för att ett annat ska kunna bli till. Det blir bra när det blir klart. 

(Så… Om man skulle ta och skriva ut den där uppsatsen när man ändå är uppe…?)