Himmel & Ord

16 september 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Journalistiska variationer på gårdagens tema

Om någon till äventyrs inte hängde med på det jag skrev igår, finns det gott om artiklar som tar samma utgångspunkt.  Här exempelvis, en text av Eric Rosén på Politism. Han skriver bland annat:

Vi har haft en valrörelse där väldigt få talat till den här väljargruppen, och de som har talat till dem har alltså gjort det med en retorik där flyktingar pekas ut som boven och problemet, inte ojämlikheten och utsatthetspolitiken.

Ett annat exempel, en krönika av Åsa Linderborg i Aftonbladet, tar upp det som var min huvudsakliga poäng igår men som jag kanske kanske inte förmedlade tydligt nog: Att vi måste skilja på Sverigedemokraternas politik och deras väljare om vi hoppas kunna få ett annorlunda valresultat 2018.

Linderborg skriver också:

Att göra journalistik på var sverige­demokraterna bor, är inte att agera antirasistiskt. Inte heller att dumskallestämpla dem eller förklara dem vara känslomässigt störda. Det är elitism, klassförakt.

Sist men inte minst, läs det här reportaget av Anna Tiberg i Dagens arbete. Jag kan inte välja ut och citera något ur artikeln, den måste läsas i sin helhet. Gör det. Två människor, två olika slutsatser – men inga pekfingrar.

Valet 2014 är ett fullbordat faktum och vi måste leva med resultatet. Så här ser det ut i vårt land idag. Jag hoppas att det ser annorlunda ut 2018, men jag vet också att det valresultatet börjar vi bygga på redan idag.

15 september 2014
av Jenny
3 kommentarer

Eftervaldagens kranka blekhet, om allas vårt ansvar för valresultatet

Jag satt uppe i natt, vakade efter valvakan så att säga, men då lyckades jag inte riktigt sätta ord på allt det som snurrade i huvudet. Men sova gick ju inte heller. Jag tror att jag brottas med samma känsla av kluvenhet som ganska många andra – jag både förstår och förstår inte valresultatet, och under alla omständigheter känner jag mig väldigt orolig. Sverigedemokraterna har demonstrerat att de kan ragga röster, men nu då? Ska de faktiskt bestämma saker…?

Och många frågar sig hur det kan bli såhär, är 13 % av svenska folket rasister eller inte, och man går in på valsidor på nätet och får veta exakt hur många i ens egen valkrets som röstat på Sverigedemokraterna. Här och där får man se stoltserande med skärmdumpar från rättskaffens valkretsar, där SD inte fått någon genomslagskraft – och oroliga skärmdumpar från kretsar där de fått det. Det enda jag inte ser i mina flöden är glada SD-röstare som firar seger och förnyad framtidstro, hopp och triumf. Inte någon, fast jag vet att SD-röstarna också finns i mitt flöde. Jag är skåning, och i byn där jag växte upp röstade igår närmare 32 % på Sverigedemokraterna. Det är klart att jag känner några av dem.

Just därför är jag kluven. Bestört och chockad, orolig och bekymrad – men egentligen inte särskilt förvånad. Jag ser, åtminstone på sätt och vis, var de där rösterna kommer ifrån. Jag växte ju faktiskt upp med dem.

På Facebook i morse var det en kommentar i en tråd som fick mig att hajja till en del och börja tänka. Det var en rätt typisk tråd, jag misstänker att de flesta facebookflöden idag är nedpepprade med sådana: ”Jag fattar inte att 13 % av svenska folket röstade på ett rasistiskt parti.” Och så kommentarer på det. Du vet: ”Näeh, inte jag heller!” och ”Det är helt sjukt!” och ”Kan man emigrera någonstans?”

Och så var det den där som jag fastnade för och som inte heller var särskilt unik (även om den kanske vanligtvis uttrycks lite mer nyanserat): ”Det är förbluffande hur korkat svenska folket är, man undrar var alla dessa korkade människor finns? Jag känner då bara vettiga…!” (Jag har formulerat om kommentaren lite för att avidentifiera. Innehållsmässigt är det dock samma.)

Nej, 13 % av Sveriges befolkning är inte korkade. De är möjligen lågutbildade, underprivilegierade, marginaliserade, arga och otrygga. Men att likställa det med att de är ”korkade”…? Säger inte det snarare något om elitism och klassförakt… och omvänt, något om utanförskap? Jag läste det där i morse och insåg att det är här det ligger, åtminstone en del av svaret på hur 13 % av Sveriges röstberättigade befolkning kan välja ett rasistiskt parti som raggat röster med rundhänt populistisk retorik, men som i praktiken har rätt klena utsikter att faktiskt kunna göra någonting bättre för någon.

För att SD (åtminstone retoriskt) inkluderar dem som annars känner sig exkluderade och marginaliserade i ett samhälle som bygger på ökande sociala klyftor.

***

Missförstå mig inte nu: Jag pekar inte finger. Skulle jag peka finger skulle jag behöva rikta det fingret i lika hög utsträckning mot mig själv. Jag har också gått på vi-mot-dem-retoriken – men jag inser att det är exakt samma retorik som SD själva använder. Och den ÄR inte vackrare när privilegierade använder den för att peka ut underpriviligierade som ”korkade” för att de höjer rösten på det enda sätt de kan komma på som verkligen hörs.

13 % av Sveriges befolkning är inte korkade. Och de är inte nödvändigtvis rasister heller, även om de i praktiken röstat på en politik som är det. Jag tror inte att 13 % av väljarna igår drevs av hat, jag tror att de drevs av vanmakt och otrygghet. De har tappat sin tro på det politiska systemet, för systemet lyssnar inte på dem. Politikerna käbblar bara med varann, de vet ingenting om hur det är på riktigt. Och de lyssnar inte.

En gymnasiekamrat, uppvuxen i samma skånska lantidyller (!) som jag (idag statsvetare, tror jag) skrev på Facebook: ”När landsbygden pungsparkar, sparkar den hårt.” Jovars. Det gör den. Och nu har den vår uppmärksamhet i alla fall. För även om Löfven lyckas få ihop en regering där SD lämnas utan vågmästarroll, får de 13 % av väljarna inte glömmas bort den här gången. Försöker vi tiga ihjäl 13 % av befolkningen i fyra år kommer SD kanske att nå 20% nästa gång – för vårt tigande och undvikande är en del av problemet.

Och DET måste vi faktiskt förhålla oss till – allihop – om vi ska slippa sitta här igen om fyra år och undra ”hur-i-helvete”, fast vi egentligen redan vet.

 

01 september 2014
av Jenny
En kommentar

Nattmackor och nattmusik

Det där med att ställa sig och bre mackor mitt i natten när man egentligen borde gå och lägga sig – det är dumt. Men gott.

Så här sitter jag. Varm mjölk med en honungsklick (Jomen, jag träffade en doktor som sa att det skulle vara bra för att somna. Gå och lägga sig sa han faktiskt ingenting om…?), leverpastejsmörgås med gurka – och så Ludovico Einaudi.

Har du inte lyssnat på Einaudi (länk till Spotify) än, tycker jag att du ska göra det.

Och ta en macka du också, när du nu ändå är uppe. Det är dumt – men gott.

30 augusti 2014
av Jenny
Inga kommentarer

En trevande nystart

Hm. Hur var det man gjorde nu igen…?

Sådär känns det, varje gång jag kommit bort mig från bloggandet – tappat tråden, gjort avbrott, blivit avbruten, kommit av mig, tappat lusten eller vad det nu har varit som hållit mig från bloggandet. Semester den här gången.

Självklart är huvudet fullt – herregud, jag har rest, läst, fotograferat, filosoferat, planerat… Tja, allt sånt där jag brukar göra när jag är på semester. Dessutom har jag börjat ny, galet spännande kurs – och rent av varit på föreläsningar, gubevars.

Det är alltså inte så att det saknas bloggämnen i huvudet – snarare tvärtom. Trafikstockning i verbala utloppet. Lägg därtill en osedvanligt kaosartad senaste vecka, med en oplanerad helgresa till Sverige som måste förlängas på grund av en bil som vägrade starta när det var dags för hemresa och lite annat som gjort att jag mest känt mig som en vante dinglande på släp efter en skenande tillvaro, och undrat hur semestervilan kunde försvinna så snabbt?

(Jag erkänner, jag hade själv jinxat bilen, genom att en gång tidigare i somras reflektera över hur skönt det är att ha en hyggligt ny bil som man vågar lita på. Jojo. Såna tankar straffar sig ALLTID!)

Jag fick idag frågan om jag ”mjuklandat” i tillvaron igen efter allt resande. Jag fnös så ljudligt att jag tror att hen som frågade måste ha känt vinddraget ända till Stockholm. Jag skulle inte använda ordet ”mjuklandning”, men nog fan är jag nere på jorden igen. Kan man väl säga.

Men det är bra. Jag har ägnat semestern åt osedvanligt mycket tänkande, till och med för att vara jag. Och det var bra.

Saker blir inte alltid som man tänkt sig, men just därför är det desto viktigare att veta någonstans inom sig vad man vill, vart man är på väg. För att inte tappa kompassriktningen när vägen blir krokigare än man tänkt sig.

Så. Hjulen snurrar, och hamstern hänger med ett tag till. Jag ska få igång bloggandet också, var så säker. Stay tuned.

22 augusti 2014
av Jenny
En kommentar

Tillbaka

Att återvända till sin studentstad, mer än 20 år äldre än den nervösa 19-åring som kom hit för att söka visdom, färdigheter och studiestöd nådens år 1992, det är… speciellt.

Eftersom jag är gift med en Växjöit har jag väl egentligen aldrig riktigt lämnat staden, vi kommer ju ändå hit med jämna mellanrum för att besöka sväronen. Men den här gången kommer jag själv – barnen är med, men avlevererade till en intet ont farfar som åtagit sig att underhålla de små terro… eh, jag menar ”gullungarna” idag – och i rollen som student igen.

Tro mig: Det är en helt annan grej.

Just nu sitter vi här båda två, i samma kropp, den nervösa 19-åringen och den (något) tryggare 41-åringen. Tiden mellan då och nu är en illusion, livet en vindpust. Och ändå inte. Jag är hon, hon är jag. Vi är båda verkliga, tiden mellan oss är det inte. Paradoxen blir påtaglig när jag sitter med en kaffekopp och ser ut över en parkeringsplats där jag idag ställt min bil, för 22 år sedan min cykel.

Och när jag tänker på kursintroduktionen i eftermiddag, pirrar det till i oss båda.