Himmel & Ord

02 mars 2015
av Jenny
6 kommentarer

Om bubblors upplösning och saker jag lärt mig om bananskal

Ja, det finns alltid saker att skriva om.

Jag har faktiskt en slags baktanke med att delta i #blogg100-utmaningen och damma av bloggen precis just nu: Det finns saker jag kommer att vilja skriva om och reflektera över den här våren. Som att bubblan jag levt i de senaste fem åren är på väg att… brista? Nej, inte brista, så dramatiskt blir det inte. Hoppas jag. Snarare lösas upp och upphöra, som en kokong som tjänat ut sitt syfte. Jag vet inte hur mycket egentlig transformation som egentligen försiggått därinne, hur mycket jag egentligen förändrats under åren – men det finns väl bara ett sätt att ta reda på det.

Under sommaren flyttar jag tillbaka till Sverige, och börjar jobba igen.

Jobbet blir både samma och nytt – jag går tillbaka till samma organisation men till en ny avdelning och en ny tjänst. Den största förändringen – ja, förutom att vänja sig vid att jobba på ett kontor med kollegor och kontorslandskap och ringande telefoner hela dagarna igen – är att jag lämnar kommunikation som arbetsfält.

Det gick lite som på ett bananskal – myndigheten har omorganiserats om i flera steg medan jag varit tjänstledig, och i någon av alla dessa omorganisationer hamnade jag på en annan avdelning, som sen i sin tur ombildats och organiserats om. Jag skulle förstås kunna protestera – i samband med första omorganisationen fick jag mejl från indignerade kollegor som menade att jag absolut måste ta upp saken med facket när jag kom tillbaka.

Men jag väljer att inte göra det. Jag väljer att åka med det här bananskalet och se var jag hamnar. Det känns inte fel, tvärtom. Det känns nytt och spännande och lite som det jag skrev igår, om att öppna bloggen igen: Rätt utifrån var jag befinner mig just nu.

Det är ett bananskal, helt klart. Men är det något jag lärt mig om bananskal, så är det att de icke ska föraktas. För man vet aldrig helt säkert vart de leder – men de leder alltid någonstans.

(Dessutom rimmar den nya placeringen, på en avdelning för verksamhetsutveckling, finfint med utbildningen i organisation och ledarskap som jag går nu – och som jag har tänkt försöka fortsätta parallellt med jobbet, i åtminstone någon utsträckning. Fråga mig inte hur det ska gå till, men det är det roligaste av allt jag läst och jag vill inte släppa det riktigt ännu. På sikt tänker jag att jag gärna skulle vilja kombinera alla mina fält: språkvård, kommunikation, användbarhet och ledarskap, och då tror jag att jag hamnar ganska rätt nu.

Fast det där blir ju senare förstås, till en början är jag nog nöjd om jag lyckas lista ut hur man hittar i lokalerna och hur man använder en PC, jag som uteslutande jobbat på mac de senaste åren…!)

Hur det känns? Dödsläskigt förstås. Men också roligt.
Och dags. Helt klart dags.

Under åren i Tyskland har jag fått gott om kommentarer om hur mycket självdisciplin det måste krävas för att distansplugga så intensivt som jag gjort. Det är helt sant. Varje måndagsmorgon är det jag som måste ta mig i kragen och sätta igång med vad-som-nu-ska-göras. Strukturera arbetet, tidplanera, researcha och leverera. Jag är både chef, producent och kund, samtidigt. Så ja, det är tufft och krävande. Rollkonflikt är bara förnamnet, och självdisciplin är ett måste.

Men det som verkligen varit tufft har varit att jobba ensam hela tiden. Att det inte finns någon att växeldra med, ingen att diskutera med, ingen som släpar ut en på lunch när ögonen snurrar i huvudet och deadlinepaniken ryker ur öronen. Det finns bara jag. Jag som är en introvert person och alltid trivts i mitt eget sällskap – fem års ” isolering” har definitivt varit i överkant till och med för mig.

Fast det där med introversion och ensamjobb är ett ämne som får avhandlas i ett alldeles eget inlägg, tror jag.

01 mars 2015
av Jenny
8 kommentarer

#blogg100 igen – eller ”Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig…?”

Host, harkel. Nån där? Ja, alltså… Tjena och så. Det var ju ett tag sen… Och jag sa ju egentligen att jag inte alls skulle komma tillbaka alls. Att jag var trött på att blogga, skulle hitta på något nytt. Har jag glömt bort det? Kan jag inte bestämma mig?

Jo. Jag kan bestämma mig. Det är det jag kan. Jag kan både bestämma mig, och sen ändra mig och bestämma något nytt. Det går lika bra det.

Jag tänker att man väljer sin väg med varje enskilt steg man tar. Och för varje steg förändras perspektivet. Man ser nya saker och man ser de gamla sakerna på nya sätt, i nytt ljus. Att stänga bloggen var rätt utifrån var jag befann mig i december, att öppna den igen är rätt utifrån var jag befinner mig just nu.

Och den var verkligen stängd. Inte tillfälligt pausad, utan permanent och avsiktligt stängd under två månader. Att jag nu väljer att öppna den igen – samma gamla blogg, och utan att ens ha designat om den det allra minsta – är ändå ett nytt beslut, inte en fortsättning på det gamla. Nåja, det där spelar kanske mest roll för mig själv, och mindre roll för er som läser.

På ett sätt borde jag väl ha startat en ny blogg, hittat på ett nytt namn – skapat någon form av nystart. Fast sånt där lockar mig inte. Det som lockar mig tillbaka till bloggandet just nu är det oplanerade tankeskrivandet, att ta upp en tanketråd och följa den med ord och se vart den leder. Det finns gott om sådana trådar att ta upp just nu och jag tänker dem bäst skrivande. Det bara är så, och har nog alltid varit så.

blogg100-logotype-300x256

Sen råkar det vara så att den gamla hederliga #blogg100-utmaningen som av en händelse startar just idag. Ett tillfälle så gott som något att damma av en vilande blogg, en ursäkt att börja skriva igen. Om jag nu behövde en ursäkt.

Kanske blir det bara ett gästspel – 100 inlägg, eller inte ens så mycket. (Jag ska till ett seminarium redan nästa vecka, och jag vet aldrig hur mycket internet jag kommer att ha tillgång till när jag är ute och far – och vägrar irra runt som en osalig ande för att leta wifi, om inte wifit självmant kommer till mig…)

Jag ser mina utmaningskamrater gå igång med sina startinlägg idag. De är förberedda, taggade och ägnar sina första inlägg åt att presentera sitt #blogg100-tema för i år: ”Jag kommer att ägna 100 inlägg åt att skriva om…” Mycket bra. Klokt och genomtänkt.

För egen del har jag ingen plan överhuvudtaget, bara en impuls. ”Jag kanske skulle ta och börja blogga igen? Tja, varför inte. Nu kör vi!” Mer än så har jag inte planerat. Men det ordnar sig. Det finns alltid saker att skriva om.

***

#blogg100_2015, inlägg 1

31 december 2014
av Jenny
3 kommentarer

Ajöss och tack för allt!

Jag funderade länge på om jag skulle göra någon årssammanställning över 2014 överhuvudtaget. Man kan väl enkelt säga att 2014 är ett år jag bjuder farväl med torra ögon och en fnysning snarare än någon form av nostalgi. Varje försök till återblick leder fram till ungefär samma sammanfattning: ”Ajöss och tack för fisken, 2014. Vi är färdiga med varann, det finns inget mer att säga. Vik nu hädan och lämna plats för 2015, för nya vägar och nya vindar!”

2014 var ett tungt år. Det vet inte ni som läser här, för alla de processer som kommit att prägla mitt år har pågått i de privata sfärer som inte hör hemma här i bloggen. Och det är ju inga konstigheter, var sak har sin plats.

Men av olika skäl har det här årets processer också lett fram till konstaterandet att var sak också har sin tid, och att bloggandet, åtminstone i den form jag hittills ägnat mig åt det, har haft sin. Det var väldigt roligt, väldigt länge – men numera minns jag inte längre varför jag håller på med det här, eller vad jag vill få ut av det. Bloggandet har krympt ihop till en tom ritual.

Det är dags att låta bloggen – och en hel del annat – vila.

I ett opublicerat bloggutkast – jag kan lika gärna citera det, eftersom det nu aldrig lär bli publicerat i sin helhet – skrev jag såhär:
”Om man gör som man brukar, får man de resultat man brukar få – fast för varje gång lite sämre. Och för varje gång man upprepar det man brukar göra töms det man gör ännu lite mer på innehåll och mening, tills man sitter där med en samling tomma, döda ritualer som verkligen inte fyller något syfte mer än upprepningen i sig. Ritual för ritualens egen skull.

Förutom de där ritualerna – saker vi gör och upprepar fast vi för länge sedan glömt varför – tänker jag att det här handlar om invanda tankemönster och föreställningar om hur allting funkar och hur ett liv bör levas. Tänk om jag haft fel hela tiden? Utgått från antaganden som helt enkelt inte stämmer? Vad skulle hända om jag ändrar utgångspunkt, slutar jaga illusioner och istället stannar upp – och försöker få syn på världen som den är?

Så länge jag gör som jag brukar, får jag aldrig veta.

Nej, jag vet faktiskt inte exakt vad jag ger mig in på, eller ens vad jag vill att det här ska leda till. Men ibland måste man kanske bara ge sig av för att hitta rätt. Jag är åtminstone ganska säker på att om jag fortsätter gå i samma mentala fotspår som hittills, så kommer jag bara att komma ytterligare ett varv i samma loop jag redan snurrat i alldeles för länge. Och även om jag inte vet vart det kommer att leda, så känns det rätt att byta spår – åtminstone för ett tag.

Så…

Ajöss, helt enkelt – tack för allt, och må vi alla få ett riktigt Gott Nytt År!

 

31 december 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Det bästa med 2014 var musiken

En av de nyårsritualer jag faktiskt ägnar mig åt varje år, är att sätta ihop all musik jag lyssnat på på Spotify under året till en enda massiv årslista. Det är lätt gjort eftersom jag brukar skapa ”blandlistor” löpande under året – när de blir för långa eller om jag tröttnar gör jag bara en ny. Mycket pragmatiskt och synnerligen ad hoc – men årslistan blir ändå en slags årsminne, och det är riktigt roligt att gå tillbaka till musiken jag spelade 2011 eller 2012 – eller 2014.

Och säga vad man vill om 2014, men det var åtminstone ett rätt bra musikår. Jag lyssnade på enormt mycket musik – och hittade mycket som var nytt för mig. Jag tror att ”Plockgodis2014″ kan komma att bli en favoritlista i många år framöver.

29 december 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Nu eller aldrig. Tankar till någon som vill bryta en vana, från en som redan gjort det. (Och planerar göra det igen.)

Jag missade själva jubileet (det är inget jag högtidlighåller, så jag glömmer vanligtvis bort det), men den 22 december i år var det precis 15 år sedan jag fimpade min sista cigarett. Jag vet precis var jag befann mig och vad klockan var – Drottninggatan i Stockholm kl 18:15, sista fredagen före jul. Jag hade sparat den där sista Marlboron i paketet tills efter en jobbintervju.

(Jag fick inte jobbet, men lika bra var det – för de blev mina kunder på det jobb jag fick istället, och… Nej, jag sörjde verkligen aldrig att jag inte jobbade på det där andra stället. Kort sagt.)

Så, jag kom ut från intervjun – adrenalinrusningen av nervositet och intervjuprestation började klinga av och jag huttrade i vinterkylan. Och tände den där sista cigaretten. Jag tittade på den, visste att det var den sista, och tänkte: ”Jaha, nu gäller det. Nu eller aldrig.

Jag kämpade i flera år med att försöka sluta, misslyckas, försöka igen. Och igen. Och igen. För varje gång sjunker självförtroendet lite till, lite till, lite till – för ett misslyckande är ett misslyckande, och det känns bara ovärdigt att som intelligent, modern och högfungerande människa vara en sån hjälplös slav till de förbannade nikotinpinnarna. Var jag inte bättre än så? Uppenbarligen inte.

Men den här gången var en sak annorlunda än alla gångerna förut. Idag, femton år senare, är jag fortfarande helt övertygad om att det var detta som avgjorde saken: Jag hade bestämt mig för att det fick bli sista försöket. Antingen fixade jag att sluta den här gången, eller så fick det vara. Nu eller aldrig.

Jag har inte petat på en cigarett sedan den där gången på Drottninggatan, en svinkall kväll under förra millenniets sista skälvande dagar. Sista gången gillt. Det var nära åtskilliga gånger, men varje gång tänkte jag på det där jag sagt mig själv – att det här fick vara sista försöket. Nu eller aldrig. Och jag kunde bara inte ge mig till att aktivt och medvetet välja detta ”aldrig”.

Jag skriver om det här av två skäl. Det är det snart nyår igen, och jag tänker att kanske kan texten hitta fram till någon som står i startgroparna de här dagarna för att välja bort nikotinet 2015. Det är ett skitbra beslut – men kruxet är att det är ett beslut det inte räcker att fatta EN gång. Under den första tiden som nikotinfri kommer du att behöva fatta det beslutet om och om och om igen, flera gånger – hundratals gånger – om dagen. Och för varje gång blir beslutet svårare att ta och argumenten mot ditt beslut ter sig allt rimligare. Du har kanske människor omkring dig som stöttar dig – men de kan inte alltid förstå hur många gånger du aktivt måste fatta ditt beslut, eller hur tungt det är. För dem är beslutet rationellt – för dig är det mycket mer än så.

Det här är förstås olika för alla – hur svårt det är att lägga av, menar jag. Men min erfarenhet är att de framgångshistorier man hör, de handlar alltid om folk som egentligen inte haft så svårt med att sluta. De berättelserna går vanligtvis enligt temat ”en dag vaknade jag upp och hade bestämt mig. Och så slutade jag”. Lucky bastards… De människorna är bara att gratulera. Men deras berättelser hjälper ju inte dig som har en tuffare process att ta dig genom, eller hur? Tvärtom, för de får dig att känna dig värdelös som inte bara kan ”vakna upp en dag” och ha bestämt dig.

Jag tror jag ”vaknade upp och bestämde mig” minst 100 morgnar innan den där decemberdagen för 15 år sedan. Det var inte så enkelt för mig. Men det betydde ju inte att jag inte kunde klara det. Däremot behövde jag acceptera att det inte skulle bli så enkelt som vissa fått det att låta. Det skulle bli jävligt, och jävligt fick det bli.

(När jag tänker efter hade jag faktiskt en livlina till, förutom det där med ”nu eller aldrig”. Jag lovade mig själv att OM jag verkligen vill, så får jag börja igen när jag fyller 65. Hur larvigt som helst, och det fattade jag nog då också – egentligen. Men det hjälpte till att få bort den där ”aldrig mer”-känslan som gör att slutandet känns så övermäktigt. Jag får börja igen, men NU ska jag inte.)

Det handlar egentligen ”bara” (sic!) om att ta sig genom den där tiden, de där första veckorna. Det är kanske de längsta veckorna i ditt liv, men de är ändå bara veckor. De GÅR över. Under den tiden – lova dig själv vad du behöver lova dig för att stå ut, skjut fokus framför dig. För det kommer en tid då du ser klart igen, och löftena har tjänat ut sitt syfte. Allt handlar om att stå ut en liten tid även om den tiden känns ändlös just då. Det är den inte, jag lovar.

***

Det andra skälet till att jag skriver om (och funderar på, framför allt) det här, är att jag nu står inför att bryta en annan vana. Det här är en helt annan grej, ett invant tankemönster snarare än någon mer konkret ovana att jobba bort. Det gör saken svårare på ett sätt – även om jag räknar med en behagligare process den här gången, mer experimentell.

Men att komma åt, ens få syn på, invanda tankemönster man bara är vagt medveten om – förutom att ens hela universum utspelas I dem… Ingen piece of cake precis.

I vissa avseenden påminner det ändå om den där brytningsprocessen jag gick genom för 15 år sedan. Nu eller aldrig.

Det hjälpte då. Jag hoppas att det hjälper nu också.