Himmel & Ord

12 oktober 2018
av Jenny
Inga kommentarer

Om utgrupper och käpphästar

En ny fredag – vid samma fönster mot Birger Jarlsgatan, för övrigt. Den böljande rörelsen av människor därute får mig att tänka på socialpsykologins begrepp ”ingroup” och ”outgroup”, fast jag tänker att det också finns in-människor och ut-människor. Vi har våra grupper, som vi hör till eller inte, in eller ut. Men sen finns också de människor som inte hör till alls, inte till någon grupp och inte till samhället heller. Vi låtsas inte om dem, och önskar att vi slapp se – slapp själva ansträngningen att inte låtsas om.

Och jag tänker på devisen om att ett ”civiliserat” samhälle bör bedömas utifrån hur det tar hand om sina mest utsatta. Vi håller på att falla ur vår egen civiliserade självbild – medan vi ser åt ett annat håll.

***

Veckan då? Intensiv som tusan – och en vecka då man lär sig saker om andra människor man inte ville veta. Apropå ingrupp-och-utgrupp, för övrigt: Det är lustigt att vi förfasar oss över brunifieringen av svensk politik, man ”fattar inte att folk kan rösta på dom där”, och i nästa ögonblick ägnar man sig åt exakt samma vi-dem-tänkande, maktspel och brist på såväl fantasi som tolerans – bara med ett annat raster.

Min ideologiska uppfattning är att det är för jävligt, men jag kan inte längre påstå att jag är förvånad. Brunsörjan är redan internaliserad hos var och en som oreflekterat värnar gränser på bekostnad av integration.

(På jobbet har ”överlappning” kommit att bli min ständiga käpphäst så fort folk pratar ”tydlig gränsdragning” mellan olika grupperingar och ansvarsområden. Vi pratar om att undvika att skapa stuprör, men när det kommer till kritan klamrar man sig fast vid de där linjalräta gränsdragningarna som om livhanken hängde på det.

”Överlappningen är så otroligt mycket viktigare än gränsdragningen”, tjatar jag. ”Det är i överlappningen vi måste mötas, inte vända varandra ryggen och säga det där är ditt, det här är mitt.” Folk tycker jag är skitjobbig.)

***

Hursomhelst – när tillvaron är skitjobbig får man bädda mjukt för sig själv. Så här sitter jag idag. Gör veckoreflektion, summerar, förbereder helgens reträtt – och nästa veckas nya strider.

Igår kväll gick jag på ett föreningsmöte, av ren nyfikenhet – jag hörde talas om föreningen för första gången för en vecka sedan och hade egentligen inga förväntningar. Men det visade sig vara skitroligt och något jag gärna flätar in i livet som en egobooster. Jag ska berätta mer när jag kommit in i det lite mer – stay tuned… 🙂

Och idag ska jag träffa en nätvän sedan många, många år till lunch. Det är första gången vi ses, men vi har lärt känna varandra genom kreativa hobbyer, och först på sistone upptäckt att vi också jobbar med liknande saker i liknande organisationer.

05 oktober 2018
av Jenny
Inga kommentarer

Fredagen vaknar vid Birger Jarlsgatan – och en teaterdröm

I veckans bortre ände finns en ny morgon, med ett nytt fönster och en ny kaffekopp. En skitig trottoar på Birger Jarlsgatan, befolkad av gråsiktiga och hålögda människovarelser kan förstås inte jämföras med stadsgårdskajens utsikt över stadens skimmer en ledig måndag. Men ett fönster är det, och där sitter jag med veckans reflektioner.

Oktober är ännu ung, men hon känns gammal i själen. Hösten kom så fort, det känns redan som november.

Jag har Bodil Malmsten i handväskan. ”När kastanjerna slår ut…” fick avlösas av ännu en loggbok. Bodil regisserar damer på stadsteatern, och Maurice Lind repeterar Tjechov på Dramaten.

Jag vill också göra mer teater. Hur kan jag, hur kan vi…? Det måste gå, måste finnas mer.

Om jag vann en miljon – eller sju, eller hur många man nu behöver för att kunna göra vad som helst, som att köpa sig en teater att leka med – då är det det jag skulle vilja göra. Köpa mig en teater. En gammal gisten en, fylld av minnen; berättelser, kroppar, svett och tårar. Scengolvet är målat tusen gånger om, märkt av steg, drama och scenografiska markeringar. Logerna är trånga och omoderna, men fyllda av kärlek. Källaren rymmer teaterns långa liv i form av sparade fonder, rekvisita, kostymer. Vinden… ja, vad den rymmer vet ingen, för dit går man bara inte. Man bara gör inte det.

Där skulle jag sätta upp pjäser som känns i magen, stannar i hjärtat, som förbryllar, får oss att vända och vrida, försöka förstå. Vi lägger alldeles för lite tid på att vända och vrida på saker för att försöka förstå.

Men i verkligheten är det fredag, och staden vaknar längs den skitiga Birger Jarlsgatan, med sina hålögda människovarelser. En dag till, sen…

Vi flyttar fokus.

01 oktober 2018
av Jenny
2 kommentarer

Brytpunkt: Där en resa tar slut och nästa tar vid

Idag är jag ledig – inte för att göra något särskilt, utan tvärtom: För att inte göra något särskilt alls.

Inte något särskilt betyder just idag att jag sitter i cafeterian på Fotografiska i Stockholm och inviger min nya iPad och framför allt det nya tangenbord jag köpt till. Tangentbord är viktiga grejor. Det här är riktigt trevligt att skriva på. Fodralfunktionen är jag inte lika begeistrad i, men det går ju att avhjälpa med ett ytterfodral som sväljer iPaden MED tangentbord, så behöver jag inte fundera mer på det.

Såna här ”ingenting särskilt”-dagar tog jag ofta förr i tiden, innan studierna tog över all ledig tid. En sån här dag är som en ventil för självet, en reflektionsdag då själen får hinna ikapp allt som i vanliga fall har så bråttom och inte ger sig tid att stanna och lyssna. Idag är en dag för att stanna och lyssna och inte ha bråttom någonstans alls.

Att jag beger mig till Fotografiska är ingen slump. Dels för cafeterians skull – här tenderar jag sitta en god stund och dricka både påtår och tretår på kaffet, med blicken fäst någonstans mitt över vattnet och tankarna fritt svävande. Men också, förstås, för näringshaltiga utställningars skull.

Jag är som bekant inte alltid helt överens med Fotografiskas kuratorer i urvalsfrågor, men museet är ju affärsdrivande gubevars, så det är klart att de måste satsa på det som säljer… Idag verkar de ändå ha prickat in några intressanta. Lars Tunbjörk imponerar och väcker tankar. Och det är dem jag är ute efter – tankarna. Sammanhanget.

***

De senaste veckorna har jag dragit runt på en tjock tegelsten till bok om neurobiologin bakom våra beteendemönster. Den är fantastisk och definitivt en toppkandidat till titeln årets bästa bok – trots att den får folk att höja både ett och två ögonbryn, i trolig undran om vad det är för fel på mig som släpar runt detta monster till bok. Jotack, jag mår fint – möjligen lite stel i axlarna…

Hur som helst – idag fick monstret inte följa med. Istället blev det min obönhörligt döende Kindle, och med den semesterbekantskapen Bodil Malmsten. Bodil är ett synnerligen gott sällskap en dag som syftar till att rekalibrera en själ som högljutt gnäller om att aldrig hinna med, och inte förstå sig på sin tid. Ingen beskriver den där samtida vilsenheten som hon, men hon hittar också ventiler och oaser som ingen annan – för att inte tala om att hon ÄR en sådan oas.

Bodil gav mig en idé till en annan utflykt som jag kanske ska ägna eftermiddagen åt…och kanske berätta om en annan gång. Eller också inte. Vi får se.

***

Den nya iPaden, med tangentbord och Apple Pencil, markerar en brytpunkt: De är min belöningspresent till mig själv för ”tapperhet i strid” efter fyra års studier vid sidan av arbetet. Inte nog med att jag överlevde – jag fick också med mig den heliga Graal i form av utveckling och gedigen kunskap som nu är min. Det är inget mindre än enormt.

Och här står jag nu – mer än redo att ta farväl av de galna åren då all tid gått till arbete och studier. Det har kostat, jisses vad det har kostat – det finns verkligen inga gratisluncher. Men nu då? All förändring markerar ett slut och en nyordning. Ibland är det slutet som är svårt och nyordningen liksom given – här är det lite tvärtom. Slutet är det givna och efterlängtade, men nyordningen är oklar. Vad kommer nu?

Det vore så lätt att bara låta tiden rulla på – det gör den ju ändå, vare sig vi hinner med och förstår vår tid eller inte. Att en uppenhar tidstjuv försvinner betyder ju inte att eoner av tid plötsligt breder ut sig i tillvaron, med långleda och sysslolöshet som följd… Men för mig är det viktigt att förändringen blir meningsfull, att jag ersätter tidstjuven med något annat som ger mening.

För det märker jag tydligt redan nu: Hur mycket mening studierna, eller lärandet rättare sagt, gav. TROTS att den tidsmässiga ekvationen var så nära omöjlig man kan komma, var studierna också en fantastisk energikälla. Så många välmenande vänner som inte förstod, som såg min slitenhet och drog den snabba slutsatsen ”Det där funkar ju inte, du måste lägga av med studierna.” Och jag, jag visste att de hade rätt, men också att de hade fel, eller åtminstone missade själva poängen: Att studierna tog en sorts energi och gav tillbaka en annan, energi jag inte skulle ha fått på något annat sätt.

Jag tror aldrig jag lyckades få någon att förstå det där fullt ut, men idag, när kursen är slut (eller åtminstone pausad, men det är en historia för ett annat tillfälle) känner jag av det där tydligt: Det är otroligt skönt att det är över, men jag saknar det. Också.

Så ”nyordningen” måste med nödvändighet handla om hur jag ersätter den där energin studierna gav mig – men på ett långsiktigt hållbart sätt, vilket halvtidsstudier utöver ett heltidsjobb inte är. (Observera: Ingenting kan få mig att rekommendera ett sådant upplägg – till någon. Det VAR inte smart.)

Och det är där denna nya iPad kommer in, med tangentbord för skrivande och penna för ritande. Jag vet inte ”vad det ska bli”, lika lite som jag visste vad jag ”skulle bli” av mina studier. Det ska bli ett lärande och ett utforskande, tänker jag. Av skrivande och ritande och formande och skapande. Jag vill minnas att det där var det som var jag – då, innan jobb och studier blev allt jag räckte till för.

***

En av böckerna jag läste i somras var The writer’s journey av Christopher Vogler, som i sin tur bygger på Joseph Campbell’s välkända forskning om hur människors berättelser bygger på gemensamma, kulturöverskrivande arketyper. Vogler beskriver episka berättelser utifrån en struktur som kortast kan beskrivas som ”there and back again”, en resa som startar i hjältens ”vanliga värld” och sedan går genom ett antal steg genom okända världar och utmaningar och tillbaka igen. Men inte tillbaka som förut, för resan i sig har förändrat och utvecklat – hjälten. Elixiret, eller graalen om man så vill, ligger i hjältens egen utveckling – inte i något ting eller annat konkret, utan inom personen själv.

Så känns det för mig just nu: En resa har nått sitt slut, jag är hemma igen – men ingenting är som förut. Jag bär min graal inom mig. Du kanske ser den i mitt ansikte, hör den i min röst när jag talar, läser den i mina handlingar – du kanske inte ser något särskilt alls. Det spelar ingen roll. Den här graalen är min, och ingen kan ta den ifrån mig.

Nu ska jag bestämma mig för hur jag ska använda den – och starta en ny resa.

***

Disclaimer: Det här inlägget skulle givetvis ha innehållit en bild. Jag sitter vid Stockholms bästa utsikt, klart den skulle med i inlägget. Tyvärr har jag inte hunnit hitta en bildredigeringsapp som funkar som jag vill, och vill inte ägna min lediga dag åt att bli frustrerad över knepiga gränssnitt och obefintlig/obegriplig kundsupport – så det får helt enkelt vara.

Ni får tro mig på mitt ord – det är jättevackert!

23 augusti 2018
av Jenny
Inga kommentarer

Boksommaren 2018

Jag hade, i vanlig ordning, alldeles för mycket böcker med mig på semestern – trots att den mesta skönlitteraturen var i elektronisk form och rymdes i en och samma Kindle (som för övrigt visade sig ålderdomssvag och sjunga på sista versen, stackars gamle vän). Dessutom råkade jag gå förbi en bokhandel med rea innan vi hunnit utanför Sveriges gränser, OCH upptäckte att några av böckerna jag lämnade kvar i Kroatien förra året men ändå inte hann läsa denna semestern, måste få följa med hem igen så att jag kan läsa dem under året… Så jag har helt klart ännu fler böcker med mig hem igen.

Men några böcker kom jag genom i alla fall (se bild)… Generellt var det mycket svensk litteratur, kvinnliga författare och korta romaner. Det var delvis ett medvetet val. Jag har en hypotes om att dussinlitteraturen ofta behöver fler sidor för att ändå inte komma fram till något särskilt, medan den verkligt goda litteraturen är fokuserad nog att nå och beröra läsaren utan alltför mycket bulk omkring sin kärna.

Hypotesen står sig även efter sommarens studier, kan jag meddela.

Ett annat tema har varit Bodil Malmsten. Jag hade aldrig läst Bodil Malmsten före den här sommaren, men av någon anledning länge misstänkt att jag skulle tycka om att göra det. Och sedär – ännu en hypotes som visade sig helt riktig. Framför allt tycker jag om de böcker som handlar om henne själv – loggböckerna och skrivhandboken Så gör jag. Integritet och nakenhet i balans – total öppenhet och inga ursäkter. Befriande!

”När kastanjerna slår ut…” har jag några sidor kvar i, den hade jag lite svårare för. Huvudpersonen är en osympatisk och självcentrerad man jag har ohemult svårt att identifiera mig med eller känna något för – trots att Malmsten gestaltar hans lidande med sin obevekliga närhet, inifrån kaoset, sönderfallet, oförmågan. Jag vill hålla honom ifrån mig, titta bort, slippa se. Jag antar att det egentligen är ett ganska gott betyg ändå, men krävande. En bok som kräver.

Jag gör inga enskilda bokrecensioner den här gången, men bränner genom listan lite kort nedan:

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Oj, vad säger man? Något helt annat än jag väntat mig, en bok som blandar genrer lika hejdlöst som den väver samman tidstrådarna som utgör berättelsens kronologi. En bok som slår andan ur en – på flera plan.

Hängivelsen av Elisabeth Hjorth – jag minns inte vad det var som fick mig att fastna för den här boken. En för mig ny författare jag blev nyfiken på. En svår bok att beskriva – en bok som också gestaltar ur ett kaotiskt, känslomässigt inifrånperspektiv, med ett språk som det skakiga bildspråket i en dogmafilm. Stark, berörande – men också förvirrande och otillfredsställande.

I bilden syns fyllda eller halvfyllda kvadrater framför boktitlarna. De ifyllda är utlästa, de halvfyllda inte (och ja, jag ser att jag gjort fel med ”kastanjerna” – my bad). Jag började på Margaret Atwoods The Blind Assassin redan i bilen på väg söderut, en bok jag rekommenderats från flera håll, varje gång med stor iver och den slags tindrande ögon som bara barn på julafton och boknördar inför en Bra Bok kan uppbringa. Jag hade verkligen sett fram emot att läsa den – men fick till slut erkänna att jag behövde ha semester FÖRST, och SEDAN ge mig i kast med denna långa, och framför allt komplexa, berättelse – i synnerhet som jag försökte läsa den på engelska och i e-format. It’s not you, it’s me, sade jag sålunda och lade boken åt sidan.

Det fick bli en annan bok av Atwood istället: Häxyngel. Detta är en av ofantligt många litterära berättelser som bygger på Shakespeares Stormen (The Tempest). Jag är lite metafascinerad av just hur många som inspirerats av just den här, bland alla Shakespeares verk. (Faktiskt var en av de böcker jag ”råkade” få med mig från bokreabordet före avresan också baserad på Stormen-temat.) Det här var en trevlig bokkaramell, en sedelärande liten berättelse om en kulturman som gör upp med sina demoner… När jag tänker på saken påminner karaktären om Malmstens Maurice Lind, som jag har så svårt för i När kastanjerna… Skillnaden är väl att Atwoods kulturman faktiskt, till slut, vaknar ur sitt självältande och gör en rörelse framåt – inte bara runt-runt i cirklar. Samtidigt känns just det där uppvaknandet möjligen lite naivt och konstruerat, en kompromiss för feelgood-slutets skull. Lite.

En annan bok som gav mig den där lite ”too-good-to-be-true”-smak i munnen var Linda Olssons I skymningen sjunger koltrasten, som skildrar tre människors vänskap och närhet, kontrasterad mot olika slags ensamheter i deras historia. Ingen dålig bok, alls inte. Men ändå…

Beate Grimsrud är en författare jag bestämt mig för att stifta bekantskap med under sommaren – men jag tror att jag möjligen valde fel bok att börja med. Har någon sett mig någon annanstans är ett skickligt och fascinerande drömspel, lika surrealistiskt logisk som vilken ”verklig dröm” som helst och jag kan beundra Grimsrud för att hon bibehåller den lösryckta känslan konsekvent genom hela boken. Men just det, hur skickligt det än är genomfört, gör att boken ställer krav på mig och hur mycket jag vill investera i min läsupplevelse. Jag läste halva i bilen, men pausade den sedan. Den passar nog bättre som portabel kulturupplevelse under höstens pendlingstimmar till jobbet.

Alright – så långt skönlitteraturen… Men några fackböcker slank också med, trots att jag inte hade någon kurslitteratur att plöja i år:

The writer’s journey bygger på Joseph Campbells forskning om universella och arketypiska myter som förenar människor över geografi, kulturer och tid. Dessa myter följer vissa berättelsestrukturer, och Christopher Voglers bok handlar hur man som författare/skribent och enligt mig också i en lång rad andra berättande yrken kan använda sig av dessa berättelsestrukturer för att skapa trovärdighet och engagemang hos sin publik. Har man redan läst Campbell är det väl inte så mycket nytt, men lite kul att se hur Vogler bryter ner flera samtida Hollywoodproduktioner med hjälp av dessa strukturer.

Slaget om verkligheten av Bengt Kristensson Uggla är en bok jag snubblade över i våras, då jag läste en kurs om bland annat omvärldsanalys. Kurslitteraturen lämnade en hel del övrigt att önska – erbjöd mest oreflekterade punktlistor och inte mycket mer. Jag lånade då denna på biblioteket, men när jag kvitterade ut en tätskriven tegelsten på tung akademisk prosa fick jag skjuta läsningen på framtiden – närmare bestämt till semestern.

Det här är en sån bok jag nog är rätt ensam om att ägna dyrbar semestertid åt – tung och krävande, omständlig och späckad med akademiska referenser. Men det är också en sån bok jag skulle vilja berätta mer om, koka ner och dra slutsatser av och göra reflektioner kring. Den för ett tvärvetenskapligt resonemang om vår omvärldsuppfattning, inklusive vår historia, är sociala konstruktioner – och vad det innebär.

Den klart mest intressanta akademiska boken jag läst i år, samtlig kurslitteratur inkluderad.

Sista fackboken denna sommar är Tim Browns Change by Design – som jag sparade till sist för att den är mest jobbrelaterad. Den är bra och jag rekommenderar den varmt till var och en som har ett jobb där man då och då pratar om förändring och innovation. Samtidigt var det väl inte så mycket nytt för mig, här heller. Det är ju det här jag står för och strider för!

***

Summering: Mycket läst blev det den här sommaren. Och det bästa av allt är att jag inte behöver sluta för att semestern är slut och hösten tar vid. Den här gången kan jag fortsätta läsa, hela året.

22 augusti 2018
av Jenny
Inga kommentarer

Tillbaka i civilisationen: Reflektion om teckning, lärande och näringstillförsel.

Bloggen tystnade snabbt efter de där första posterna under semestern – snabbt och snopet, om jag får säga det själv. Uppkopplingen på vår andra semesterort visade sig vara minst sagt instabil, och att låta bloggambitionerna generera semesterfrustration skulle ha förfelat syftet, så då fick det helt enkelt vara, till dess jag var tillbaka i civilisationen igen.

Det är jag nu. Hej Sverige, hej huset, hej någorlunda stabilt wifi.

Hej vardag säger jag inte förrän på måndag, än har jag några lediga dagar kvar, för reflektion och för att ta ut kompassriktning framåt. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Viktiga dagar, trots att jag till synes fördriver dem med inget särskilt: Dricker kaffe. Lyssnar på radio. Tittar ut genom fönstret. Skitar ner ett papper med mina ännu ganska valhänta teckningsövningar.

Även om jag inte läser någon kurs i höst, måste jag fortfarande ha något att utforska och lära. Är man nörd så är man, antar jag. Nu blir det teckning/skissande. Jag vill kunna dra några enkla linjer, några få penseldrag med färg och ha åstadkommit en skiss, en minnesbild, en idé om något – verkligt eller tänkt. Skapa visuellt, inte bara verbalt.

Lärandet är konstanten – ämne och format varierar.

För lärandet är näring. Det har ingenting att göra med att nå ett mål, ”ha” kunskapen till något speciellt eller bli ”färdig”. Det är lärandet i sig som är en oslagbar mental näringskälla.

Min personliga käpphäst (okej, en av dem – jag har väl några stycken…) är att vår tid glömmer bort näringstillförseln när vi pratar om livspussel, balans och psykisk hälsa. Stress ska motas med mindre arbete – vila ett tag bara, sen kan man köra på igen, som förut fast kanske lite mindre. Jag hävdar att vila utan näringstillförsel leder till att man långsiktigt sänker sin kapacitet, som en åker som utarmas genom att ständigt producera, producera, producera. Men vi är vare sig åkerlappar eller produktionsmaskiner, vi behöver merän vila. Vi behöver näring – för kroppen, visst, men även för sinne och själ.

Det tar jag med mig i mina reflektioner. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Var finns bördighet och näringsrik mylla för mig att samla näring ur?

Det tänker jag på medan jag hämtar en kopp kaffe till och fyller ännu en sida i skissblocket med knotiga och skeva ansikten, vingliga hus och dysproportionella människorangel med 67 i skor, allra minst.

***

Och jotack, semestern var fantastisk. Fem veckor av idel lathet, solsken, simturer, vågor, bryggor, promenader, samtal, tystnad, skratt, närhet, utandning.

Ljuvligt – och välbehövligt. En rekalibrering.