Himmel & Ord

27 maj 2015
av Jenny
Inga kommentarer

The New Social: Rörd (inte skakad) av en utställning

Efter att ha varit uppe i gryningen, dukat gofrukost och firat 11-åring (och eftersom det är förstföddingen som fyller år idag känner jag någonstans att jag också fyller lite år idag – elva år som förälder. Så hurra och grattis, även till mig!) – för att sedan helt raskt åka och sätta barnen med skolkamrater och lärare på en buss för den årliga (och i år sista…) skolresan, fick jag för mig att vara lite kulturell – och begav mig till Deichtorhallen och Haus der Fotografie.

Jag åkte dit lite på vinst och förlust – jag hade egentligen bara kollat att det gick någon utställning där just nu, men inte så noga vad det var för någon utställning. Men var en bra chansning.

FotoUtst

Utställningen The New Social är en samlingsutställning med tolv unga fotografer från åtta länder. Temat ”the new social”, handlar om det nya samtidssamhället, om tiden och kulturen vi lever i, post det postindustriella, post-alla-illusioner.

Jag tänker ofta att tiden vi lever i är en tid då inget är som det en gång var, och definitivt inte som vi en gång fick lära oss att det skulle vara. En tid då vi alla är barfotabarn i världen, och på papperslappen vi tappat bort stod det något om ”ideal” eller om det möjligen var värderingar, mänsklighet – något sådant fluff, men mer minns vi inte och lappen är ohjälpligt borta.

Utställningen rymde tolv sinsemellan mycket olika fotografiska röster, men tillsammans utgjorde de en finstämd kör – inte alltid i harmoni, utan snarare i skorrande, oroande dysharmonier – men det var vackert, och det kom åtminstone mig obarmhärtigt nära.

Tyska Paula Winklers utställda, objektifierade köttstycken till män, poserande som romerska gudar mot magasinsbjärt färgade draperier – estetiken, eller bildspråket, är så självklart bekant, men i hennes tolkning ändå helt ställd över ända. Effektfullt och tankeväckande.

Stephanie Steinkopfs bilder av människorna som bor och lever i parker och gränder kring Berlins Hauptbahnhof liknar familjebilder, förutom mörkret – både bokstavligt och bildligt – i bilderna. Närheten i bilderna är både behaglig och påträngande, omöjlig att värja sig från.

Och verkligen inte minst – för mig personligen allra starkast berörande – norske Espen Rasmussens bilder av sociala avvikare, original, i en landsort utanför Oslo. Gubbar på marginalen, udda figurer, livsval och berättelser.

Senast jag var hemma hos min pappa, kom vi att prata om dessa ”gubbar” – kanske är de oftast män, fast jag antar att det finns kvinnor också. Vi pratade om en ort där det fanns ett helt litet kollektiv av män som sluntit genom alla normer och sociala system, och som inte hittade tillbaka – kanske inte önskade sig tillbaka heller, eller mindes vad ”tillbaka” var, eller vad det ska vara bra för.

Rasmussens bilder var så ömsinta och frånvaron av dömande så påtaglig att jag var tvungen att sätta mig ner och låta ett par tårar falla. Inte så mycket av sorg – även om det är sorgliga berättelser också – utan av bara ren rörelse. Men visst, ja. Av sorg också. Över vår tid, och över allt vi förlorat – inte bara gubbarna, utan vi allihop.

Jag skrev häromdagen (i en text ämnad för bloggen, men som jag ännu inte bestämt mig för om jag vill publicera eller inte) att ”alla förlorar när en faller”, och det tror jag på.

Vi är så snara att döma, och vi dömer så hårt. ”Du är människa, men inte han, och inte hon.” De starkaste bestämmer, och vi följer normerna. Men vi förlorar alla på exkluderande normer, på att döma hårt, inrätta snörräta led och snäva normer – vare sig vi själva hamnar innanför eller utanför. Alla förlorar när en faller.

I vanlig ordning när jag går på utställning som berör var jag så uppfylld av alla känslor när jag gick därifrån, att jag glömde att titta efter utställningskatalogen. Nu efteråt ångrar jag det. Kanske mer för samtidsberättelsen i bilderna än för den fotografiska konsten i sig. Kanske måste jag gå tillbaka och köpa den en annan dag, trots allt.

***

Inte för att jag har många läsare i Hamburg (i synnerhet svensktalande…!) – men om du till äventyrs är här den här veckan och har en timme till övers för konst och samtid, rekommenderar jag varmt utställningen ”The New Social”. På Deichtorhallen/Haus der Fotografie, till och med söndag.

27 maj 2015
av Jenny
Inga kommentarer

Med en burk honung och en flock hungriga bin i skallen

Tro’t eller ej, men jag vill verkligen blogga just nu. Jag tänker nästan varje dag att jag ska sätta mig och formulera allt det där som puttrar och rusar omkring inombords – men när jag väl sitter där är det helt enkelt för rörigt. Det är som det är just nu.

Sedan en dryg vecka tillbaka har jag faktiskt sommarlov, sedan den sista uppsatsen skrapats ihop ur vad som fanns kvar av min och kurskamratens hjärnor vid denna sena timme på läsåret. Fast för att vara ”ledig” har jag haft närmast bisarrt mycket att göra, och knappt tid att sätta mig med en kaffekopp på stamfiket ens – vilket jag alltid hann när jag pluggade, eftersom jag lika gärna kunde läsa där som hemma. Eller skriva för den delen.

Och mitt upp i myckenheten finns det så mycket att reflektera över, saker att hinna göra innan det är för sent. För snart är jag inte här mer. Snart springer jag ekorrhjul i Stockholm som alla andra, bubblan är stängd och borta, vardagsstressen ikapp. Kanske kommer jag att säga som äldste sonen sa när vi ganska nyss flyttat hit: ”Jag fattar inte att jag väljde Tyskland.” Jag fattar inte att jag väljde Stockholm.

Nåja. Jag är egentligen inte så orolig för ånger och tillbakalängt. Inte egentligen. Var sak har sin tid, och det är rätt naturligt att drabbas av en smula separationsångest när man ska lämna något som ”hyst en” under en väsentlig del av ens liv – för fem år är en väsentlig del. De gick så fort, men avtrycket av dem sitter för evigt fast i våra liv. 

Vi ser det allra tydligast på barnen. Vi kom hit med småbarn, reser hem med stora – eller ja, halvstora åtminstone. I deras liv kommer Tyskland alltid att vara en stor pusselbit. Det var här de växte upp, här de var barn.

Men även för en medelåldrig vuxen är fem år en rätt väsentlig tidsrymd – trots att de schwooschar förbi så fort – och det vore antagligen märkligare, för att inte säga betydligt mer oroväckande, om jag inte hade minsta lilla separationsångest nu när veckorna före flytten smälter ihop fortare än en isglass i en varmluftsugn.  

Men ändå. Tankarna surrar som hungriga bin kring en honungsburk, runt, runt, runt vad som ska hända i höst och hur allt ska bli. Det är inte mycket att fundera på egentligen, det blir som det blir, och det blir säkert bra – men försök säga det till de hungriga bina. De bryr sig inte nämnvärt, utan fortsätter kretsa runt, runt, runt honungsburken.

Så – jag har svårt att blogga just nu. Det är för rörigt, för kaotiskt – både invändigt och utvändigt. Elva veckor till flytten nu och däremellan kommer semestern, som i vanlig ordning ska fördrivas på en lat strand vid adriatiska havet. Veckorna i Tyskland är få, och fulla med måsten och borden – samt en och annan ”skulle vilja”. Men jag ska försöka blogga ändå. Någonstans tror jag att det hjälper att skriva om saker – även om de är röriga och kaotiska. Och kanske just därför.

02 maj 2015
av Jenny
2 kommentarer

The very last inch of us

Hbg_stadsteatern2_650

Our integrity sells for so little –  yet its all we’ve got. It’s the very last inch of us, but within that inch – we’re free.

***

Bilden är tagen på Helsingborgs stadsteater, i ett av de stora rekvisita- och kostymförråden. Jag tycker om figuren vars ansikte ser så  genomträngande på mig genom bilden, bland alla sina tomma och uttryckslösa kamrater. Hen är sorgsen, men närvarande.

Orden är ur en av mina favoritfilmer, V for Vendetta, och tål att mediteras över. 

23 april 2015
av Jenny
Inga kommentarer

Inför en kodak-weekend

Nåja, så mycket Kodak är det nu inte i mitt fotograferande, och har inte varit sedan jag förlade min instamatic under en skolresa till Danmark i sjätte klass. Men ändå. Kodak-moments är ju ändå kodak-moments – även om de numera skildras digitalt, och med en Sonykamera.

Kodak-2

Med fotograferandet har det varit rätt uselt denna märkliga vår. Jag vet egentligen inte varför – förbluffande ofta har jag faktiskt kameran med mig… men sen blir det bara inte mer. Och blir det till äventyrs några bilder, kommer de ändå inte längre än till minneskortet. Igår, inför resan, tömde jag ett par av mina kort, så nu informerar Lightroom mig om att jag har 2172 icke-betygsatta bilder att gå genom. Sen nån gång.

Någonstans tror jag att det kreativa tvärstoppet hänger samman med det jag skrev om tidigare idag. Att det inte bara är yrkesmässigt jag behöver något nytt – utan på alla personliga plan också. Jag har varit inne på det tidigare – det duger inte att bara prestera ut saker, det måste komma in något också.

Men i helgen blir det åtminstone både sällskap och plåta av, för då går vårens upplaga av #attackfoto av stapeln. I höstas gjorde den tjusigt brokiga gruppen Gotland, och där och då beslöts att nästa plats att attackera skulle bli Helsingborg.  kändes som en evighet tills dess – men nu vet jag inte… Gotland var väl alldeles nyss, eller?

Attackfotoresor handlar för mig om kreativt sällskap och samvaro – bilder blir det, men de är egentligen mest bonus… Att traska och prata, skratta och bara vara i andra nördars sällskap, det är det verkliga Kodak-moment jag ser fram emot i helgen. Det brukar bli en vitaminboost som varar länge!

***

(Bilden ovan är från en Hamburgpromenad tidigare i veckan – med sällskap, faktiskt. Kanske därför det alls blev några bilder tagna den gången.)

23 april 2015
av Jenny
5 kommentarer

Om kluvenhet och kompassriktning

Det är lite mycket nu. Våren prunkar, knoppar brister till höger och vänster omkring mig, och imorgon åker jag på efterlängtad fotoresa till Helsingborg (av alla ställen). Jag pluggar arbetsrätt och skriver om gruppdynamik och sammanhållning i moderna team som samarbetar över geografiska avstånd. Och mitt upp i allt detta planerar jag en lång och ganska komplicerad flytt – och försöker tänka ut vad jag vill passa på att göra här i Hamburg innan flytten.

Nu börjar också kluvenheten inför hemflytten bli påtaglig. En flytt – särskilt en långflytt – är så definitiv. Gör jag allt jag gör nu för sista gången? Har jag gjort allt jag ville? Kommer jag någonsin tillbaka till Hamburg? Jo, det gör jag nog. Jag kan tänka mig att vi reser hit igen, en weekend då och då. Tillbringar en heldag på Meridian Spa, äter frukost på Due Baristi, middag på Deseo Tapas, går en sväng på Isemarkt, strosar längs Elbe eller runt Alster… Hamburg blir en stad för Auszeit, som det heter på tyska. 

Men ändå. Det är något ganska stort som tar slut. Det är klart att det känns.

Processen som pågår i huvudet just nu är ungefär som reflektionerna jag brukar göra inför varje nytt år och under varje semester – summerar det som varit, drar slutsatser och funderar över vad jag vill, vart jag är på väg. Tar ut kompassriktningen för den närmaste framtiden. 

Men det är svårt. Tyskland har varit en ”stor” period – stor på flera plan. Dels för att fem år är en lång tid – men också för att själva utlandsboendet är en stor sak i en människas liv. En sak som tar plats och är svår att toppa – i synnerhet med en helt vanlig vardag. 

Maken raljerar en hel del – på skoj förstås, men ändå – över hur eländigt jag kommer att få det i Sverige. Över hur mycket jag kommer att längta tillbaka till Tyskland när jag sitter på bussen klockan sex på morgonen tillsammans med ett gäng andra hålögda fågelholkar. Eller kommer hem, krokig och trött och måste laga middag klockan sju på kvällen. Över min ”symboliska statstjänstemannalöning” för 10 timmars arbetsdagar (ja, vi bor ju inte direkt granne med jobbet, om man så säger) – och över att jag frivilligt väljer dessa umbäranden över den bekväma och självständiga tillvaro jag fört här. 

Jag kan inte direkt argumentera emot. Vad vet jag om hur saker kommer att bli? Jag vet – som alla andra, i alla situationer – vad jag har och inte vad jag får. 

Och vad är min kompassriktning egentligen? Vad – och vart – vill jag med att flytta hem? 

En viktig poäng med att flytta hem är att ”självständigheten” jag haft här också inneburit ganska mycket ensamhet. Jag är verkligen ingen hyperextrovert människa som måste ha folk omkring mig hela tiden för att ticka – tvärtom. Men fem års ensamarbete är mer än nog, till och med för mig. 

För två år sedan var jag involverad i ett grupparbete som utvecklades till ett sådant teamarbete som folk skriver ledarskaps- och teamutvecklingsböcker om. Det var långt ifrån fulländat – men bra nog att ge en glimt av hur det ska vara, och hur magiskt det blir när det funkar. När varje teammedlem är expert på sitt område, och gemensamma ansträngningar leder till långt mer än någon enskild person någonsin kunnat nå var och en för sig – både vad gäller resultat och lärande. 

Dit vill jag. Så vill jag jobba, helst varje dag. Men det kan jag inte så länge jag jobbar ensam – så enkelt är det. 

Jag har pluggat intensivt under de här åren. Det var ju i sig en livsdröm jag fick möjlighet att uppfylla: Att få plugga igen på gamla dar – nu när jag vet lite mer än jag gjorde när jag var 19 och valde universitetslinje. Och dessutom få låta rent intresse och nyfikenhet styra kursvalen – gå dit nyfikenheten leder. 

Och det har jag gjort. Men under det senaste året – eller kanske de senaste två – har jag börjat märka hur de där intressevalen ändå hänger ihop. Gestaltning i ord och bild, användbarhet, språkvetenskap och informationsarkitektur. Ledarskap som ramar in. Det är inte en brokig samling lösryckta kurser – de hänger ihop, bildar en helhet. 

Och nu är den helheten MIN. Rå, oslipad – men min. Det är en mäktig känsla. 

Däremot tror jag att jag kommit till vägs ände med utveckling i ensamhet och kursform. Jag kan inte utveckla det här längre – slipa diamanten, så att säga – på egen hand. Kurser och självreflektioner når bara så långt – vill jag vidare behövs något mer. Det behövs praktik, skarpt läge. Gruppsynergi, som i det där grupparbetet – görande och lärande hand i hand. 

Det är min kompassriktning, det här är vad jag vill. Få odla vidare på det jag sått.

Kommer jag att få de här sakerna när jag flyttar hem? Kommer det att bli som jag vill? Det kan jag ju inte veta. Men det finns förutsättningar i alla fall. Och för att komma någon vart måste jag åtminstone hålla mig i rörelse. 

Sen – sen får vi se.