Himmel & Ord

31 december 2015
av Jenny
En kommentar

2015 är slut, men ingenting är färdigt

Nyårsafton igen. Var vi inte här nyss? Det känns som bara härom veckan vi stod på en balkong i Hambur och ringde in 2015 med buller och bång, skumpa och hopp om ett Gott Nytt År. Och lika nyss väntade vi på 2014. Och 2013. Och 2012… Det går fort nu, kan man krasst konstatera. Vi måtte ha väldigt roligt, så fort som tiden går.

Nyårspannacottan puttrar på spisen och nyårsreflektionen i bakhuvudet. Pannacottan är jag ganska säker blir klar i tid – värre är det med reflektionen. 2015 var ett svårt år – och då menar jag svårt som i knepigt. Jag är inte säker på att jag är klok på det ens nu, med facit i hand.

2015 är slut, men ingenting är färdigt. Det får bli min korta nyårsreflektion för i år.

Jag har landat på fötterna efter ett turbulent år. Jag lämnar det med rak rygg, blicken höjd och riktad framåt – men jag gör det med en irriterande känsla av att ingenting egentligen är färdigt.

2015 har varit ett år av uppbrott och förändring; ett år med sin egen milstolpe mitt i, som delat tiden i före flytten och efter. ”Före” hade sin tid, sin berättelse, sina frågor och sin verklighet – men de är alla borta nu, långt borta. Nu är tiden ”efter”, med en ny berättelse, nya frågor och en ny verklighet. Och den berättelsen är inte redo att summeras eller göras bokslut över än. Ingenting av det är färdigt, i något avseende.

Allt flyter, och vi med.

Det känns mycket märkligt. Bokslutet och reflekterandet är ju hela poängen med nyår – och nyår brukar ju vara min favorithögtid just därför. Min högtid. Men det är något jag får finna mig i den här gången, det ofärdiga.

***

Ofärdig blev också den långa reflektionen jag tänkt skriva. Mer än så här blev det inte. Inga nedslag i året som gått, inga tillbakablickar, inga egentliga reflektioner. Pannacottan står klar i kylen, men tiden för att göra ens den minsta ansats till årsbokslut smalt ihop mellan Askungemåsten och plikter, precis som jag anade redan när jag började skriva.

Nåja, vad är väl en reflektion till nyår? Den kan ju vara fruktansvärt tråkig och dötrist och… Well, maybe next year.

(Och det är väl lite symptomatiskt ändå, att reflektionen över det ofärdiga året 2015 blev lika ofärdig den?)

***

Till er alla som läser önskar jag ett gott – och framför allt nytt – år. Må 2016 bli året vi alla längtat efter.

18 december 2015
av Jenny
Inga kommentarer

Utandning

Ahhh… En utandning. Precis nu börjar tre veckors semester efter en mer intensiv höst än ens jag har ord för och ett år som i helhet egentligen inte var mycket lugnare någon gång. 2015 har varit ett år som… Nej. Jag spar det.

Ikväll är bara för utandningen. Än finns det tid att reflektera, summera det som varit, ta ut kompassriktningen framåt. Göra mitt årsbokslut, som jag brukar. Som jag längtar efter just nu. Få göra upp, packa undan, gå vidare. 

Men inte ikväll. Inte än. Ikväll är bara för att andas ut. Ahh.

12 december 2015
av Jenny
Inga kommentarer

Om konst som når bakom masker och kulisser

Det värsta jag vet är när det känns som att hjärnan har stannat, eller går på tomgång utan att något egentligen händer. När man går på rutin och hjulen bara snurrar, fast hamstern är död och hissen har stannat en bra bit under vindsvåningen. Mentalt tunnelseende. Det är lite där jag är, den här hösten. Nog för att jag lär mig nytt hela tiden, men alltid på ett praktiskt doing-plan, till det associativa och reflekterande planet når jag aldrig. Jag kan ta mig tid för reflektion, men när jag väl gör det sitter jag där och stirrar i min tunnel och ser just ingenting.

Lite förvånad blir jag. Jag trodde nog att reflektion var second nature för mig, inte något som kan försvinna, bara sådär. Å andra sidan – jag skriver ju faktiskt den här texten just nu, så helt borta är den väl reflektionsförmågan inte heller. Så vad är det som saknas? Vari består tunnelkänslan…?

Jag tänker att den kanske består av brist på intryck. Allt är output, ingenting kommer in – förutom de rena ingredienserna för det som ska produceras. Men allt det andra då? 

Jag tittade på ett TED-föredrag häromdagen, kanske lite i jakt på det där ogripbara ”andra” som kanske ändå är lite viktigt. Performancekonstnären Marina Abramovic kanske är mest känd för en bredare allmänhet genom det virala klipp som seglade runt på Facebook för en tid sedan. Det handlade om en av hennes installationer, där hon satt framför en tom stol och människor fick komma och sätta sig mittemot. Två främlingar som ser varann i ögonen en stund; inte ett ögonkast, vilket kan vara starkt nog ibland, utan en stund. En minut, två minuter. När såg du någon i ögonen i två minuter senast…?

Jag lyssnar på hennes föredrag, som handlar om substansen i den flyktiga, immateriella konsten – performancekonsten som det heter – och fastnar bland annat för citatet: ”There’s nothing wrong with technology, there’s something wrong with our approach to technology”. 

Och jag tänker att det där sammanfattar hela samtiden. Vi går all-in på teknologi som egentligen är ett verktyg och ingenting mer, som aldrig kan bli mer än vad vi gör med det – men sen blir det ingenting mer. Det är lite som med ett barn som tjatat till sig en uppdragbar (eller elektronisk, gubevars) leksak, bara för att upptäcka att den inte gör SÅ himla mycket och egentligen är rätt värdelös att leka med. Skillnaden är att ungar märker sånt rätt snabbt, medan vi vuxna inte riktigt kan erkänna att den nya, dyra prylen inte är så kul som vi hade trott, eller att vi inte riktigt har fantasi nog att göra något riktigt kul med den. Så vi sitter där och glor på den, uppdaterar Facebookflödet och intalar oss att vi har jättekul. Att säga något annat är ju att vara en hopplös bakåtsträvare, och det vill man ju inte bli stämplad med precis.

Att påpeka det simpla faktumet att kejsaren är naken och att vi alla sitter och stirrar på en mekanisk apa vi sen länge egentligen är rätt trötta på, och mest stirrar på för att vi inte kommer på något bättre, rubbar cirklar för hela vår omgivning, hela samtiden. Inte undra på att det tar hus i helvete.

En av kursböckerna till kursen jag går nu är Erwing Goffmans Jaget och maskerna. Goffman beskriver där det sociala samspelet som ett skådespel där vi alla spelar roller i förhållande till varandra, antingen som medspelare eller som publik. Som skådespelare är vi alla måna om att ”the show must go on” och därför sufflerar vi och täcker upp för varandra, om någon i vår omgivning verkar ha glömt sitt korrekta, normativa manus. Om pjäsen fallerar, om själva skådespeleriets förutsättningar i form av sociala normer inte upprätthålls, då faller allt – för oss alla. Egentligen är det bara det sociala utanpåverket som faller, men det är illa nog. Vi har alla mycket investerat in det sociala kittet. Vår sociala status, våra internaliserade normer, allt vi lärt och putsat på och förfinat under vår uppväxt och insocialisering i samhället. Vem är avvikaren att komma och ta allt det ifrån oss genom att komma och påstå att kejsaren är naken? Vafalls??

Jag håller inte i varje detalj med om skådespelsmetaforen i Goffmans resonemang, men just det där tycker jag är så fascinerande. Hur vi gemensamt lappar och lagar i den sociala väven,  hjälps åt att fylla ut när någon ”medskådespelare” inte riktigt lyckas göra ett övertygande framförande – eftersom det ligger i allas intresse att upprätthålla spelet. The show must go on.

Och just där kommer jag tillbaka till Marina Abramovics föredrag – och till konsten rent allmänt. Jag har tidigare, för ganska länge sedan, varit inne på konstens uppgift att rubba cirklar och vara obekväm, ställa frågor vi själva inte ser att ställa, eftersom vi är så upptagna med att upprätthålla vårt spel och beundra kejsarens nya kläder. Konsten måste vara det som visar det vi ”glömmer” att se, fast vi har det rakt framför ögonen. Om det så bara handlar om att visa intensiteten i att se en främling i ögonen i två minuter.

01 december 2015
av Jenny
Inga kommentarer

31 dagar

1 december. Första dagen i sista månaden före nästa år. Sedan står ännu ett Gott Nytt År för dörren, med förväntningar och förhoppningar att infria; ambitioner, planer och idéer att förvalta. Trettioen dagar till dess.

När jag var barn tyckte jag att nyårsafton var roligare än julafton. Maten var godare, och så fick man vara uppe till midnatt, äta godis och titta på raketer. Och även om jag inte kunde sätta vuxna ord på det, vet jag att jag uppskattade att det var mindre ritualer med nyårsfirandet, det var liksom bara det där med att äta någon god mat och de vuxna satt kvar länge runt bordet och pratade, medan barnen kunde gå ut eller titta på TV eller göra vad vi ville medan vi väntade på tolvslaget. På Det Nya. 

Jag  hade också redan då en känsla av att det var något som hände, där i krutröken och det bengaliska gnistret mot vinterhimlen. Något subtilt, nästan omärkligt, men ändå viktigt. Ett litet knäpp någonstans, där det gamla väl begagnade och utnötta blev till något nytt, rent och oskrivet. 

En ny chans – till vad som helst – varje gång.

Jag tror att än idag är nyår den viktigare högtiden för mig. Jag njuter fortfarande av att vänta in och känna av det magiska knäppet. Men viktigare ändå är tankarna och reflektionerna innan, då man inventerar det gamla, synar det i sömmarna, viker ihop det och packar undan det. Gör sig redo för det nya, för knäppet.

30 november 2015
av Jenny
Inga kommentarer

Om bloggbehov, reflektioner och målmedvetenhet

 Jag har, trot eller ej, ett enormt bloggbehov just nu. Min hjärna är en hemtrevligt puttrande gryta av tankar, intryck och funderingar och mitt sätt att hålla grytan kokande har alltid varit att skriva av mig, fundera i text, vända och vrida på saker genom att sätta ord på dem och resonera med dem.

Men det är inte lätt att få till det just nu. Är det inte tiden som tryter så är det orken, eller lugnet, skrivron. Det är som det är. Ett faktum, lite frustrerande – men inget som går att ändra på med mindre än att man kunde ringa någonstans och beställa fler timmar på dygnet, och den beställningen är jag väl inte direkt först i världen med att vilja göra…!

Mest irriterande är alla texter jag trots allt börjar på, men sedan inte hinner slutföra – och sen blir de inaktuella. Jag tänker att bäst-före-datum för vad vi (jag själv inkluderat!) finner relevant är kort, ack så kort. Var det alltid så? Eller följer det med samtidens korta attention-span? Jag vet inte, men jag har väl mina aningar. Häromdagen skrev jag om Thanksgiving och tacksamhet, men texten känns inte klar och nu är Thanksgiving ett minne blott, alla flöden fylls av glögg och ljus och pepparkakor. ‘Tis the season.

Ja. Och ‘tis the season även för mig, en av årets två stora perioder av reflektion. En sista skälvande månad kvar av 2015 – ett år som inneburit så mycket av förändringar och processer… Hur blev det egentligen? Och vad vill jag med mitt 2016?

Jag hoppas att jag ska hinna skriva några reflektioner åtminstone under vad som nu är kvar av 2015, men inser att det nog inte blir så många – och framför allt inte så långa – stunder som jag hoppas på. Men det är som det är och så får det vara.

Texten nedan skrev jag häromdagen. Antagligen hade jag någon slutpoäng med den då, som jag inte hann få med innan jag blev tvungen att bryta – och nu minns jag inte längre. Men jag lägger upp den ändå. 

***

Jag har fastnat för så kallad microlearning – korta, tydligt avgränsade kurser förpackade i munsbitar som levereras dagligen via epost. Den första jag testade hette Skriv bättre i jobbet och vidarebefordrades raskt som tips till mina kollegor på jobbet, där en fraktion av mitt arbete är att vara inhouse språkkonsult. 


(Jag jobbar ganska hårt på att styra den delen av rollen till att handla om att stötta andras bättre skrivande, istället för att fastna i ändlösa påläggsarbeten. Ja, du vet – när folk kommer in med ”Jo, vi har skrivit den här texten, kan du göra lite språkvård på den?”. Som att språkvården är ett pålägg man brer på den färdiga texten. Tror alla språkvårdare känner igen den varianten – den är en tröstlös Sisyfosfälla, varken mer eller mindre. I verkligheten är det så att en text som språkvårdas i efterhand aldrig kan bli lika bra som om språkvården, eller snarare språkperspektivet, funnits med från starten. Det beror helt enkelt på att enda sättet att göra rätt är att göra det från början. Att ”göra språkvård” på en färdig text blir ofta lite som att bre ett fint pålägg på ett mögligt bröd, för att uttrycka det lite krasst. Men nog m det nu.)

En av de mikrokurser jag går nu heter ”Målmedvetenhet”. Den handlar om att fokusera på rätt saker – ”behålla kompassriktningen” som jag brukar prata om – i den strida floden av måsten, borden, kansken, skulleviljor, budskap, krav och förväntningar vi anfäktas av från alla håll och hela tiden. 

Jag har inte riktigt hunnit med  ens den lilla dagliga kursmunsbiten – det säger något om läget, tror jag bestämt – och är kvar på lektion två fast den femte trillade in i inkorgen idag. Lektion 2 handlar om att blicka bakåt på det senaste halvåret, för att etablera nuläge och startpunkt föreställer jag mig – så att man  sedan kan hitta rätt väg framåt för att nå dit man vill. Tja. Vi närmar oss jul, och det börjar i vilket fall som helst bli dags att utvärdera året och framför allt hösten. Så hur har det varit?

Kursövningen är att sammanfatta med tre ord. Jag väljer: Nytt, osäkert, ängsligt. Det finns såklart gott om fler ord att beskriva hösten med, men jag väljer dessa som har lite utvecklingspotential.


Nytt
är bra, den tänker jag behålla. Nytt innebär för mig inte att alltid ändra saker för ändrandets skull, utan om att undvika slentrianen. Hur van jag än blir vid något, försöka gå in i det med energin som om det vore nytt – varje gång. Det gagnar mig själv och det gagnar det jag gör – förhoppningsvis gagnar det även dem jag jobbar med. Ett verktyg jag tror på för att behålla denna ”ny-attityd” är reflektion, det vill säga det jag gör just nu. Jag är en naturligt reflekterande person, men jag har ändå lite svårt att föra in reflekterandet i jobbrollen, trots att vikten av reflektion är något vi pratar mycket om både på mitt jobb och i arbetslivet i stort just nu. Det känns som något av en klassiker: Alla vet att något är bra och viktigt, men det blir ändå inte av, för att ingen riktigt vet hur man ska göra. 

Men det här är något jag tror på – en keeper i verktygslådan, gäller bara att hitta bästa handgreppet för att använda det.

Osäkerhet och ängslighet hänger ihop, men är inte samma sak. Osäkert kommer utifrån  och handlar om miljön jag befinner mig i. Jag kanske skulle kalla det oklarhet istället, för att särskilja det från ängsligheten – som är min egen. Att en människa blir ängslig i en oklar och osäker omgivning är inget konstigt, men hos mig är en väsentlig del av reaktionen inlärd och hänger ihop med en del av min historia jag helst vill kapa banden med och lämna bakom mig. Det irriterar mig. Det inkräktar på min integritet, och reducerar mig i vissa situationer till föga mer än en av pavlovs hundar, som omedvetet reagerar på inlärd betingning. Frågan är: Vilka verktyg har jag för att jobba bort de här inlärda betingningarna? 

Jag tänker medvetenhet, och att utarbeta strategier för situationer som triggar. Och så reflektion, även här. Reflektion hänger ju ihop med medvetenhhet, och de båda utgör tillsamman basen för strategierna.

Jag antar att ”målmedvetenhet” rent allmänt handlar om att kunna identifiera sina mål, saker man vill förändra, och sedan med medvetenhet och reflektion hitta sätt att nå dit man vill. Någonstans har jag läst något om att varje gång man agerar (målmedvetet) utifrån en plan eller en idé om hur man vill vara istället för att bara reagera med reptilhjärnan som man brukar, stärker man hjärnans synapser för det nya beteendet. Vi nöter helt enkelt in nya signalvägar, och gör på sikt de avvägda beteendena automatiska. 

Samtidigt får man ju inte göra sig själv till ett ständigt pågående förändringsprojekt. Var går gränsen egentligen? När är det nog? Hur mycket svagheter och skavanker hos sig själv ska man lämna därhän? Eller omvänt, med hur stor blåslampa ska man jaga sig själv att ständigt utvecklas? 

Vad är egentligen definition of done här…? Kommer jag ens att märka när jag når dit?

***

Det jag gillar mest med kursen i målmedvetenhet är att den får mig att ställa många frågor. Det är ett gott tecken. Frågorna är alltid viktigare än svaren.

(Det jag gillar minst med kursen är att varje avsnitt avslutas med en hänvisning till en bok, skriven och nyligen utgiven av kursförfattaren. Som av en händelse, liksom. Bah.)

Jaja. Fortsättning följer.