Himmel & Ord

20 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

En meditativ tågresa och en välkommen känsla

IMG_0747-0.JPG

Väskan är full av böcker, men jag har förstås bara använt en. Skrivbok och penna är bästa reskamraten på ensamresor. Jag har sett den här resan som en meditationsresa, det närmaste en riktig retreat jag kommer. Åtta timmar tågresa idag, fem på söndag. (Och lite småskvättar däremellan.)

Fast jag vet inte om tankarna jag ägnat mig åt har varit så meditativa direkt… Jag har ägnat mig åt att skissa på en övning i muntlig framställning (ja, nu igen…!) som vi ska göra i januari. Läraren har bett oss göra något vi inte är vana vid, och ta ut svängarna lite. Så… det tänkte jag göra. Lite rejält, rent av.

Det jobbiga med presentationer är att det är så brutalt och skoningslöst hårt att misslyckas i sin ”fysiska person”. Ett U på en hemtenta är en besvikelse, men inte mer än så. Att misslyckas inför publik… Det lirar i en HELT annan liga.

Men vet du vad jag upptäckte? Jag upptäckte att jag inte tror att jag kommer att misslyckas. Att jag verkligen, uppriktigt tror på att min idé kommer bli busbra, med väl uttagna svängar och allt.

Jag tror att jag kan göra det där riktigt bra.

Jag smakar på den känslan och tänker tillbaka till en annan tid. En tid när sådana känslor kastade en enda blick på mig, fnös föraktfullt och gick någon annanstans. När mitt självförtroende var som ynkligast, som mest hopknycklat och bortglömt. Den tiden var ett helvete att gå genom, men nu – när jag ser tillbaka på det – kan jag nästan känna att jag är glad att ha varit där. För perspektivet. För att jag inte tar något för givet. Och för styrkan att ha överlevt och kommit tillbaka.

Jag tänker ofta på Malin Cronas text om att Gandalfs örnar aldrig kommer i verkligheten, om att gå hela långa vägen tillbaka från Mordor. Allas berättelser är unika, men vandringen tillbaka från Mordor är en bild som passar väl in i min.

(Sen kan man förstås fråga sig om jag kommer hem som Frodo eller som Sam, och vad det i så fall innebär… Men det tar vi en annan gång. Idag njuter jag bara av den där varmt välkomna känslan av självtillit.)

19 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Höstens sista färger

ÖvelgönneSunset650

Jag tror att den här bilden är tagen den sista fina dagen den här hösten hade att bjuda på. Den sista dagen i färg. Så känns det just nu i varje fall, som att någon ondsint kraft sugit all färg ur världen.

För mig är nog det det värsta med vinterhalvåret – blekheten, färglösheten. Kyla kan jag stå ut med, så frysekylling jag är. (Frysekylling är skånska för frusen person. Kylling = kyckling. Logiskt, eller hur?) Det finns ju varmkläder. Me and my dunjacka mot världen. Men grådassigheten? Bevare mig…!

Förra vintern gjorde jag ett experiment ett tag – jag ställde om kameran till svartvitt, och eftersom jag har elektronisk sökare var svartvitt allt jag såg i kameran, både på skärmen och i sökaren. Då blev omgivningens grådassiga färglöshet plötsligt till fotografisk gråskala. Det hjälpte lite – kanske gör jag om experimentet den här vintern.

(Och eftersom jag fotograferar i RAW-format finns ju färgerna där i alla fall – om jag väl hittar dem. Att ställa om kameran handlar mer om vad jag ser när jag tar bilden. Det gör faktiskt skillnad. Testa själv!)

13 november 2014
av Jenny
En kommentar

När stiltje blir flow

Du vet hur det är när du kört fast med något du ska göra. Vägen du såg framför dig så tydligt är plötsligt oframkomlig, strategierna du förlitat dig på fungerar inte, och ju mer du kämpar och tragglar med ditt projekt, desto djupare ner i gyttjan sjunker kärran. Du angriper problemet från ett annat håll, tänker ”skam den som ger sig” och försöker vara listig. Men vagnen fortsätter sjunka ner i gyttjan och du står bredvid – frustrerad och själv halvt begravd i den bildliga dyngan.

Min personliga standardstrategi är att gå ifrån. Gå ifrån och göra något helt annat, och sedan komma tillbaka. Ofta räcker det för att röra om i bland hjärncellerna och skaka fram en hittills oprövad lösning.

(Allra helst ska avbrottet involvera frisk luft och fysisk rörelse också. Titta i taket i all äran, men promenader – med eller utan kamera – är nog mer min grej…)

Ibland hjälper det förstås om man har någon att växeldra och diskutera katastrofläget med, för att det ska börja te sig mindre hopplöst och mer görbart. (Fast det är inte alltid det utesluter värdet av den där promenaden. Faktiskt.)

Hur man än gör, är det något magiskt när det släpper – när hjulen slutar slira, får fäste och börjar dra ekipaget ur dödläget.

När stiltje blir flow. Vilken grej det är…!

11 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Tillfälligt avbrott

Vet ni – idag tar jag paus med postandet på riktigt. Jag kan inte riktigt stå för det dagliga skräpsurrandet, och ser inte något självändamål i den sortens postningar heller.

Jag behöver göra något åt det växande berget av halvskrivna utkast för det finns kul grejer i den där högen och det är ju synd att låta dem ligga där och förfaras. Men jag är verkligen inte säker på att dagligt postande verkligen leder i rätt riktning. Och det känns inte bra.

Så – jag tar paus och funderar på saken. Det måste ju finnas ett bättre sätt.

 

 

 

10 november 2014
av Jenny
7 kommentarer

Om puttrande utkast och bloggskribenters vedermödor.

Kaveldun650Kaveldun vid Alster. (Bilden har ingenting med texten att göra, men jag gillar kaveldun.)

Det är alltid samma sak. Jag tar på mig ett skriva-varje-dag-beting – och efter bara några dagar börjar jag påminnas om varför jag inte gillar sådana egentligen. Åtminstone inte som grund för publicering. Det går helt enkelt inte att producera någon slags kvalitetsinlägg varje dag, om det inte råkar vara ens huvudsakliga sysselsättning under perioden. Så då återstår kompromissen, fast frågan är – vad ska jag kompromissa med? Kvaliteten eller frekvensen? Posta varje dag, kosta vad det kosta vill? Eller acceptera att varje dag kommer det inte att helt magiskt dyka upp material dugligt för publicering…?

(Sen är väl frågan om kraven ska vara desamma för en privatblogg som för en tänkt yrkesmässig blogg. Jag har ju aldrig gett den här bloggen något uttalat syfte – utöver att presentera texter och annat jag som yrkesskribent åtminstone inte behöver skämmas för… Tanken med den här sidan har alltid varit att den ska vara för min skull i första hand, och för er som läser lite grand som en bonus. Fast det är knepigt att försöka husera i sociala medier med en sådan ”icke-strategi”…)

Samtidigt är posta-varje-dag-utmaningar bra, för utan dem kan jag mycket väl sitta och fila på varje text in absurdum, utan att någonsin komma till ”publicera”. Ni skulle bara veta hur många inlägg som ligger och puttrar bland mina utkast – för att de kräver mer research och/eller funderingar än jag har tid med. Bara idag dök det upp två till…

Ibland tänker jag att jag skulle vilja klona mig själv till en liten redaktionsgrupp för att kunna diskutera alla de där utkasten med någon, vända och vrida på idéerna gemensamt och… tja – växeldra, ni vet. Jag som alltid trott att jag är en introvert ensamvarg, har fått inse att det faktiskt inte riktigt stämmer. I så fall en varg som söker sin flock.

Fast det där hör till ett annat av mina utkast som ligger och puttrar i den berömda högen, så det får ni läsa mer om någon annan gång. Hoppas jag.