by Jenny -

Livet som materialsport

Jag ägnar en hel dag åt skapande. Collage. Mixed media. Altered objects. Mina händer, armar, kläder täcks av limfläckar, och vart jag går lämnar jag ett spår av pappersströssel från någon av alla renklippta former i papper jag åstadkommit, utöver ett antal collageprydda föremål, bokomslag och artjournaluppslag. Jag är uppfylld av ro och harmoni, har ett fullständigt fokus på det jag gör – samtidigt avspänd och lugn. Medveten närvaro i nuet, det här är hur jag uppnår det. Inte en tanke vare sig på jobb eller samhälle, krig, klimat eller inflation.

Jag kikar ner i limburken och konstaterar att den börjar se oroväckande tom ut, det är dags att fylla på. Storköpsmånglaren har slut, och jag tänker att det är bra – det är ändå bättre att stödja de mindre företagen, även om de är dyrare i frakt – jisses, 75 spänn i porto?

Plötsligt ligger det fler saker i korgen än limburken jag behövde. Jag tar två så jag inte behöver handla igen så snart. Och en sån där, för den har jag ju velat testa länge – ända sen nån på Youtube gjorde nåt med en sån, jag minns inte längre vad, eller vem. En sån där för den tar nog slut härnäst, och en sån för den kanske också tar slut nån gång – fast jag provar en ny variant, den kanske är ännu bätte än den jag har.

Snart är portokostnaden bortshoppad, men slutsumman är lik förbannat fyrsiffrig istället för en tvåhundring + frakt.

Och jag funderar: Är då det jag gör ett verkligt skapande, eller är det ett utövande av livet som materialsport, förklätt till kreativitet och andlig närvaro i händernas arbete med papper, färg och verktyg…?

Ibland tänker jag att jag skulle vilja skala bort allt. Leva enkelt, rent – oägd av prylar och konsumtion, fri från mammons makt och ekorrhjulets slentrian. Jag ser mig i ett compact living-hem, kanske inrymt i en ombyggd Folka-buss, inspirerad av Kalle Ankas och Musses campingsemester på julafton. Less is more. En tallrik, en gaffel, ett glas, en kaffekopp. Ett ritblock, en penna, ett suddgummi.

Jag antar att längtan eller attraktionen till den minimalistiska livsstilen ytterst är en längtan efter det man inte har. Jag sitter mitt i ett virrvarr av prylar, pappersskröfs, pennor, penslar, palettknivar, utstansade former, verktyg och förvaringsboxar. Jag skriver på en dator som tronar som en avgudabild mitt i prylinfernot.

Jag är inte fri. Jag lever i allra högsta grad livet som en materialsport. Men visst längtar jag ut och bort ibland.

by Jenny -

Världen är full av osedda tak

Vet ni – ikväll tar jag ledigt. Jag är gräsänka och planerar ägna egoaftonen åt att sy ihop en bokinlaga. Kanske hinner jag rent av något mer pyssel. Analogt pyssel då alltså. Ni vet, sånt som involverar klistriga fingrar, rotande i verktygslådor och framväxandet av ett smått osannolikt kaos på alla fria ytor kring själva arbetsytan (som i sin tur blir alltmer modest ju längre arbetet fortskrider).

En liten tanke att roa er med denna torsdagsafton: För några år sedan var jag på en skrivkurs som gavs av en välbekant barnboksförfattare och hans lika välbekanta barnboksförfattarhustru. Jag fick säkert lära mig väldigt mycket matnyttiga tips, men ett som stannade kvar – troligen för att det är så enkelt, och ändå så ständigt bortglömt – var detta: Glöm inte bort att bara ligga och titta i taket.

Hans egen kreativa process inbegrep att varje dag efter morgonrusning och dagislämning komma tillbaka hem och lägga sig en timme på soffan och titta i taket. Kreativiteten behöver hinna få tråkigt för att ta fart, menade han. Och jag tror honom. Men uj, vad jag är dålig på att låta min kreativitet få tråkigt… Jag har ju inte tid! (Jodå, jag hör att det är precis det som är problemet när jag säger det, förstår att det är brådskan, jäkten och tempot som gör att kreativiteten till slut rostat fast i ett läge där den förvisso kanske gör saker – men mestadels samma saker som den brukar göra.

Jag tror förvisso att man kan en liknande effekt även utan att ligga och titta i taket, genom att låta kreativiteten ha många olika leksaker att roa sig med. Som fotograferande, skrivande, tecknande och målande och så där. Men ändå. Jag tänker på det ibland. Och tänker att jag nog inte är så väldigt ensam om att vara dålig på det där. Och att det är synd. Vi borde nog titta mer i taket, lite till mans.

(Sedär – det blev ett litet inlägg ändå…!)

by Jenny -

Om självklarheter och glömskor

HHHafen_650En våg som hittat tillbaka till sin strand. Övelgönne strand, Hamburg.

*

Det finns vissa teman jag ständigt återkommer till. Jag antar att det är för att de är mina teman, och jag ska inte påstå att jag inte gärna återser dem lite då och då. Jag blir mest förvånad över att jag faktiskt glömmer bort dem mellan varven.

För det är inte så mycket en cirkelrörelse, det här återkommandet. Snarare en vågrörelse mellan insikt och glömska, eller kanske närhet och avstånd till den där tanken som känns så självklar just när jag är där. Hur kan man glömma bort något självklart?

Som det här med skapandet, den åtråvärda kreativiteten vi traktar så högt efter, men inte alltid lyckas driva fram på beställning. Och som, när vi väl får tag i den, hänför och berusar – varenda gång. Det närmaste magi jag vet.

Jag vet att den behöver näring – inte bara göra och producera saker, utan även ta in. Aldrig glömma att ta in, gärna vitt och brett och så brokigt som möjligt, för det är ur den där brokigheten impulserna och skapandet föds. Det är självklart, det säger sig ju själv. Men jag glömmer det ändå.

Vågen drar sig bort, sjunker undan, kommer bort från stranden, är borta… Tills den får en ny skjuts, tillbaka mot stranden, mot insikten och självklarheten. Ja visstja. Så var det ju. Självklart! Hur kunde jag glömma bort det? Jag vet inte. Jag blir lika förvånad varje gång.

En annan sådan självklarhet är att kreativiteten mår bäst av att få löpa i flera spår. Jag skriver bättre under perioder när jag också fotograferar mycket. Eller ritar. Eller målar. Binder böcker. Vad som helst. Och omvänt. Skrivandet ger mig en skärpa som gör även det fotografiska ögat – eller bildseendet överhuvudtaget – skarpare. Det är som att olika slags skapande inspirerar vartannat, ger kraft och näring åt varann.

Jag gillar den tanken, och ser framför mig hur kreativiteten är ett eget inre ekosystem med symbioser och synergier och synteser vibrerande i varje hörn. Ett eget väsen inom mig.

Och ändå glömmer jag bort det där också, försöker renodla, nischa och fokusera – när jag borde veta bättre.

Nåja. Innerst inne antar jag att jag vet, trots allt. Och minns också. Egentligen. Vattnet är strömt, men vågen hittar tillbaka till stranden ändå. Varje gång.

by Jenny -

Rastlös by proxy

Blomma-1

Om det är något jag tycker är riktigt läskigt, så är det folk som inte gör nåt. Inte har nån grej, liksom. Eller läskigt och läskigt, de får väl göra som de vill och jag blir ju inte rädd för dem direkt – men jag blir på något sätt stressad. Rastlös by proxy.

Själv har jag mängder med grejer. Foto, pyssel, bokbinderi, smycken, skrivande, bloggande, twittrande, filmtittande, bokläsande, ritande, pluggande, matlagande… Och alla dessa idéer. Hm. Kan man…? Funkar det…? Vad händer om man…? Många saker mest tankeprojekt, saker att ta reda på, nyfikenheter att följa upp. Ibland grejer som det blir nåt av. Den här bloggen, och processerna med att designa om den har börjat så.

På hela taget fler grejer än jag hinner med – jag borde antagligen göra mer av färre saker, men det är ju så svårt att välja bort. Och någonstans är det väl en del av mig. Brokigheten, myllret av grejer. Jag gillar det.

Idéer ger energi. Ja alltså, de kräver en del energi också, gubevars. Men mest ger de. Nyfikenhet i sig är en slags energi. Kan det här göras? Vad händer om jag…? Mmm. Jag har roligt nästan jämt.

(Blomman på bilden har ingenting med dagens blogginlägg att göra. Egentligen.)

by Jenny -

Close the gap – om att få öga och hand att lira tillsammans

Jag kom att tänka på den här videon när jag svarade på kommentarer till mitt tidigare inlägg om att jag börjar våga tro på att jag faktiskt kan teckna. (Och får!)

(Eller, egentligen var det inte just den här filmen jag kom att tänka på, utan en annan film till samma text av Ira Glass. Den här kändes dock lite roligare, och det är ändå texten som är det viktiga, det jag vill prata om.)

För samtidigt som jag blev glad åt att min teckning från kaféet i förra veckan faktiskt blev ganska bra, inser jag ju att det inte är det det handlar om. Det handlar inte om att ”rita fint”, tvärtom. Det är  hela ”rita fint”-konceptet som får oss att överhuvudtaget lägga bort ritpennorna och säga ”jag kan inte”. För det blir inte fint. Och vad fan är fint, egentligen?

Jag tänker på det som Ira Glass säger i filmen, om ”the gap”, klyftan mellan det vi ser och vill avbilda – och det våra stackars darriga händer lyckas prestera på första, andra och kanske till och med hundrafemtielfte försöket. Det ser inte ut som vi ville att det skulle, det ser inte ut som det vi såg. Och det är ju det där som är lärandet, att sluta klyftan mellan vad ögat ser och vad handen kan förmedla. Och någonstans tror jag att det är en rörelse i båda led. Det är inte bara handen som ska lära sig, utan även ögat ”lär sig” att se på ett visst sätt, som är ens alldeles eget. Ögats seende och handens uttryck närmar sig varandra från varsitt håll, och där de möts har man hittat ett kreativt uttryck som är ens eget. Oavsett om det är ”fint” eller ej.

Men bara det att det är ens eget, gör att det är värdefullt i sig.