En present genom tiden

Fredag igen. Tidig morgon. Ute är det mörkt och tystnaden är kompakt – alla vettiga människor sover såhär dags. Jag är vaken.

Att kunna skicka tid – genom tiden. Visst låter det lite magiskt? Jag upptäckte igår att jag gjort just det.

Förr hade jag en tendens att ständigt ligga efter med tidredovisning på jobbet, och det var alltid ett smärre helvete att få ihop på slutet om man väl kommit efter. Nu är jag noga med att tidredovisa och projektfördela varje dag, och kunde vid månadsskiftet med stor tillfredsställelse stänga månaden helt utan stress och panik.

Fast… Var tusan tog mina flextimmar vägen? Plötsligt stod flexfältet på noll igen. Det var inga mängder av tid jag jobbat ihop under september – livet är rätt tajt med 8 timmars arbetsdagar och 2 timmars pendling om dagen. Men det fanns ett par timmar där som jag planerat ta ut idag på eftermiddagen, och därför hade jag lite koll på dem. 

Men i systemet kunde jag inte hitta dem.

Okej, egentligen trodde jag väl inte att flextimmarna var borta. Men jag bläddrade runt på alla sidor i systemet som verkade rimliga att anta skulle ha matnyttiga siffror, men ingenstans hittade jag min två flextimmar. Till slut ringde jag supporten för att fråga. Det visade sig att den sida där jag trott att det skulle stå, men som jag ratat eftersom det stod 14 i fältet för flex istället för 2 och därmed uppenbarligen måste vara något annat, var den rätta sidan. 2 flextimmar ackumulerade under september 2015 – och 12 timmar väntande sedan februari 2010 och de 6 veckor jag hann arbeta i organisationen innan tysklandsflytten.

”Se det som en present till dig själv!” sa supportsnubben och skrattade åt min uppenbara förvåning.

Ja, det var då en present – en överraskning sänd genom tid och bubblor och glömska. Från ett liv till ett annat. 

Om fotokonst som inte riktigt når fram och ystra abborrar i en alldeles för liten balja

Tar fram iPaden, öppnar skrivappen. På skrivbordet ligger utkastet till en bloggtext jag skrev från andra sidan – den där sömnlösa sista morgonen av normalitet, innan flyttgubbarna skulle komma och stuva undan allt som då var ”hemma”. Ja, ni vet – allt det där. Jag ögnar genom, kan bara skaka på huvudet. Nej, alla delar är inte ikapp ännu.

En tanke far genom huvudet, tänker om alla delar aldrig kommer att sammanfalla på samma sätt igen. Om våra själar består av flyktiga molekyler som surrar runt i tiden, faller samman för en stund och sedan skingras igen – och vid en flytt eller en stor förändring får man räkna med ett visst svinn. I gengäld ansluter nya molekyler, ur luften, ur tiden, ur rummet. Nya potentialer som realiseras – av slump, av tillfällighet, med nödvändighet. För att var sak har sin tid, sin plats. 

Så kanske ska jag inte vänta på att alla delar som fanns i Tyskland ska hitta hem, utan bara utgå från här och nu. Samla mina själsmolekyler, omfamna dem och… tja, vara dem. Leva dem, vara dem, här och nu. 

Allt flyter, och vi med.

Idag har jag rymt från flyttstök och praktikaliteter, från måsten och plikter och todolistor. Jag har så få möjligheter kvar att göra det nu, jag vill ta vara på de chanser jag har. Hemmet är i stort sett funktionellt nu – matproduktion och tvätthantering är på rull, vi har sovplatser och sedan igårkväll till och med wifi hemma. Men visst, sen är det mycket kvar – saker som inte får plats någonstans och elektronik som inte är inkopplad än. 

Och så en massa skröfs överallt, som det alltid blir vid en flytt och som alltid tar en herrans tid att hitta platser för. Åtta öppnade paket möbeltassar till exempel. Tre hekto blandade skruvar. En barnteckning att bevara för eftervärlden. Bruksanvisning till klockradion. Och till kaffekokaren. 

Men idag har jag alltså rymt från alltihop, för att ge själen mat och tankarna tid att leka. Jag åkte till Fotografiska, som ju öppnade bara precis ett par månader efter att vi flyttade till Tyskland – så jag hade inte varit här förut. 

(Ja, jag är kvar medan jag skriver – sitter i cafeterian på övervåningen och dricker påtår på bryggkaffet efter en skaplig med svindyr räksallad. Utsikten kan jag inte klaga på, men jag inser till min förfäran att jag inte minns vad det jag ser heter. Skeppsbron? Gamla stan i alla fall.)

Jag blev inte jätteimponerad av utställningarna idag: 

Anders Zorns fotografiska bilder, en samling ganska lekfulla bilder med dubbelexponeringar och rörelseoskärpor som skapar uttryck och nyansering i bilderna. (Och så några ganska ofräscha bilder från bordeller i USA och Egypten, som får en att se rätt nyktert på Zorns besatthet med nakna kvinnokroppar.)  

Nick Brandts fotografiska j’accuse mot tjuvjakt på storvilt i afrika – stiliga, välgjorda bilder av magnifika djur på väg att utrotas av perversa kicksökare till människor. Jag går bland bilderna och tänker att Brandt har fattat hur man ”skjuter” djur – med kamera, inte gevär. Samtidigt känns de strama sepiaporträtten distanserande, och jag har svårt att komma dem riktigt nära, hur förfärande, upprörande  och berörande de än är.

Och så två trendiga modefotografer från Nederländerna (eller var det bara den ena…? Osäker) som jobbar med montagetekniker och spelar på att mixa det spröda/vackra med det skriande groteska. Lite kul, men inte mer.

Tänker på utställningen med unga samtidsfotografer i Deichtorhallen i våras, där jag var tvungen att sätta mig ned en stund för att hämta andan och gråta en skvätt för att processa det jag såg. Dit nådde inte Fotografiska. Inte idag. 

***

Men jag ska inte lasta Fotografiska allena för att jag inte förmår beröras idag. Jag åkte hit, men jag är nog inte fullt ut här heller. En stor del av mig är redan på tisdag, och det mässar i mitt huvud: påtisdagpåtisdagpåtisdag. 

För på tisdag börjar jag jobba igen. 

Jag märker på barnen hur mycket de har att processa just nu. Ny skola, nya människor – och många är de. Långt fler människor, barn och vuxna, än de är vana vid. Jag märker att de är trötta, utan att riktigt förstå det själva – för det är ju en annan slags trötthet än sömnigheten, och den är abstrakt att förstå. 

På tisdag börjar jag jobba, i en ny roll, i en ny del av organisationen, med nya människor – och många är de. Långt fler människor än jag är van vid att omge mig med… Ja, ni ser ju. Det blir en del abstrakt trötthet och många intryck för morsan att processa framöver också.

Men jag ser fram emot det. Jag får som sagt en ny roll, och kommer att jobba på en helt annan avdelning än jag gjort tidigare – och vet egentligen inte så mycket om vad jag kommer att få göra. Men jag har fem års studier, inspiration och nya idéer hoppande i huvudet som ystra abborrar i en alldeles för liten balja. De vill ut i havet och leka – sträcka ut, simma ikapp och göra sina konster i skarpt läge. 

Det är dags nu. Påtisdagpåtisdagpåtisdagpåtisdag.

Kaos, virvelvindar och limbo

Det är märkliga dagar, dessa sista skälvande tyskdagar. Jag hade velat göra något av dem, gå runt och minnas kanske – ta ett mentalt farväl. Inte så mycket för att jag inte känner mig ”färdig” eller redo att åka hem, men ta farväl som man helt enkelt gör med nån man hängt med i fem år. Nån som för alltid kommer att vara en del av ens liv.

Istället fastnar jag i praktikaliteterna – skåp som ska rensas, kökkenmöddingar av fem års vardag som ska städas upp och förpassas till lämpliga sopkärl. Ackumulerat skröfs som vid något tillfälle tyckts bra att ha, men i perspektivet ”flytt och nytt” krymper ihop till det skräp det möjligen alltid varit. 

Utanför lägenheten piskar snålblåsten och störtskurarna, blåser bort sista unset av semesterkänsla. Egentligen störs jag inte så förfärligt av det kalla och blöta sommarvädret – jag har ju fått några veckor med hetta och solsken. Jag hade gärna kunnat kura hemma med tekopp och resterna av semesterlektyren, dessa mulna kulna sommarveckor. Om nu inte ”hemma” vore ett sådant formidabelt kaos av halvpackade kartonger, klädställningar (vi gav ju bort alla våra garderober före semestern. It seemed like a good idea at the time, men nu vete fan faktiskt…) och ouppackade resväskor. Det går inte ens att fejka höstmys i den röran.

Det enda som återstår är att räkna dagar. På tisdag eller onsdag kommer flyttgubbarna – och det vet man ju hur det är när sådana kommer, det går som en virvelvind genom lägenheten och sen är allt packat, tomt och borta. Kaoset och flyttröran upplöst, och med dem även vardagen som nyss var vår. Istället uppstår ett tillfälligt limbo. Stillheten i stormens öga.

Just nu längtar jag till och med efter det.

Hulken skolkar

När jag jäktat nästan hela vägen fram till caféet där jag tänkt inta min morgonkaffe före kursen, bara för att inse att jag gått hemifrån utan vare sig plånbok eller lösa pengar och följdaktligen måste jäkta hem igen och sen jäkta tillbaks och ändå inte få någon lugn kaffe-och-läs-stund idag, bestämde jag mig. Jag får rita nekkid people någon annan dag. Idag – åtminstone fram tills nöjesfältet öppnar klockan 15 – får gå i mindfulnesstecken och försöka få ner stresshormonhalten i systemet några hack. 

Konst ska utövas i glädje, aldrig av tvång – så det så.

Fast annars är jag genuint usel på mindfulness. Vilket troligen är ett tecken på hur förtvivlat jag skulle behöva utöva den medvetna närvaron, men… det är ju skitsvårt! Jag har gjort några övningar i ett program som heter Headspace – grundaren gjorde ett bra TED-talk där han lugnt och stillsamt pratar om mindfulness och hur icke-mindfullt många av oss lever idag medan han jonglerar med tre bollar. Efter det ville jag testa både mindfulness och jonglering, men har misslyckats kapitalt med bådadera. Hittills. Skam den som ger sig.

Just idag består mindfulheten för min del av att bryta ett tyngande ”borde” och istället göra det jag känner för och försöka hitta tillbaka till någon slags balans. Tänker att då kanske det till och med kan kännas lite roligt att gå på nöjesfält med barnen i eftermiddag – och då ger det också lite energi. Endorfin är bra skit. 

(Och ja, jag vet att man utsöndrar endorfin när man tränar också. Men inte när man inte sovit ordentligt.)

Fast just nu nöjer jag mig med att försöka bara vara. För att jag faktiskt kan, och det verkar onekligen ganska onödigt att göra måsten av saker man ska göra av lust och glädje. 

Om ett främmande vårt och ett sedan som börjar ta form

Det har varit en intensiv och omtumlande vecka och tankarna tumlar runt i huvudet som ystra delfiner utan att jag riktigt får tag på dem och kan skriva fast dem i en text – vilket ju är mitt normala sätt att bringa ordning i orediga tankar. Men mestadels är det positivt tumlande, tror jag. Det var ju det där med att komma hem till huset i Norra Utposterna igen. Planerna på hemflytten som börjar ta form och bli verklighet, inte bara något vagt och avlägset ”sedan”. Nu är ”sedan” faktiskt bara fyra ynkans månader bort. Ett högst överblickbart sedan.

Sen är ju målande ett jäkla slit, och jag är tveksam till om jag skulle rekommendera något att ge sig till att måla om fem rum och kök (väggar och tak!) på tre dygn – men det kan göras, så mycket vet vi nu i alla fall. 

(Jag har fått några fnysningar om att vi målat hela huset vitt – och visst, det är ju lite omodernt. Men nu handlade ommålningen främst om att fräscha upp huset efter fem års slitage då huset varit uthyrt – egentligen inte om att styla det. Och hur ska man kunna sitta i Hamburg och bestämma färger för ett hus man inte sett på fem år, och som man inte ens riktigt vet hur man kommer att möblera? Nej, jag är nöjd med det vita – och får sätta piff på rummen med textilier och sånt. Jag är säker på att det kommer bli fint. Det känns fint!)

Men det var onekligen en märklig känsla att köra in på vår gata, på vår garageuppfart, ställa bilen vid vårt hus, konstatera att vårt äppelträd blivit galet stort, och kommer att behöva beskäras under våren. 

(Sista året vi bodde där skar vi ner det så hårt att det mest var en pinne kvar – men det har artat sig rejält sedan dess. I förra veckan stod jag och höll i ett fint fågelbord i Hamburg, men var osäker på om äppelträdet (det enda träd vi har…!) var stort nog att hänga det i. Nu vet jag.)

Alltihop vårt – men det kändes främmande.

Sen kom grannarna ut ur sina hus, och kom och hälsade – plötsligt stod vi på gatan omsvärmade av människor och vänlighet och pratade som om vi aldrig gjort annat. Då kändes det som att det nog kan bli bra trots allt. Det kan bli vårt igen. Barnen fick upptäcka glädjen i att hela området är fullt av barn – det är bara att ringa på första bästa hus och fråga om någon vill leka. Det är något nytt för dem. De har inte saknat det – de har inte vetat att de har något att sakna. Men jag har saknat det för dem. 

Skolan besökte vi också – Stora Läskiga skolan, som har sisådär fyrtio gånger fler barn än på skolan de går nu. Även där fanns kompisar de kände igen, en vänlig fritidsledare och ett gott intryck.

Så till slut blev det nog lite vårt ändå. Huset med de numera gräddvita väggarna, gatan med alla grannar och barn – och det där sedan som ska bli vårt nu om bara fyra ynka månader.