Det är inte så himla mycket i världen som är helt unikt. Det mesta följer mönster i olika skalor, och utspelade i olika kontexter. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag detta: Det finns intet nytt under solen – inte egentligen. Utanpåverket, skalet kan förändras, men kärnan består.
Jag kan finna både trygghet och mening i detta. Ett sammanhang, där delarna av alltet knyts samman och jag känner igen mig, även på ny mark. Ett nytt lärande knyts samman med tankar och reflektioner jag gjorde i ett helt annat sammanhang, redanför 10-15 år sedan. Och i sin tur bär de med sig insikter jag tar med mig in på helt andra arenor. För mönstren går igen, överallt.
För några år sedan tog jag upp körsång igen, efter många års uppehåll. Jag mer eller mindre växte upp sjungande, men sen blev jag vuxen och släppte musiken. Som att det bara hörde barndomen till. Det blev så viktigt med yrke och yrkesutövning – och jag skulle ju inte jobba med musik. Som att arbete är det enda som räknas i ett vuxenliv, det enda man finns till för… Jag vet inte hur jag tänkte där, men det blev så, ända tills för några år sedan, då jag alltså tog upp körsången på nytt.
Jag har sedan dess sjungit i lite olika körer och sammanhang, provar på och känner mig för och söker nog fortfarande lite efter min grej – fast hittar mycket roligt på vägen. Det har varit musikalkör och popkör och just nu är det gospel jag ägnar mig åt, vilket är en härlig musikform med stor rymd och enorm energi.
(Någon frågade mig om jag inte känner mig falsk när jag sjunger ”praise Jesus” och ”Halelujah!” och inte tror på det, men jag har aldrig känt mig närmare Gud än genom musiken. Musiken är min port till andligheten.)
Hur som helst – i allt detta har det vaknat en lust att förstå intrumentet som sången spelar på. Rösten. Jag har gått lektioner hos flera olika sångpedagoger för att lära mig sångteknik och nu senast signat upp mig för en digital kurs i sång- och andningsteknik. Den här kursen bygger på två olika spår. Dels är det den rena röst- och sångtekniken, dels är det det psykologiska planet – att våga tillåta sig själv att lära och utvecklas, och förmå se det som en process. Det går inte att spela in en videolektion vars ord magiskt förvandlar en otränad röst till en tränad. Jag kan meddela att det inte funkar så på en sånglektion face-to-face heller – det är inte formatet det kommer an på, utan övningen. Lärprocessen och hur man förhåller sig till den.
För många år sedan vet jag att jag skrev om resultat- respektive processfokus, och förordade det senare med motiveringen att ”det är i processen det händer”. Samtidigt reflekterade jag då (och nu) att vi i vår kultur har och reproducerar ett oerhört starkt resultatfokus; alla ögon på ”produkten”, på det som kommer ut ur svarta lådan. HUR det kom till, det skiter vi i. Fast egentligen är det ju HUR:et vi har möjlighet att jobba med, förbättra och utveckla. Produkten/resultatet kan aldrig bli bättre än sin process, bättre än sättet den kom till på – men det blundar vi för. Vi köper hellre myten om att vissa kan, andra kan inte.
När jag skrev det där, för alla dessa år sedan, hade jag ingen aning om att det fanns något som heter processutveckling och som handlar om att utveckla och förbättra verksamhet. Det var först några år senare, och genom ett synnerligen lyckosamt bananskal, som jag i mitt arbete kom in på det området. Men principen är densamma: Vi utvecklar och förbättrar verksamhet genom att förstå och kunna experimentera HUR den utförs, dess process. Inte genom att enbart stirra på resultatet, för det kommer inte att säga så mycket. Vi måste förstå mer för att förbättra och i sin tur nå rätt resultat.
Och sen måste vi dessutom tillföra en särskild process för lärande och utveckling, och den processen måste ge utrymme att experimentera, utforska – och tillåta att saker inte blir supertoppen vid första försöket.
Och det spelar ingen roll om vi talar om ärendehandläggning eller sångteknik, det är i stort sett samma sak. Lärande och utveckling måste få ta sin tid, och man måste tillåta och ge utrymme för, låt säga ”ofärdiga” resultat, som steg på vägen till det man vill uppnå. Det måste finnas en tolerans för lärprocessen som ett sätt att uppnå resultatet.
Att bara fokusera på resultatet gör oss blinda och förlamade. Det får oss att tänka ”antingen kan man eller så kan man inte” – vilket utgör ett slutet mindset, enligt Carol Dweck som forskar om hur mindset påverkar förmågan att lära och utvecklas. Dweck har forskat på barn, men samma förutsättningar gäller vuxna – och organisationer.
En resultatfokuserad person med ett slutet mindset tänker ”Oj, det där lät inte bra – jag kan visst inte sjunga, bäst att sluta direkt och hoppas att ingen hörde”.
En resultatfokuserad organisation med ett slutet mindset kommer att tänka ”om vi ska göra nya saker, behöver vi ha nya människor, för den personal vi har kan bara det gamla” – istället för att ”vi behöver utveckla och lära oss nya arbetssätt för att nå nya resultat”.
Det ligger i vår kultur, vår tids kultur, att fokusera på resultatet och inte på processen. Vi har bråttom, vill se resultat direkt – och i många fall är vi mer beredda att skönmåla resultatet, än faktiskt lägga ner jobb (prioritera resurser) på att förbättra på riktigt. Eller ändra målbilden när utvecklingsarbetet verkar alltför krävande: ”Äsch, sjunga är inget för mig. Jag har viktigare saker för mig.”
Men ska vi komma någon vart – åtminstone dit vi önskar oss att komma – behöver vi ge oss själva tillåtelse och utrymme att lära, utforska och experimentera.