Rapport från en kulturtant på grönbete

Det är ett bra tillfälle att besöka Fotografiska just nu – ovanligt bra, rent av. Ett sånt tillfälle som nästan får mig att förlåta alla gånger jag gått härifrån, muttrande om tröttsamt kändiskåta och kommersiella utställningar.

(Och ja, jag är en kräsen kulturkonsument.) 

Men just idag klagar jag inte. Under min första timme i huset har jag sett två utställningar som båda berör och väcker känslor. Som det ska vara.

Jag brukar inte gå igång på den sortens bilder Kirsty Mitchell skapar, och det gör jag väl inte nu heller – men berättelsen bakom bilderna, och berättelsen bilderna berättar, antyder, rymmer… Den berör – och väcker nytt berättande, som berättelser gör.

Även utställningen STHLM forever är en berättelse – och står i bjärt kontrast till Mitchells strama överdåd, genom att vara unison och mångstämmig och brokig. Stockholm, från pilsnerfilm till en sorglig rekviem över Slussen. Varje bild är ett tidsdokument, men helheten är tidlös. Här är det just kakofonin av röster som gör upplevelsen mäktig.

Jag tror att det är just kontrasten mellan dessa båda utställningar som skapar det där ”ovanligt bra” tillfället att gå på Fotografiska. Berättarregistret, bredden – möjligheten att medskapa, göra min tolkning, skapa min upplevelse.

(De gånger jag varit kritisk till upplevelsen här är när jag inte tycker att bilderna lämnar något öppet för min tolkning; de är ”färdiga”, stängda och just därför – i mitt tycke – totalt ointressanta.)

Efter pausen vid stans bästa utsikt väntar Jonas Bendiksens The Last Testament, om 7 olika självutnämnda Messias – och den utställning jag själv hade högst förväntningar på när jag kom.

Sist – men inte minst…? – en feministisk och mediekritisk utställning med persikor i spetstrosor, som jag kanske inte har lika höga förväntningar på. Men den som lever får se. Förväntningar är generellt ingen vidare bra krydda för kulturupplevelser.

Berättelser en desto bättre.

 

Om fotokonst som inte riktigt når fram och ystra abborrar i en alldeles för liten balja

Tar fram iPaden, öppnar skrivappen. På skrivbordet ligger utkastet till en bloggtext jag skrev från andra sidan – den där sömnlösa sista morgonen av normalitet, innan flyttgubbarna skulle komma och stuva undan allt som då var ”hemma”. Ja, ni vet – allt det där. Jag ögnar genom, kan bara skaka på huvudet. Nej, alla delar är inte ikapp ännu.

En tanke far genom huvudet, tänker om alla delar aldrig kommer att sammanfalla på samma sätt igen. Om våra själar består av flyktiga molekyler som surrar runt i tiden, faller samman för en stund och sedan skingras igen – och vid en flytt eller en stor förändring får man räkna med ett visst svinn. I gengäld ansluter nya molekyler, ur luften, ur tiden, ur rummet. Nya potentialer som realiseras – av slump, av tillfällighet, med nödvändighet. För att var sak har sin tid, sin plats. 

Så kanske ska jag inte vänta på att alla delar som fanns i Tyskland ska hitta hem, utan bara utgå från här och nu. Samla mina själsmolekyler, omfamna dem och… tja, vara dem. Leva dem, vara dem, här och nu. 

Allt flyter, och vi med.

Idag har jag rymt från flyttstök och praktikaliteter, från måsten och plikter och todolistor. Jag har så få möjligheter kvar att göra det nu, jag vill ta vara på de chanser jag har. Hemmet är i stort sett funktionellt nu – matproduktion och tvätthantering är på rull, vi har sovplatser och sedan igårkväll till och med wifi hemma. Men visst, sen är det mycket kvar – saker som inte får plats någonstans och elektronik som inte är inkopplad än. 

Och så en massa skröfs överallt, som det alltid blir vid en flytt och som alltid tar en herrans tid att hitta platser för. Åtta öppnade paket möbeltassar till exempel. Tre hekto blandade skruvar. En barnteckning att bevara för eftervärlden. Bruksanvisning till klockradion. Och till kaffekokaren. 

Men idag har jag alltså rymt från alltihop, för att ge själen mat och tankarna tid att leka. Jag åkte till Fotografiska, som ju öppnade bara precis ett par månader efter att vi flyttade till Tyskland – så jag hade inte varit här förut. 

(Ja, jag är kvar medan jag skriver – sitter i cafeterian på övervåningen och dricker påtår på bryggkaffet efter en skaplig med svindyr räksallad. Utsikten kan jag inte klaga på, men jag inser till min förfäran att jag inte minns vad det jag ser heter. Skeppsbron? Gamla stan i alla fall.)

Jag blev inte jätteimponerad av utställningarna idag: 

Anders Zorns fotografiska bilder, en samling ganska lekfulla bilder med dubbelexponeringar och rörelseoskärpor som skapar uttryck och nyansering i bilderna. (Och så några ganska ofräscha bilder från bordeller i USA och Egypten, som får en att se rätt nyktert på Zorns besatthet med nakna kvinnokroppar.)  

Nick Brandts fotografiska j’accuse mot tjuvjakt på storvilt i afrika – stiliga, välgjorda bilder av magnifika djur på väg att utrotas av perversa kicksökare till människor. Jag går bland bilderna och tänker att Brandt har fattat hur man ”skjuter” djur – med kamera, inte gevär. Samtidigt känns de strama sepiaporträtten distanserande, och jag har svårt att komma dem riktigt nära, hur förfärande, upprörande  och berörande de än är.

Och så två trendiga modefotografer från Nederländerna (eller var det bara den ena…? Osäker) som jobbar med montagetekniker och spelar på att mixa det spröda/vackra med det skriande groteska. Lite kul, men inte mer.

Tänker på utställningen med unga samtidsfotografer i Deichtorhallen i våras, där jag var tvungen att sätta mig ned en stund för att hämta andan och gråta en skvätt för att processa det jag såg. Dit nådde inte Fotografiska. Inte idag. 

***

Men jag ska inte lasta Fotografiska allena för att jag inte förmår beröras idag. Jag åkte hit, men jag är nog inte fullt ut här heller. En stor del av mig är redan på tisdag, och det mässar i mitt huvud: påtisdagpåtisdagpåtisdag. 

För på tisdag börjar jag jobba igen. 

Jag märker på barnen hur mycket de har att processa just nu. Ny skola, nya människor – och många är de. Långt fler människor, barn och vuxna, än de är vana vid. Jag märker att de är trötta, utan att riktigt förstå det själva – för det är ju en annan slags trötthet än sömnigheten, och den är abstrakt att förstå. 

På tisdag börjar jag jobba, i en ny roll, i en ny del av organisationen, med nya människor – och många är de. Långt fler människor än jag är van vid att omge mig med… Ja, ni ser ju. Det blir en del abstrakt trötthet och många intryck för morsan att processa framöver också.

Men jag ser fram emot det. Jag får som sagt en ny roll, och kommer att jobba på en helt annan avdelning än jag gjort tidigare – och vet egentligen inte så mycket om vad jag kommer att få göra. Men jag har fem års studier, inspiration och nya idéer hoppande i huvudet som ystra abborrar i en alldeles för liten balja. De vill ut i havet och leka – sträcka ut, simma ikapp och göra sina konster i skarpt läge. 

Det är dags nu. Påtisdagpåtisdagpåtisdagpåtisdag.

The New Social: Rörd (inte skakad) av en utställning

Efter att ha varit uppe i gryningen, dukat gofrukost och firat 11-åring (och eftersom det är förstföddingen som fyller år idag känner jag någonstans att jag också fyller lite år idag – elva år som förälder. Så hurra och grattis, även till mig!) – för att sedan helt raskt åka och sätta barnen med skolkamrater och lärare på en buss för den årliga (och i år sista…) skolresan, fick jag för mig att vara lite kulturell – och begav mig till Deichtorhallen och Haus der Fotografie.

Jag åkte dit lite på vinst och förlust – jag hade egentligen bara kollat att det gick någon utställning där just nu, men inte så noga vad det var för någon utställning. Men var en bra chansning.

FotoUtst

Utställningen The New Social är en samlingsutställning med tolv unga fotografer från åtta länder. Temat ”the new social”, handlar om det nya samtidssamhället, om tiden och kulturen vi lever i, post det postindustriella, post-alla-illusioner.

Jag tänker ofta att tiden vi lever i är en tid då inget är som det en gång var, och definitivt inte som vi en gång fick lära oss att det skulle vara. En tid då vi alla är barfotabarn i världen, och på papperslappen vi tappat bort stod det något om ”ideal” eller om det möjligen var värderingar, mänsklighet – något sådant fluff, men mer minns vi inte och lappen är ohjälpligt borta.

Utställningen rymde tolv sinsemellan mycket olika fotografiska röster, men tillsammans utgjorde de en finstämd kör – inte alltid i harmoni, utan snarare i skorrande, oroande dysharmonier – men det var vackert, och det kom åtminstone mig obarmhärtigt nära.

Tyska Paula Winklers utställda, objektifierade köttstycken till män, poserande som romerska gudar mot magasinsbjärt färgade draperier – estetiken, eller bildspråket, är så självklart bekant, men i hennes tolkning ändå helt ställd över ända. Effektfullt och tankeväckande.

Stephanie Steinkopfs bilder av människorna som bor och lever i parker och gränder kring Berlins Hauptbahnhof liknar familjebilder, förutom mörkret – både bokstavligt och bildligt – i bilderna. Närheten i bilderna är både behaglig och påträngande, omöjlig att värja sig från.

Och verkligen inte minst – för mig personligen allra starkast berörande – norske Espen Rasmussens bilder av sociala avvikare, original, i en landsort utanför Oslo. Gubbar på marginalen, udda figurer, livsval och berättelser.

Senast jag var hemma hos min pappa, kom vi att prata om dessa ”gubbar” – kanske är de oftast män, fast jag antar att det finns kvinnor också. Vi pratade om en ort där det fanns ett helt litet kollektiv av män som sluntit genom alla normer och sociala system, och som inte hittade tillbaka – kanske inte önskade sig tillbaka heller, eller mindes vad ”tillbaka” var, eller vad det ska vara bra för.

Rasmussens bilder var så ömsinta och frånvaron av dömande så påtaglig att jag var tvungen att sätta mig ner och låta ett par tårar falla. Inte så mycket av sorg – även om det är sorgliga berättelser också – utan av bara ren rörelse. Men visst, ja. Av sorg också. Över vår tid, och över allt vi förlorat – inte bara gubbarna, utan vi allihop.

Jag skrev häromdagen (i en text ämnad för bloggen, men som jag ännu inte bestämt mig för om jag vill publicera eller inte) att ”alla förlorar när en faller”, och det tror jag på.

Vi är så snara att döma, och vi dömer så hårt. ”Du är människa, men inte han, och inte hon.” De starkaste bestämmer, och vi följer normerna. Men vi förlorar alla på exkluderande normer, på att döma hårt, inrätta snörräta led och snäva normer – vare sig vi själva hamnar innanför eller utanför. Alla förlorar när en faller.

I vanlig ordning när jag går på utställning som berör var jag så uppfylld av alla känslor när jag gick därifrån, att jag glömde att titta efter utställningskatalogen. Nu efteråt ångrar jag det. Kanske mer för samtidsberättelsen i bilderna än för den fotografiska konsten i sig. Kanske måste jag gå tillbaka och köpa den en annan dag, trots allt.

***

Inte för att jag har många läsare i Hamburg (i synnerhet svensktalande…!) – men om du till äventyrs är här den här veckan och har en timme till övers för konst och samtid, rekommenderar jag varmt utställningen ”The New Social”. På Deichtorhallen/Haus der Fotografie, till och med söndag.

The very last inch of us

Hbg_stadsteatern2_650

Our integrity sells for so little –  yet its all we’ve got. It’s the very last inch of us, but within that inch – we’re free.

***

Bilden är tagen på Helsingborgs stadsteater, i ett av de stora rekvisita- och kostymförråden. Jag tycker om figuren vars ansikte ser så  genomträngande på mig genom bilden, bland alla sina tomma och uttryckslösa kamrater. Hen är sorgsen, men närvarande.

Orden är ur en av mina favoritfilmer, V for Vendetta, och tål att mediteras över. 

Inför en kodak-weekend

Nåja, så mycket Kodak är det nu inte i mitt fotograferande, och har inte varit sedan jag förlade min instamatic under en skolresa till Danmark i sjätte klass. Men ändå. Kodak-moments är ju ändå kodak-moments – även om de numera skildras digitalt, och med en Sonykamera.

Kodak-2

Med fotograferandet har det varit rätt uselt denna märkliga vår. Jag vet egentligen inte varför – förbluffande ofta har jag faktiskt kameran med mig… men sen blir det bara inte mer. Och blir det till äventyrs några bilder, kommer de ändå inte längre än till minneskortet. Igår, inför resan, tömde jag ett par av mina kort, så nu informerar Lightroom mig om att jag har 2172 icke-betygsatta bilder att gå genom. Sen nån gång.

Någonstans tror jag att det kreativa tvärstoppet hänger samman med det jag skrev om tidigare idag. Att det inte bara är yrkesmässigt jag behöver något nytt – utan på alla personliga plan också. Jag har varit inne på det tidigare – det duger inte att bara prestera ut saker, det måste komma in något också.

Men i helgen blir det åtminstone både sällskap och plåta av, för då går vårens upplaga av #attackfoto av stapeln. I höstas gjorde den tjusigt brokiga gruppen Gotland, och där och då beslöts att nästa plats att attackera skulle bli Helsingborg.  kändes som en evighet tills dess – men nu vet jag inte… Gotland var väl alldeles nyss, eller?

Attackfotoresor handlar för mig om kreativt sällskap och samvaro – bilder blir det, men de är egentligen mest bonus… Att traska och prata, skratta och bara vara i andra nördars sällskap, det är det verkliga Kodak-moment jag ser fram emot i helgen. Det brukar bli en vitaminboost som varar länge!

***

(Bilden ovan är från en Hamburgpromenad tidigare i veckan – med sällskap, faktiskt. Kanske därför det alls blev några bilder tagna den gången.)