Jag ägnar en hel dag åt skapande. Collage. Mixed media. Altered objects. Mina händer, armar, kläder täcks av limfläckar, och vart jag går lämnar jag ett spår av pappersströssel från någon av alla renklippta former i papper jag åstadkommit, utöver ett antal collageprydda föremål, bokomslag och artjournaluppslag. Jag är uppfylld av ro och harmoni, har ett fullständigt fokus på det jag gör – samtidigt avspänd och lugn. Medveten närvaro i nuet, det här är hur jag uppnår det. Inte en tanke vare sig på jobb eller samhälle, krig, klimat eller inflation.
Jag kikar ner i limburken och konstaterar att den börjar se oroväckande tom ut, det är dags att fylla på. Storköpsmånglaren har slut, och jag tänker att det är bra – det är ändå bättre att stödja de mindre företagen, även om de är dyrare i frakt – jisses, 75 spänn i porto?
Plötsligt ligger det fler saker i korgen än limburken jag behövde. Jag tar två så jag inte behöver handla igen så snart. Och en sån där, för den har jag ju velat testa länge – ända sen nån på Youtube gjorde nåt med en sån, jag minns inte längre vad, eller vem. En sån där för den tar nog slut härnäst, och en sån för den kanske också tar slut nån gång – fast jag provar en ny variant, den kanske är ännu bätte än den jag har.
Snart är portokostnaden bortshoppad, men slutsumman är lik förbannat fyrsiffrig istället för en tvåhundring + frakt.
Och jag funderar: Är då det jag gör ett verkligt skapande, eller är det ett utövande av livet som materialsport, förklätt till kreativitet och andlig närvaro i händernas arbete med papper, färg och verktyg…?
Ibland tänker jag att jag skulle vilja skala bort allt. Leva enkelt, rent – oägd av prylar och konsumtion, fri från mammons makt och ekorrhjulets slentrian. Jag ser mig i ett compact living-hem, kanske inrymt i en ombyggd Folka-buss, inspirerad av Kalle Ankas och Musses campingsemester på julafton. Less is more. En tallrik, en gaffel, ett glas, en kaffekopp. Ett ritblock, en penna, ett suddgummi.
Jag antar att längtan eller attraktionen till den minimalistiska livsstilen ytterst är en längtan efter det man inte har. Jag sitter mitt i ett virrvarr av prylar, pappersskröfs, pennor, penslar, palettknivar, utstansade former, verktyg och förvaringsboxar. Jag skriver på en dator som tronar som en avgudabild mitt i prylinfernot.
Jag är inte fri. Jag lever i allra högsta grad livet som en materialsport. Men visst längtar jag ut och bort ibland.
