Tja, vad ska jag säga? Just nu längtar jag bara hem. Förutom att jag inte har något hem att längta till, eftersom huset är uthyrt i 3 år, men i alla fall. Jag tror att det är själva idén ”hem” jag längtar till. För ”hem” är inte här, så mycket är säkert. Frågan är om det någonsin blir det. Jag tror att jag känner som jag gör just nu för att jag uppriktigt tvivlar på den saken.

Ändå har ingenting hänt – ingenting särskilt. Dagarna lunkar på – maken jobbar, barnen och jag gör utflykter, kommer hem på eftermiddagen, lagar middag, äter och sen är det dags för nattning. Säkert är den plötsliga svackan en backlash efter makens semester, kraschlandningen i vardag och rutiner efter en lycklig (medelhavs-)bubbla med doft av frihet.

Jag längtar efter att boka in mig på någon skojig pysselmara. Åka iväg nånstans, träffa horder av tjejer jag knappt känner – förutom på nätet – och ändå kunna sitta uppe till sena natten och pyssla och prata skit och garva tillsammans, som om vi känt varandra hela livet. För det är så pysselvärlden funkar. Öppna armar, öppna hjärtan.

Och jag, mitt arma nöt, går och flyttar till ett land som är precis raka motsatsen. Ni får förlåta, men idag är jag redo att asfaltera hela det här jävla landet och svavelosen kring de tankar jag väljer att förskona er från är både djup och intensiv. Jag vet att jag inte är rationell, att det är mycket som är bra också, och att det ska föreställa nån slags äventyr det här – men just idag känns det inte så. Just idag vill jag inte ha nåt jävla interkulturellt äventyr – jag vill bara HEM.

Det är väl nåt slags fas man ska igenom…