Etikett: kursprat

Sådärja. Efter stor vånda är höstens kursval inskickat (förvisso med option på att ändra anmälan ett par dagar till, men ändå). Jag har fyllt i många reservalternativ, men jag hoppas givetvis komma in på de tre översta alternativen – och nånstans i min förmätna själ med höga gymnasiebetyg räknar jag med att göra det också. Nåt litet privilegium ska man ha för Duktiga Flickans slit på gymnasiet…

Den observante noterar att jag valt webbdesign på grundnivå – och det har faktiskt med kursupplägget på Högskolan Väst, där jag pluggat det här läsåret, att göra. Hela det här kursåret har varit vansinnigt intensivt – och jag kan inte med bästa vilja i världen anse att deras ”grund-” eller rent av ”nybörjarkurser” faktiskt är anpassade för verkliga nybörjare. Jag är en rätt bra bit från trög, men jag har slitit hårt det här året, utan att komma hem med full pott i kurserna. Det har aldrig hänt för. MEN – jag började från ruta 1 i höstas, och det har jag varit i princip ensam om.

I vart fall verkar jag nu ensam kvar av oss som faktiskt började från ruta 1 i höstas… Just sayin’.

Min programmerarvän, som hjälpte mig plugga Javascript i vintras, höjde ögonbrynen nästan ända upp i taket när jag berättade att vi på en halvtids 10-veckorskurs i ”Grundläggande webbdesign” förväntades lära oss HTML/XHTML, CSS och Javascript – och då glömde jag ändå nämna XML, som också ingick i kursen. Det tempot funkar för studenter som redan kan mycket från början. Men att en nybörjare ska lära sig något vettig med de förutsättningarna är inte realistiskt.

En annan kritik jag har är att kursåret inleddes med kursen ”Introduktion till digital grafik” – nästan helt inriktad på grafik för tryckta medier, när samtliga studenter pluggar design för webb. Hm…? Dessutom ingick inte momentet ”skapa mockup” i grafikkursen, vilket satt mig på efterkälken hela året. Jag hade aldrig gjort mockups i Photoshop – och även om jag förstår att det inte är så svårt bara man kommer igång, har jag med tempot i övriga kurser inte haft en chans att ägna ”sidotid” åt att bemästra den lilla detaljen. På mina kurskamrater förstår jag att de kunnat det i flera år, så för dem var det inget problem. Men… kallas det nybörjar- eller grundkurs ska man väl kunna komma in som nybörjare, eller…? Har jag missat nåt?

(Kan tillägga att jag fick VG på grafikkursen, så det som ingick hade jag full koll på – mitt problem var att kursen inte omfattade det jag hade behövt lära mig. Jag använder just nu Lynda.com-föreläsningar och självstudier (i mån av tid) för att lära mig även det, men ändå. Ett kurspaket på grundnivå måste för tusan vara komplett!)

Hursomhelst. Jag har lärt mig mycket under det här året ändå, men kunskapen är fortfarande väldigt osorterad och jag känner mig osäker. Så – jag tar om det. En del av det i alla fall. De där kurserna (en på hösten, fortsättning till våren) går dessutom på kvartsfart, så då känns det som att man bör hinna smälta och tja, ”sortera” under tiden. Jag tror det är ett klokt drag.

Skrivkursen är också på grundnivå, men rymmer journalistiskt skrivande, som inte fanns i de tidigare skrivkurserna jag gått – det gör att jag tror den skrivkursen blir mer dynamisk än den jag läst tidigare – som jag upplevde som rätt trist på slutet. Jag har b-kursen med i listan, men lägre prioriterad – den är inriktad på dramatik och ”modern lyrik” har jag för mig – och det kändes inte ett dugg inspirerande, så… Nej. Skrivande får aldrig pinas fram, även om en liten blåslampa kan vara på sin plats ibland.

Och informationsarkitektur för webb – tja, den känns ny och matnyttig, så den talar väl för sig själv.
Jag tror på det här upplägget i alla fall, det känns kul och lagom dynamiskt! Är det höst snart…? 😉

(För övrigt ska jag plugga sommarkurs också, det har jag nog glömt att berätta: Jag snubblade över den här kursen och kunde inte låta bli…! Man kan väl, med visst fog, tycka att jag borde lära mig sånt där ”organiskt” så att säga – men det är inte alldeles enkelt att förstå och ta till sig allt man ser omkring sig, och jag tyckte att det kunde vara ett bra komplement till ”fältstudierna”…!)

Sällan är blogglusten så stor som när man faktiskt inte har tid att skriva något – tentatid är definitivt inget undantag. Skriva blogg vore ju faktiskt grymt mycket roligare än sitta och bläddra frenetiskt mellan de tjocka tegelstenarna till kursböcker och försöka komma på kloka analyser och synteser av klokskaperna som trängs innanför deras pärmar. Surfa är också roligare. Och plötsligt behöööver man ju en massa grejer, och måste kolla på Amazon vad som möjligen kan finnas för förnödenheter där. Joråsåatteh…

Tentan började i torsdags, och i torsdags kväll hade maken och jag en lång diskussion om stress. Go figure på den tajmingen, liksom. Maken har nyss haft besök av en stresskonsult på sitt jobb, och är inspirerad av tyska antistressvisdomar som ”Stress ist Angst” och ”Aufhören zu denken!” (”Stress är ångest/rädsla” respektive ”Sluta tänka!”). Och även om Aufhören zu denken i mina öron låter som en grov förenkling, så tog jag mig för att praktisera i fredags – andra tentadagen. Inte tänka så mycket, bara göra det man ska göra. Jag tycker fortfarande att det är en förenkling, åtminstone i praktiken – men jag kan ju samtidigt skriva under på att det första som händer när stressen är ett faktum, är att tanketorktumlaren drar igång i huvudet, och tankarna går runt, runt, runt. Och ingenting hjälper tänkandet – enligt stresskonsulten tvärtom, för dessa malande tankar hindrar oss från att helt enkelt (nåja, det är väl där jag protesterar lite – för enkelt är det tamejfan inte alltid) göra det vi ska och därmed förhålla oss konstruktivt till det som stressar oss.

Nu är ju jag i och för sig av den åsikten att mycket-att-göra-stressen inte är den svåraste eller mest komplicerade stressen, men i torsdags hjälpte de här tankarna faktiskt att hitta en arbetsglädje som varar än. Att tenta är väl aldrig särskilt kul, och när solen skiner och våren spräcker knoppar på löpande band utanför fönstret är väl inte drömmen direkt att sitta fjättrad vid datorn medan familjen åker på utflykt till djurparken. Men arbetsglädje kan man ha ändå, som en liten muntert sprakande braskamin i bröstkorgen. Vem hade trott det?

Icke desto mindre ägnar sig en del av min hjärna åt att fantisera om allt fantastiskt revolutionerande jag ska göra nästa vecka, när tentan är över och nästa, betydligt lugnare kursperiod inleds. Renovera hemmet, träna mig till elitfysik och lära mig hela lynda.com-arkivet på en vecka. Ungefär. Bara jag får tentaskrället ur världen först…

Svavelosen hänger tung över arbetsrummet. Blodhalten i koffeinomloppet på ett konstant minimum. Det som borde vara en halvtidskurs, flödar över alla brädder och jag hänger vid datorn nästan varje vaken timme av veckans alla sju dygn. Jag författar adrenalinmarinerade frustrationstweets som: ”Visualiserar hur jag med mina bara händer sliter Flash CS5 ur min dator, vrider livsmusten ur det och kastar ut det genom fönstret.” Jag kan inte ens påstå att jag är 100 % nöjd med kursen som sådan – föreläsningarna är ofta amatörmässiga, handledningen förvirrad, litteraturen bara halvt kopplad till det vi jobbar med.

Men ändå är jag ganska lycklig. För det är roligt lik förbannat – trots frustrationsutbrott och skype-konflikter, ändlösa att-göra-listor och skuggan av en deadline som tornar upp sig som ett blott alltför nära förestående hot. Jag tänker tillbaka till terminsstarten och begriper inte att det var nyss, att det ens var samma kurs.

Var det där verkligen jag som loggade in på kurssidan den där första skälvande måndagen för att ladda hem min första föreläsning? Det var eoner sedan. Det var 8 veckor sedan. 

Be mig inte konkretisera och skriva listor på exakt vad jag lärt mig, men det känns som om det är absurt mycket. Jag känner mig som Neo i The Matrix, en plugg i nacken och sen laddas kunskap motsvarande ett halvt bibliotek upp på ett litet ögonblick. Jag får förvisso jobba lite mer för mitt lärande – men det går nog nästan lika fort i alla fall.

Om en vecka är det deadline i Systemering. Vi har projektarbetat via Skype, gjort projektplan, kravställt, designat prototyp. Nästa vecka användartester, utvärdering och rapportskrivning. Från ax till limpa på 6 veckor blankt. Jag har lärt mig göra ganttscheman, analyserat enkätundersökning, skrivit funktions- och användvarhetskrav, lärt mig (nåja, börjat lära mig då!) Flash, ritat en miljard (plus/minus några) prototyp-sidor… En massa grejer som jag inte hade någon som helst koll på – för bara 6 veckor sedan.

Visst – jag gnäller om att det är intensivt och jobbigt. Luttrat muttrande om att ”I’m too old for this shit” undslipper mig en och annan gång om dagen. Men fasen vad roligt jag har…! Och jag tänker på förra året, när heltidsstudier innebar att jag med gott samvete kunde fördriva halva dagar på café med någon bok. Behagligt – men ack så långtråkigt i längden. Nu får jag tamejtusan veta att jag lever – och jag njuter.

Jag antar att jag någonstans faktiskt har saknat det här. Intensiteten. Utmaningen – att hela tiden göra nya saker, och nya saker igen. Känslan av att ansträngningen belönas – med utveckling och svällande mentala biceps. Ruset. Lärande-ruset – för det är verkligen en kick. Att varje dag känna att man lärt sig något man inte kunde dagen dessförinnan.

Det är en galenskap. Och jag känner mig mer hemma än på länge.

Och för att släta över gårkvällens gnälltirad, ska jag inflika att det finns kvällar som idag också – då jag sitter och känner mig fånglad för att jag ska få sitta och nörda in mig och lära mig nya grejer hela dagen imorgon…!

Imorgon ska jag lära mig Flash, hur svårt kan det vara…?

(Fast jag måste säga att jag blir lite avis på mina yngre kurskamrater, som inte verkar vara 100 % totalrookies på nåt av Adobes program, för de har alltid gått nån gymnasiekurs där de fått peta i och lära sig grunderna till programmen. Bah! På min tid hade man stencilleringsapparat med rulle och vev, och originalframställning sköttes medelst sax och tejp! Allt var visst inte bättre förr…!)

Kanske är det så att jag bara ska låta det där med bloggande bli vad det en gång var, ett planlöst fabulerande, småskrävlande och anekdotförtäljande. Kanske är felet med mig är att jag helt enkelt tänker för mycket? Just do it, damn it! Eller…?

Med det sagt skulle jag ju faktiskt kunna kosta på mig en liten statusrapport om läget här och nu. Det här – som ni redan märkt – lite mycket nu. Jag läser delkurserna Introduktion till digital grafik och Systemering med användarfokus, vilka båda är mycket seriöst och intensivt upplagda, den förra med inlämningsuppgifter som ska lämnas in varje vecka, den senare examineras med hjälp av ett stort projektarbete i grupp.

Och ja, grupparbetet genomförs helt på distans. Min grupp är spridd mellan Hamburg, Trollhättan, Göteborg, Stockholm och Halmstad. Det är liksom det som är kruxet. Har du grupparbetat via Skype nån gång? Det går – men det är knappast något jag vill rekommendera. Jag som är road av gruppdynamik och socialpsykologi och sånt där, brukar lyckas se det komiska i det hela under åtminstone de första dagarna i veckan. Men framåt torsdagen och fredagen, efter ändlösa projektmöten via Skype, är energidepåerna tömda och exakt vad maskineriet egentligen går på under de dagarna vet jag inte så noga. Adrenalin, möjligen.

På något sätt äter det där grupparbetet upp all ordinarie arbetstid, så att jag mestadels får sköta grafikkursen på nätter och helger – trots att jag egentligen är för trött. Vilket i sin tur leder till att jag inte tycker att jag hinner lära mig det jag skulle vilja lära mig i den kursen. Meningen är väl att man ska ”gräva där man står” – många av kurskamraterna har betydligt mer förkunskaper om grafikprogram och hur man jobbar med dem än vad jag har – men det finns också de som kan betydligt mindre än jag. Tanken är – tror jag – att man ska lösa uppgifterna utifrån sin egen förmåga, men glupsk på kunskap som jag är, vill jag givetvis spurta ikapp de mer rutinerade av mina kurskamrater, och lära mig allt som de redan kan och lämna in felfria lösningar utifrån vad som överhuvudtaget är möjligt att göra.

På en vecka. Parallellt med de ändlösa projektmötena i den andra kursen. Ja, ni hajjar ju. Jag är frustrerad och urförbannad på att inte kunna styra över min egen tid, och minst lika frustrerad över allt som jag verkligen vill lära mig i den andra kursen – men inte hinner. Inte för att jag nödvändigtvis jämför mig med vad andra kan, men… Jag vill ju givetvis lära mig allt som överhuvudtaget är möjligt att kunna. Allt om Photoshop, typ.

Det blir ju en del.

Och mitt i detta krånglar El Maco fortfarande.  (För nytillkomna läsare: El Maco är min dator. Han heter så. Och ja, han är definitivt en ”han”.) I veckan måste han in på verkstan – igen. Har jag tid att vara utan dator ett par dagar, mitt upp i den här kurssörjan jag försöker hålla näsa över ytan på? Nej. Men vad gör man? Man lämnar in datorn på service för tredje gången för samma fel, och man fantiserar intensivt om en 21,5-tums iMac med 2,8 gHz i7-processor, 1 TB hårddisk och 16 GB RAM.

Nåväl. Jag skönjer nu ljuset vid tunnelns slut – åtminstone vad gäller det tidsslukande Skype-grupparbetet. Två veckor till deadline. Sen en veckas VG-hemtenta och tredubbla grafikinlämningar (joru, måndag, onsdag OCH fredag i sista veckan – nån har tänkt till ordentligt där) – sen är första blocket över.

Sen väntar delkurserna Grundläggande webbdesign samt Vektorgrafik och animering. Jag ser fram emot att få sitta och nörda med de där kurserna i min ensamhet framför El Maco, och principiellt vägra öppna Skype igen före 2012…!