Himmel & Ord

Nu är jag bokvill igen. Tydligen händer det inte bara när jag läst något som berört mig starkt – fast det blir ännu värre då, förstås. Jag vill läsa på svenska, men de enda titlar som lockar i min bokhylla är – förstås – på engelska. Don Quijote av Kathy Acker, Wastelands av Stephen King. Tittar på mina svenska titlar men ingen lockar. Jag vill läsa välskriven skönlitteratur, något att växa av, reflektera över – men inte känna svårmod över. Och helst inte anstränga sig så mycket för heller…

Tog tag i Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger – men en kändes så ofantligt dyster…! Samma sak med Alice Sebolds Flickan från ovan – kan inte riktigt ta till mig en bok som börjar med att huvudpersonen, ett barn, blir brutalt sexmördad.

Å andra sidan hittade jag en oläst Marian Keyes jag inte minns när jag köpt – och den är inte heller vad jag känner för just nu. Nej, nej, hemskt mycket nej. Hade fatt på någon bok om en nutida arkeologvolontär vars öde på mystiskt vis sammanflätas med en flicka som levde för 800 år sedan, kring en hemlighet som inte får falla i orätta händer… Men nej.

Just nu läser jag bara Mats Ödeens Dramatiskt berättande, som jag berättat om förut. Den är knastertorr och krävande och har ett urmodigt tillkrånglat språk med bisatser inlindade i bisatser… men jag märker att den ändå får mig att reflektera, och kanske i någon mån växa. Den ger hjärnan lite gymnastik med att dechiffrera den krångliga texten, och skapa mening och innehåll av orden. Boken i sig är ju nu inte ett drama, men jag kan ändå inte låta bli att le lite åt att författaren skriver att publiken inte tycker om att sitta en hel akt utan att förstå vad som händer på scen – men ändå skriver han själv på ett sätt som mer än lovligt (åtminstone i dessa dagar – men boken har ju några år på nacken, förstås. När den skrevs konkurrerade den med andra böcker – inte med internet, bloggsvenska och reality-TV…) försvårar för läsaren att ta till sig det han vill säga…

Samtidigt har jag tänkt flera gånger medan jag läst den att minsta motståndets lag – även om det är vad jag söker i min läsning just nu – inte alltid gör att vi väljer de böcker som har något att ge oss. Tvärtom – vi väljer flyktig deckarläsning, med schematiska och/eller klichéartade personkarikatyrer till porträtt, för att slippa anstränga oss vid läsningen. Att jobba med klichéer är synnerligen effektivt, det vet alla som jobbar med kommunikation, reklam, skrivande eller gestaltning i någon form. Men vad GER det egentligen? Det ger oss mer av det vi redan har ryggmärgen full av – men ingenting nytt.

Varför är vi så rädda för ansträngningen att ta till oss något nytt?

Jag är det också, jag sitter här i en värld där ALLT är nytt, och jag drar mig för ungefär precis allting. Jag står inför en resa från och med imorgon, där jag också ska göra en massa nya saker: köra långt ensam med barnen och själv köra på en färja med bilen till exempel. Jag drar mig som tusan för det också – för att det är skitjobbigt, både mentalt och känslomässigt, att göra något som skrämmer en, något man inte riktigt har koll på från början.

Men är det för den sakens skull alltid rätt att göra det bekväma valet, och undvika det som kräver av oss att vi gör – eller bara släpper in – något nytt…?

Hursomhelst. Nu har jag valt ut två böcker som får följa med på resan – jag måste ju ha något att läsa till dess Adlibrislådan landar hemma hos modern…! Det blev Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole och Bombi Bitt och jag av Fritiof Nilsson Piraten. Tror inte någon av dem är så våldsamt ansträngande, men de har ändå något slags litterärt värde. Om Dumskallarnas sammansvärjning citeras Jonathan Swift på bokens baksida:

”När en sant storslagen ande dyker upp här i världen kan man känna igen honom på detta tecken, att dumskallarna alla har sammansvurit sig mot honom.”

Och det känns ju lite bekant nånstans. Inte minst om man antar ”storslagen” som i någon som i vid mening avviker från gängse normer och snitslade banor… Nån som inte känner igen fenomenet? Hand upp, någon…? 😉