Himmel & Ord

Vådan av att shoppa frisbee i Poshistan

| 3 kommentarer

Vi visste inte så mycket om stan när vi letade lägenhet – och inte hade vi särskilt mycket tid på oss att vara kräsna heller. Vi köpte, som man säger, grisen i den berömda säcken. Jag gjorde förvisso ett tappert försök – min tyske kompis P lärde jag faktiskt känna när jag (på engelska förstås) frågade runt på Google Wave om var man lämpligtvis bosätter sig i den här stan. (P var den ende som tordes svara och på den vägen är det.) Då hade vi en lägenhet på gång i Eppendorf, och P’s mycket diplomatiskt formulerade utlåtande var att Eppendorf är ”en smula posh”. Åhå sa vi, sen missade vi den lägenheten i vilket fall som helst – och hittade sedermera den här, i Harvestehude.

För att ge er svenska läsare lite referenspunkter i sammanhanget: Om Harvestehude vore Östermalm, så vore Eppendorf… Sumpan. Fast Eppendorf är inte Sumpan, i verkligheten är Eppendorf är beyond Öfvre Östermalm och Harvestehude är… bara beyond i största allmänhet. Och där hamnade vi. Haha.

Idag skulle barnen och jag gå till en lekpark i närheten, och på vägen fick jag ett ryck och bestämde att vi äntligen skulle köpa en frisbee åt kidsen. En frisbee kostar ju ingenting, tänkte jag – så det måste man ju våga köpa på lokala leksaksaffären – förlåt, jag borde nog kalla den leksaksboutiquen. Det är inte en butik jag går till för att handla inför barnens födelsedagar, om man säger så.

Så – dum i hela huvet som jag är, utlovade jag högt och tydligt frisbeeköp till barnen, och knallade in på leksaksboutiquen. För att spara tid vände jag mig till en personalperson direkt och frågade om de hade frisbees. Jomenvisst – flera sorter och modeller… varav den billigaste kostae €11. Den dyraste frisbee jag sett förut kostade nog 39 spänn eller så – 110 spänn var jag inte riktigt beredd på (nästa variant kostade €16, för övrigt).

Och i det läget – vad gör man? Säger ”oj så dyrt, nej då får det vara” och går därifrån och uthärdar barnens gråt och tandgnisslan hela resten av eftermiddagen? Eller spänner på sig bästa pokerfejset, betalar och går till parken med dyrgripen…?

Lyxfrisbeen var iofs riktigt bra – och egentligen inte ens en riktig frisbee, utan en plastring (jag förutsätter att den bygger på vetenskapligt grundad ingenjörskonst eller något sådant, något som berättigar prislappen…) som till och med den blivande 4-åringen med lite tur lyckas hiva iväg och få snurr på. Gossarna lekte och roade sig, och jag var också med en stund – och då skulle 6-åringen stajla. Som 6-åringar gör. Den här gången med påföljden att frisbee-ringen hamnade utanför lekparken – på banvallen till S-bahnspåret som ligger precis invid parken.

Och banvallen är instängslad – av väl befogade säkerhetsskäl.

Tjahapp. Där rök den frisbeen, sa jag (och tänkte på mina elva euro). 6-åringen gallskrek, det var ju så himla typiskt – först tjata om en frisbee i evigheter, sen få en – bara för att förlora den inom en halvtimme…! Men banvallen var försedd med 2 meter högt stängsel, inte mycket att tjafsa om. Ganz verboten – och förenat med livsfara dessutom.

Men – se då kom Opa. Inte vår Opa alltså, utan en vilt främmande Opa, en morfar eller farfar till några andra ungar som lekte i parken. Han var i 60-årsåldern skulle jag tro, såg förvisso spänstig ut för sin ålder – och visade sig fast besluten att bevisa att han innerst inne fortfarande är 20. Högst.

Jag försökte (på min stapplande tyska – ”Das ist keine gute Idee…”, sen hade jag liksom slut på formulerbara argument…) övertala honom att låta bli, hans fru försökte övertala honom att låta bli, men karln hade bestämt sig. Till slut gav hans fru upp och vände sig till mig med ett: ”Männer…!” – vilket var exakt vad jag just hade tänkt. Karlar…! 🙂

Farbrorn kom över stängslet, hämtade Den Snordyra Frisbeen – och sen var ju (som jag hade gissat) det verkliga kruxet att ta sig tillbaka. På utsidan fanns ingen bänk att klättra halvvägs på. Men det gick till slut, och jag hoppas verkligen att snälla farbrorn inte sträckte/överansträngde precis hela sig i processen, så han ska behöva ångra sitt tilltag…

Därtill blev jag starkt uppmuntrad av ett bevis för att civil olydnad faktiskt förekommer i det här landet, trots allt. Då finns det nog hopp, trots allt…!

3 kommentarer

Lämna ett svar

Obligatoriska fält är märkta *.