by Jenny -

Tjugonio dagar

Står i mitt kök, det är näst sista dagen. Uttrycket ”mitt i skiten” faller på – här står grejer överallt, framdragna ur skåpen som ljusskygga främlingar, väntande på plats i diskmaskinen. 
Jag har aldrig gillat det här köket. Det är i runda slängar 2,5 gånger 3,5 meter stort och helt klart designat för att på sin höjd koka kaffe i, möjligen dekantera vin och lägga upp canapéer från tjusiga cateringfirman. Men ändå. Jag har lärt mig mycket i det här köket. Vuxit och utvecklats. Vem kunde tro att det är så utvecklande att laga mat – men det är det. Det kan det vara.

Vad som helst kan vara utvecklande, om man låter det.

***

Igår konstaterade jag att det var precis en månad tills jag börjar jobba. En månad…? Trettioen ynka små dagar – redan idag bara trettio jämnt? 

Det som hisnar mest är tanken på allt som ska hända under dessa trettio dagar. Kaoset som breder ut sig omkring mig där jag står i köket som snart ska vara någon annans, ska reduceras till kartonger och kubikmetrar i flyttbilar. Vi ska bo på hotell de sista dagarna i Hamburg, i väntan på att maken får ledigt igen. 
(Barnen och jag kunde förstås ha åkt i förväg, men att lämna Hamburg tillsammans känns som en symbolhandling och ni vet ju vad jag anser om symbolhandlingar. Vi kom hit tillsammans, vi ska åka härifrån tillsammans. Även om maken kommer att komma tillbaka – men det är faktiskt bara en parentes i sammanhanget.)

Kanske får vi då tillfälle att strosa runt, vara lite sentimentala och ta våra farväl. Jag hoppas det. Sen åker vi. Samma gamla välkända rutt som vi åkt så många gånger – denna gången blir den annorlunda. Med bubblan sluten bakom oss är vi inte samma gamla människor som åkt den vägen så många gånger förr. Ingen kan två gånger stiga ned i samma flod – och ingen kan två gånger resa samma väg. Allt flyter och vi med.

Då vi kommer fram ska flyttlassets framvällande och expanderande kaos arrangeras in, ordnas och sorteras till hemtrevnad och plattform för Det Nya. Barnen börjar med (i nämnd ordning): fotbollsträning, fritids och skola. Allt inom loppet av de första 10 dagarna i Sverige. Jag har en tandläkartid och en frisstid inbokade redan, lösa lunchplaner i luften – ”vi ses i augusti!”. 

Ja, i augusti… Trettioen dagar som blev trettio. Snart bara tjugonio.

Tjugonio dagar tills vi är där. På plats. I ordning (förhoppningsvis). På rull. I Det Nya. 

Då står jag i ett annat kök, ser ut genom ett annat fönster, tänker andra tankar. Tjugonio dagar.

by Jenny -

Kaos, virvelvindar och limbo

Det är märkliga dagar, dessa sista skälvande tyskdagar. Jag hade velat göra något av dem, gå runt och minnas kanske – ta ett mentalt farväl. Inte så mycket för att jag inte känner mig ”färdig” eller redo att åka hem, men ta farväl som man helt enkelt gör med nån man hängt med i fem år. Nån som för alltid kommer att vara en del av ens liv.

Istället fastnar jag i praktikaliteterna – skåp som ska rensas, kökkenmöddingar av fem års vardag som ska städas upp och förpassas till lämpliga sopkärl. Ackumulerat skröfs som vid något tillfälle tyckts bra att ha, men i perspektivet ”flytt och nytt” krymper ihop till det skräp det möjligen alltid varit. 

Utanför lägenheten piskar snålblåsten och störtskurarna, blåser bort sista unset av semesterkänsla. Egentligen störs jag inte så förfärligt av det kalla och blöta sommarvädret – jag har ju fått några veckor med hetta och solsken. Jag hade gärna kunnat kura hemma med tekopp och resterna av semesterlektyren, dessa mulna kulna sommarveckor. Om nu inte ”hemma” vore ett sådant formidabelt kaos av halvpackade kartonger, klädställningar (vi gav ju bort alla våra garderober före semestern. It seemed like a good idea at the time, men nu vete fan faktiskt…) och ouppackade resväskor. Det går inte ens att fejka höstmys i den röran.

Det enda som återstår är att räkna dagar. På tisdag eller onsdag kommer flyttgubbarna – och det vet man ju hur det är när sådana kommer, det går som en virvelvind genom lägenheten och sen är allt packat, tomt och borta. Kaoset och flyttröran upplöst, och med dem även vardagen som nyss var vår. Istället uppstår ett tillfälligt limbo. Stillheten i stormens öga.

Just nu längtar jag till och med efter det.

by Jenny -

Ett större steg tillbaka, och med en osannolikhet att förvalta

Fjun-1

Hur summerar man fem år av sitt liv? Fem av de på många sätt kanske mest omtumlande åren i ens liv. Hur sammanfattar man? Summerar, drar slutsatser? Hur skildrar man en resa som löpt över så många plan att man knappt själv kan överblicka dem, en resa i flera parallella (?) spår… Hur?

Dels den uppenbara geografiska och kulturella resan: Jag har bott och levt i ett land som visat sig vara bra mycket mer främmande än jag insåg innan vi flyttade hit. Jag har lärt mig ett språk jag knappt ens kunde beställa kaffe på när vi kom. Och jag har lärt mig vad det är att vara den som står utanför kulturen, försöker förstå och göra sig själv förstådd trots en, låt säga, ”kulturell motvind”.

(Inte minst det senare har varit oerhört lärorikt – trots att jag fått höra att skandinavisk brytning ”bara är gullig”, och troligen haft annat socialt kapital att kompensera med. Att få syn på dessa mekanismer, dessa sociala konstruktioner som vår värld är uppbyggd av, men som vi ändå sällan riktigt kan urskilja, har varit en stor upplevelse för en gammal sociologinörd som jag.

Det är utifrån strukturerna blir synliga, och det är därför den vanliga ”störst-ska-först”-logiken skapar samhällen med klyftor och motsättningar inbyggda i själva strukturen. Det är därför tolkningsföreträdet inte får fastna i strukturerna – för inifrån strukturen är vi alla blinda.)

Men de här åren har också inneburit en personlig resa som egentligen haft mycket lite med Tyskland att göra. Den har helt och hållet ägt rum inom mig själv, oberoende av geografin omkring mig. För den resan har rummet varit oväsentligt – men tiden helt avgörande. Tiden och timingen.

Fem år time out, med distans och gott om tid att reflektera. Och med en helt osannolik timing. Det har varit en sådan oerhörd gåva att det fortfarande hisnar inom mig när jag tänker på det. En lycklig slump – en lottovinst som räddade mig.

För när vi flyttade befann jag mig i ett tillstånd jag bara kan beskriva som ett fritt fall. Jag brukar säga att man inte springer in i den där berömda väggen, man faller in i den. Slinter, tappar fotfästet och rasar utför stupet – ”väggen” är i själva verket marken nedanför. Visst, jag ska väl inte säga något om hur det är för någon annan – men för mig var det så. Jag föll.

Men mitt i fallet flyttade vi. Marken nedanför stupet kom aldrig. Jag har ofta kallat åren i Tyskland för en bubbla, och bubblan bromsade fallet. Ibland tänker jag på Liftarens guide till Galaxen, där man kan flyga om man faller men glömmer bort att slå i marken. Lite så blev det – som en högst osannolik lottovinst.

Men jag tänker också på bubblan som en puppa. Inte vilken bubbla som helst, utan en bubbla för transformation. Med mig in i bubblan följde allt som varit och allt jag bar med mig, erfarenheter, händelser, konsekvenser. Det som fanns i bubblan var tid. Tid för reflektion, analys, bearbetning. Tid att återupptäcka och skapa om.

Allt detta bär jag med mig härifrån, som en del av den resa jag gjort de senaste åren. Och det utöver kulturen, geografin, studierna och diverse andra spännande saker som dykt upp och tagit plats i mitt liv. Hur kan jag någonsin sammanfatta och summera allt det?

Det jag tänker på allra mest nu när bubblan nästan helt har smält bort och gjort sitt, är det osannolika i att den kom just när den kom, när jag behövde den som bäst. Vad är oddsen ens…? Är inte ”osannolik” egentligen ett major understatement…?

Någonstans inombords maler en tanke. Den säger att det här är en osannolikhet jag bara måste – och vill – förvalta. Göra något bra av. ”Make it count” som det heter. Exakt hur vet jag inte än – men det är en stark drivkraft. Den kommer nog på något sätt.

***

Så allt detta bär jag med mig härifrån. Tillbaka hem – och vidare. Allt detta, och ungefär en miljard ytterligare  nyanser och toner som inte låter sig fångas i ord.

(Tro mig, jag har försökt…)

Inom mig pågår just nu ett larm och ett kaos inför flytten – mentalt och känslomässigt. Det praktiska har vi knappt börjat med än… Men när jag tänker på vad den här resan faktiskt inneburit, inser jag att det kanske inte är så konstigt att det känns stort och turbulent just nu. Det är ju trots allt en ganska stor sak jag bryter upp från.

Det är helt enkelt ett större steg tillbaka än det var hit.

by Jenny -

Om bubblors upplösning och saker jag lärt mig om bananskal

Ja, det finns alltid saker att skriva om.

Jag har faktiskt en slags baktanke med att delta i #blogg100-utmaningen och damma av bloggen precis just nu: Det finns saker jag kommer att vilja skriva om och reflektera över den här våren. Som att bubblan jag levt i de senaste fem åren är på väg att… brista? Nej, inte brista, så dramatiskt blir det inte. Hoppas jag. Snarare lösas upp och upphöra, som en kokong som tjänat ut sitt syfte. Jag vet inte hur mycket egentlig transformation som egentligen försiggått därinne, hur mycket jag egentligen förändrats under åren – men det finns väl bara ett sätt att ta reda på det.

Under sommaren flyttar jag tillbaka till Sverige, och börjar jobba igen.

Jobbet blir både samma och nytt – jag går tillbaka till samma organisation men till en ny avdelning och en ny tjänst. Den största förändringen – ja, förutom att vänja sig vid att jobba på ett kontor med kollegor och kontorslandskap och ringande telefoner hela dagarna igen – är att jag lämnar kommunikation som arbetsfält.

Det gick lite som på ett bananskal – myndigheten har omorganiserats om i flera steg medan jag varit tjänstledig, och i någon av alla dessa omorganisationer hamnade jag på en annan avdelning, som sen i sin tur ombildats och organiserats om. Jag skulle förstås kunna protestera – i samband med första omorganisationen fick jag mejl från indignerade kollegor som menade att jag absolut måste ta upp saken med facket när jag kom tillbaka.

Men jag väljer att inte göra det. Jag väljer att åka med det här bananskalet och se var jag hamnar. Det känns inte fel, tvärtom. Det känns nytt och spännande och lite som det jag skrev igår, om att öppna bloggen igen: Rätt utifrån var jag befinner mig just nu.

Det är ett bananskal, helt klart. Men är det något jag lärt mig om bananskal, så är det att de icke ska föraktas. För man vet aldrig helt säkert vart de leder – men de leder alltid någonstans.

(Dessutom rimmar den nya placeringen, på en avdelning för verksamhetsutveckling, finfint med utbildningen i organisation och ledarskap som jag går nu – och som jag har tänkt försöka fortsätta parallellt med jobbet, i åtminstone någon utsträckning. Fråga mig inte hur det ska gå till, men det är det roligaste av allt jag läst och jag vill inte släppa det riktigt ännu. På sikt tänker jag att jag gärna skulle vilja kombinera alla mina fält: språkvård, kommunikation, användbarhet och ledarskap, och då tror jag att jag hamnar ganska rätt nu.

Fast det där blir ju senare förstås, till en början är jag nog nöjd om jag lyckas lista ut hur man hittar i lokalerna och hur man använder en PC, jag som uteslutande jobbat på mac de senaste åren…!)

Hur det känns? Dödsläskigt förstås. Men också roligt.
Och dags. Helt klart dags.

Under åren i Tyskland har jag fått gott om kommentarer om hur mycket självdisciplin det måste krävas för att distansplugga så intensivt som jag gjort. Det är helt sant. Varje måndagsmorgon är det jag som måste ta mig i kragen och sätta igång med vad-som-nu-ska-göras. Strukturera arbetet, tidplanera, researcha och leverera. Jag är både chef, producent och kund, samtidigt. Så ja, det är tufft och krävande. Rollkonflikt är bara förnamnet, och självdisciplin är ett måste.

Men det som verkligen varit tufft har varit att jobba ensam hela tiden. Att det inte finns någon att växeldra med, ingen att diskutera med, ingen som släpar ut en på lunch när ögonen snurrar i huvudet och deadlinepaniken ryker ur öronen. Det finns bara jag. Jag som är en introvert person och alltid trivts i mitt eget sällskap – fem års ” isolering” har definitivt varit i överkant till och med för mig.

Fast det där med introversion och ensamjobb är ett ämne som får avhandlas i ett alldeles eget inlägg, tror jag.

#blogg100_2015, inlägg 2

by Jenny -

Efter solsken kommer värsta regnet

Det blev lite backlash efter Stockholmsresan. Magin vände ut och in på sig själv och gav mig en snyting i form av hemlängtan, bortlängtan, och rastlösa längtor i största allmänhet.

Det är egentligen inget konstigt – det hör till, tror jag. Men det som slog mig var att längtor, så eländiga de nu kan vara att bära, är positiva. De har riktning, ett mål – hur fjärran de än må vara i stunden. De är definierade.

Jag tror att det är bra att längta. Att det säger något om oss och våra drömmar. Vad vi längtar efter säger något om vilka vi är, och var vi står. Längtor är något att lyssna på, ta in och gå in i – inte skjuta ifrån oss och försöka undvika.

(Fast det är klart bekvämare att undvika. Göra strutsen.)

Sen är det inte alla längtor som måste, eller kan, åtgärdas omedelbart. Som utlandsboende längtar jag hem. Punkt. Inte varje dag och varje stund, men det har bott en hemlängtan i mig sedan vi kom hit. Det är som det ska. Den ska bo där, för den betyder att jag har ett hem att längta till.

Nå. Efter solskenet i Stockholm kom värsta regnet – som det gör ibland.
Det är bra. Lite regn gör susen ibland.