Himmel & Ord

Jag vet inte om jag främst var inspirerad av Trazan och Apans ”Hemlige Arne” eller var det kom ifrån – men det fanns en liten period i min vilda ungdom då jag ville bli kemist. Slabba ihop saker och se vad som händer, typ. Provsmaka, falla död ner och återuppstå som hårigt monster, måhända…?

Något åt det hållet kändes det faktiskt också när jag ställde mig att slabba med julglöggen idag. En styck torkad råttsvans (ja okej, det var en vaniljstång, men det såg faktiskt ut som en torkad råttsvans. Tror jag), en nypa smågrus (kardemummakärnor), en träpinne (kanel) samt en näve torkade fladdermusnjurar (russin). Och så ett par giftiga nötter ur en liten hopvikt påse gömd på en hylla högst upp i kylskåpet. Bittermandel!

Häromkvällen roade sig mitt Facebookflöde med en ganska spännande diskussion om de där giftiga nötterna, eftersom min påse med bittermandel stått i kylskåpet i ett par års tid, och jag undrade om de möjligen härsknar, eller kan betraktas som tidlöst förstenade frön. Och de är giftiga! Men jag har sniffat på dem, skrapat på dem, nuddat dem med tungspetsen (jag lever än!) och ändå inte kunnat känna vare sig härsken doft eller smak, så till slut beslöt jag mig för att de duger att smaksätta glögg med.

För det är det jag gör. Glögg. IKEAS glögg är ingen höjdare, och här nere är det liksom vad man har att tillgå. Tysk Glühwein är inte samma sak, inte på långa vägar.

Jag gjorde den här glöggen – och den blev god, fast hutlöst stark, så i år tänkte jag försöka hålla igen ytterligare på konjaken – första gången för två år sedan. Receptet kommer från Koka ihop och föreslår att man använder Systemets glögg att motortvätta bilen med. (Vilket väl är ungefär vad jag tycker man kan göra med den tyska Glühwein-sörjan. Möjligen. Om man inte är alltför rädd om sin bil.) Den gången hade jag för mycket kardemumma i. Sex korn lät ju så löjligt lite…? Jag vräkte nog i en tesked korn den gången, och det var lite mycket. I år har jag börjat med 12 korn, men räknar nog med att lägga i fler efter hand. För säkerhets skull.

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:0b9jIWGchhRtF9XTF9labn” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

Dagens julmelodi är en riktigt skön stämningskaramell som passar bra idag. Så jag inte glömmer gå och lukta på glöggen lite då och då, menar jag…!

Och tänk vilken tur att YouTube finns, för hur skulle vi stackars exilsvenskar kunna fira jul utan Karl-Bertil…?

http://www.youtube.com/watch?v=xAsqO_g7pCM

PS: För övrigt har jag ägnat delar av dagen åt att beställa respektive planera några av årets julklappar. Känner mig mycket duktig, faktiskt. Men vad gör man inte för att slippa skriva hemskt tråkig laborationsuppgift…? 😉

Första advent. Mysdagen som på egen hand överglänser alla årets 52 fredagsmys tillsammans, då huset ska vara pyntat, elljusstakarna kalibrerade och dofter av saffran och glögg ligga tunga över nejden. Vi inledde adventsfiaskot redan igår, genom att ha en sån där dag då allt som kan gå åt pepparn gör det, en sån där dag som är regisserad från början till slut av den ökände Mr Murphy. Och gårdagens höjdpunkt var att vi glömde köpa ljus.

– Skam den som ger sig, tänkte jag imorse då jag vaknade, fylld av energi och nyrepat livsmod, och skuttade ur sängen och ner till källarförrådet. Efter att ha utrymt halva bohaget i jakt på jullådorna, lyckades jag lokalisera 3 elljusstakar men INGEN vanlig adventsljusstake. Väl tillbaka i lägenheten tänkte jag att vi får väl nöja oss med den fyrarmade blockljusstaken istället då, bara sätta nya blockljus i så är saken biff.

Lokaliserade: 3 blockljus.

Där hade även mitt nyrepade livsmod dragit på sig akut koffeinsoppatorsk, och jag gav upp – tände alla ljusstumpar, nya som gamla, julröda som vårgröna, jag kunde hitta och satte på julkalendern på SVT Play.

Ljus har vi haft, här i vårt hus – men just Det Första Ljuset™ lyste mest med sin frånvaro. Gick bra ändå. Och jula ho kommer väl när ho kommer, tänker jag.

Snön lyser också med sin frånvaro – här. Twitter- och Facebookflödena svämmar över med Instagrammade snövita vidder och busskurer, samt en varierad kör av hyllningar samt klagosånger. Jag kan för egen del stämma in med båda. Här har dagen varit tunggrå som en blöt yllefilt – och ungefär lika fuktig. Rent estetiskt sett skulle nog ljusen stått sig bättre mot en vittindrande omgivning – men det här lär vara klassiskt Hamburgianskt vinterväder, den sort jag blivit varnad för i 3 år nu. Jaja, inte mer än rätt att vi får uppleva en sådan vinter före hemfärd ändå.

Povel Ramels ystra vintervisa är en intensiv snökaoshistoria – den får bli dagens jullåt, och tjänstgöra som surrogat för oss som inget riktigt vinterludd har att tillgå!

Och efter det inte går att hitta någon YouTubeversion av Titta det snöar (förutom folks hemklistrade tonsatta bildspel/gifanimationer, ett fenomen jag aldrig riktigt förstått mig på… Finns det folk som tittar på sånt??) blir dagens filmklipp istället en liten allmänbildande filmsnutt som reder ut begreppen kring vad det är vi stoppar adventsljusstaken med – samt bonar om för våra hyacinter med, fick jag lära mig idag. I don’t do hyacinter, men ni bona på ni, ni som vill.

Kom bara ihåg: Det är för f-n inte mossa!

Vaknade i morse, intet ont anande och slog min vanliga första flukt i Twitterflödet. Det var julkalender si här och julkalender så där, så det är rätt uppenbart att i december ska det vara julkalender. Barnen och jag letade fram SVT:s version på SVT Play och flinade åt ökenråttor som kröp upp i pappors byxor, och barnen ville genast ha varsin.

(Äldste sonen ville för övrigt köpa ett slott för en krona, och jag undslapp mig att man en gång kunnat köpa ett då konkurshotat Kolmården för samma köpeskilling…  Tänk så obegriplig vuxenekonomi kan vara ändå!)

På fotosidan.se hade de en julkalenderutmaning som gick ut på att sätta en 24-bildersrulle i en analog kamera och köra en bild om dagen – en trevlig utmaning tycker jag, som dock inte haft någon analog kamera värd namnet på… eh, nånsin tror jag.

Och Lotten.se kör sin årliga gissningsjulkalender, som jag gett upp hoppet om att någonsin begripa något av, få saker får mig att tvivla starkare på min allmänbildning än den julkalendern. Men för den som verkligen vill ha en utmaning är den nog svårslagbar!

Tja – inte för att det här är jordens mest trendsättande (eller ens trendrätta) blogg, men jag ska väl inte vara sämre jag? Klart Himmel & Ord också ska ha en julkalender – åtminstone EN jul.

I skrivande stund sitter jag och samlar kraft att masa mig ner till källarförrådet i jakt på adventsljusstakar och vad det nu kan finnas för adventsgrejs därnere. Julen må i praktiken stå för dörren (och i handeln vara mitt i sitt vrålande crescendo), men i mitt stilla sinne är den ännu avlägsen.

Jag har antagligen nämnt det förut – jul är en komplicerad historia för mig. Jag är inte odelat positiv, om man säger så. Jag har inte fullt ut planerat vad min julkalender ska handla om – jag kör ”throw myself in on the deep end”-modellen, som vanligt. Men jag ska försöka hålla julreflektionstema, så kanske kommer komplikationerna fram längs vägen. Vi får se.

Men musik måste vi ha.

Julmusik är den mest okomplicerade faktorn i min julekvation. Varje år är det där jag börjar. Med att spela julmusik. Jag blandar julmusikmixen efter samma princip som jag blandar all annan musik – ju galnare, eller åtminstone konstigare, blandning dess bättre. Inte så mycket rävar raskar över min is, fast en och annan gammal körklassiker finns mer – samt en och annan liten udda fågel. Inte vet jag – kanske inte den mest originella mixen i världen heller, men den är min.

Och det blir musiken som gör att jag tar mig friheten att kalla det här julkalender och inte bara ”allmän-ursäkt-att-skriva-dagliga-blogg-blaj-inlägg-fram-till-jul”. En låt om dagen, i urval av yours truely.

Och så lite blaj till, dårå.

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:0uTVChzibEWKrXojPaJ9y1″ width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

Dagens låt vaknade jag med på skallen i morse – egentligen ingen riktig julmelodi, men den är fin och passar en gråmurrig och lätt melankolisk första decemberlördag. Dolly är också en rätt underskattad artist – så låt er inte luras av den kitschiga skivomslagsbilden, låten är värd att höras.

För er som inte har Spotify (fast det borde ni ha!) finns den även på YouTube.