18 november 2012
av Jenny
Inga kommentarer

Filmrecension: Extremely loud & incredibly close

Har just sett klart filmen Extremely loud and incredibly close. Boken har jag redan skrivit om flera gånger, den var omtumlande och berörande och så mycket mer än bara en vanlig prosabok. Jag hade inte räknat med att filmen skulle lyckas göra boken rättvisa, sådan boken nu är. Det gjorde den inte heller – fast det är någonstans också omöjligt att värja sig för den del av berättelsen som faktiskt skildras i filmen. 9/11, och ett barn som kämpar för att leva med att ha förlorat en förälder i ett meningslöst terrorattentat.

Tacksamt att göra film av, det går knappt att misslyckas. Och jag säger inte att de gjort det heller, det är ett sevärt drama – omisskännligt stämplat Made in Hollywood, men det vet ni ju sedan gammalt att jag inte nödvändigtvis tycker är en dålig sak. De kan sin storytelling, de där Hollywoodianerna. Det kan man liksom inte förneka.

Men det som gjorde boken så fantastisk och så annorlunda var att den inte nöjde sig med en hjärtskärande händelse, och en hjärtskärande familjetragedi, utan flätade berättelsen djupare, intrikatare, med fler trådar, fler berättelser. Många av dem hänger som ofärdiga trådstumpar i filmen – jag vet ju vart de leder, eller borde ha lett, och kan på ett sätt sörja att berättelsen måst förenklas för att rymmas i filmformatet. Samtidigt är jag inte förvånad. Jag gissade redan på förhand att de skulle ha måst ta bort några etage av djupet i originalberättelsen.

Fast jag måste undra hur de där trådstumparna ter sig för någon som inte läst boken? Någon av er läsare som sett men inte läst? Verkar inte Max von Sydows karaktär som en sabla buffel, när man ingenting får veta om hans historia? Och Oskars farmor? I filmen ter hon sig fyrkantig, opersonlig – och där med oändligt, osannolikt olik Oskars far, sin son, som hon ska ha uppfostrat på egen hand.

Jag vet inte hur mycket av filmen jag accepterar för att jag vet mer, och därmed inte behöver bry mig om de oberättade historierna, de finns ju redan i mig, även om jag inte i detalj minns allt jag läst. Egentligen brukar jag vara ganska bra på att koppla loss det felsökande kritiska sinnet när jag ser film – jag tänker att det ligger i mitt eget intresse att bara låta mig svepas med.

Filmmediets storhet ligger ju just där – att man får en berättelse, visuellt, audiellt och verbalt förmedlad under loppet av ett par timmar, utan att behöva anstränga sig och kämpa i dagar, ibland veckor, som med en bok. Jag håller inte heller med dem som tycker att film är andefattigt och färdigprocessat – min fantasi snurrar sällan så fort som när jag ser fort – jag har väl berättat att jag alltid har anteckningsblock och penna till hands när jag går på bio? Oläsligt blir det, och idéerna ter sig inte alltid lika storslagna i dagsljus efteråt – men det är en fantastisk tripp, vill jag lova.

Fast just den här gången… Den här gången är jag både och. Och varken eller. Berörd och besviken – fast ändå inte. Märklig känsla.

15 november 2012
av Jenny
5 kommentarer

Om rädsla, fascism och mobbarattityd (#dethärärvårtland)

’Du är inte svensk. Det här är inte ditt land. Det är mitt land.’
(Erik Almqvist (sd), Kungsgatan, Sthlm, sommaren 2010)

De flesta har väl redan hunnit se filmklippen (mfl), och läsa eftermälet kring Sverigedemokraternas partitoppar, deras attityder och benägenhet till våld, verbalt och fysiskt. Och Erik Almqvist fick lämna sina uppdrag i partiet, så nu är allt frid och fröjd – eller? Jag känner då vare sig frid eller fröjd, fast det har jag ju å andra sidan inte gjort på länge. Inte när det gäller SD, och det faktum att det på fullaste allvar finns en väldig massa svenskar som tror att SD har lösningen på deras livsångest.

Nio (9!) procent kan enligt den senast publicerade undersökningen tänka sig att rösta SD i nästa val. Jag har idag 259 vänner på facebook. Statistiskt sett bör alltså 23 av dem vara SD-sympatisörer. På twitter blir siffran 44 personer.

(Nej, jag tror inte att det är så många i min bekantskapskrets, det är bara ett räkneexempel. Samtidigt… Jag kan inte förstå siffran 9 %, och känner stort obehag åt insikten att det kanske är fler i min bekantskapskrets än jag tror.)

Nio procent är en ohygglig siffra.

Frågan är om siffran är lägre idag – än den var igår morse, menar jag. Om folk som sagt sig vilja rösta på SD faktiskt blev förvånade över filmklippen, över jargongen och attityden – och om de i så fall också köper de nu pågående finterna för att rensa bort de ”enstaka” ostädade elementen som råkat smyga sig in i partiet.

Jag vet inte hur det är med er andra, men jag slogs nästan allra mest över hur bekant alltihop var. Hur oändligt många gånger jag redan hört allt det där. Argumenten, retoriken, de närmast karikatyriska försöken att brösta upp sig – inför sig själva, varann och andra, skulle jag tro. Och så rädslan bakom. Den uppenbara, den accentuerade. Ju mer de försöker gömma den, desto tydligare lyser den genom alla glipor i fasaden.

I DN läste jag idag en debattartikel av Henrik Arnstad (historiker och journalist), som beskriver Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti, och förklarar deras framgångar genom att peka på att fascismen och SD ”är i dag Sveriges enda framtidstroende politiska rörelse”. Just det där slår an något hos mig.

Jag har hört det från flera håll, och vet inte riktigt var det kommer ifrån – eller hur tillförligtligt det är – att dagens unga är den första generation som inte kommer att få det bättre ställt än tidigare generationer. Instinktivt känns det som ett rimligt påstående. Men hur handskas man med den vetskapen, den otryggheten – rent känslomässigt? Otrygghet föder rädsla, eller hur? Och rädsla kan vi inte bara gå omkring och bära på – vi måste kanalisera den på något vis.

Och kommer det då en ideologi som lovar att världen kan bli bättre, att den kan bli skinande och ny, vacker och fulländad… Tja, då har nog många ängsliga människor funnit sin kanal.

En annan parallell jag drar när jag hör jargongen ur Expressens filmklipp är från skolgården. Ni vet de där ungarna som man såhär i efterhand har förstått måste ha haft det tufft hemma, fast då visste man liksom bara att de var bad news, och att man gjorde bäst i att hålla sig undan när de kom och verkade vara på dåligt humör.

Jag kommer precis ihåg känslan på skolgården, när de där ungarna dök upp. Man visste att om de så mycket som såg en, så var man rökt. Jag var både tjock och räknades som plugghäst, så jag hade liksom alla fel redan från början. Det enda jag kunde göra var att hålla käft och hoppas att de skulle hitta någon annan att hacka på. Om de gjorde det, höll jag käft och var bara tacksam för respiten. Någon annan dag skulle det vara min tur.

Nu är skolgården lite större, men retoriken är den samma. Taktiken också. Man vinner makt genom att få med sig de ängsliga, de som förtvivlat söker gemenskap och ett sätt att kanalisera sin rädsla och ångest. Alla andra skrämmer man till att titta åt andra hållet, låtsas inte märka vad som håller på att hända. ”Blanda bara inte in mig…”

Vi är stora nu, hörni. Det duger inte längre att stå tyst och låta saker pågå. Att man håller käft när man är liten och rädd, och vet att man får sitt någon annan dag – det är en sak. Men när mobbarna vuxit upp och tror att de ska komma undan med samma jargong och samma hotfulla attityd, genom att spela ut människor mot varandra med lögner om vad som är fel i världen och hur man ställer den rätt igen – då är det inte läge att hålla käft längre.

Sverige är mitt land också. I mitt land ställer vi upp för varandra – och alla räknas.

***

Läs förresten också Soran Ismails kommentar i Expressen – som också handlar om hur det Erik Almqvist och hans polare säger i filmen knappast är något vi aldrig hört förut. Och det är det som är problemet.

13 november 2012
av Jenny
Inga kommentarer

Statusrapport #nanowrimo – dag 13

Jovars, framåt går det. Men hu så trögt det går. Så sent som igår var jag redo att lägga hela skiten på hyllan och börja knyppla istället. Vad som helst, bara inte detta tröstlösa texttröskande som just nu mest påminner om att vada i sirap. Jag är trött på min berättelse, trött på mina karaktärer, har skrivit de avsnitt jag hade tydliga scenarios av i huvudet, har skrivit inledning och större delen av slutet, har bara den där vedervärdiga transportsträckan i mitten kvar.

Samtidigt – det är just nu hela poängen med #nanowrimo sätts i spel. För NaNoWriMo handlar om att komma över sina trösklar, om att man faktiskt inte har tid att fastna i den kreativa sirapen, för om man gör det så kommer man rent krasst inte att hinna i mål. När jag började skriva gick det fort – 2000 ord på en timme, 8000 ord på en dag, inga problem. Just nu kämpar jag och pressar ur mig några stycken, det tar en evig tid – och sen tittar jag på ordräkningen och svär åt att ha lyckats få ur mig 260 ord. Det vore så lätt att ge upp just nu. Faktum är att det är i det här läget jag brukar ge upp. Och det är just därför jag ska fortsätta den här gången. För att en gång göra annorlunda.

Så – vad som än händer, hur uselt det än blir, och hur berättelsen än vägrar röra sig längs mina uttänkta röda trådar, så fäster jag mitt fokus vid siffrorna. 21.000 ord idag. 50.000 ord den sista november. Minst 1600 ord om dagen, helst 2500 – för att ha lite marginal. Hur segt det än känns.

(Ibland kan det förstås vara lite spännande och intressant när berättelser väljer egna vägar, fast just nu känns det som om den planerade rutten är den dynamiskt berättande, medan berättelsen vill välja tryggare stigar. Och det kan man ju fundera över om man vill – varför mitt omedvetna autoväljer de trygga, statiska och konfliktundvikande vägarna. Eller så skiter man i det, för att det faktiskt inte spelar någon roll.)

Just nu alltså: Läget under kontroll, jag ligger en liten bit under par, men det är marginellt och loppet är definitivt inte kört än.

It ain’t over til the fat lady sings, and I ain’t singin’.

09 november 2012
av Jenny
Inga kommentarer

Värddjur

Jag går inte omkring och tänker på det. Egentligen inte. Jag låser om mig när jag är hemma, vilket jag inte gjort tidigare, men annars är allting egentligen precis som förut. Som före inbrottet, menar jag.

Fast sen, när någon annan tar upp det, om så bara för att fråga hur det går och om vi hört något – eller som igår när jag träffade en kompis jag inte träffat sedan (långt) innan det hände, som förstås ville veta vad som hänt och hur och allt sånt där. Då finns det där ändå, väller fram och ut och över – som om den funnits där hela tiden. Och det gjorde den ju säkert.

Det är som om en hand griper tag om hela bröstet – jag får svårt att andas. Musklerna spänns som inför en strid – och står sen och surrar som högspänningsledningar av adrenalinpåslaget. Jag blir rastlös, orolig. Får tvångstankar – övertygelser om att lägenheten kommer att vara uppbruten när jag kommer hem, uppbruten och renskrapad. Trots att jag bara varit borta en liten stund.

Egentligen är det märkligt, hur man kan gå omkring, som ingenting, bärande sådana ångestdemoner under huden, lurande bakom det tunna skalet av lugn och vardaglig rutin. Alldeles under ytan. Du ser dem inte, jag känner dem knappt. Åtminstone inte så länge de sover.

(Men bär dem gör vi, hela menagerier av demoner under våra tunna skal.)

07 november 2012
av Jenny
Inga kommentarer

Hetsläsning och diverse recensioner

Jag vidhåller: Det är något alldeles speciellt med att läsa riktigt fort, sluka böckerna, tugga i sig dem, ord för ord, som godisbitar ur en obscent stor godispåse. Jag bryr mig inte så noga om sånt där som att åka fort med bil eller – Gud förbjude – motorcyklar och annat – men tänk om det är samma hisnande känsla jag upplever när jag hittar en bok jag kan forsa fram i, känna fartvinden fladdra… om inte i håret, så åtminstone i några litterärt orienterade nervceller…?

Sen igårkväll har jag läst ut två böcker och plöjt mig till 80% genom en tredje. Jag känner mig faktiskt en smula knarkad (som om jag nu skulle veta hur sånt känns…!). Det är en säregen känsla, hursomhelst – klart besläktad med rusighet.

Den första boken jag läste ut var Gillian Flynns Sharp objects. Jag följer flera riktiga boknördar (jag är ingen riktig boknörd, bara wannabe. Eller möjligen hangaround) på twitter, och Gillian Flynn är ett av de namn som dyker upp oftast i nördkonversationerna dem emellan. Jag har snappat upp boktips den vägen tidigare, men flera gånger blivit en smula besviken. Så var det exempelvis när jag läste S.J. Boltons Now You See Me – som visade sig vara en tämligen ordinär deckarhistoria, trots referenser till Jack the Ripper som jag är fascinerad av sedan gammalt, och vilket var det som fick mig att impulsköpa och -läsa boken. Så värst imponerad blev jag sen inte ändå, måste jag säga. En deckare, rätt och slätt. I don’t do deckare.

Men Gillian Flynn stod på min lista, henne skulle jag definitivt testa ändå. Och den här gången blev jag faktiskt fast – och inte besviken. Det är ingen tung och djupsinnig litteratur, men karaktärerna är komplexa och irrationella, fullastade med skavanker och psykologiskt bagage och… och faktiskt rätt mänskliga. Sharp objects handlar om en mordgåta, men också om att konfronteras med sin egen historia – yttre och inre. Flynn visar att i vissa situationer är det ”rationella” att bete sig fullständigt irrationellt, på grund av betingelser man bär med sig. Det är en mörk och ganska sorglig historia, men Gillian Flynn berättar den väl, och jag kommer definitivt att läsa fler av hennes böcker.

Boken jag började på därefter, som liksom låg som nästa på tur i mitt Kindle-bibliotek, är Toffs bok av Kalle Dixelius. Jag har som sagt inte riktigt läst ut den ännu, men den berör mig verkligen – bokens ”historiska framtidsskildring” sätter mitt eget nu i fokus, och får mig att fundera. Och det är just det som är bokens styrka – att den sätter i perspektiv och väcker tankar. Tankar på hur vi lever, hur vi har det. Boken är en slags dagboksskildring skriven på 2200-talet – och kommenterad som ett historiskt dokument av en folklivsforskare på 2400-talet. Det är just det här som ger det speciella perspektivet. I film har vi sett det här förut – men jag har åtminstone inte läst något liknande, särskilt inte utspelat i Sverige. Eller Svärje, som det heter i boken. Det är en liten tunn bok, och som sagt – jag har några sidor kvar, men har läst det mesta under de senaste 12 timmarna, så det går fort att läsa. Gör det!

***

Dessutom har jag under det senaste dygnet läst ut Mio min Mio tillsammans med ena sonen. Det lustiga är att jag inte blev så våldsamt imponerad av den heller – trots min barndoms glorifierade minnesbild av den. Jag förstod delvis varför den var så annorlunda än jag mindes den när jag noterade att den gavs ut för första gången 1954, och språket var säkert enkelt och rättframt den gången, i jämförelse med annat från den tiden. Men när jag läser för mina barn nu, känns det nästan lite stolpigt med alla upprepningar och skumma formuleringar. Fast berättelsen är förstås lika spännande som alltid – och sonen tyckte om den, det är ju huvudsaken.

Härnäst ska vi ta oss an Kalle och chokladfabriken, och se om lillbrorsan kan tänkas orka lyssna med den här gången. Han somnade nämligen ifrån Mio min Mio varje gång jag läste den, så när han missat halva boken gav jag upp och läste klart bara för storebror…!

***

PS: Kom på att jag själv fick tips om Toffs bok när min pappa läst – och recenserat – den. Jag kom inte ihåg själva recensionen när jag skrev här ovan, men vi verkar ha landat i samma slutsats i alla fall!