Himmel & Ord

28 mars 2014
av Jenny
4 kommentarer

Pysselhelg, avsnitt 5: Alstren

Alster är en sjö (eller egentligen en fördämd flod) belägen i staden Hamburg i norra Tyskland. Sjön indelas i Binnenalster (inre Alster, som ligger precis vid stadskärnan) respektive Außenalster (följdaktligen yttre Alster, som ligger norr om Binnenalster).

Ordet används dessutom   inom pysselkretsar för att beteckna resultaten av själva pysslandet. Jag har  oerhört svårt för det där uttrycket, fråga mig inte varför – men vi har väl alla våra språkliga hangups. ”Alster” är min. Hu.

Icke desto mindre lyckades jag producera en ansenlig mängd grejer under förra helgens pysselmara i Kolbäck/Strömsholm. Jag, som mest brukar ägna min tid åt att prata strunt och slarva bort mina grejor, fick ihop inte mindre än fyra böcker, fyra scrapbooksidor och två pärlarmband. (Korrigering, det ena armbandet gjorde jag faktiskt efter själva pysselträffen, i sängen på Fridhemsplans vandrarhem. Men snick-snack, såna detaljer…) Det är extremt produktivt. Och då har jag ändå inte nämnt de båda bokembryon som inte gick att rädda utan fick gå i papperskorgen.

Scrapsidorna

Bötär

Här hör bilden egentligen inte ihop med den handskrivna böteslappen som  var det jag ville spara för eftervärlden. Fotot är mest med som illustration. Men ett tag utdelades många böteslappar här i familjen; som förälder tenderar man ju göra fel och vara dum så fort man öppnar mun. Dessutom var lillebror inte sen att ta upp traditionen och göra den till sin… Många bötär blire!

 

Elias2013_LO

Exakt vad ongen höll på med på de här bilderna vet jag inte, men bilderna är tagna mot slutet av en restaurangmiddag under förra årets semester – jag misstänker att det han gör är att försöka fördriva långtråkig tid… Det finns några bilder där han har kapsyler på ögonen och näsan också, men dem får jag scrappa någon annan gång.

 

NYC2013

Egentligen en erbarmligt tråkig sida, men… Jag gjorde den, och skas det nu visas upp får den väl vara med den också.

 

Skapat2014 3

Det här är en sån där bild som är så fenomenalt misslyckad att den blir lyckad och rolig bara för att den är så knäpp. Båda barnen lyckas se flänga ut på samma gång, helt utan avsikt – det bara blev så. Typiskt en sån bild som alla barn hatar och alla elaka scrapmorsor älskar. Tänk vad jag ska ta fram och visa denna sidan när ungarna blir toånringar. Höhö!

Övrigt pyssel

KoMaböcker

Fyra böcker blev det – en gav jag bort nästan innan den  hunnit torka, så den kom inte med på bild. Men den såg ut som de andra – en grön till. Jag måste säga att jag börjar tröttna på grå och gröna böcker (för att inte tala om den skrikigt pensionsorange varianten som jag också gjort några av, fast inte den här gången). Och som av en händelse råkade jag snubbla över en ny bokbinderimateriallangare på nätet, så nu har jag nya överdragstyger på ingång. En förhoppningsvis mildare orange, en röd, en blå och en olivgrön. Till att börja med… 😉

(Letar förtvivlat efter cerise eller lila boktextil, men det verkar det inte anses finnas marknad för, för det har jag inte hittat än.)

KoMapärlor

Och så mina juveler då. Sötvattenspärlor trädda på fiskelina kring grovt lädersnöre, och som fästs med en knapp runt handleden. Galet enkelt, men snyggt och därtill bekvämt att bära för mig som egentligen inte är mycket för smycken.

Jag har redan handlat hem material för att göra fler… och lära ungarna att göra liknande, fast med färgglada glaspärlor.

(I bakgrunden syns snygga foderpappret i en av böckerna. Jag ÄR nöjd med mina böcker, okej?)

27 mars 2014
av Jenny
6 kommentarer

Om ja och nej och vi

Tänker på detta med människor. Människor man möter, pratar med, som går genom ens vardag och ut igen och lämnar någon form av fotspår efter sig. Hur olika dessa människor kan vara – och hur olika fotspåren de lämnar i mitt medvetande blir.

Vi kan till exempel kalla dem Jasägare och Nejsägare. Fast egentligen handlar det inte så mycket om vad de säger rent konkret, utan om hur de förhåller sig, och vad de utstrålar. Attityden och inställningen. ”Energin”.

En jasägare bemöter dig med ett ”jamenvisst, det ordnar vi!” eller ”vad roligt!”, ler även med ögonen och tar itu med problem genom ett pragmatiskt ”ajdå, nu får vi tänka om”. Vi.

En nejsägare å andra sidan, bemöter dig med pannrynk och underförstådd skepsis redan innan du öppnat munnen. Redan innan du öppnat munnen känner du att något tagits ifrån dig – och att du står ensam, hur många människor det än är i rummet.

Nyanser, inte mer. Men betydelsefulla. Och spåren de lämnar efter sig stannar kvar, långt efter korsvägen där de råkat komma i din väg.

Jag tänker att det är det här som är att ge bekräftelse. Själva inkluderandet, att ta på allvar. Säga ”vi”, och mena det.

Bekräftelsebehov, bekräftelsesökande – alla dessa ord som betyder att människors behov av bekräftelse är något dåligt och lite skamligt. En svaghet. Den som ger bekräftelse i den meningen har makt. Den som behöver är maktlös. 

Samtiden är fylld av saker som ger oss omedelbar bekräftelse av olika slag, fler kommer varje dag. En like på Facebook, en retweet, ett digitalt erkännande i förbifarten. Inte är det riktigt vad vi egentligen längtar efter, men vad gör man? Man tager vad man hafver, det som finns att få.

Surrogatet föder ett begär, ett beroende. Avtrubbning och en jakt efter mer. Fler likes, fler följare, mer omedelbar bekräftelse. Jag tänker att om våra dagar korsades av fler leende, inkluderande och jasägande ”vi”-bekräftelser, färre stängda, ifrågasättande skeptiker – skulle vi antagligen inte behöva dem.

26 mars 2014
av Jenny
Inga kommentarer

”Vi er dem de andre ikke må lege med…”

Spotify är för mig en ständig källa till såväl arbetskomfort som oväntade glädjeämnen. Jag vet inte om jag ens skulle klara att hålla ordning på en digital musiksamling, digitala musikfiler känns som alltför abstrakt för mig. Och med Spotify behöver jag inte heller, det är då en välsignelse.

Dessutom är det lite spännande att Spotify ju rymmer en hel del mer än jag skulle kunna ha i en privat skivsamling – och att samlingen växer utan att jag behöver göra något åt saken. Idag hittade jag den här gamla slagdängan som jag vet att jag letat efter tidigare också, men då fanns den inte:

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:2hP1N2poKhYsx6Yvx1tyYE” width=”300″ height=”80″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

Den spelades friskt när jag var i lagom obstinata barnaår (be mig inte om siffror, för det minns jag inte så noga – 12-14 nånting, kanske?), och jag flinar fortfarande åt den. Svag karaktär och billig fantasi – ja, vem fan har inte det? ”Sådan er det jo idag”…!

🙂

PS: Från och med nu återgår jag till min tidigare annonserade online-fasta, och ber er lämna edra kommentarer i kommentarsfältet här på sidan, alternativt per epost, telegram eller brevduva. Kommentarer som lämnas i andra fora kan komma att förbises, eftersom jag enligt fastereglerna inte ska vistas där före påska… Tack på förhand!

26 mars 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Jag sätter mig här så länge, tills allting slutar snurra.

Hemma igen. Vardag igen. Tyskland igen.

Efter en smärtfri hemfärd (planet avgick i tid och jag sov som en fågelholk hela vägen, vaknade först av dunsen vid landningen) och vinstlotten att min pysselväska – försedd med dubbla, illorange ”Heavy luggage”-etiketter – var först ut på bagagebandet, kom jag alltså hem efter vad som i backspegeln känns som flera veckor på resande fot. Jag var visst hemma ett par dagar mellan New York/Växjö-trippen och Stockholm/Kolbäcks-resan… men jag kan inte påstå att de dagarna gör så mycket väsen av sig i villervallan av allt flängande de senaste veckorna.

Jag förbluffade förresten mig själv efter landningen på Hamburgs flygplats genom att drabbas av en slags oresonlig grinighet över tyskarna omkring mig, hemvändarna som verkligen kommit hem. Jag tror att jag var den enda svensken ombord, den enda som rest ifrån Stockholm. Jag var helt enkelt skitirriterad på dem, för att de hade fått låna min stad en stund, och nu hade mage att tycka det var skönt att komma hem.

Jag inser hur irrationellt det där var, men tja… Jag har sagt det förr, jag säger det igen: Det där med definitionen av ”hem” är en komplicerad historia när man bor utomlands. Eller ja, åtminstone är det så för mig. Visst är hemma hos familjen och det är nåt visst med att sova i egen säng, men… Att lämna Stockholm är alltid att åka ifrån.

(Vilket förstås är en smula märkligt i sig, eftersom jag inte ens kommer därifrån. Men… nu är Stockholm mitt hemma. Min stad.)

Jag lyckades få ihop ungarnas sportväskor till skolan imorse, och jag lyckades få dit dem i tid också – med det enda missödet att storebror fått lillebrors brallor på sig, och omvänt. Men det får på det hela taget anses som en lyckad kraschlandning i vardagen, åtminstone om jag får säga det själv.

Men nu. Nu sitter jag här, och väntar på att tillvaron ska sluta snurra så förbaskat. För det gör den just nu. Allt ligger i väskor. Ingen ordning överallt. Massor att göra – men var ska man börja? I tvätthögarna som ska processas, jobbdokumenten som ska gås genom, packningen som ska packas upp, breven som ska skrivas, samtalen som ska ringas, mötena som måste bokas…

Pust. Det känns som om jag behöver vila upp mig efter semestrarna…! 🙂

 

25 mars 2014
av Jenny
2 kommentarer

Från en fönsterplats på Arlanda…

20140325-184836.jpg

… och i sällskap av en synnerligen vissen caesarsallad samt inte fullt lika vissen öl, sitter jag och begrundar min långhelg. Försöker lägga den på burk, som jag skrev häromdagen. Vännerna jag träffat, glädjen, skratten, värmen. Ego-boostarna, inspirationen, möten jag kanske varit lite, lite nervös för. Av olika skäl. Men allt har varit positivt. All eventuell oro ogrundad. En skön känsla.

Jag funderar på var jag själv står – just nu. Vart är jag på väg (förutom med Germanwings flight 4U7219 till Hamburg) just nu, vad vill jag och vad ser jag framför mig? Livet i en utlandsbubbla innebär ju en fördefinierad tillfällighet, som man – särskilt jag som medföljande – hela tiden måste förhålla sig till. Sen då? Nu då? När?

(Det här är i högsta grad icke-verbaliserade funderingar än, för att använda ett begrepp som haft viss betydelse under helgen. Det är okej om ni tycker att jag skriver kryptiskt och knäppt – det här skriver jag mest för mig själv. Några av er kommer att förstå, de flesta inte. Det är okej.)

Svaret är fortfarande ”jag vet inte riktigt” och ”vi får se”.

Skillnaden är att det känns som om jag har ett mindre frågetecken inom mig än jag haft på ganska länge. Det är okej att inte veta, okej att vänta och se. Kanske är det inte heller något knivskarpt utropstecken jag har därinne, men väl en lugn och stabil punkt.

Den punkten är min. Jag har fått kämpa för den, men nu är den min.

Det är ett mål nått, en milstolpe. Jag har gått vägen hem från helvetet, när inga jävla örnar kom , som Malin Crona skrev om för länge sedan. Jag funderar på när jag egentligen började den vandringen, och inser att det nog var för längre sedan än jag egentligen vill veta. Det spelar antagligen ingen roll heller.

Och man kan aldrig två gånger stiga ned i samma flod.