I natt har jag lärt mig – den hårda vägen – att det är dumt att ge sig till att spela ungarnas Clash of Clans-spel i telefonen när man inte kan sova, i fåfäng tro att det ska göra en tröttare och mer benägen att somna om. Det gör det icke.
(Och ja, ja, jag borde begripit bättre. Jag vet allt det där med ljus och skärmar och allt, ni behöver inte dra föreläsningen.)
Nu har jag i alla fall en jävla massa små digitala soldater tränade och redo för strid, samt tre guldgruvor som går för högtryck och genererar flis medan jag bygger om rådhuset – vilket beräknas vara klart imorgon natt vid den här tiden. Tänk om all kommunal förvaltning gick lika smidigt…
Jaha. Vad gör vi nu då? Ibland är det skönt att vara vaken mitt i natten, när allt är tyst och världen sover. Inte i natt. Inatt blir jag bara uttråkad av att inte kunna sova; rastlös, grinig och otålig. Det var ju betala av på sömnskulden jag skulle, inte sitta här och se skuldberget växa under fötterna!
Men okej. Nu är det ju som det är. Tidig förgryningstimma den första april i nådens år 2014. Inte nog med att det nu alltså gått hela tre månader sedan vi stod och frös i krutröken, skålade i champagne och lyckönskade varandra till det goda nya 2014 som låg orört och fyllt av löften för våra fötter. Dagens datum innebär också att den första månaden av #blogg100-utmaningen är lagd till handlingarna, så vad kan väl passa bättre (förutom att sova, men det verkar ju inte vara aktuellt) än att göra en liten summering när vi nu ändå sitter här och inte kan bättre.
Hur känns det?
Jotack, det känns fint såhär långt. Föret är gott och humöret på topp, så dä ä bar å åk, som det heter. Allvarligt talat, det känns fint det här. Roligt. Ibland lite trögt att komma på något vettigt att skriva om – jag menar det är ju inte varje dag jag går omkring och tänker världsomvälvande, vackra eller ens särdeles intelligenta tankar överhuvudtaget. Men nu håller jag ju mig inte för fin för att fulblogga när ingen annan råd finns, så det har gått bra ändå.
Sen ser ju jag det här som en övning, en slags mental yoga där jag sträcker ut skrivandet – och tänkandet – en smula förbi vad som kanske är normala positioner. Egentligen ser jag det inte alls som något självändamål att skriva varje dag – annat än just i träningssyfte. Ni som läser vet ju vad jag håller på med, och därmed får ni helt enkelt stå ut med att det serveras såväl färdiga som ofärdiga texter här ett tag.
Förhoppningen är att de färdiga, genomtänkta och välskrivna texterna ska komma lättare och oftare efter den här övningen.
Funkar det då…?
Jo, det tycker jag faktiskt att det gör. Dels helt enkelt för att jag måste skriva varje dag – och inte nog med det: Jag måste trycka på publicera varje dag också. Det innebär att jag både får upp skrivflödet, och måste trycka ner pretentionsnivån. Och det är lite nyttigt. Åtminstone för mig, som annars kan dra så länge på halvfärdiga texter som kanske kan filas något lite spetsigare och något litet steg närmare Nobelprisklass, att de till slut blivit inaktuella och inte blir publicerade alls. Ni skulle bara veta hur många sådana utkast jag skickat till papperskorgen genom åren.
31 dagar gjorda, 69 dagar to go
Egentligen är det den lätta delen av utmaningen som gått nu. Nu börjar uppförsbackarna. Inför en utmaning är man ju alltid peppad och laddad och har bakhuvudet fullt av idéer och teman, kanske några halvskrivna utkast i rockärmen att ta till om det kniper. Som livlinor för de dagar då tiden faktiskt inte finns.
Men nu börjar livlinorna tryta. Den mentala mjölksyran sätter in. Och det är två tredjedelar kvar.
Jag är inte så orolig för egen del, men tycker möjligtvis lite synd om de arma stackare som bestämt sig för att temablogga 100 inlägg på 100 dagar. De måste ju kämpa med idétorka nu, när de redan skrivit 31 inlägg – och måste klämma ur sig 69 till…
Jag har försökt sprida mina inlägg mellan mina ämneskategorier, så att jag får med texter på alla mina ”teman” – utan att för den sakens skull vara slaviskt tvungen att skriva lika mycket om alla ämnen. Det blir roligare för mig, och jag behöver sällan känna mig inmålad i något hörn.
Och twitterfastan…?
Den går också bra. Och känns bra. Twitter är liksom ständigt nytt, det du skrev för en kvart sedan är redan borta, och om du inte hela tiden är där och kläcker ur dig nya kvickheter – då är du också borta. Ingen märker, för alla följer så många att vars och ens avtryck blir så oändligt litet. Jag tycker att det är tråkigt. Det är ett samtidstecken, det är jag medveten om – men just därför gör jag tvärtom. Kalla det ett statement om du vill.
Det är lite som när jag allra först började pyssla, och lade timmar på att göra handgjorda kort som jag sedan skickade iväg och fick högst halvhjärtade kommentarer på. Hmpf. Så då började jag göra grejer till mig själv istället.
På samma sätt är texter jag lägger här mer mina än de ord jag lägger i Stora Glömskans Flod på Twitter. (Även om jag givetvis inser att internet äger allt som hamnar på internet, och internet ägs av… eh, nej. Låt oss inte gå in på det just nu, då kommer jag väl aldrig i säng igen.) Att blogga mer, twittra mindre är helt enkelt ett sätt att ta hem mina ord, fast jag också sänder ut dem i världen.
Vad händer nu?
Mars var en lite stökig månad – i och med att jag reste så mycket. Det var också bra, för det gav mig mycket att skriva om och en bra mix av vila och inspiration. Men nu är jag lite glad att få vara hemma, hitta rutin och arbetsro och vardagslunk. Då ska jag också hinna med det jag tycker att jag saknat såhär långt i utmaningen: Läsandet. Att inte bara skriva egna texter, utan även hitta, läsa, kommentera och kanske även reflektera över det andra skrivit. Det är för mig halva nöjet med att blogga – men kanske det som kommit mest i skymundan under den här första månaden som gått.
Men jag har ju fortfarande 69 dagar på mig att ändra på den saken, så det ska nog ordna sig…!
