Himmel & Ord

25 mars 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Om ansikten man minns – och glömmer

Igår hälsade jag på en person jag inte sett på fyra år.

”Hej [förnamn]!”, hojtade jag glatt.
”Hej”, svarade hen, och kände uppenbarligen inte igen mig utan gick vidare.

Jag blev så paff att jag inte kom mig för med att insistera eller hojta en gång till. Jag ser väl ut som jag alltid gjort? Eller…?

Så började jag fundera på det där med hur man ser ut – och hur man åldras. Hur fort går det egentligen? När händer det? Personen jag hälsade på såg exakt likadan ut som hen gjort sen vi lärde känna varandra, och det var 12 år sedan.

Och när jag tänker efter tycker jag att alla andra gör det också. Ser likadana ut som förr, menar jag. Det kommer till någon liten rynka här och en grå strimma i håret där, men… i grunden ser alla ut som de brukar.

Några av mina gamla klasskamrater från grundskolan finns i mitt Facebook-flöde. De ser också likadana ut som de gjorde då – fast vuxna. Någon har klippt av flätorna, en annan har tappat håret helt och hållet och en tredje har blivit lite rundare om kinderna.

Men bortsett från sådana detaljer ser de likadana ut idag som de gjorde då – på 1980-talet.

Sen tittar jag på mina barn, och försöker se deras vuxna ansikten bakom barnadragen. Jag tänker att om jag kan se barnansiktena bakom mina facebookvänners vuxna profilbilder skulle jag väl kunna se mina barns vuxna ansikten vilande och väntande. Fast det går inte.

Och tittar jag på min egen spegelbild igen, så kan jag inte för mitt liv se mitt 80-talsjag bakom alla medelålderns rynkor och studiecirklar, kinderna som gravitationen så obarmhärtigt drar i och de grå stråna som inte längre går att kamouflera i det råttfärgade.

Men såg jag verkligen så jäkla annorlunda ut för bara fyra år sedan?

24 mars 2014
av Jenny
4 kommentarer

Kära Stockholm!

Stockholm, Stockholm – som jag har saknat dig! Jaja, du ser väl en smula skröfsig ut med alla byggarbeten överallt – men det blir säkert fint när det blir klart ska du se. Och du är ju fortfarande du, det är ju huvudsaken.

(Vackert väder bjuder du på också, bara en sån sak. Gör ju vem som helst en smula vackrare!)

Jag måste strax iväg, men i eftermiddag hoppas jag att vi hinner hänga lite du och jag. Att du bjuder på gott kaffe någonstans och kanske några schyssta bilder – jo, jag tog kameran med mig, fast den inte kommit till mycket användning än.

Jag tänkte gå till ditt bibliotek, stora orange cylindern som finns på bild på IKEA hemma i Hamburg och ger mig hugg i hjärtat varje gång jag är där, och se om jag kan få ut ett lånekort att låna eböcker på.

Fast lite sorg i hjärtat har du redan gett mig, för när jag kom på att jag skulle till biblioteket tänkte jag också att jag skulle hinna en sväng till Dollys på Odengatan, och köpa mig en påse enkronasknappar. Åh, Dollys enkronasknappar – dem har jag köpt många vackra hundra av. Men Dollys finns inte mer, så därav blir det intet mer.

Vi får roa oss så gott vi kan du och jag, Stockholm. Jag tror det blir bra!

24 mars 2014
av Jenny
5 kommentarer

Om vänskap, funktioner och färger

Jag borde verkligen sova, men det får vänta för jag har viktiga tankar i huvudet som behöver verbaliseras innan Jon Blund får användning för sin paraplykrycka.

Jag sitter i ännu en vandrarhemssäng, denna gång på Fridhemsplan i Stockholm – och jag tänker på detta med vänskap. Hur stort det är, om än så enkelt.

Jag leker med en tanke som går såhär: Vänskap gör oss mer av oss själva. Det handlar inte om att anpassa sig och kompromissa, utan om att det man redan är får blomma ut och växa fram.

När jag tillbringat tid med sådana vänner, då är jag mer Jenny än jag var förut, klarare i färgerna och skarpare i konturerna. Mera jag. Jag inbillar mig och hoppas att jag lyckas få andra att känna sig så också, att det är det som får mötet att generera energi som varar.

(Jag tänker på begreppet ”energitjuvar”, och även om jag avskyr uttrycket, vet jag ju att det finns människor – eller i varje fall relationer – som mest suger musten ur en, hur man än försöker värja och distansera sig. Jag tänker att det där är relationer som gör mig mindre Jenny än jag egentligen är. Där jag inte är viktig, utan bara en funktion. Det är ingen energistöld egentligen, snarare en reducering – men vem fan skulle inte tappa energi på att bli reducerad till en funktion, jag bara frågar…?)

Nåväl. Ikväll kryper jag till kojs med glödande färger och knivskarpa konturer, efter en helg som formligen skyfflat in energi i depåerna. Känslan jag har just nu ska jag lägga på burk, att ta fram under blekare dagar. Sådana dagar kommer alltid, men nu har jag en buffert att ta av ett tag.

23 mars 2014
av Jenny
6 kommentarer

Pysselhelg, avsnitt 4: Welcome to the madness

Det här med att förklara en pysselhelg för icke-invigda… Det går liksom inte. Tro mig, jag har försökt åtskilliga gånger. Man ba: ”Jomen vi träffas en helg nånstans va, och alla har jättemycket prylar med sig. Och så sitter vi vid långa bord och klipper och klistrar och stökar till och lånar grejer av varann medan vi pratar, äter godis och dricker kaffe… Ja, och så brukar det vara tävlingar också.”

Folk ba: ”Ehh…?”

Men det är det vi gör, jag lovar.

20140323-110924.jpg

Vi behöver ett stort rum till att börja med, för vi är ett rätt stort gäng (21 flinka pysslarsjälar denna gång). Och vi har som sagt mycket grejer med oss. Inte långt efter allas ankomst och omständliga uppackning ser borden ut såhär:

20140323-112533.jpg

Och såhär:

20140323-111120.jpg

Eller såhär, om man håller på med pärlor:

20140323-111103.jpg

Och vi är väldigt koncentrerade!

20140323-111133.jpg

Hm. Det är svårt att förklara. Vi pratade igår om ungdomar (och andra) som LANar, såg oss om och konstaterade att vi nog inte hade så svårt att förstå grejen med LANspel ändå. Det är ungefär precis som det vi gör, fast med datorer. Inga konstigheter. Egentligen. Jag tror inte att någon av oss som varit på pysselträff höjer ögonbrynen åt LANträffar…!

(Kanske är det också LAN-kidsen som bäst kan förstå nördiga medelåldringar som släpar utrustning och godissäckar till någon utvald lokal för att fördriva vårens första riktigt soliga helg stillasittande i unken inomhusluft…? Kanske?)

Nåja. För egen del har jag pysslat väldigt brokigt i helgen. Det har blivit fyra färdiga, användbara böcker (samt två som fått kasseras), tre fotosidor och ett armband. (Därtill ungefär en miljard konsumerade kolhydratstinna kalorier i form av godis, semlor och morotskaka, men det är en annan historia.)

Armbandet:

20140323-115020.jpg

22 mars 2014
av Jenny
2 kommentarer

Pysselhelg, avsnitt 3: Arla morgonstund

20140322-080031.jpg

Hej, hej, här sitter jag. Ingen fängelsecell den här gången, men uppflugen i en vandrarhemssäng, och med en kudde som skrivbord. Funkar fint. Egentligen var planen att jag skulle sova såhär dags, efter ett 21 vakna timmar och resor och grejer igår. Men glömmer man dra för rullgardinen när man raglar i säng, vaknar man ändå i gryningen. Är man dum i huvudet får hela kroppen lida.

Nåja, det går nu ingen större nöd på mig – dagen idag ska ägnas åt att hasa runt i raggsockar mellan mitt eget och andras pyssel, dricka kaffe, prata strunt och… tja, inte så mycket mer än så faktiskt. Det grejar jag, även med en liten sömnskuld runtskvalpande i systemet.

Det blev lite dåligt med livebloggandet igår, få se om jag kan skärpa till mig lite idag.

20140322-081608.jpg

Så här såg i alla fall min pysselplats ut vid halvettsnåret i går kväll. En relativt lindrig grad av förfall, med en ännu adekvat arbetsyta i mitten. Det kommer inte att förbli så, det är jag säker på. Alla obligatoriska attribut finns med: limflaskor, pappersskröfs, saxar, verktyg, stansjärn, diverse pågående projekt i olika stadier av torkning, samt godisburk och drickaflaskor.

Men tro mig: You ain’t seen nothing yet.