Åt ni semlor igår? Wikipedia påstår att svenska folket varje år petar i sig – håll i er nu: 40 miljoner semlor… Lyllosar! Jag fick i vanlig ordning ingen, jag hinner inte baka och i det här gudsförgätna landet görs inga semlor. Det finns ett bakverk som kallas Heißwecken, och som har ungefär samma historiska bakgrund – och ibland faktiskt serveras fyllda med grädde. Men någon svensk semla är det inte.

Idag tänkte jag att vi skulle prata lite om fastan. Det är askonsdag, första dagen i fastan – den där som verkligen varar ända fram till påska.

Fastan är inte någon tradition jag ägnat så mycket funderingar åt, jag är ju nu inte mycket för det religiösa. Men så läste jag något om fastan –  på twitter faktiskt, vilket är lite av en ironi i sammanhanget – som fick mig att googla och fundera vidare.

Fastan handlar om att avstå från något, till förmån för något annat. Traditionellt har det där handlat om att avstå viss slags mat, eller mat under viss tid på dygnet, för att istället fokusera på det andliga. Men nu tänker jag bortse från de religiöst betingade traditionerna, och hålla mig till det där första: Att avstå något till förmån för något annat. Vad kan det innebära? Jag tänker att det kan innebära att avstå från slentrianen, till förmån för något man vanligtvis inte anser sig ha tid med. För att slentrian faktiskt stjäl oerhört mycket tid, fast vi inte riktigt märker det.

Och på så sätt blir ju ”fastan”, avståendet faktiskt en slags gåva till sig själv. Man tar sig tid.

Du kanske väljer att avstå från att slötitta på TV och istället läsa böcker under din fasta. Eller går och tränar? Tar en promenad? Lägger pussel med barnen? Mediterar? Yogar?

I mitt fall bestämde jag mig redan i förra veckan för att blogg100-projektet skulle vara min fasteaktion. Jag avstår från slentrianmässigt ”hängande” i sociala medier, och lägger istället tid på eget skrivande, på mina villkor. Det är en ganska enkel ”fasta”, men den styr bort från något jag upplevt som en stor tids- och energitjuv – och ger mig som gåva tid och fokus att ägna åt något jag saknat. Det längre skrivandet, reflektionerna.

Och jag upptäcker att jag verkligen tycker om den här synen. Det kommer något vilsamt över fastetanken när man ser den så. Jag avstår något som blivit en vana, och gör något jag annars inte skulle. Inte för alltid, men för en tid. Tidsbegränsningen gör att fastan blir en slags time-out, och ger en reflekterande dimension. Om jag avstår något till förmån för något annat bara för en liten tid, då finns det ett före-under-och-efter att fundera kring kring. Jag kan pröva mig fram, utan att förbinda mig till något – utvärdera, se vad som händer.

Jag tror att det är nyttigt. Att reflektera. Jag tror, är rent av ganska säker på, att vi i allmänhet reflekterar för lite, vi stressade västerlänningar vars vardag är så fylld av uppgifter, måsten och logistik, att vi under våra lediga stunder inte orkar annat än att med hålögd blick fastna vid någon elektronisk skärm och skicka andefattiga 140-teckensmeddelanden till andra hålögda satar vid sina skärmar.

(Ja, jag vet. Jag överdriver. Raljerar en smula, kanske. Men ni ser min poäng, eller hur?)

Jag tänker att det är så min blogg100-period ska vara. En tids fasta. Jag avstår den mentala snabbmaten från Twitter & Co en tid, för att istället ägna mig åt längre tankar, längre texter. Mindre förströelse, mer reflektion. En mental fasteperiod.

(Och nej, jag har inget totalförbud mot att använda Twitter och Facebook under Blogg100-tiden. Åtminstone inte till en början. Märker jag att jag behöver mer stringens får jag införa det, men till en början tänker jag att huvudsaken är att det känns som ett aktivt och medvetet avstående, och att det frigör tid och energi till det jag vill. Absolutism är inget självändamål, och jag misstänker att saker kommer att lösa sig av sig självt efter hand.)

***
Erkänn att du trodde inlägget skulle handla om 5:2 eller någon annan slags periodisk fasta när du läste rubriken…?! Nå, om du nu läst ända hit måste jag fråga: Blev du besviken? 🙂

#5