Om ja och nej och vi

Tänker på detta med människor. Människor man möter, pratar med, som går genom ens vardag och ut igen och lämnar någon form av fotspår efter sig. Hur olika dessa människor kan vara – och hur olika fotspåren de lämnar i mitt medvetande blir.

Vi kan till exempel kalla dem Jasägare och Nejsägare. Fast egentligen handlar det inte så mycket om vad de säger rent konkret, utan om hur de förhåller sig, och vad de utstrålar. Attityden och inställningen. ”Energin”.

En jasägare bemöter dig med ett ”jamenvisst, det ordnar vi!” eller ”vad roligt!”, ler även med ögonen och tar itu med problem genom ett pragmatiskt ”ajdå, nu får vi tänka om”. Vi.

En nejsägare å andra sidan, bemöter dig med pannrynk och underförstådd skepsis redan innan du öppnat munnen. Redan innan du öppnat munnen känner du att något tagits ifrån dig – och att du står ensam, hur många människor det än är i rummet.

Nyanser, inte mer. Men betydelsefulla. Och spåren de lämnar efter sig stannar kvar, långt efter korsvägen där de råkat komma i din väg.

Jag tänker att det är det här som är att ge bekräftelse. Själva inkluderandet, att ta på allvar. Säga ”vi”, och mena det.

Bekräftelsebehov, bekräftelsesökande – alla dessa ord som betyder att människors behov av bekräftelse är något dåligt och lite skamligt. En svaghet. Den som ger bekräftelse i den meningen har makt. Den som behöver är maktlös. 

Samtiden är fylld av saker som ger oss omedelbar bekräftelse av olika slag, fler kommer varje dag. En like på Facebook, en retweet, ett digitalt erkännande i förbifarten. Inte är det riktigt vad vi egentligen längtar efter, men vad gör man? Man tager vad man hafver, det som finns att få.

Surrogatet föder ett begär, ett beroende. Avtrubbning och en jakt efter mer. Fler likes, fler följare, mer omedelbar bekräftelse. Jag tänker att om våra dagar korsades av fler leende, inkluderande och jasägande ”vi”-bekräftelser, färre stängda, ifrågasättande skeptiker – skulle vi antagligen inte behöva dem.