03 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Om självklarheter och glömskor

HHHafen_650 En våg som hittat tillbaka till sin strand. Övelgönne strand, Hamburg.

Det finns vissa teman jag ständigt återkommer till. Jag antar att det är för att de är mina teman, och jag ska inte påstå att jag inte gärna återser dem lite då och då. Jag blir mest förvånad över att jag faktiskt glömmer bort dem mellan varven.

För det är inte så mycket en cirkelrörelse, det här återkommandet. Snarare en vågrörelse mellan insikt och glömska, eller kanske närhet och avstånd till den där tanken som känns så självklar just när jag är där. Hur kan man glömma bort något självklart?

Som det här med skapandet, den åtråvärda kreativiteten vi traktar så högt efter, men inte alltid lyckas driva fram på beställning. Och som, när vi väl får tag i den, hänför och berusar – varenda gång. Det närmaste magi jag vet.

Jag vet att den behöver näring – inte bara göra och producera saker, utan även ta in. Aldrig glömma att ta in, gärna vitt och brett och så brokigt som möjligt, för det är ur den där brokigheten impulserna och skapandet föds. Det är självklart, det säger sig ju själv. Men jag glömmer det ändå.

Vågen drar sig bort, sjunker undan, kommer bort från stranden, är borta… Tills den får en ny skjuts, tillbaka mot stranden, mot insikten och självklarheten. Ja visstja. Så var det ju. Självklart! Hur kunde jag glömma bort det? Jag vet inte. Jag blir lika förvånad varje gång.

En annan sådan självklarhet är att kreativiteten mår bäst av att få löpa i flera spår. Jag skriver bättre under perioder när jag också fotograferar mycket. Eller ritar. Eller målar. Binder böcker. Vad som helst. Och omvänt. Skrivandet ger mig en skärpa som gör även det fotografiska ögat – eller bildseendet överhuvudtaget – skarpare. Det är som att olika slags skapande inspirerar vartannat, ger kraft och näring åt varann.

Jag gillar den tanken, och ser framför mig hur kreativiteten är ett eget inre ekosystem med symbioser och synergier och synteser vibrerande i varje hörn. Ett eget väsen inom mig.

Och ändå glömmer jag bort det där också, försöker renodla, nischa och fokusera – när jag borde veta bättre.

Nåja. Innerst inne antar jag att jag vet, trots allt. Och minns också. Egentligen. Vattnet är strömt, men vågen hittar tillbaka till stranden ändå. Varje gång.

02 november 2014
av Jenny
4 kommentarer

En besynnerlig novemberbok

MissPeregrines-1

Vem var det som rekommenderade den här boken (Bokus/Adlibris)? Jag minns faktiskt inte. Jag vet bara att jag någonstans på nätet snappade upp en hänförd kortrecension av boken med det besynnerliga namnet ”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn”, och tänkte att jag måste komma ihåg den.

Fast sen glömde jag bort den i alla fall. Ända tills jag fick se den i en bokhandel i Höllviken. Mina barn hade lurat dit mig <em>(nåja, jag gick nog ganska frivilligt…)</em> för att övertyga mig om förträffligheten, för att inte säga <em>nödvändigheten</em> i att äga ännu en bok om fotbollsstjärnor. Och där låg den med den säregna bilden av en svävande flicka på framsidan. Jag snappade åt mig ett exemplar på ren impuls – ty mina barns förhandlingsteknik kan främst liknas vid en bombmatta och lämnar föga utrymme för egna överläggningar.

Jag har bara hunnit läsa några sidor ännu – det akademiska läsandet knycker all tid och ork för läsning just nu. Men den ropar på mig, upppfordrande och enträget. Den handlar om fotografier, så mycket tror jag mig ha förstått. Fotografier och besynnerliga berättelser. Så långt passar den ju mig alldeles utmärkt. Den får också extra plus för att den är tryckt på ett trevligt papper (även i pocketutgåva), och alltså är fylld av fotografier. Sådana detaljer gör mig glad. Att en bok är mer än bara berättelse, mer än bara ord. Den är också en visuell upplevelse – och en taktil, som det heter. Fingertoppskänslan räknas.

Dessutom känns den på något sätt som en höstberättelse, en bok att läsa hopkrupen under en filt, med raggsockor på och tekopp till hands. En novemberbok. En besynnerlig, men alldeles typisk novemberbok.

Jag tror att kurslitteraturen kanske får maka på sig lite framöver, och åtminstone lämna lite plats åt den här boken. Den pockar på att läsas nu.

01 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

#NaLotsOfBloggMo

Efter inlägget jag skrev häromdagen, om podcasts (och skånska i radio…!), fick jag tips om bland annat Sean McCabes podcast. Sean McCabe är grym på att göra bokstavsdesigner för hand och jag följde hans blogg ett tag när jag själv höll på att laborera mycket med pennskisser, lettering och vad som i mitt fall mest blev ett avkopplande soffklotter.

Men podcasten hade jag faktiskt helt missat. Ikväll hörde jag mitt första avsnitt av den, och den var klart rekommendabel. Lite långt avsnitt för min smak – men det är antagligen en vanesak.

Jag valde – som oftast, ”av diverse skäl” – avsnittet How to find your own unique voice and style för min premiärlyssning. Bara någon minut in i programmet kommer detta:

If you want to know how to find your voice: Write every day, for two years. There you go. Done.

Jag gillar det där. Och tror på det. Den egna rösten är vad den är – den måste utforskas snarare än uppfinnas eller ens hittas. Du har den redan, du måste bara bli klok på den. Ändå är det lätt att tappa bort den självklara rösten – bruset omkring oss från vad alla andra säger och pratar om är så högt att det är så lätt hänt att bara åka med, följa strömmen, falla in i jargongen.

Jag gör det också. För även om jag alltid skrivit mycket, kan jag inte påstå att jag skriver varje dag. Och även om jag alltid skrivit mycket, så är det inte så att jag har en färdig ”skrivröst” som jag en gång upptäckt och utforskat och som nu är för evigt min. Två år räcker inte. Skriv varje dag, punkt.

Jag vet att det är så – men jag glömmer det ändå hela tiden, låter annat komma i vägen. Det funkar ett tag, men sen är det som att ”rösten” inte riktigt känns min längre. Det blir som att försöka prata med halsont – det kraxar och låter besynnerligt och känns inte något vidare heller.

Sean och hans podcast-kumpan Ben delar in ”röst”-konceptet i tre delar:

den faktiska, fysiska rösten som vi talar med,
vad vi talar om, våra ”ämnen”,
hur vi säger det.

Även om jag nu skojar och ironiserar över min skånska och hur den skulle göra sig i ett radiomedium, skulle jag säga att punkt 1 i listan är den minst komplicerade. Rösten har vi, den är ett redskap att använda efter bästa förmåga. Punkterna 2 och 3 däremot… De är både komplexa och viktiga, och jag tänker att jag ska komma tillbaka till dem framöver.

Idag är det den 1 november. Världen över har skrivglada människor satt sig ned vid tangentborden för att skriva en roman på 30 dagar. Vansinnesprojektet kallas #NaNoWriMo, vilket står för National* Novel Writing Month. (* Från början var det nog ett nationellt amerikanskt påfund, men idag är NaNoWriMo i allra högsta grad internationellt.) Jag har varit med två gånger – men aldrig gått i mål. En gång spårade projektet ur på grund av dåligt förarbete (fast jag lärde mig åtminstone mycket om hur man inte förarbetar ett större skrivprojekt), en annan gång hände det saker som gjorde att jag blev tvungen att prioritera om min tid.

I år tänker jag inte alls delta. Jag hinner inte – och har faktiskt ingen lust heller. Däremot har jag lust att göra något för att motionera igång mitt regelbundna skrivande igen. Så, medan andra gör #NaNoWriMo, tänkte jag göra #NaLotsOfBloggMo, det vill säga en egen utmaning i #blogg100-stil, fast i mindre skala. Dagliga inlägg, hela november.

Jag tänker att det jag skriver ska kretsa en del kring den egna rösten, uttrycket och dess innebörd – vad vi pratar om, hur vi säger det vi säger och varför det spelar roll. Men eftersom jag är inblandad, lär det nog komma att handla om en hel del annat också. Vi får se. Stay tuned!

(Och om någon annan har lust att hänga på, är det såklart bara roligt. Startsträckor och förberedelser är bara för veklingar, själv kom jag på det här för ett par timmar sedan…!)

31 oktober 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Kvalitet bortom good-enough

Stairway Högt eller högre?

I ett samtal för några dagar sedan kom det upp en diskussion om vad ”kvalitet” innebär. Jag svarade nog utan att riktigt ta mig tid att tänka efter och i efterhand har jag insett att det jag sa egentligen snarare handlar om effektivitet – vilket som är nog så viktigt. Men kvalitet är något annat.

Jag tänker att kvalitet och effektivitet har vissa gemensamma nämnare, men att de skiljer sig i att effektivitetens optimum är ”good enough”, medan kvalitetens är ”så bra det går att göra”. Kvalitet är att inte nöja sig förrän det man gör är så bra som det kan bli, förrän man fyllt alla potentialer och vet att det man gjort håller måttet, tål att synas, brukas, jämföras – och kanske rent av skrytas lite med.

Men jag tänker också att vi blivit dåliga på att premiera kvalitet. Vi premierar tempo, drivkraft, volym och kvantitet. Vi premierar det som syns och hörs och verkar bra – men vi är dåliga på att ta oss tid att titta närmare . Vi har ju så mycket att göra. Hur ska vi hinna detaljgranska allt? Vad är det för fel med good-enough?

Det är inget fel med good enough. Ibland är good-enough faktiskt just good-enough. Men det är inte kvalitet. Kvalitet är att gå bortom good-enough och inte nöja sig med en snygg förpackning eller en quick-fix i stunden. Kvalitet är att inte ge sig förrän man fått det resultat man strävat efter.

Dessutom tror jag att det finns en kreativ dimension i kvalitetsbegreppet, att det handlar om att skapa något, tillföra något. Om din vision är att bli rik och tillbringa ålderdomen på Bahamas, ligger det ingen direkt kvalitetsaspekt i att uppfylla den. (Däremot kan man tänka sig många effektiva vägar att nå dit…!)

När jag lärde mig bokbinderi hade jag som vision att mina böcker skulle tåla slitage och omild behandling för att kunna åka med och finnas till hands när jag vill ha dem. Mina första försök såg förvisso rätt okej ut, men de var långt ifrån stabila, än mindre särskilt slitstarka. Idag är jag där. Böckerna jag binder håller minst lika bra som en ”köpebok”, och jag behöver inte tänka på att vara extra varsam med de handgjorda böckerna.

(Några gånger har folk föreslagit att jag borde börja sälja mina böcker på Etsy. Jag har då tackat för komplimangen, men samtidigt förklarat att det vore helt omöjligt för mig att få betalt för all den tid jag lägger ner på de där böckerna. Därför överväger jag inte ens att börja sälja dem – det lilla överskott av böcker jag nu får ger jag bort. En annan slags mervärde…!)

Kanske är kvalitet också en fråga om stolthet och värderingar? Vem blir stolt över något man släppt vid good-enough för att hasta vidare till nästa projekt? Kvalitet är ju också en fråga om engagemang, om att tycka att det man gör är viktigt och spelar roll. Då får det man gör också kvalitet, och den kvaliteten kan inte fuskas dit – den måste komma inifrån och vara äkta.

Min slutsats måste bli denna: Nej, kvalitet och effektivitet är inte samma sak – men jag är knappast den första som blandar ihop begreppen. Inte för att de egentligen är så svåra att skilja åt, utan för att vår tid tenderar att hylla effektiviteten som en kvalitet i sig själv. Det är ekonomiskt rationellt – men samtidigt lite synd, och möjligen en smula oroande. Jag tror att det finns en väldig potential i det man väljer bort när man nöjer sig med good-enough.

Hur tänker du? Vad är kvalitet för dig?

30 oktober 2014
av Jenny
9 kommentarer

”Får man prata skånska i radio?”

Den här veckan har jag av diverse skäl funderat lite på podradio, det vill säga mer eller mindre hemsnickrade radioprogram som sänds – eller snarare publiceras – på webben.

Jag har aldrig gjort podradio, och det finns delar av mitt inre som upprört utropar ”Jag kan väl inte göra radio heller, jag är ju skåning!” vid blotta tanken – men samtidigt gillar jag radio och kan inte låta bli att vara lite lockad av tanken trots allt… En god vän och jag har pratat om att göra radio, så tanken har funnits där ett tag – strängt taget är det väl bara tillfället som ska yppa sig.

(Jag har ju redan berättat om den skräckartade upplevelsen då jag som 19,5-åring fick höra min egen röst inspelad för första gången* i samband med en kurs i muntlig framställning. Det är helt klart den inre 19-åringen som skriar om skånskhet i radio, medan jaget här och nu är mer nyfiken. Det kanske till och med skulle vara roligt…?)

Samtidigt måste jag konstatera, när jag nu lyssnat runt på diverse blandade radiopoddar att det verkligen är ett skoningslöst medium. Lite på samma sätt som ett omklädningsrum upplyst med lysrör, som förstorar varje por, rynka och gråblek skugga i ditt ansikte. Radiomediet förstorar istället upp alla de där småsakerna du kläcker ur dig utan att tänka på det, saker du kanske säger mest för att du är lite nervös, kanske för att du behöver några sekunders andrum i samtalet. Det är fullt naturliga saker, vi gör det antagligen allihop – men ack så avslöjande, och ack så nakna vi blir när dessa naturliga småsaker förstoras upp och förevigas genom inspelningen… Som fullt naturliga rynkor i lysrörsljus.

I skrift går vi tillbaka och redigerar – publicerar inte förrän texten är som vi vill ha den. I radiomediet kan vi inte det – åtminstone inte i någon omfattande utsträckning. Det ligger väl inte i mediets natur att jobba så heller – det ska vara snabbt, spontant och ”hända i stunden”.

Jag gillar den tanken, det spontana och närvarande – men jag funderar också på vilka nervösa småsaker jag själv skulle kläcka ur mig om jag satt vid en mikrofon invid en röd ”i-sändning”-lampa…? Och var går gränsen mellan naturligt och enerverande…? Jag minns ett av P1:s Sommarprogram från i somras, ett avsnitt som många hyllade – men jag själv stängde av halvvägs för att programledaren mest verkade ägna sig åt att tappa bort sina papper och i princip BARA fylla etern med småpladder medan hen letade efter vad hen egentligen skulle ha sagt.

Vad säger ni som läser – hur mycket omedvetet småprat ”tål” ett radioprogram innan det blir enerverande att lyssna på? Hur starka dialekter…? Vad får dig att stänga av ett radioprogram utan att lyssna klart? Har du olika tolerans för podradio respektive ”vanlig” pratradio i exempelvis Sveriges radios kanaler?

***

*) Inser just att jag ljög om att aldrig ha gjort radio. När jag var i 8-9-årsåldern och stolt ägare till en transistorkassettradio med inspelningsfunktion och mikrofon, gjorde jag en farsartad enmansradioteater om arbetet i Försäkringskassans telefonväxel. Det ni.

Jag hade nog en ganska perifer idé om vad Försäkringskassan hade för uppgift, men däremot stor fantasi i frågan. Jag var också mycket inspirerad av gamla svartvita filmer, Lars Ekborg och Carl-Gustaf Lindstedt – och jag vill minnas att det hördes ganska tydligt…! (Ingen skånska där, inte…!)

Nu hittar jag inte Carl-Gustaf Lindstedts växeltelefonist på nätet, så ni får hålla till godo med en Lars Ekborg-sketch om Stockholmstrafiken som exempel. (Min egen inspelning vet jag faktiskt inte var den finns… Jag hoppas bara att den finns fortfarande, någonstans…) Hur jag som skånsk 9-åring kunde begripa en trafikpolitisk satir från Stockholms 60-tal vet faktiskt jag inte riktigt, men jag hade mycket roligt åt den här – på den tiden framrotad ur mina föräldrars LP-samling…!