Himmel & Ord

Några få gånger i livet möter man människor som är som gamla vänner, redan första gången man möts.

Den där första gången kanske man möts för att samåka 25 mil till en kurslaboration, och timmarna det tar att åka dit (och hem igen, för den delen) pratas bort så intensivt att man efteråt inte riktigt kan förklara för någon annan vad man pratat om, eller hur en så lång bilresa kunde gå så fort. Nästa gång man möts är det likadant – lika intensivt, lika självklart – trots att det kanske hunnit gå nästan två år sedan det första mötet. Och trots att man inte ens läser samma kurser längre, utan bara hörs av sporadiskt via sociala nätplattformar.

En sådan vän har jag i Falsterbo i Skåne, och vi passade på att besöka henne innan barnen och jag for hem efter höstlovet. För att träffas, förstås – och för att promenera en stund på en höstblåsig skånsk strand.

Stranden vid Höllviken, där min väninna och jag gick, är i sig märkvärdigt bekant – mina morföräldrar bodde på Näset under hela min uppväxt. Det är många år sedan jag slutade åka dit – många år sedan mina morföräldrar gick bort, och platsen upphörde att vara ”min” genom naturlig association. Vi associerar platser med människor – med relationer, vanor och traditioner vi har med andra människor. För mig har Näset länge varit en plats förknippad med människor som är borta – från mitt liv, eller från livet helt och hållet.

Väninnan, det nya mötet och det här och nu som växer ur vårt samtal, väcker platsen till liv på nytt. Och jag inser: Visst bor den fortfarande någonstans inom mig, den här platsen. Trots allt. Det levande nuet flätas samman med ett då som nog alltid varit mitt eget, fast jag trodde att jag bara hade det till låns.

Jag har en synnerligen romantisk bild av stränder off-season. En av få saker på min så kallade ”bucket-list”, alltså listan över saker jag vill hinna uppleva innan jag dör, är att bo vid ett hav under minst ett år. På sommaren finns havet alltid där, det är sig likt när vi kommer och går. Någon gång skulle jag vilja vända på det där – vara den som stannar, den som ser havet komma och gå med årstiderna. Havet om sommaren, javisst – men också havet om hösten, om vintern och om våren.

Någon gång. Kanske.

Nu var jag i alla fall glad att ha en väninna vid havet, och få en plats som en gång var min tillbaka. Promenaden bjöd på friska och salta vindar (ja, vi befann oss ju faktiskt både i Skåne och vid kusten, så det hade varit märkligare om det inte blåst) som rensade både kropp och själ. Liksom sköljde bort gammalt skröfs som blivit kvar därinne, precis som när en våg sköljer bort gammalt skröfs från stranden.

Tiden gick fort, och när det var dags att åka hade klockan hunnit bli så mycket att jag rationaliserade bort hela den traditionella inköpsrundan, då jag brukar handla med mig svenska förnödenheter till Tyskland. Västerbottensost, filmjölk, kaviar och sånt. Vi får helt enkelt klara oss utan sådana lyxartiklar tills nästa Sverigeresa.

Men det var det värt. Det finns trots allt viktigare saker. Hav till exempel. Och goda vänner.

De senaste åren har barnen haft sitt höstlov i början av oktober – när hösten är som vackrast och man fortfarande kan ha ganska mycket tur med vädret – och det har vi haft också. Tur. Och ljuvliga höstlov med höga blå himlar och färgsprakande skogar.

I år var höstlovet senare – och det passade egentligen bara bra eftersom det då sammanföll med att min nya kurs startade i Växjö. Men det innebar förstås också att höstens ruskfas redan inletts, och det här året var det glest mellan glimtarna av himmelsblått mellan blygrått och duggregn.

Fast en (1) dag med uppehållsväder, ljus och färger fick vi. Vi tillbringade den vid en småländsk tjärn.

Vattnet låg sådär spegelblankt som det egentligen bara gör i sagor och filmer – fast det ville till att jag var kvick om jag ville fånga den där magiska stillheten, för sönerna ägnade sig helhjärtat åt att leta upp stenar, stockar och allsköns bråte att kasta i vattnet med praktfulla plums och ringar i kors och tvärs på vattnet.

Mina barn och jag har lite olika syn på hur man bäst njuter av en stillsam skogstjärn, kan man väl säga…?

”Var försiktiga så ni inte har sönder något i naturen”, sa jag. Äldste sonen såg tankfullt på mig och frågade om inte naturen själv har sönder saker ibland. ”Jodå”, fick jag förklara. ”Det finns djur och växter som lever av andra djur och växter, fast då är det ju liksom… naturligt.”

Sen hittade vi det här trädet. Det hade knäckts av sin egen tyngd, och vi kunde tydligt se hur hela stammen var fylld av gångar från små, små djur som ätit sönder hela trädet inifrån. Det fanns rester också, som såg ut som sågspån, men ingen mänsklig såg hade kommit nära det här trädet. Det var djur som haft sönder det. Helt naturligt.

Det sägs att regn förstärker färgerna – och det kan nog så vara, även om regniga dagar oftast mest framstår som trista och färglösa. Och när regnet samlas som glittrande droppar på löven i vattnet… då känns de regniga dagarna nästan värda att uthärda. För det vackra som regnet gör.

Och just som vi lämnade tjärnen och gick tillbaka till bilen, det kanske märkligaste av allt. Blommande lingontuvor – i oktober.

Jag är egentligen inte mycket för skrock och vidskepelser, men just det där tar jag (av skäl som nog är uppenbara för några av er som läser, men knappast för er alla… fast så får det vara den här gången) som ett synnerligen gott omen och förebud om en ny vår – mitt i hösten.