Jag sitter med bävan och blänger på regnet utanför – det har hållit i sig hela dagen, men yr.no menar att det ska bli en lucka nu ikväll, ungefär cirka lagom till min så hett efterlängtade fotorunda nere i hamnområdet. Det ser mörkt ut, men än är den inte bortregnad. Hoppet är det sista som lämnar människan…

För övrigt går det bra visset med uppsatsskrivandet. Idag har varit en sån dag då man skriver ett stycke, skriker ut sin frustration över den patetiska floskelsörjan man åstadkommit, deletar alltihop, rycker åt sig närmsta kursbok, läser nåt som verkar smart, skriver ett stycke – och upprepar från frustrationsskriet. Ad nauseam, som en väninna brukar säga.

Hade det inte varit för att förmiddagens presentationsuppgift gick så förbannat bra, skulle jag ha varit redo att bryta ihop just nu. Men förmiddagen var en rejäl revansch, av det slag som man kan leva på ett slag – en smocka åt ett komplex jag gått med i sisådär 20 år eller så.

För tjugo år sedan… Nej 22 förresten, för det var ett av de första kursmomenten på högskolan – jag var 19 och hade just flyttat från Eslövstrakten till Kronobergsskogarnas metropol, Växjö, för att skolas i de högre vetenskaperna. Bland annat muntlig framställning. Inför videokamera. Det är fortfarande, allt inräknat – barnafödande, visdomständer, you name it – det jävligaste jag har gjort i mitt liv. Jag har ingen aning om vad jag pratade om, eller om det gick bra i någon mening. Men jag minns chocken efteråt. När man var tvungen att titta på eländet och få kritik.

Jag var som sagt 19 år, en tämligen illgrön och osäker 19-åring. Jag är säker på att folk sa snälla saker och att jag inte gjort  katastrofalt dåligt ifrån mig. Men det enda jag minns och har ältat sedan dess är min röst – och den satans dialekten. Jag hade aldrig hört den förut.

(Nej, ni som känner mig idag har ingen aning. Ni måste bege er till någon av de mellanskånska bonnhålorna och ställa er mitt i en folkmassa med vidöppna öron för att förstå. Så talade jag också på den tiden. Det hade funkat fint i 19 år, men nyss instigen i den akademiska världen var kulturkrocken ett (ljudligt) faktum.)

Och jag har inte utsatt mig för att behöva höra eländet sedan dess. Förrän idag – då jag var tvungen. Jag skulle presentera en undersökning jag jobbat med under våren, enskilt inför läraren och under inspelning. Nu är det givetvis inte samma sak att göra en sån grej vid 41 som det var vid 19. Men när läraren lämnade feedback direkt efteråt, och för det första använde ordet ”fantastisk” minst i minst fem olika sammanhang, och för det andra inledde med: ”otroligt behaglig att lyssna på”, ”levande röst/intonation”, ”fantastisk nivå av talspråk” och så vidare… Då känner jag faktiskt att jag kan leva med att resten av #uppsatskoma-dagen gick åt pepparn.

(Och att fotorundan regnade bort, för nu blev det bestämt så också. Fast det svider mer än uppsatsfrustrationen, måste jag erkänna. Hade behövt en sådan batteriuppladdning just nu.)

***

Normalt ägnar jag mig inte åt fullt så här skamlöst skrytande, vare sig här eller på andra ställen. Men just det här var faktiskt ganska stort för mig. Jag kan göra presentationer, så mycket har jag förstått förut. Jag kör ad hoc om grejer jag kan och improviserar när det kniper och det brukar funka fint. Men det där med rösten och dialekten har ändå förföljt mig sen den där gången i Växjö, när jag var 19 och hörde mig själv ordentligt för första gången.