Den här veckan har jag av diverse skäl funderat lite på podradio, det vill säga mer eller mindre hemsnickrade radioprogram som sänds – eller snarare publiceras – på webben.
Jag har aldrig gjort podradio, och det finns delar av mitt inre som upprört utropar ”Jag kan väl inte göra radio heller, jag är ju skåning!” vid blotta tanken – men samtidigt gillar jag radio och kan inte låta bli att vara lite lockad av tanken trots allt… En god vän och jag har pratat om att göra radio, så tanken har funnits där ett tag – strängt taget är det väl bara tillfället som ska yppa sig.
(Jag har ju redan berättat om den skräckartade upplevelsen då jag som 19,5-åring fick höra min egen röst inspelad för första gången* i samband med en kurs i muntlig framställning. Det är helt klart den inre 19-åringen som skriar om skånskhet i radio, medan jaget här och nu är mer nyfiken. Det kanske till och med skulle vara roligt…?)
Samtidigt måste jag konstatera, när jag nu lyssnat runt på diverse blandade radiopoddar att det verkligen är ett skoningslöst medium. Lite på samma sätt som ett omklädningsrum upplyst med lysrör, som förstorar varje por, rynka och gråblek skugga i ditt ansikte. Radiomediet förstorar istället upp alla de där småsakerna du kläcker ur dig utan att tänka på det, saker du kanske säger mest för att du är lite nervös, kanske för att du behöver några sekunders andrum i samtalet. Det är fullt naturliga saker, vi gör det antagligen allihop – men ack så avslöjande, och ack så nakna vi blir när dessa naturliga småsaker förstoras upp och förevigas genom inspelningen… Som fullt naturliga rynkor i lysrörsljus.
I skrift går vi tillbaka och redigerar – publicerar inte förrän texten är som vi vill ha den. I radiomediet kan vi inte det – åtminstone inte i någon omfattande utsträckning. Det ligger väl inte i mediets natur att jobba så heller – det ska vara snabbt, spontant och ”hända i stunden”.
Jag gillar den tanken, det spontana och närvarande – men jag funderar också på vilka nervösa småsaker jag själv skulle kläcka ur mig om jag satt vid en mikrofon invid en röd ”i-sändning”-lampa…? Och var går gränsen mellan naturligt och enerverande…? Jag minns ett av P1:s Sommarprogram från i somras, ett avsnitt som många hyllade – men jag själv stängde av halvvägs för att programledaren mest verkade ägna sig åt att tappa bort sina papper och i princip BARA fylla etern med småpladder medan hen letade efter vad hen egentligen skulle ha sagt.
Vad säger ni som läser – hur mycket omedvetet småprat ”tål” ett radioprogram innan det blir enerverande att lyssna på? Hur starka dialekter…? Vad får dig att stänga av ett radioprogram utan att lyssna klart? Har du olika tolerans för podradio respektive ”vanlig” pratradio i exempelvis Sveriges radios kanaler?
***
*) Inser just att jag ljög om att aldrig ha gjort radio. När jag var i 8-9-årsåldern och stolt ägare till en transistorkassettradio med inspelningsfunktion och mikrofon, gjorde jag en farsartad enmansradioteater om arbetet i Försäkringskassans telefonväxel. Det ni.
Jag hade nog en ganska perifer idé om vad Försäkringskassan hade för uppgift, men däremot stor fantasi i frågan. Jag var också mycket inspirerad av gamla svartvita filmer, Lars Ekborg och Carl-Gustaf Lindstedt – och jag vill minnas att det hördes ganska tydligt…! (Ingen skånska där, inte…!)
Nu hittar jag inte Carl-Gustaf Lindstedts växeltelefonist på nätet, så ni får hålla till godo med en Lars Ekborg-sketch om Stockholmstrafiken som exempel. (Min egen inspelning vet jag faktiskt inte var den finns… Jag hoppas bara att den finns fortfarande, någonstans…) Hur jag som skånsk 9-åring kunde begripa en trafikpolitisk satir från Stockholms 60-tal vet faktiskt jag inte riktigt, men jag hade mycket roligt åt den här – på den tiden framrotad ur mina föräldrars LP-samling…!