by Jenny -

”Får man prata skånska i radio?”

Den här veckan har jag av diverse skäl funderat lite på podradio, det vill säga mer eller mindre hemsnickrade radioprogram som sänds – eller snarare publiceras – på webben.

Jag har aldrig gjort podradio, och det finns delar av mitt inre som upprört utropar ”Jag kan väl inte göra radio heller, jag är ju skåning!” vid blotta tanken – men samtidigt gillar jag radio och kan inte låta bli att vara lite lockad av tanken trots allt… En god vän och jag har pratat om att göra radio, så tanken har funnits där ett tag – strängt taget är det väl bara tillfället som ska yppa sig.

(Jag har ju redan berättat om den skräckartade upplevelsen då jag som 19,5-åring fick höra min egen röst inspelad för första gången* i samband med en kurs i muntlig framställning. Det är helt klart den inre 19-åringen som skriar om skånskhet i radio, medan jaget här och nu är mer nyfiken. Det kanske till och med skulle vara roligt…?)

Samtidigt måste jag konstatera, när jag nu lyssnat runt på diverse blandade radiopoddar att det verkligen är ett skoningslöst medium. Lite på samma sätt som ett omklädningsrum upplyst med lysrör, som förstorar varje por, rynka och gråblek skugga i ditt ansikte. Radiomediet förstorar istället upp alla de där småsakerna du kläcker ur dig utan att tänka på det, saker du kanske säger mest för att du är lite nervös, kanske för att du behöver några sekunders andrum i samtalet. Det är fullt naturliga saker, vi gör det antagligen allihop – men ack så avslöjande, och ack så nakna vi blir när dessa naturliga småsaker förstoras upp och förevigas genom inspelningen… Som fullt naturliga rynkor i lysrörsljus.

I skrift går vi tillbaka och redigerar – publicerar inte förrän texten är som vi vill ha den. I radiomediet kan vi inte det – åtminstone inte i någon omfattande utsträckning. Det ligger väl inte i mediets natur att jobba så heller – det ska vara snabbt, spontant och ”hända i stunden”.

Jag gillar den tanken, det spontana och närvarande – men jag funderar också på vilka nervösa småsaker jag själv skulle kläcka ur mig om jag satt vid en mikrofon invid en röd ”i-sändning”-lampa…? Och var går gränsen mellan naturligt och enerverande…? Jag minns ett av P1:s Sommarprogram från i somras, ett avsnitt som många hyllade – men jag själv stängde av halvvägs för att programledaren mest verkade ägna sig åt att tappa bort sina papper och i princip BARA fylla etern med småpladder medan hen letade efter vad hen egentligen skulle ha sagt.

Vad säger ni som läser – hur mycket omedvetet småprat ”tål” ett radioprogram innan det blir enerverande att lyssna på? Hur starka dialekter…? Vad får dig att stänga av ett radioprogram utan att lyssna klart? Har du olika tolerans för podradio respektive ”vanlig” pratradio i exempelvis Sveriges radios kanaler?

***

*) Inser just att jag ljög om att aldrig ha gjort radio. När jag var i 8-9-årsåldern och stolt ägare till en transistorkassettradio med inspelningsfunktion och mikrofon, gjorde jag en farsartad enmansradioteater om arbetet i Försäkringskassans telefonväxel. Det ni.

Jag hade nog en ganska perifer idé om vad Försäkringskassan hade för uppgift, men däremot stor fantasi i frågan. Jag var också mycket inspirerad av gamla svartvita filmer, Lars Ekborg och Carl-Gustaf Lindstedt – och jag vill minnas att det hördes ganska tydligt…! (Ingen skånska där, inte…!)

Nu hittar jag inte Carl-Gustaf Lindstedts växeltelefonist på nätet, så ni får hålla till godo med en Lars Ekborg-sketch om Stockholmstrafiken som exempel. (Min egen inspelning vet jag faktiskt inte var den finns… Jag hoppas bara att den finns fortfarande, någonstans…) Hur jag som skånsk 9-åring kunde begripa en trafikpolitisk satir från Stockholms 60-tal vet faktiskt jag inte riktigt, men jag hade mycket roligt åt den här – på den tiden framrotad ur mina föräldrars LP-samling…!

by Jenny -

”Varning för starka bilder”

I kölvattnet efter att USAs specialstyrka spårat upp och dödat Osama bin Laden, går nu diskussionerna kring om man bör visa bilder på den döde terroristledaren eller inte. USA har lagt locket på och menar att man inte ska göra det för att inte provocera fram ytterligare hat från grupper som är lojala mot den döde. (Jag vet inte riktigt om jag köper den förklaringen, men jaja – världspolitiken ska jag lämna därhän.) Svenska Aftonbladet visar däremot bilder från platsen, och bilder av de andra personer som dödades i attacken.

Och sen ställer man frågan till läsarna: Är det rätt att visa bilderna – samtidigt som chefredaktören går ut och förklarar varför Aftonbladet anser att det är rätt att visa bilder på dödsskjutna människor i tidningen, inklusive nätupplagan.

Det här är en annan fråga jag tänkt skriva om förut men inte kommit till skott med. Nu blir det så tydligt, när jag kan länka till exempel. Jag tycker att det är fel att visa sådana bilder. Jag hävdar – bestämt – att det inte tillför någon väsentlig information, och att nyheter kan förmedlas alldeles utmärkt även utan bilder på döda och/eller lemlästade människor i medierna.

När jag var liten var jag sjukt allmänbildad. Jag var hemmabarn och tyckte om att leka framför TV:n – släpade ut mina Sindydockor och legolådor och ritblock och grejer till TV-rummet och kunde spendera hela förmiddagen med att låta Utbildningsradions program utgöra en slags ljud- och bildfond som jag tittade på mer eller mindre aktivt, beroende på vad det handlade om. Men det sjönk in, jag lärde mig saker.

På kvällarna såg jag nyheterna. Det var väl inte det roligaste programmet jag visste, men mamma och pappa tittade på nyheterna och för min del var högsta prio att slippa gå och lägga mig, så då var till och med nyheterna att föredra. OCH – på den tiden var det okej för en åtta-nioåring att titta på halvåttanyheterna. De kunde prata om krig och döda människor – vilket var otäckt nog – men man slapp SE.

Och återigen – jag lärde mig saker, viktiga saker om världen, genom de där nyhetssändningarna.

Idag vet man aldrig vad som kommer på TV-nyheterna, och jag skulle inte låta mina barn se ett nyhetsprogram, trots att jag vet hur värdefullt det skulle kunna vara. (OK, så länge vi är i Tyskland är det ingen riktig ordning på nyhetstittandet ens för oss vuxna – men det är en parentes i sammanhanget. Det här handlar om saker jag tänkt kring svenska nyhetsmedier – främst TV, kanske.)

På senare år verkar det inte finnas några gränser för vad som är okej att visa. Jag har sett döda människor i TV, döda barn, jag har sett en film där en far och en son förtvivlat försöker gömma sig undan skottlossning. Jag har sett en alldeles fasansfull bild av en människa med ett nyss avslitet ben – förvisso på nätet och inte på TV, men ändå. Som vuxen känner jag inte att jag tar till mig nyhetsskildringen mer eller bättre, att det kommer närmare mig ju blodigare det är. Snarare tvärtom.

För att fördjupa min förståelse och skapa engagemang för de pågående oroshärdarna i världen är det inte blodiga bilder som ska till – utan helhet, bakgrund, analys.

Det finns säkert de som vill argumentera att det inte är meningen att barn ska titta på nyheter för vuxna, och menar att Bolibompa har egna nyhetssändningar för barnen att titta på. Jovisst. När jag var liten hette programmet Barnjournalen, numera är det väl Lilla Aktuellt om jag inte minns fel. Men det är inte samma sak. Barnnyhetssändningar är bra – men blir lätt spretigt, för att man har en halvtimme i veckan på sig att gå genom allt som händer i världen. Och ofta blir det lite väl tillrättalagt, dessutom. Det är inte fel att barn får (och kan) ta del av världen och samhället som det nu är. Det är de som ska ta över den här världen – och jag tror att förmågan till idealism och vision grundläggs i barndomen. Men då måste ju barnen också få vara med och se hur världen verkligen ser ut. Och då måste jag som förälder veta att nyheterna illustreras med bilder som barnen klarar av att hantera. Så är det inte längre.

Och jag tycker att det är en stor förlust.