Himmel & Ord

Idag har jag suttit på lokal och studerat. Jag måste göra det ibland, för att hålla huvudet vid sunda vätskor när jag nu inga kollegor har – åtminstone komma ut och se lite folk. Idag kom dessutom en väninna förbi och pratade bort en liten kvart eller så, om väder och barn och krämpor och och Livet. Fikapaus i pluggfikandet. (Just det här caféet är ett av stans två bästa – och öppnar snart filial fem minuter från vår lägenhet. Det kommer att bli fullständigt livsfarligt. Och dyrt. Men trevligt.)

När väninnan hade gått pluggade jag vidare, och kunde efter ett tag mynta följande devis:

”En bra pluggdag är när man inser att man måste skriva om allt
man jobbat med tidigare under veckan och tyckt sig klar med –
men är lika glad för det, eftersom man lärt sig så bra saker.”

 En sån dag blev det idag. Allt skrivarbete inför nästa inlämningsomgång som jag suttit och kämpat med under veckan är bara att slänga bort, och börja på ny kula. För först idag hittade jag Nyckeln till alltihop. Det är så häftigt när man gör det – en kick som verkligen slår det mesta – att jag inte ens bryr mig om att jag måste skriva om hela veckans arbete. Nu känns det ju ändå bara roligt och spännande att göra det.

Delkursen jag läser just nu handlar om arbetspsykologi – det vill säga de psykologiska processer som ligger bakom allt vi, våra kollegor och chefer gör på jobbet – eftersom vi allihop är människor och psykologiska varelser. En viktig utgångspunkt för kursen är att skapa högeffektiva team som så att säga levererar både för organisationen och för teammedlemmarna. Jag tänker på min väninna som myntade ordet ”växeldra” för samarbete mellan ungefär jämnstarka personer som sinsemellan växlar ledarskap – eller ”drivarskap” kanske jag skulle kalla det. Läroboken (den blå tegelstenen i bilden ovan) kallar det för att ta kollektivt ansvar för gruppens resultat, och menar att det är det som skiljer vanliga arbetsgrupper från verkliga högpresterande team.

Jag har under årens lopp grupparbetat en hel del per distans – de som känner mig väl skrattar när jag kommer in på dessa evinnerliga grupparbeten, för de har verkligen varit ett ständigt upphov till allehanda frustrationer. Distansgrupparbeten är helt enkelt väldigt speciellt. Gruppdynamiken finns där, men den är mycket svårare att sätta fingret på – för att inte tala om att försöka styra över den, när man inte känner varandra eller ens ses. Ett av dessa åtskilliga grupparbeten sticker ut ur mängden genom att på en och samma gång ha varit det mest katastrofala och det absolut bästa av dem alla.

När jag nu läser om gruppdynamik i allmänhet och team kontra arbetsgrupper i synnerhet börjar jag så smått förstå hur det kunde bli så – vad det var som gjorde just det grupparbetet så bra, trots alla katastrofer. Det som hände var att delar av gruppen jobbade dynamiskt och med kollektivt ansvarstagande för gruppens leveranser – medan andra delar av gruppen inte gjorde det.

Den här modellen finns i kurslitteraturen som en grov indelning av roller i ett team – och det var faktiskt den här modellen som fick mig att tänka på mina gamla grupparbeten, eftersom den tydliggör den ”icke-deltagande” rollen, som var det som utgjorde katastroferna i det grupparbete jag tänker på. Resten av gruppen fungerade verkligen som ett högeffektivt, kollektivt ansvarstagande och växeldragande team – och växlade helt enkelt mellan de tre rutorna överst/till höger i modellen.

Det var enormt häftigt att få vara med om. Det är något mer än bara ett ”grupparbete som funkar”, det är då man får en konkret känsla av vad begreppet ”synergi” verkligen innebär. I en studiesituation innebär det dessutom att man lär sig långt mer än bara det som står i kursplanen – vilket är ett annat av kriterierna min nuvarande kurslitteratur nämner för skillnaderna mellan team och vanliga arbetsgrupper: Att trivsel och lärande utöver vad den konkreta arbetsuppgiften kräver är en del av arbetet, som blir naturlig eftersom alla teammedlemmar kollektivt stimulerar och driver varandra. Växeldrar, alltså.

Min växeldra-kompis och jag brukar båda beskriva oss som kameleonter i gruppdynamiksammanhang – det vill säga att vi känner in gruppen och antar den roll som gruppen behöver för att bli komplett. Kameleontrollen ingår med stor sannolikhet i modellens dubbla roll. Hon och jag har också drivit projekt tillsammans – vilket resulterade i ett synnerligen dynamiskt ledarskap med tydligt växeldragande. Den gången var nog hon mer uppgiftsspecialist, medan jag drog mer åt det socioemotionella ledarskapet – även om vi växlade även där, förstås. Frågan är om rollfördelningen skulle bli densamma om vi skulle driva projekt tillsammans igen. Jag är inte säker på det – men jag kan inte heller säga vad som avgör saken, när två kameleonter tillsammans ska bestämma färg…!

Uppgiften jag idag har insett att jag måste skriva om handlar om att sätta ihop ett team som på sikt ska kunna fungera just så kollektivt ansvarstagande och synergiskt stimulerande som jag beskrev ovan. Jag behöver kombinera rätt kompetenser förstås, men det är egentligen den lätta delen. Det svåra är att sätta samman kompletterande och ömsesidigt stimulerande personligheter, som lyfter varandra över den individuella nivån, skapar stimulerande dynamik – men också trygghet och balans i lagom proportioner för uppgiften som ska utföras.

Och därefter ska gruppen ledas genom alla faser av attityd- och beteendeutveckling, konflikter och normutveckling – allt det där som är en del av teamets utvecklingsprocess. Det ska jag skriva om i nästa vecka.

Behöver jag säga att jag trivs väldigt bra med det jag pluggar just nu…?

***

Jag har egentligen alltid tänkt att jag skulle blogga om det jag studerar – alla intressanta saker jag läser, lär mig och funderar på. Som när jag pluggade litteratur och fyllde bloggen med såväl recensioner som analyser. Det har blivit lite dåligt med det där, både vad gäller lingvistiken och ledarskapet. Men skam den som ger sig – kanske blir det mer av den här varan framöver, nu när jag åtminstone spräckt nollan.