25 september 2015
av Jenny
3 kommentarer

Sju veckor i Sverige. Om omställning, kulturkrockar och nystarter.

Den 7 augusti rullade Saaben norrut från Hamburg, returresan på det långa äventyret som startade då maken hämtade mig – med samma Saab – vid Hornstull i Stockholm den 19 februari 2010. Det var 7 veckor sedan idag. Jag reflekterade över enmånadsdagen, men hann inte skriva något just då. Ett par veckor senare är perspektivet lika hisnande. Så mycket som hänt – på så många plan – på så kort tid…!

Dels flytten i sig, med allt kring den och huset och det nya hemmet. Alla grejer som skulle på plats, kartonger, möbler, kaos och kalabalik. Alla som någon gång flyttat vet hur det är, och jag kan meddela att det INTE blir mindre kaotiskt av att flytta mellan länder, eller ens av att flytta med flyttfirma.

Vi har fått huset målat och på kuppen lärt känna ett par rätt fascinerande målarkillar, svågrar bördiga från Serbien respektive Makedonien (numera Rinkeby). Under fikarasterna avhandlades diskussioner om allt från svenska brödkryddor (och en montenegrinsk mors syn på bröd) till den alienerande samtiden och felet med samhällssystemen på Balkan. My kind of samtal, helt klart.

(Veckan därefter kom ett par svenska montörer för att installera en kamin i huset. De suckade och pustade och ojade sig över hur besvärligt allt var, skitade ner och drällde läskburkar omkring sig. Not so much my kind of samtal, direkt.)

Jag har börjat jobba igen efter Det Stora Äventyret och min långa tjänstledighet. Jag jobbar under samma tak som förr, men det är i princip det enda som är sig likt. Allt flyter, och på fem år hinner mycket vatten flyta under broarna.

Och utöver allt det praktiska kommer det som varit och är den verkliga omställningen: Kulturkrocken i att återvända till sitt ”eget” land, och sin ”egen” kultur, bara för att upptäcka att den känns främmande och skavande både här och där. Inte för att jag gått och blivit tysk, eller känner mig mer bekant med tyskheten – egentligen. Men jag ser nog annorlunda på båda – på tyskheten och svenskheten, likheterna och skillnaderna, mönstren som präglar allt vi ser omkring oss. Jag ser saker annorlunda, utan att nödvändigtvis värdera ett över ett annat. Och helheten är något större än summan av delarna – enkelt uttryckt, men svårt att förklara.

Här och där möter jag märkliga reaktioner när jag hälsar på folk kände förut. De flesta är sig lika, jag är det inte. Där uppstår en annan kollision. Jag ser det, förstår det och hade nog också räknat med det – men just den krocken är inte min. Jag bara ser den, noterar och går vidare. Kanske är det först när man sluter cirkeln som man släpper taget om det sista av det som var?

***

Jag har också fått några märkliga kommentarer om att komma tillbaka till ”verkligheten” och få en ”reality check”, i synnerhet nu när jag börjat jobba igen. Åt det fnyser jag ljudligt och skakar på huvudet. Tänker folk verkligen så? Att de lever i verkligheten – den enda – och jag har varit någon annanstans, i något icke-verkligt? Really?

Ja, herregud… Var ska man ens börja?

Jag säger såhär: Sverige verkar onekligen lida av en påfallande enögdhet. Det enda ögat kan välja perspektiv, men ser aldrig mer än en vinkel i taget. Det märks exempelvis i politiken, i kommentarsfält på nätet och lite varstans. Exempelvis tror vi svenskar gärna att Sverige är bäst i världen på allt, och utifrån den idén tolkar vi allt vi ser och hör omkring oss. En tolkning kan (tydligen) bli ”Sverige är verkligheten. Allt utanför Sverige är overklighet”.

Problemet med enögdhet och fasta positioner är att man inte lär sig något. Man ser bara det man förväntar sig att se och därmed är man nöjd.

Att bo och leva utomlands i några år, allt jag varit med om och processerna jag gått genom, har gett mig minst ett öga till. Minst ett perspektiv till – plus vetskapen om att det finns fler perspektiv, oräkneligt många fler, att se och upptäcka. Så säg mig igen – är det verkligen JAG som återvänt till ”verkligheten”? Jag har ju bara varit utanför era synfält en liten stund.

***

Men ja, det går bra på jobbet. Jag har redan roligt – och roligare för varje dag, efter hand som jag kommer in i det. Får fler uppdrag, bygger nätverk och lär mig nya arbetssätt. För det är ett helt nytt jobb, även om det är under samma tak som mitt gamla. Rollen är ny, arbetsuppgifterna nya – även om det fortfarande främst handlar om kommunikation – organisationskulturen ny.

(En sak som slår mig är hur många kulturer som samsas i en och samma organisation. Hur stor skillnaden kan vara mellan olika delar i organisationen. Min nästa kurs i ledarskapspaketet – och nej, än har jag inte gett upp…! – handlar om organisationssociologi och jag vet att vi ska prata organisationskultur då, delvis utifrån den där boken jag läste och berättade om i somras. Kulturer-i-kulturen kanske kan bli något att utforska då? För vad är kulturen egentligen om den i själva verket består av subkulturer som sinsemellan är både olika och mer eller mindre oförenliga…?)

Jag går till jobbet nyfiken, varje dag. Jag tänker: ”Vad ska hända idag? Vad kan jag lära mig idag?” Och varje dag går jag hem igen med huvudet kokande av nya intryck, tankar och idéer.

Och tja, ni känner ju mig, så ni fattar ju. Jag har det rätt bra.

06 september 2015
av Jenny
1 kommentar

Bland veckor och eoner, bubblor och resor

Jag försöker orientera mig i tiden. Var det en vecka sedan jag körde från Växjö? Sex dagar sedan jag gick hemma den där sista dagen och begrundade tiden, bakåt och framåt, övervägde att blogga men aldrig kom mig för? För bara sex dagar sedan alltså…?

Det känns som flera månader sedan, nej eoner. Växjöhelgen känns om ett vagt minne höljt i många lager av tid och händelser som passerat sedan dess. Har det ens hänt? Var jag ens där? Kanske i ett parallellt universum? Det kanske hände någon annan…?

Nej då. Det har bara varit en ovanligt händelserik vecka. Veckan då jag inledde det som ska bli en vardag, men ännu är i allra högsta grad något extraordinärt, ovant och nytt. Bubblan är oåterkalleligen sprängd och borta. Det är… märkligt. Främmande – fast ändå inte. Bekant – fast ändå inte. Och åtminstone på ett plan är det nog ganska precis som jag väntat mig – trots allt. Bara inte på ett sätt jag skulle kunna förklara för någon annan. Beklagar.

Jag tänker på Frodo igen, och tänker att varje ögonblick börjar en ny resa. Det är bara att välja en.

29 augusti 2015
av Jenny
1 kommentar

Om plattformar, plusfaktorer och oklokhet

Växjö. Ännu en kurshelg är över, jag sitter på caféet Condeco och sorterar tankar och intryck. Framför allt tänker jag på – och njuter helt skamlöst av – känslan jag alltid har efter de här kurshelgerna; den smått (?) nördiga glädjen, uppspeltheten och inspirationen som sjuder och puttrar inom mig.

Det är ren glädje att få komma hit. Människor, erfarenheter, kunskaper och diskussioner – och alltihop kring områden som direkt faller på plats med sådant jag själv varit med om, erfarenheter jag gjort och försökt dra någon slags lärdomar om. Här får jag se saker jag varit med om ur andra perspektiv – vilket i sin tur gör mina egna erfarenheter tydligare för mig själv. Mönster framträder och blir begripliga, går att analysera och förstå ännu mer av. Och så småningom utveckla och tillämpa, göra något bra av.

Det är lite som att känna en stadig plattform av kunskap, perspektiv och förståelse växa fram under fötterna. Plattformen växer – och jag med den. Där uppifrån ser allt annorlunda ut, tydligare och mer nyanserat. Och det är min karta som växer fram omkring mig – i takt med att plattformen skjuter i höjden. (Hm. Kanske inte konstigt att jag blir lite småhög varje gång jag är här…?)

Det här är helt klart en känsla att vara rädd om.

I nya kursen, som handlar om hälso- och arbetsmiljöarbete, talar vi om ”friskfaktorer”. Jag har i flera år tänkt och resonerat kring välbefinnande och stresshantering i termer av plus- och minusfaktorer – som är lite samma sak. När du är stressad och slutkörd och desperat behöver rensa i livet för att skapa andrum, är det så lätt att gå i fällan att bara just rensa. Bort med allt som kan tas bort, allt som gör anspråk på dig, på din tid och din ork.

Bort, bort, bort – minus, minus, minus. Men det är i princip att kasta bort babyn med badvattnet (ärligt talat – VEM myntade detta hiskliga uttryck…??).

För du måste ha kvar dina plusfaktorer. De saker som förvisso gör anspråk på dig, men som också faktiskt ger dig något reellt tillbaka. Gör dig glad. Får dig att växa. Bygger din plattform.

Jag har ett tufft år framför mig, inte tu tal om det. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska få tiden och orken att räcka till för allt. Jobba, pendla, sköta hem och barn och hälsa. Och så plugga dessutom? Är jag inte riktigt klok?

Nej, det är jag nog inte. Men varje gång jag är här, varje gång jag landar efter en kurshelg och försöker summera mina intryck, känner jag det så oerhört tydligt: Den här kursen är min plusfaktor. Den måste faktiskt få vara kvar. Jag vet inte hur, men den måste få vara kvar. På något sätt.

***

Ser mig omkring från min mentala plattform, den som just fått sig ännu en skjuts uppåt av nya kunskaper och insikter under helgen. Det är en hisnande utsikt här uppifrån, som ett vidsträckt landskap sett från ett högt berg. Och det är min värld där ute. Min. Hur skulle jag kunna släppa den?

26 augusti 2015
av Jenny
Inga kommentarer

Om fotokonst som inte riktigt når fram och ystra abborrar i en alldeles för liten balja

Tar fram iPaden, öppnar skrivappen. På skrivbordet ligger utkastet till en bloggtext jag skrev från andra sidan – den där sömnlösa sista morgonen av normalitet, innan flyttgubbarna skulle komma och stuva undan allt som då var ”hemma”. Ja, ni vet – allt det där. Jag ögnar genom, kan bara skaka på huvudet. Nej, alla delar är inte ikapp ännu.

En tanke far genom huvudet, tänker om alla delar aldrig kommer att sammanfalla på samma sätt igen. Om våra själar består av flyktiga molekyler som surrar runt i tiden, faller samman för en stund och sedan skingras igen – och vid en flytt eller en stor förändring får man räkna med ett visst svinn. I gengäld ansluter nya molekyler, ur luften, ur tiden, ur rummet. Nya potentialer som realiseras – av slump, av tillfällighet, med nödvändighet. För att var sak har sin tid, sin plats.

Så kanske ska jag inte vänta på att alla delar som fanns i Tyskland ska hitta hem, utan bara utgå från här och nu. Samla mina själsmolekyler, omfamna dem och… tja, vara dem. Leva dem, vara dem, här och nu.

Allt flyter, och vi med.

Idag har jag rymt från flyttstök och praktikaliteter, från måsten och plikter och todolistor. Jag har så få möjligheter kvar att göra det nu, jag vill ta vara på de chanser jag har. Hemmet är i stort sett funktionellt nu – matproduktion och tvätthantering är på rull, vi har sovplatser och sedan igårkväll till och med wifi hemma. Men visst, sen är det mycket kvar – saker som inte får plats någonstans och elektronik som inte är inkopplad än.

Och så en massa skröfs överallt, som det alltid blir vid en flytt och som alltid tar en herrans tid att hitta platser för. Åtta öppnade paket möbeltassar till exempel. Tre hekto blandade skruvar. En barnteckning att bevara för eftervärlden. Bruksanvisning till klockradion. Och till kaffekokaren.

Men idag har jag alltså rymt från alltihop, för att ge själen mat och tankarna tid att leka. Jag åkte till Fotografiska, som ju öppnade bara precis ett par månader efter att vi flyttade till Tyskland – så jag hade inte varit här förut.

(Ja, jag är kvar medan jag skriver – sitter i cafeterian på övervåningen och dricker påtår på bryggkaffet efter en skaplig med svindyr räksallad. Utsikten kan jag inte klaga på, men jag inser till min förfäran att jag inte minns vad det jag ser heter. Skeppsbron? Gamla stan i alla fall.)

Jag blev inte jätteimponerad av utställningarna idag:

Anders Zorns fotografiska bilder, en samling ganska lekfulla bilder med dubbelexponeringar och rörelseoskärpor som skapar uttryck och nyansering i bilderna. (Och så några ganska ofräscha bilder från bordeller i USA och Egypten, som får en att se rätt nyktert på Zorns besatthet med nakna kvinnokroppar.)

Nick Brandts fotografiska j’accuse mot tjuvjakt på storvilt i afrika – stiliga, välgjorda bilder av magnifika djur på väg att utrotas av perversa kicksökare till människor. Jag går bland bilderna och tänker att Brandt har fattat hur man ”skjuter” djur – med kamera, inte gevär. Samtidigt känns de strama sepiaporträtten distanserande, och jag har svårt att komma dem riktigt nära, hur förfärande, upprörande och berörande de än är.

Och så två trendiga modefotografer från Nederländerna (eller var det bara den ena…? Osäker) som jobbar med montagetekniker och spelar på att mixa det spröda/vackra med det skriande groteska. Lite kul, men inte mer.

Tänker på utställningen med unga samtidsfotografer i Deichtorhallen i våras, där jag var tvungen att sätta mig ned en stund för att hämta andan och gråta en skvätt för att processa det jag såg. Dit nådde inte Fotografiska. Inte idag.

***

Men jag ska inte lasta Fotografiska allena för att jag inte förmår beröras idag. Jag åkte hit, men jag är nog inte fullt ut här heller. En stor del av mig är redan på tisdag, och det mässar i mitt huvud: påtisdagpåtisdagpåtisdag.

För på tisdag börjar jag jobba igen.

Jag märker på barnen hur mycket de har att processa just nu. Ny skola, nya människor – och många är de. Långt fler människor, barn och vuxna, än de är vana vid. Jag märker att de är trötta, utan att riktigt förstå det själva – för det är ju en annan slags trötthet än sömnigheten, och den är abstrakt att förstå.

På tisdag börjar jag jobba, i en ny roll, i en ny del av organisationen, med nya människor – och många är de. Långt fler människor än jag är van vid att omge mig med… Ja, ni ser ju. Det blir en del abstrakt trötthet och många intryck för morsan att processa framöver också.

Men jag ser fram emot det. Jag får som sagt en ny roll, och kommer att jobba på en helt annan avdelning än jag gjort tidigare – och vet egentligen inte så mycket om vad jag kommer att få göra. Men jag har fem års studier, inspiration och nya idéer hoppande i huvudet som ystra abborrar i en alldeles för liten balja. De vill ut i havet och leka – sträcka ut, simma ikapp och göra sina konster i skarpt läge.

Det är dags nu. Påtisdagpåtisdagpåtisdagpåtisdag.

21 augusti 2015
av Jenny
1 kommentar

På andra sidan kaninhålet

Läser inläggsrubriken till förra texten jag skrev. ”Tomheten mitt i klivet”. Försöker relatera. Det går inte. Var det jag som skrev det där? För bara någon vecka sedan? Nähä…?

Det här är ett annat universum, det som jag landat i nu – det som kom efter klivet. Det går inte att förklara det på något annat sätt, och jag förväntar mig inte att någon ska förstå hur jag menar. Vadårå, du är ju hemma nu, vasnackaruom?

Ja. Hemma. Ett hem – ett hem jag känner till, känner igen, till och med har bott i förut. Runt omkring mig pågår en vardag, ett liv, en tillvaro – ett stökande och fixande och livspusslande som också känns bekant. Men ändå inte. Det är som att en väsentlig del av mig – kanske den delen som skrev förra inlägget – inte är här, kom bort i flytten eller kanske bara inte hunnit fram än.

Jag försöker komma ihåg om det kändes så här förra gången också – 2010, när livet och tillvaron som rörde sig omkring oss var tysk. Kanske, jag minns inte riktigt. Fast då var det ju väntat. Nu är ju det märkliga att det känns främmande fast vi tekniskt sett är ”hemma”. (Vad nu ”hemma” betyder, egentligen.)

Jaja. Det är väl en process, som allt annat. Det blir bra när det blir klart. (Om det nu är ”klart” som är målet, jag är inte säker. För när är det ”klart”…? När upphör processen? När man dör? Det är ju inte heller mycket att stå efter, tycker jag…)

Och missförstå mig rätt nu. Det är bra. Också.

Det går bara inte att dra någon rät linje mellan förra inlägget och detta – de är skrivna ur skilda världar, olika universa med ett mycket abstrakt maskhål emellan. Eller ett kaninhål kanske.

(Kära nån, jag är sen!)