Himmel & Ord

Om fotokonst som inte riktigt når fram och ystra abborrar i en alldeles för liten balja

| Inga kommentarer

Tar fram iPaden, öppnar skrivappen. På skrivbordet ligger utkastet till en bloggtext jag skrev från andra sidan – den där sömnlösa sista morgonen av normalitet, innan flyttgubbarna skulle komma och stuva undan allt som då var ”hemma”. Ja, ni vet – allt det där. Jag ögnar genom, kan bara skaka på huvudet. Nej, alla delar är inte ikapp ännu.

En tanke far genom huvudet, tänker om alla delar aldrig kommer att sammanfalla på samma sätt igen. Om våra själar består av flyktiga molekyler som surrar runt i tiden, faller samman för en stund och sedan skingras igen – och vid en flytt eller en stor förändring får man räkna med ett visst svinn. I gengäld ansluter nya molekyler, ur luften, ur tiden, ur rummet. Nya potentialer som realiseras – av slump, av tillfällighet, med nödvändighet. För att var sak har sin tid, sin plats. 

Så kanske ska jag inte vänta på att alla delar som fanns i Tyskland ska hitta hem, utan bara utgå från här och nu. Samla mina själsmolekyler, omfamna dem och… tja, vara dem. Leva dem, vara dem, här och nu. 

Allt flyter, och vi med.

Idag har jag rymt från flyttstök och praktikaliteter, från måsten och plikter och todolistor. Jag har så få möjligheter kvar att göra det nu, jag vill ta vara på de chanser jag har. Hemmet är i stort sett funktionellt nu – matproduktion och tvätthantering är på rull, vi har sovplatser och sedan igårkväll till och med wifi hemma. Men visst, sen är det mycket kvar – saker som inte får plats någonstans och elektronik som inte är inkopplad än. 

Och så en massa skröfs överallt, som det alltid blir vid en flytt och som alltid tar en herrans tid att hitta platser för. Åtta öppnade paket möbeltassar till exempel. Tre hekto blandade skruvar. En barnteckning att bevara för eftervärlden. Bruksanvisning till klockradion. Och till kaffekokaren. 

Men idag har jag alltså rymt från alltihop, för att ge själen mat och tankarna tid att leka. Jag åkte till Fotografiska, som ju öppnade bara precis ett par månader efter att vi flyttade till Tyskland – så jag hade inte varit här förut. 

(Ja, jag är kvar medan jag skriver – sitter i cafeterian på övervåningen och dricker påtår på bryggkaffet efter en skaplig med svindyr räksallad. Utsikten kan jag inte klaga på, men jag inser till min förfäran att jag inte minns vad det jag ser heter. Skeppsbron? Gamla stan i alla fall.)

Jag blev inte jätteimponerad av utställningarna idag: 

Anders Zorns fotografiska bilder, en samling ganska lekfulla bilder med dubbelexponeringar och rörelseoskärpor som skapar uttryck och nyansering i bilderna. (Och så några ganska ofräscha bilder från bordeller i USA och Egypten, som får en att se rätt nyktert på Zorns besatthet med nakna kvinnokroppar.)  

Nick Brandts fotografiska j’accuse mot tjuvjakt på storvilt i afrika – stiliga, välgjorda bilder av magnifika djur på väg att utrotas av perversa kicksökare till människor. Jag går bland bilderna och tänker att Brandt har fattat hur man ”skjuter” djur – med kamera, inte gevär. Samtidigt känns de strama sepiaporträtten distanserande, och jag har svårt att komma dem riktigt nära, hur förfärande, upprörande  och berörande de än är.

Och så två trendiga modefotografer från Nederländerna (eller var det bara den ena…? Osäker) som jobbar med montagetekniker och spelar på att mixa det spröda/vackra med det skriande groteska. Lite kul, men inte mer.

Tänker på utställningen med unga samtidsfotografer i Deichtorhallen i våras, där jag var tvungen att sätta mig ned en stund för att hämta andan och gråta en skvätt för att processa det jag såg. Dit nådde inte Fotografiska. Inte idag. 

***

Men jag ska inte lasta Fotografiska allena för att jag inte förmår beröras idag. Jag åkte hit, men jag är nog inte fullt ut här heller. En stor del av mig är redan på tisdag, och det mässar i mitt huvud: påtisdagpåtisdagpåtisdag. 

För på tisdag börjar jag jobba igen. 

Jag märker på barnen hur mycket de har att processa just nu. Ny skola, nya människor – och många är de. Långt fler människor, barn och vuxna, än de är vana vid. Jag märker att de är trötta, utan att riktigt förstå det själva – för det är ju en annan slags trötthet än sömnigheten, och den är abstrakt att förstå. 

På tisdag börjar jag jobba, i en ny roll, i en ny del av organisationen, med nya människor – och många är de. Långt fler människor än jag är van vid att omge mig med… Ja, ni ser ju. Det blir en del abstrakt trötthet och många intryck för morsan att processa framöver också.

Men jag ser fram emot det. Jag får som sagt en ny roll, och kommer att jobba på en helt annan avdelning än jag gjort tidigare – och vet egentligen inte så mycket om vad jag kommer att få göra. Men jag har fem års studier, inspiration och nya idéer hoppande i huvudet som ystra abborrar i en alldeles för liten balja. De vill ut i havet och leka – sträcka ut, simma ikapp och göra sina konster i skarpt läge. 

Det är dags nu. Påtisdagpåtisdagpåtisdagpåtisdag.

Lämna ett svar

Obligatoriska fält är märkta *.