by Jenny -

En målsökande robot reflekterar: Om att komma i mål

Tänk dig att du under lång tid varit på väg någonstans, och att det varit viktigt för dig att komma dit – så viktigt att resan lagt allt annat i glömska och skymundan.

Men när du väl kommer fram känner du inte igen ditt mål – det ser inte ut som du tänkte dig det, känns inte som du trodde att det skulle – och det tar en god stund innan du ens inser att du är framme. Och när du väl är där, minns du inte längre vad det var som var så viktigt med att komma dit, eller vad du ska göra nu när du är där.

Ett klassiskt antiklimax – jag tror att vi alla hamnar i en liknande sits då och då. Det hör liksom livet till. No big deal, egentligen.

Men det är svårt att ladda om i förvirringen som uppstår i en antiklimax. Det är en känslomässig whiplash – från att i god marschfart veta precis vart man är på väg, till ett plötsligt tvärstopp och en fullständig desorientering.

Men vad i…? Tjahapp… Och nu då…?

(Någonstans uppstår också ett vagt men gnagande envist tvivel kring hur vettigt det egentligen var att fokusera så hårt på det där målet, när det nu uppenbarligen inte var lika himlastormande och världsomstörtande fantastiskt på nära håll, som det jag fantiserat om på avstånd. Man skruvar en smula på sig, och tvingas ifrågasätta sina prioriteringar.)

Det blir tydligt, inte minst i den där desorienteringen, hur enkelt och skönt det är att ha en tydlig riktning och veta precis vart man är på väg. Kunna koppla bort alla system utom den inre målsökande roboten och bara köra för guld och gröna skogar. Mana sig själv i sporrsträck och känna den bildliga fartvinden i håret och själen och överallt. Det är en mäktig känsla, att få använda sina krafter fullt ut.

Jag kan inte låta bli att tänka att det är baksidan av devisen om att ”resan är resans mål” – det blir svårt att finna en triumf i själva målet då, och genast man kommit fram uppstår lusten att ge sig av igen.

Frågan är bara – vartåt, den här gången?
(Och samtidigt – om man alltid är på väg, när ska man då hinna komma fram…?)

***

Sådant kan jag filosofera kring en tidig semestermorgon på en balkong ovanför en kanal i norra Italien, medan fiskebåtarna puttrar förbi och svallvågorna kluckar mot kajkanterna. Än är det behagligt svalt och myggen har ännu inte vaknat och vädrat frukost i form av bara turistben, bara en liten gråsparv som hoppar nästan lika högt som jag när vi upptäcker varandra. Det blir en varm dag idag.

by Jenny -

Om plattformar, plusfaktorer och oklokhet

Växjö. Ännu en kurshelg är över, jag sitter på caféet Condeco och sorterar tankar och intryck. Framför allt tänker jag på – och njuter helt skamlöst av – känslan jag alltid har efter de här kurshelgerna; den smått (?) nördiga glädjen, uppspeltheten och inspirationen som sjuder och puttrar inom mig.

Det är ren glädje att få komma hit. Människor, erfarenheter, kunskaper och diskussioner – och alltihop kring områden som direkt faller på plats med sådant jag själv varit med om, erfarenheter jag gjort och försökt dra någon slags lärdomar om. Här får jag se saker jag varit med om ur andra perspektiv – vilket i sin tur gör mina egna erfarenheter tydligare för mig själv. Mönster framträder och blir begripliga, går att analysera och förstå ännu mer av. Och så småningom utveckla och tillämpa, göra något bra av. 

Det är lite som att känna en stadig plattform av kunskap, perspektiv och förståelse växa fram under fötterna. Plattformen växer – och jag med den. Där uppifrån ser allt annorlunda ut, tydligare och mer nyanserat. Och det är min karta som växer fram omkring mig – i takt med att plattformen skjuter i höjden. (Hm. Kanske inte konstigt att jag blir lite småhög varje gång jag är här…?)

Det här är helt klart en känsla att vara rädd om. 

I nya kursen, som handlar om hälso- och arbetsmiljöarbete, talar vi om ”friskfaktorer”. Jag har i flera år tänkt och resonerat kring välbefinnande och stresshantering i termer av plus- och minusfaktorer – som är lite samma sak. När du är stressad och slutkörd och desperat behöver rensa i livet för att skapa andrum, är det så lätt att gå i fällan att bara just rensa. Bort med allt som kan tas bort, allt som gör anspråk på dig, på din tid och din ork. 

Bort, bort, bort – minus, minus, minus. Men det är i princip att kasta bort babyn med badvattnet (ärligt talat – VEM myntade detta hiskliga uttryck…??). 

För du måste ha kvar dina plusfaktorer. De saker som förvisso gör anspråk på dig, men som också faktiskt ger dig något reellt tillbaka. Gör dig glad. Får dig att växa. Bygger din plattform.

Jag har ett tufft år framför mig, inte tu tal om det. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska få tiden och orken att räcka till för allt. Jobba, pendla, sköta hem och barn och hälsa. Och så plugga dessutom? Är jag inte riktigt klok? 

Nej, det är jag nog inte. Men varje gång jag är här, varje gång jag landar efter en kurshelg och försöker summera mina intryck, känner jag det så oerhört tydligt: Den här kursen är min plusfaktor. Den måste faktiskt få vara kvar. Jag vet inte hur, men den måste få vara kvar. På något sätt. 

***

Ser mig omkring från min mentala plattform, den som just fått sig ännu en skjuts uppåt av nya kunskaper och insikter under helgen. Det är en hisnande utsikt här uppifrån, som ett vidsträckt landskap sett från ett högt berg. Och det är min värld där ute. Min. Hur skulle jag kunna släppa den?