Himmel & Ord

På andra sidan kaninhålet

| 1 kommentar

Läser inläggsrubriken till förra texten jag skrev. ”Tomheten mitt i klivet”. Försöker relatera. Det går inte. Var det jag som skrev det där? För bara någon vecka sedan? Nähä…?

Det här är ett annat universum, det som jag landat i nu – det som kom efter klivet. Det går inte att förklara det på något annat sätt, och jag förväntar mig inte att någon ska förstå hur jag menar. Vadårå, du är ju hemma nu, vasnackaruom?

Ja. Hemma. Ett hem – ett hem jag känner till, känner igen, till och med har bott i förut. Runt omkring mig pågår en vardag, ett liv, en tillvaro – ett stökande och fixande och livspusslande som också känns bekant. Men ändå inte. Det är som att en väsentlig del av mig – kanske den delen som skrev förra inlägget – inte är här, kom bort i flytten eller kanske bara inte hunnit fram än. 

Jag försöker komma ihåg om det kändes så här förra gången också – 2010, när livet och tillvaron som rörde sig omkring oss var tysk. Kanske, jag minns inte riktigt. Fast då var det ju väntat. Nu är ju det märkliga att det känns främmande fast vi tekniskt sett är ”hemma”. (Vad nu ”hemma” betyder, egentligen.)

Jaja. Det är väl en process, som allt annat. Det blir bra när det blir klart. (Om det nu är ”klart” som är målet, jag är inte säker. För när är det ”klart”…? När upphör processen? När man dör? Det är ju inte heller mycket att stå efter, tycker jag…) 

Och missförstå mig rätt nu. Det är bra. Också. 

Det går bara inte att dra någon rät linje mellan förra inlägget och detta – de är skrivna ur skilda världar, olika universa med ett mycket abstrakt maskhål emellan. Eller ett kaninhål kanske. 

(Kära nån, jag är sen!)

En kommentar

Lämna ett svar

Obligatoriska fält är märkta *.