06 augusti 2015
av Jenny
1 kommentar

Tomheten mitt i klivet

För två dygn sedan rummet på bilden en del av mitt hem. Förra blogginlägget skrevs från soffan som brukade stå i bortre änden av rummet på bilden. Nu är det inte mitt längre – inte mitt hem, inte mitt något annat. Ett tomrum – och möjligen känslan av ett åbäke jag helst vill bli av med så snart som möjligt.

Men lite lustigt är det ändå – hur snabbt ett rum som nyss var så bekant blir helt anonymt. Hur lite som egentligen ligger i själva rummet.

Någon frågade mig idag: ”Säg ärligt nu, tycker du att det ska bli skönt att lämna Tyskland?” Jag svarade att det inte är så mycket att lämna Tyskland som lockar, utan att komma hem. Nu efteråt tänker jag att det inte är säkert att det heller är riktigt sant – särskilt när jag ser den här bilden av det tomma rummet tänker jag att det inte är rummet som gör hemmet. Och grejerna som brukade fylla rummet kan man ju ställa var som helst. Så vad är det som avgör egentligen?

Bohaget är i skrivande stund på väg till Karlstad – av alla ställen. Ett gäng flyttkarlar ska avlösas av andra flyttkarlar som ska köra grejerna till Stockholms norra utposter och lasta ur. På tisdag.

Det känns oerhört avlägset, som om milen och dagarna som skiljer här och nu från där och då vore ljusår och eoner. Inte så mycket av någon särskild längtan – men för att det är ett annat liv.

Idag ska det sista i lägenheten göras och sedan ska dörren låsas en sista gång, låsas om livet här. På fredag tar jag mina farväl av Hamburg – en stad som aldrig riktigt blev min, men som för alltid kommer att representera en viktig och särskild tid i mitt liv.

Sen kan eonerna och ljusåren överbryggas. 100 mil. Fredag till lördag. Sen börjar nybygget.

04 augusti 2015
av Jenny
Inga kommentarer

Kalla fötter och ett hem i upplösning

05:40, den sista morgonen. Jag borde sova. Jag borde verkligen sova, det kommer att bli en lång och intensiv dag. Men nu vaknade jag i gryningen och varje gång jag försöker somna om kommer jag att tänka på vad som håller på att hända, på oåterkalleligheten i det hela. Då är det något som öppnar sig och faller inom mig. Hisn.

Så – jag stiger väl upp då. Låter den sista morgonen i den här lägenheten, det här hemmet, bli en tyst och tidig morgon i soffan, med kaffekopp, tankar och tangentbord. For old times sake. Det är ju också ett slags farväl.

Hemmet har redan upphört se ut och kännas som ett hem, sedan vi gav bort alla garderober och förvaringsskåp, och måst förlita oss på ett förvaringssystem baserat på öppna flyttkartonger och fristående klädstänger. Jag ser mig om och ser ett hem i upplösning. Jag vet ju varför det är så, vet att det ordnar sig, att det blir bra när det blir klart. Men ändå. Själva upplösningskänslan är ändå skrämmande. En metamorfos som kan gå snett. En förvandling som mitt i transformationen måste släppas fri och låtas sköta sig själv. Det kan sluta hur som helst.

Svårast just nu är att tänka framåt. Ja, faktiskt – trots att allt i det vi sysslar med just nu strävar framåt. Det är ändå komplicerat eftersom de närmaste veckorna är så höljda i dunkel. Ett hem upplöses för att ett annat ska kunna ta form. Och mitt i allt det där måste jag komma ihåg att tänka ”javisstja, jag får inte glömma skriva ut uppsatsen jag ska redovisa i Växjö om några veckor” och ”bäst att packa ungarnas träningsoveraller i bilen, så vi vet var vi har dem när de ska på fotbollsträningen – den där tisdagen när flyttlasset kommer. Vem vet om vi hittar något i röran då?”.

Plötsligt får jag kalla fötter. Men stopp nu, vänta! Är jag verkligen färdig med det här? Med allt jag har, allt jag vet? Redo att lämna…? Var det här verkligen allt? Fem år? Så snabbt…?

Jag vet att jag är redo och så färdig man kan bli. Jag vet det. Men just här och nu, denna sista morgon i lägenheten som varit vårt hem i över fem år, vill instinkten dra i nödbromsen.

(Blir man överhuvudtaget någonsin helt ”färdig” med något som varit bra? Jag tänker att man drivs, eller leds kanske snarare, av två krafter. En som vill framåt och en som vill bakåt, eller åtminstone stanna kvar och hålla fast. De är alltid olika starka – hos olika personer och i olika situationer – men de finns alltid där båda två, kompletterar och balanserar (förhoppningsvis) varandra.)

Det är därför jag inte kan sova bort den här morgonen, därför det hisnade inombords när jag försökte somna om. Soffmorgonen och tankarna den föder är nödbromsen. Om ett par timmar kommer flyttgubbarna. Jag vet hur det brukar bli med sådana. De mer eller mindre svärmar in, betar sig genom lägenheten, rum för rum och reducerar det som nyss var ett hem till tomrum och kartongstaplar. Fort och mekaniskt går det – de måste ju inte stanna upp och fundera på varje grej de packar in. Framåt och bakåt. För dem är allt anonymt, volymer uttryckta i kubikmetrar och lastvikt.

Ser mig om igen, betraktar upplösningen omkring mig. Ett hem löses upp för att ett annat ska kunna bli till. Det blir bra när det blir klart.

(Så… Om man skulle ta och skriva ut den där uppsatsen när man ändå är uppe…?)

03 augusti 2015
av Jenny
Inga kommentarer

Tjugonio dagar

Står i mitt kök, det är näst sista dagen. Uttrycket ”mitt i skiten” faller på – här står grejer överallt, framdragna ur skåpen som ljusskygga främlingar, väntande på plats i diskmaskinen.
Jag har aldrig gillat det här köket. Det är i runda slängar 2,5 gånger 3,5 meter stort och helt klart designat för att på sin höjd koka kaffe i, möjligen dekantera vin och lägga upp canapéer från tjusiga cateringfirman. Men ändå. Jag har lärt mig mycket i det här köket. Vuxit och utvecklats. Vem kunde tro att det är så utvecklande att laga mat – men det är det. Det kan det vara.

Vad som helst kan vara utvecklande, om man låter det.

***

Igår konstaterade jag att det var precis en månad tills jag börjar jobba. En månad…? Trettioen ynka små dagar – redan idag bara trettio jämnt?

Det som hisnar mest är tanken på allt som ska hända under dessa trettio dagar. Kaoset som breder ut sig omkring mig där jag står i köket som snart ska vara någon annans, ska reduceras till kartonger och kubikmetrar i flyttbilar. Vi ska bo på hotell de sista dagarna i Hamburg, i väntan på att maken får ledigt igen.
(Barnen och jag kunde förstås ha åkt i förväg, men att lämna Hamburg tillsammans känns som en symbolhandling och ni vet ju vad jag anser om symbolhandlingar. Vi kom hit tillsammans, vi ska åka härifrån tillsammans. Även om maken kommer att komma tillbaka – men det är faktiskt bara en parentes i sammanhanget.)

Kanske får vi då tillfälle att strosa runt, vara lite sentimentala och ta våra farväl. Jag hoppas det. Sen åker vi. Samma gamla välkända rutt som vi åkt så många gånger – denna gången blir den annorlunda. Med bubblan sluten bakom oss är vi inte samma gamla människor som åkt den vägen så många gånger förr. Ingen kan två gånger stiga ned i samma flod – och ingen kan två gånger resa samma väg. Allt flyter och vi med.

Då vi kommer fram ska flyttlassets framvällande och expanderande kaos arrangeras in, ordnas och sorteras till hemtrevnad och plattform för Det Nya. Barnen börjar med (i nämnd ordning): fotbollsträning, fritids och skola. Allt inom loppet av de första 10 dagarna i Sverige. Jag har en tandläkartid och en frisstid inbokade redan, lösa lunchplaner i luften – ”vi ses i augusti!”.

Ja, i augusti… Trettioen dagar som blev trettio. Snart bara tjugonio.

Tjugonio dagar tills vi är där. På plats. I ordning (förhoppningsvis). På rull. I Det Nya.

Då står jag i ett annat kök, ser ut genom ett annat fönster, tänker andra tankar. Tjugonio dagar.

30 juli 2015
av Jenny
Inga kommentarer

Kaos, virvelvindar och limbo

Det är märkliga dagar, dessa sista skälvande tyskdagar. Jag hade velat göra något av dem, gå runt och minnas kanske – ta ett mentalt farväl. Inte så mycket för att jag inte känner mig ”färdig” eller redo att åka hem, men ta farväl som man helt enkelt gör med nån man hängt med i fem år. Nån som för alltid kommer att vara en del av ens liv.

Istället fastnar jag i praktikaliteterna – skåp som ska rensas, kökkenmöddingar av fem års vardag som ska städas upp och förpassas till lämpliga sopkärl. Ackumulerat skröfs som vid något tillfälle tyckts bra att ha, men i perspektivet ”flytt och nytt” krymper ihop till det skräp det möjligen alltid varit.

Utanför lägenheten piskar snålblåsten och störtskurarna, blåser bort sista unset av semesterkänsla. Egentligen störs jag inte så förfärligt av det kalla och blöta sommarvädret – jag har ju fått några veckor med hetta och solsken. Jag hade gärna kunnat kura hemma med tekopp och resterna av semesterlektyren, dessa mulna kulna sommarveckor. Om nu inte ”hemma” vore ett sådant formidabelt kaos av halvpackade kartonger, klädställningar (vi gav ju bort alla våra garderober före semestern. It seemed like a good idea at the time, men nu vete fan faktiskt…) och ouppackade resväskor. Det går inte ens att fejka höstmys i den röran.

Det enda som återstår är att räkna dagar. På tisdag eller onsdag kommer flyttgubbarna – och det vet man ju hur det är när sådana kommer, det går som en virvelvind genom lägenheten och sen är allt packat, tomt och borta. Kaoset och flyttröran upplöst, och med dem även vardagen som nyss var vår. Istället uppstår ett tillfälligt limbo. Stillheten i stormens öga.

Just nu längtar jag till och med efter det.

09 juli 2015
av Jenny
2 kommentarer

Ordbilder: Om havet, att flyga, textens död, en storstädning och otämjda vågor

Varje år när vi är här, i vår kroatiska semesterort där maken har släkt och dit vi åker varje år, försöker jag hitta ett sätt att rättvist skildra det kristallklara havsvattnet här. Det går inte. Det närmaste jag kommer är att det är som flytande glas – men det säger ingenting om hur sidenmjukt det rinner kring min hand när jag ligger på bryggan och låter en arm hänga ner i vattnet.

”Som att simma i ett akvarium” har jag också sagt – men det är inte heller riktigt sant, för det här är havet och havet är äkta och på riktigt. Havet lever, högst påtagligt. Att simma i det är att bli en del av det – förvisso som en tillfällig gäst, men välkommen och inbjuden.

Jag dyker ner i flytande glas, kristallsmekning och sidensvalka, låter havet omge mig, omfamna mig. Jag simmar ut på djupt vatten, där havsbottnen sträcker ut sig en tre, fyra meter under mig. Jag tänker att så här måste det vara att flyga.

Havet, just här, är helt enkelt det vackraste jag vet.

***

Jag läser en bok om läsförmåga i en tid av nya medier och nya logiker. Den säger (ungefär): ”Texten är död, länge leve bilden!” och jag vet att den har rätt.

Det är kontroversiellt – vem är väl beredd att ge upp texten som självständig kommunikations- och symbolbärare? Hur kan man ens tänka sig något sådant? Men författaren fortsätter: Handen på hjärtat – vilka skriver idag? Vilka fyller webbsidor med ord som vore de boksidor? De unga…? Eller de som vuxit upp med skriftliga texter som något så självskrivet (!) att det inte ens föresvävar dem att ifrågasätta texters nödvändighet i ett kommunikationssamhälle. (Min återgivning)

Sug på den ett tag, alla språkpoliser med särskrivningsfobi. Om texten är död, vad ska vi göra med våra skrivregler? Hur ska vi klara oss utan dem…?

***

Om texten är död, och bilden blir kung i dess ställe, borde jag givetvis illustrera mitt hav med en bild.

Men jag är en av relikerna. Ibland tycker jag helt enkelt att ord skapar tydligare bilder än bilderna själva. Ordbilderna får fler nyanser än bildbilderna har pixlar.

(Åtminstone bland mina relik-gelikar, som förmår avkoda dem.)

***

Jag läser en annan bok som handlar om den fiktive stenåldersmannen Grok och varför han var den bredarslade nutidsmänniskans (Homo Sapiens Lardassius) överman i allt – starkare, friskare, smartare. Vi vill så gärna se oss, med alla våra tekniska uppfinningar, som skapelsens krona, den alltigenom överlägsna arten och världsalltets obestridliga härskare. Men sanningen är att vi blivit Groks kusin från landet (fast tvärtom – urbana drumlar), klumpiga och småtröga.

Vi har det för enkelt, har tillrättalagt världen omkring oss, styr den med våra tekniska gadgets så att vi inte längre behöver använda vare sig fysisk eller intellektuell kapacitet till något verkligt väsentligt – som överlevnad och anpassning till en föränderlig miljö.

Jag tänker att Grok inte skulle ha låtit sig skrämmas av textens död och skrivreglernas upplösning. Han har anpassat sig till svårare samtidsförändringar än så, här är en till – och en västanbris, en axelryckning. Nutidsmänniskan vill gärna se sig som utvecklad och flexibel – förändringsbenägen, rent av. Men när det kommer till kritan har vi nog mest glömt hur man gör, och nöjer oss med att muttra ”det var bättre förr” och krampaktigt klamra oss fast vid det vi har och förstår.

”Somligt förändras aldrig.” säger vi. Fast jo. Allt flyter, även vi.

***

Läser flera olika böcker parallellt just nu, men känner ändå hur de rinner samman, smälter ihop och beskriver en helhet. Det gör mig lycklig. Vem behöver knark när det finns böcker som får en att se saker på nytt sätt, ger världen fler nyanser.

***

Herregud vad jag behövde den här semestern. Det har varit ett jävla år, på ren svenska. Jag vet att jag sa det i vintras också, om 2014. Att det var ett jävla år som jag med glädje skulle se försvinna i backspegeln. Men 2014 ”went out with a bang” som det heter, och jag har ägnat våren åt att städa upp. Jag har gjort det med den äran, om jag får säga det själv. Det blev rätt fint när det blev klart.

Ibland behövs en god storstädning. Även om det oftast inte blir gjort förrän skiten far i fläkten och det bara måste göras, när inga undanflykter hjälper. Nu är det gjort och jag är redo.

Men semestern… Den behövdes.

***

Igår bjöd havet på vågor, starka och otämjda. Kristallglassmekningen fick muskler och en brusande kraftfull röst, dånande längs stranden. Jag satt på min bryggkant och lät dem skölja själ och sinne rena.