04 april 2011
av Jenny
3 kommentarer

Att säga upp en dagisplats

Att säga upp en dagisplats – det låter banalt, men det är något oerhört laddat. Inte minst när man, både hemma och här, fått jaga, leta, ringa runt, få avslag, leta vidare, dra i varenda kontakt som uppbådas kan för att få tag på en plats. Jag minns för ett år sedan, då jag på fullt allvar började inse att jag kanske måste vänja mig vid tanken på att ha lillsonen hemma på heltid i ett år, ensam vara hans enda stimulans och lekkamrat. När dagisplatsen sen dök upp var vi rädda att den skulle rinna ifrån oss, så då gick allt så fort – lite för fort, tänker jag ibland.

Och nu har vi sagt upp den.

Dagis funkade jättebra i höstas. Våren var jobbig, själva inskolningen. Men efter sommaren var det som att han var van och trivdes och hade skoj, jag lämnade på morronen och han sprang direkt in i lekrummet. Hemma sjöng han tyska morgonsamlingsvisor medan han lekte. Han var trött, trött, trött när jag hämtade honom – men det var ju inte så underligt.

Sen kom jullovet, tre veckor – och därefter influensan, två veckor.

Efter det funkade ingenting. Lillkillen var ledsen, klamrade sig fast vid mig när jag skulle lämna, ville inte släppa taget. Det blev en enda uppslitande känslomässig cirkus varje morgon, och även om jag alltid till slut kom iväg, var hela dagen förstörd – jag kunde inte tänka klart och fokusera på annat. Jag tänkte bara på hur han hade det och vad jag skulle göra åt det. Jag pratade med personalen, jag pratade med förskolechefen – de lade upp handlingsplaner och började prata mer direkt med honom, istället för att informera i grupp.

(Jag kritiserar inte vår Kindergarten, det gör jag inte. Det är ett helt vanligt tyskt, kommunalt Kindergarten som drivs enligt de riktlinjer som gäller här. Vilket innebär att man har 24 barn och 2 vuxna på bottenvåningen i det gamla stenhuset, och så ytterligare 24 barn och 2 vuxna en trappa upp. För svenska öron låter detta fasansfullt – i Tyskland är det så dagis fungerar.

När vi började där var det inte riktigt så – då var dagiset nyöppnat, och man hade ännu inte hunnit komma upp i ”fullskalig produktion”, så att säga. Och jag missförstod. Jag trodde att man planerade att ha upp till 30 barn i gruppen – men förstod aldrig att det skulle vara två grupper i huset. Och jag såg 4 personal när vi började – och trodde ju förstås att de var till för de ”upp till 30” barnen.)

Men sonen lät sig inte charmas. Han hade liksom bestämt sig för att inte vilja vara där mer. Och jag tror att den stökiga miljön gjorde sitt till. Det har pytsats in nya barn mest hela tiden sedan vi började i mitten av april förra året, och det märks. Spring och stök och skrik och skrän. Hur lätt är det för ett barn att tillägna sig ett språk i den miljön?

I måndags hade vi bett att få komma på studiebesök i skolan där storebror går. Förskoleklass, som det heter nuförtiden – lekis var det på min tid. Jag har varit lite emot att han skulle börja redan vid fem, fast den här skolan tar emot femåringar i F-klassen. Tänkt att han ska få vara barn och leka, länge, länge. Men när nu dagis inte funkar… Flytta honom till ett annat dagis för ett år, utan garantier för att det blir bättre – och sen flytta honom till skolan ett år senare…? Verkar det så bra? Knappast, va…

Så, efter studiebesöket bestämde vi oss. Låt gå. Låt honom börja. De andra som börjar F-klassen i höst kommer också att vara fem, de lär och vänjer sig tillsammans. Skolan ligger femhundra meter hemifrån, bara det är en lyx – att ha båda barnen på samma ställe, och så nära. (Dessutom sparar jag nästan två timmars flänga-hit-och-dit-tid varje dag, när jag slipper hämta och lämna på dagis – en halvmil bort.)

Det roligaste av allt är att storebror verkar så glad över att lillbrorsan ska göra honom sällskap på skolan. Ingen rivalitet där inte!

Men ändå. Att säga upp dagisplatsen jag för bara ett år sedan knappt vågade tro på att vi fått… Det var en liten process, kan jag meddela.

02 april 2011
av Jenny
7 kommentarer

JA-böcker och NEJ-böcker

Lägger ifrån mig en utläst deckare (som jag ska be att få återkomma till) och plockar upp månadens sista kursbok: Åsa Anderberg Strollo, Bryta om. Efter att ha läst baksidestexten konstaterar jag: Jaha, så blir det misär igen. (Missförstå mig rätt nu, boken verkar riktigt bra – men den handlar definitivt om misär.)

Bland kursböckerna har misären dominerat stort. Social misär, ekonomisk misär, känslomässig misär. Mycket misär blire.

Så slår mig frågan: Varför läser vi och skriver så mycket om misär, olycka, elände? Varför skriver ingen om hur man blir lycklig? Varför avfärdas de få försök som gjorts att skildra lycka och förnöjsamhet som banala? Är det konstigt att vi förblir olyckliga, ytliga och rastlöst sökande efter något som fyller den där tomheten (ja, du vet vilken jag menar) – när vi avfärdar sökandet efter sätt att bli lycklig som banalt?

Pengar blir ingen lycklig av, inte av prylar heller. Så mycket vet vi alla – ändå avstannar inte jakten på dessa båda storheter, som om vi på något sätt tror att FÖRST måste vi ha dem, SEN kan vi börja leta efter den Vises sten som ska göra oss magiskt lyckliga. Kärlek är komplicerat – rymmer lycka men också olycka, smärta, kamp och vardag.

Så vad gör oss lyckliga? Vari består nyckeln? Vad är det vi egentligen söker, vad är det som passar in i den där tomheten? Är det lycka vi letar efter? Och om inte – vad är det då?

Jag läser alla dessa misärskildringar och jag kan inte låta bli att tänka att de pekar på ett ont sår, säger ”Aj” och sen kommer de inte längre. När jag skrev om boken ”Att springa” för lite sedan var jag inne på samma tankegång – vad är bokens syfte? Är det bra med böcker som pekar på onda saker och säger aj och sen är det inte mer? Vad får sådana böcker oss att göra? Får de oss att förändra? Förbättra? Läka?

Jag tvivlar.

För mig är misärskildringarna bara just det. Skildringar av misär, av ont och hemskt och svårt. Men de förändrar ingenting, pekar inte på något alternativ, någon utväg.

Kan en bok göra det då? Är det rimligt att ställa sådana krav på böcker? Är det inte bra att böckerna pekar på det som är fel, och lämnar ansvaret till människorna? Mer kan väl ändå inte en bok förväntas göra?

Nej. Det kan de väl inte, antar jag. Fast jag kan heller inte se att böckerna får oss att ta något större ansvar, förändra våra mönster, förbättra vår värld.

Jag vet att jag skrivit om detta någon gång förut – men är för lat för att orka rota i arkiven efter den texten just nu – att det är så lätt att fastna i tankar på vad man inte vill. Det konstruktiva ligger i att skapa ett tydligt VILL, därför att det är det som leder någon vart. Ett JA att ledas av – inte ett NEJ. Ett NEJ är stillastående, nästan paniskt stelfruset. Det leder ingen vart alls, utom möjligen djupare ner i apatisk handlingsförlamning. För att kunna göra något måste du ha ett JA att följa, ett ”JA, dit vill jag”.

Jag tänker att boken Alkemisten var ett försök att skriva ett sådant JA, en bok som skulle bryta handlingsförlamningen, förändra perspektiv och ingrodda mönster. Men den missförstods, och många läste boken i naiv tro att boken i sig skulle åstadkomma något – magiskt. När det inte fungerade så, avfärdades boken – som banal.

Varför gör vi så?

01 april 2011
av Jenny
6 kommentarer

Motivationskris

Jag genomgår en monumental motivationskris vad gäller mina tysklektioner. Jag var där idag, efter att ha missat två (2) lektioner i rad sedan förra gången jag var där. Men gissa vad? De höll på med samma saker idag som förra måndagen. Gick omständligt genom samma sega läxa (som jag förvisso inte hade gjort, eftersom jag trodde att det var gamla nyheter – men ändå. Jag hankar mig genom läxgenomgången ad hoc, det är liksom det enda tuggmotståndet på en och en halv timme.

(Och nej, det innebär ändå inte att jag sinkar klassen.)

Nästa vecka har jag själv bett att läraren ska gå genom när man ska använda ß respektive -ss, så då får jag väl infinna mig. Och fredagen i veckan därpå ska vi besöka ett museum – som jag också bett om. (Lektionerna hålls i en skola som förr var för judiska barn, och allra högst upp finns ett museum som lär visa vad som hände dem 1942.) Det ser jag fram emot – vi ska få guidning av museiföreståndarinnan, så vi lär oss nog tyska ändå. Utan att ägna 90 minuter åt att traggla genom hemläxan.

Jag har lovat mig själv att slippa fler tyskkurser. Jag ska bara överleva de 10 veckor som återstår till sommarlovet, till hösten skiter jag i det. Det måste finnas bättre sätt att lära sig tyska. Real life, typ. Jag har redan börjat kika på Adobe Illustrator-kurser – förvisso på samma studieförbund där jag nu läser tyska, men då är det ju en kurs med undervisning på tyska, för tyskar. Illlustrator är ett program jag velat lära mig, men aldrig fått tummen ur – därför tänkte jag att det kunde vara läge att testa så här.

Tyvärr verkar den längsta kursen som ges vara 4 veckor lång, en kväll i veckan. Jag hade helst velat gå en hel eller åtminstone halv termin, hinna få lite ”studiecirkelkänsla” och sådär. Men så gör man tydligen inte här – har tittat på fotokurser med samma baktanke förut, men utan resultat.

Men när jag satt på lektionen idag och långleddes så det formligen kröp i mig, kände jag (inte utan viss desperation) jag att det måste finnas bättre sätt. Det bara måste!

31 mars 2011
av Jenny
Inga kommentarer

Himmel & Ord städar boksidorna

Nu är sidan Bloggografen läser uppdaterad med 2011 års utlästa titlar. Har ni hängt med i bloggen så har ni redan läst om de där böckerna, men där finns de nu i alla fall – sammanställda med länkar och allt.

Jag har visst i ett svagt ögonblick lovat att plöja 35 böcker i år, så det är ju bra om jag håller reda på hur långt jag är kommen på mitt beting… Den här terminen kan jag ju fortfarande räkna in min kurslitteratur i läsningen, eftersom jag läser en variant av litteraturvetenskap och därmed läser mycket skönlitteratur i studiesyfte. Nästa termin blir det värre med den saken – då måste läsningen ske utöver… 10 böcker på 3 månader innebär att jag har en viss marginal såhär långt, men inte går det fort inte. Tror 35 böcker på ett år är rätt lagom för mig, även om det låter lite lite…!

Nu ska Guldkorn-sidan rensas och piffas till (ja, jag har städat bort den i väntan på tillpiffningen – den var så rörig att jag skämdes!), sen tror jag att Himmel & Ords vårstädning får anses klar!

31 mars 2011
av Jenny
5 kommentarer

Karta över annorlundaland

Väninnan, fru Jensen, delade den här länken på Facebook. Jag delade vidare där – men samtidigt tycker jag att den här texten är så bra och så viktig att jag vill dela den igen, mer permanent, här i bloggen.

Mia Skäringer lyckas fånga sin sons perspektiv, inte bara sitt eget föräldraperspektiv. Känslan av att vara ”ohemma i världen” som hon skriver, när dagispersonalen bara vill få honom att vara som ”alla” de andra. Som om några barn är lika egentligen – men visst: Det är skillnad på olikaskap och olikaskap. Individualitet kan vi (i viss mån, åtminstone) acceptera, men sen kommer de där besvärliga olikaskapen. Diagnoserna. Dem ryggar vi undan för, och vänder oss bort ifrån.

I onödan. Jag önskar att vi kunde ge rum åt alla slags olikaskap. Inte döma ut några med rynkade näsor och säga ”det där är FÖR olikt”, det där är inte normalt. Men det är bara det som behövs. Att tillåta och ge plats även för det som är olika. Det har vi råd att kosta på oss. Såpass rymmer vår mänsklighet.

Jag ber dig läsa Mias text. Bara läs den. Den är inte speciellt lång, den är verkligen inte svår och det tar dig högst fem minuter att läsa den.

Lägg de fem minuterna på att vidga ditt sinne för människor som är lite, lite annorlunda. De finns i din närhet också, i allas närhet. Kanske ser du dem, kanske vet du inte hur du ska förhålla dig till dem, kanske skräms du av dem, för att de inte ingår i din bild av vad som är ”normalt”.

Men läs texten. Den hjälper.