Väninnan, fru Jensen, delade den här länken på Facebook. Jag delade vidare där – men samtidigt tycker jag att den här texten är så bra och så viktig att jag vill dela den igen, mer permanent, här i bloggen.

Mia Skäringer lyckas fånga sin sons perspektiv, inte bara sitt eget föräldraperspektiv. Känslan av att vara ”ohemma i världen” som hon skriver, när dagispersonalen bara vill få honom att vara som ”alla” de andra. Som om några barn är lika egentligen – men visst: Det är skillnad på olikaskap och olikaskap. Individualitet kan vi (i viss mån, åtminstone) acceptera, men sen kommer de där besvärliga olikaskapen. Diagnoserna. Dem ryggar vi undan för, och vänder oss bort ifrån.

I onödan. Jag önskar att vi kunde ge rum åt alla slags olikaskap. Inte döma ut några med rynkade näsor och säga ”det där är FÖR olikt”, det där är inte normalt. Men det är bara det som behövs. Att tillåta och ge plats även för det som är olika. Det har vi råd att kosta på oss. Såpass rymmer vår mänsklighet.

Jag ber dig läsa Mias text. Bara läs den. Den är inte speciellt lång, den är verkligen inte svår och det tar dig högst fem minuter att läsa den.

Lägg de fem minuterna på att vidga ditt sinne för människor som är lite, lite annorlunda. De finns i din närhet också, i allas närhet. Kanske ser du dem, kanske vet du inte hur du ska förhålla dig till dem, kanske skräms du av dem, för att de inte ingår i din bild av vad som är ”normalt”.

Men läs texten. Den hjälper.