Himmel & Ord

Den 15 april närmar sig med stormsteg – och i år med större vånda än på länge. För den 15 april är sista dagen för anmälan till höstens högskoleutbildningar, sista dagen att bestämma mig för vad jag ska ägna mig åt till hösten. Hittills har det känts som rätt beslut att läsa kurser som svarat mot ett intresse, men i övrigt inte ställt alltför höga krav på fokus och intellektuell ansträngning – det har behövts energi och hjärnceller till tyskifikationsprocessen. Flytta utomlands var helt enkelt mer krävande (och under längre tid) än jag hade kunnat föreställa mig att det skulle.

Nu börjar dock både själ och sinne att skria efter stimulans, tuggmotstånd, ny kunskap och nya färdigheter.

Skrivkurserna har varit krävande på så sätt att de ställt krav på kreativt skapande för varje månads inlämning – och märkligt nog har just det kravet känts oväntat tröttande. Jag har nämnt förut att jag hade önskat att man fått bearbeta en text vidare under hela läsåret – för att utveckla EN idé vidare istället för att uppfinna hjulet en gång i månaden. Snuttifierat, sa Bull. Just nu känner jag mig närmast lite frustrerad av att ha lagt all den energi som det kräver att varje månad uppfinna hjulet i 6-8 olika texter – utan att egentligen känna att jag fått någon konkret kunskap som tack för besväret. Jag har lärt mig att jag kan skriva – men jag har inte fått lära mig något om hur man bygger en berättelse, vilket nog var det jag hade velat lära mig mer om egentligen. Visst har jag kunnat experimentera, men… Nej, jag tycker nog inte att responsen varit tillräckligt konstruktiv för att riktigt leda någon vart.

Mot den bakgrunden har jag börjat längta – intensivt – efter att sätta tänderna i något konkret, något jag pluggar, läser på om och lär mig.

Jag tänker inte avslöja vad jag lurar på riktigt än – inte förrän jag vågat fylla i ansökningsformuläret på studera.nu och klicka på ”Klar”, åtminstone. Men jag har en idé som känns både just så konkret som jag längtar efter just nu, har anknytning till det jag redan kan – men samtidigt är något helt nytt, och därmed känns lite som ett ”wild ’n crazy”-val…

Men som sagt – jag ska våga bestämma mig och kryssa i rätt rutor också. Jag har drygt två veckor till på mig att vela…!

Min morfar var en speciell person på många sätt. Han var lite som en pojke som aldrig växte upp riktigt, utan ville vara samma buspojke livet genom. På gott och ont, givetvis. Men han var i alla fall väldigt förtjust i att berätta roliga historier. Jag minns särskilt en som måste ha varit hans favorit – fast man får ta på sig pilsnerfilm-glasögonen för att riktigt förstå den, tror jag.

Ett grabbgäng hade skramlat ihop veckolöningen och skickat Berra att handla ut till allihop. Han drog iväg på flakmoppe och solen sken och resten av gänget satte sig att vänta på att Berra skulle komma med ölen. Men han dröjde och dröjde, och till slut fick man vackert bege sig ut att leta. De hittar snart Berra avsvimmad i ett dike, flakmoppen havererad vid sidan av vägen, med en tom ölback på flaket. Vännerna skyndar till och lyckas få liv i honom. Han ger dem en dimmig blick och säger, lätt grötigt: ”…skecka mäjj…”

Dvs: ”Hur fan kan ni vara så korkade att ni skickar mig att handla öl?” Morfar var född på Öckerö utanför Göteborg, så repliken ska uttalas på redig hamnarbetar-göteborgska. Den historien tyckte min morfar var hejdlöst rolig – själv skrattade jag nog mest åt morfars gapskratt som sånär lyfte taket från huset. Och nästan när som helst kunde han komma att tänka på den där historien och muttra ett ”skecka mäjj” för sig själv och sen stämma upp i gapskratt igen.

Imorgon ska jag åka på mitt livs första tyska scrapträff. Det ska bli roligt – fast jag måste erkänna att jag är lite nervös redan. Hur ska det gå? Hur länge dröjer det innan min skrala tyska tackar för sig och går hem? Innan hjärnan börjar lukta rök och jag segnar ihop i en liten pyrande överansträngd hög i ett hörn? Värdfolket talar förvisso engelska, men de håller på att slå igen sin butik, och morgondagens träff är inte bara min första – utan den sista som hålls. Så jag vill ju gärna knyta kontakt med några andra som kanske vill ordna egna träffar då och då framöver – nu när jag äntligen hittat några likasinnade pysslingar att hänga med.

Dessutom är ju grejen att jag ska få (=tvingas att) öva tyskan. Tyskkursen ger inte mycket – lektionerna är evighetslånga plågor som jag med lätthet kan hoppa över varannan utan att egentligen missa något. (Läraren hoppar dessutom ganska ofta över mig, för att hon vet att jag kan och tycker att resten av klassen behöver öva mer än jag. Tack för den, säger jag och förlorar motivationen än mer.)

Hursomhelst. Träffen är av knytkalasmodell, och man gjorde mig till godisansvarig. Sålunda kom jag att tänka på morfars historia. ”Skecka mäjj…!”

Hm. Jag inser just att det ser mindre ut på bilden än vad det egentligen är – men det kändes nästan obscent att vräka upp detta godisberg på varubandet i affären.  Även om jag själv vet att vi är många som ska dela. 14 i alla fall. Men ändå.

Beställningen löd på ”Gummibärchen und Lakritz”, men jag var givetvis tvungen att köpa all svensk choklad jag kunde uppbringa i butiken (jodå, det finns här också – det går ingen nöd på exilsvenskar i Hamburg, inte på det sättet i alla fall!) – i rent utbildningssyfte. Typ.

Men alltså. Skecka mäjj – att köpa ”lite godis”. Jo tjena…

Det ska jag bli imorgon, rund under tofflorna alltså. Eller rättare sagt under de vetenskapligt utvecklade, högteknologiskt utformade och kliniskt testade jumpadojj-sulorna. Nej, det är inte MBT-skor. MBT-hyllan dignade under flertalet modeller till facila priser mellan € 175 (fast då var det sandaler) och € 240, samtliga fasansfullt obekväma, som vore de gjorda i masonit och inte skinn.

Jag provade även en variant från Puma, men den var å andra sidan som att ikläda foten överkokt spaghetti, så den kändes inte heller som en vinnare.

Det gjorde den här. Det var lite som i sagan om Guldlock och de tre björnarna faktiskt – efter masonitskor och överkokt spaghetti kom den här, och var precis lagom. Inte för hård, inte för mjuk, inte för vinglig, inte för platt.
Tricket med runda skosulor är alltså att det tränar småmuskler och ”tvingar” en att skärpa upp hållningen – för att hålla balansen, helt enkelt. När jag gick hos sjukgymnast när ryggen hade brakat ordentligt 2007, pratade de mycket om den sortens lite mer subtil träning – som komplement till vanlig träning förstås, beroende på i vilket skede av rehabiliteringen man befinner sig. Bland annat fick jag en övning som gick ut på att balansera (liggande) på ett hoprullat badlakan på golvet, och därifrån koordinera enkla arm- och benrörelser. Oerhört simpelt – men tydligen oerhört viktigt. Och effektivt tror jag – fast jag har ju då varit dålig på att fortsätta med de där övningarna, förstås.

Men jag tänker mig att de här skorna följer samma idé, och eftersom jag ändå behövde bättre skor för mina dagliga rundor mellan hem/skola/dagis, så tänkte jag att jag skulle testa i alla fall. Det blir spännande att se hur det ”går”…!