Jag var säker på väldigt mycket när jag var tonåring. Särskilt fram till 15-årsåldern, sådär. Då hade jag verkligen koll. På allt. Vilka som var bra, vilka som bara… ”AMÄH, GUD SÅ PINSAMT!”.
Kristina Lugn hade på den tiden inte mycket att hämta hos mig. Men jag växte upp. Tack och lov. Idag är hon en favorit och en förebild, och förtjänar all upprättelse från mitt förhoppningsvis preskriberade fjortishat. Förlåt Kristina!
Lägger ifrån mig en utläst deckare (som jag ska be att få återkomma till) och plockar upp månadens sista kursbok: Åsa Anderberg Strollo, Bryta om. Efter att ha läst baksidestexten konstaterar jag: Jaha, så blir det misär igen. (Missförstå mig rätt nu, boken verkar riktigt bra – men den handlar definitivt om misär.)
Bland kursböckerna har misären dominerat stort. Social misär, ekonomisk misär, känslomässig misär. Mycket misär blire.
Så slår mig frågan: Varför läser vi och skriver så mycket om misär, olycka, elände? Varför skriver ingen om hur man blir lycklig? Varför avfärdas de få försök som gjorts att skildra lycka och förnöjsamhet som banala? Är det konstigt att vi förblir olyckliga, ytliga och rastlöst sökande efter något som fyller den där tomheten (ja, du vet vilken jag menar) – när vi avfärdar sökandet efter sätt att bli lycklig som banalt?
Pengar blir ingen lycklig av, inte av prylar heller. Så mycket vet vi alla – ändå avstannar inte jakten på dessa båda storheter, som om vi på något sätt tror att FÖRST måste vi ha dem, SEN kan vi börja leta efter den Vises sten som ska göra oss magiskt lyckliga. Kärlek är komplicerat – rymmer lycka men också olycka, smärta, kamp och vardag.
Så vad gör oss lyckliga? Vari består nyckeln? Vad är det vi egentligen söker, vad är det som passar in i den där tomheten? Är det lycka vi letar efter? Och om inte – vad är det då?
Jag läser alla dessa misärskildringar och jag kan inte låta bli att tänka att de pekar på ett ont sår, säger ”Aj” och sen kommer de inte längre. När jag skrev om boken ”Att springa” för lite sedan var jag inne på samma tankegång – vad är bokens syfte? Är det bra med böcker som pekar på onda saker och säger aj och sen är det inte mer? Vad får sådana böcker oss att göra? Får de oss att förändra? Förbättra? Läka?
Jag tvivlar.
För mig är misärskildringarna bara just det. Skildringar av misär, av ont och hemskt och svårt. Men de förändrar ingenting, pekar inte på något alternativ, någon utväg.
Kan en bok göra det då? Är det rimligt att ställa sådana krav på böcker? Är det inte bra att böckerna pekar på det som är fel, och lämnar ansvaret till människorna? Mer kan väl ändå inte en bok förväntas göra?
Nej. Det kan de väl inte, antar jag. Fast jag kan heller inte se att böckerna får oss att ta något större ansvar, förändra våra mönster, förbättra vår värld.
Jag vet att jag skrivit om detta någon gång förut – men är för lat för att orka rota i arkiven efter den texten just nu – att det är så lätt att fastna i tankar på vad man inte vill. Det konstruktiva ligger i att skapa ett tydligt VILL, därför att det är det som leder någon vart. Ett JA att ledas av – inte ett NEJ. Ett NEJ är stillastående, nästan paniskt stelfruset. Det leder ingen vart alls, utom möjligen djupare ner i apatisk handlingsförlamning. För att kunna göra något måste du ha ett JA att följa, ett ”JA, dit vill jag”.
Jag tänker att boken Alkemisten var ett försök att skriva ett sådant JA, en bok som skulle bryta handlingsförlamningen, förändra perspektiv och ingrodda mönster. Men den missförstods, och många läste boken i naiv tro att boken i sig skulle åstadkomma något – magiskt. När det inte fungerade så, avfärdades boken – som banal.
Varför gör vi så?