Om gravitation och kaosteori i organisationer och relationer

Det här klippet hittade jag häromdagen och kan varmt rekommendera till alla som har en organisation – eller kanske rent av en relation – att förändra eller hitta tillbaka till kärnan i. Det är ett kort föredrag, ungefär 20 minuter långt, behagligt avskalat och kondenserat till några få begrepp med konkreta exempel, enkla att förstå och relatera till. Det handlar om varför organisationer drabbas av stagnation – och slutligen förfall.

Alldeles särskilt gillade jag parallellen mellan organisationer och relationer. I klippet beskrivs parrelationerna som våra minsta organisationer – och jag tycker det är en strålande analogi. Den organisatoriska lösningen att klättra uppåt i verksamhets- och komplexitetstrappan översätts med den falnade relationens desperata ”Vi skaffar hund!” för att blåsa liv i förhållandet. Klockrent. Hunden kan givetvis också vara ett tredje barn, en sommarstuga eller en köksrenovering med teppanyakihäll.  Och så vidare. Genom att så att säga ”expandera verksamheten” tror man sig nå kritisk massa för organisatorisk nöjdhet. Gör mer, så ökar nettotillfredsställelsen, även om procentsatsen ligger kvar på en låg nivå. 

Det finns en slags logik där – förutom att det inte fungerar så förstås.

(Parrelationen skiljer sig givetvis också från affärsdrivande organisationer på flera avgörande sätt. En faktor är exempelvis att organisationen har sina huvudsakliga intressenter utanför själva organisationen, medan relationen existerar främst för sitt eget intresse – vilket förstås inte gör saken mindre komplicerad.)

På ett sätt faller resonemanget tillbaka till den gamla vanliga skillnaden mellan ledarskap och management. Ledarskap som det visionära och lärande, rörelse och kontinuerlig förändring; management som det kontrollerande och stabiliserande. Oftast framställs de båda som parallella spår att välja mellan: ”Hur är det nu, vill du vara en visionär ledare eller en kontrollerande chef?” Det blir ett ”val” som är så givet att vi snarast måste se det som det ett icke-val. Här och där i llitteraturen ses ledarskap/management  som två ytterligheter på en skala – men i den här presentationen förklaras de som två delar i en ofrånkomlig förändring, en gravitation. 

Den där ”gravitationen” drar det visionära ledarskapet genom lättja (som egentligen är ett ekonomiskt förhållningssätt; strävan efter resultat med minsta möjliga resursåtgång) och eventuell fetma (då affärerna ”rullar på” och man tycker sig kunna tillåta sig viss bekvämlighet) till management och stagnation. 

(Jag gillar inte termen management, nog måtte vi ha ett vettigt svenskt ord? Kan man säga styrning, eller är det ändå snävare…? I en del litteratur ställs ”chefskap” i kontrast mot ledarskap för att markera den där skillnaden, men jag gillar inte det heller. Chefskap är en yrkesroll, en befattning – inte sättet att utöva rollen. Egentligen.)

Att en organisation rör sig mot stagnation är alltså den ofrånkomliga rörelsen, naturligt inbyggd i den verklighet organisationen verkar i. För att undgå den måste organisationen aktivt och medvetet driva en motrörelse – tillbaka till visionen. Men den motrörelsen kommer alltid att kräva mer energi in vad som kommer ut i form av resultat. Ledarskap på den nivån är alltså direkt oekonomiskt. 

Kommer ni ihåg min gamla kaosteori? Jag har refererat till den lite då och då genom åren: 

”Om du gör som du brukar göra, kommer du att få det resultat som du brukar få – fast för varje gång lite sämre än sist.”

Jag tänker att Troedssons gravitationsbegrepp i presentationen förklarar varför det för varje varv i cykeln blir lite sämre resultat: Lättja.  Naturlig, ofrånkomlig och inbyggd i systemet. Att slentrianmässigt göra som man brukar är definitivt en fråga om lättja, att följa en snitslad bana istället för att följa en visionär kompass så att man är säker på att man går åt rätt håll. Visst är det lite slött? Och det är då vi hamnar i att upprätthålla status quo, istället för att faktiskt komma någon vart.

***

Jag vet inte om jag kan dra någon entydig slutsats av det här. I relationen är relationen sitt eget syfte, och motiverar ”organisationen” att investera den extra energin, gå den extra milen för att motverka lättjan och gravitationen och hålla fast vid det ursprungliga – i det fallet kärleken. 

Men i en affärsdrivande organisation är balansgången en annan. Investera resurser vi vet att vi inte får tillbaka, för att hålla fast vid en vision? För att vara sanna mot företagets ”själ”? Visa mig en bolagsstyrelse som klubbar den strategin…! Samtidigt ligger ju företagets långsiktiga överlevnad – i synnerhet när världen snurrar så fort som den gör nu – i just detta, i att inte duka under för gravitationen, bli slöa och baktunga och utveckla ett attention span som aldrig sträcker sig längre än tiden mellan två kvartalsrapporter.

Jag ser mig om. Tar in ”samtiden” omkring mig. Ser butiks- och cafékedjor breda ut sig som svampinfektioner över hela städer, förorter och bonnhålor; time-boxade människor som tar sig fram genom sina liv med nästa fredagsmys hägrande som morötter framför åsnor; marknadsstatistik som basunerar ut att snart ska vi gemensamt punga ut i runda slängar 70 miljarder kronor på skinkor, rakvatten och alladdinaskar… 

Samhället skulle kanske ta och skaffa hund, när det ändå är i farten…?

Ordbilder: Om havet, att flyga, textens död, en storstädning och otämjda vågor

Varje år när vi är här, i vår kroatiska semesterort där maken har släkt och dit vi åker varje år, försöker jag hitta ett sätt att rättvist skildra det kristallklara havsvattnet här. Det går inte. Det närmaste jag kommer är att det är som flytande glas – men det säger ingenting om hur sidenmjukt det rinner kring min hand när jag ligger på bryggan och låter en arm hänga ner i vattnet. 

”Som att simma i ett akvarium” har jag också sagt – men det är inte heller riktigt sant, för det här är havet och havet är äkta och på riktigt. Havet lever, högst påtagligt. Att simma i det är att bli en del av det – förvisso som en tillfällig gäst, men välkommen och inbjuden. 

Jag dyker ner i flytande glas, kristallsmekning och sidensvalka, låter havet omge mig, omfamna mig. Jag simmar ut på djupt vatten, där havsbottnen sträcker ut sig en tre, fyra meter under mig. Jag tänker att så här måste det vara att flyga.

Havet, just här, är helt enkelt det vackraste jag vet. 

***

Jag läser en bok om läsförmåga i en tid av nya medier och nya logiker. Den säger (ungefär): ”Texten är död, länge leve bilden!” och jag vet att den har rätt.

Det är kontroversiellt – vem är väl beredd att ge upp texten som självständig kommunikations- och symbolbärare? Hur kan man ens tänka sig något sådant? Men författaren fortsätter: Handen på hjärtat – vilka skriver idag? Vilka fyller webbsidor med ord som vore de boksidor? De unga…? Eller de som vuxit upp med skriftliga texter som något så självskrivet (!) att det inte ens föresvävar dem att ifrågasätta texters nödvändighet i ett kommunikationssamhälle. (Min återgivning)

Sug på den ett tag, alla språkpoliser med särskrivningsfobi. Om texten är död, vad ska vi göra med våra skrivregler? Hur ska vi klara oss utan dem…?

***

Om texten är död, och bilden blir kung i dess ställe, borde jag givetvis illustrera mitt hav med en bild. 

Men jag är en av relikerna. Ibland tycker jag helt enkelt att ord skapar tydligare bilder än bilderna själva. Ordbilderna får fler nyanser än bildbilderna har pixlar. 

(Åtminstone bland mina relik-gelikar, som förmår avkoda dem.)

***

Jag läser en annan bok som handlar om den fiktive stenåldersmannen Grok och varför han var den bredarslade nutidsmänniskans (Homo Sapiens Lardassius) överman i allt – starkare, friskare, smartare. Vi vill så gärna se oss, med alla våra tekniska uppfinningar, som skapelsens krona, den alltigenom överlägsna arten och världsalltets obestridliga härskare. Men sanningen är att vi blivit Groks kusin från landet (fast tvärtom – urbana drumlar), klumpiga och småtröga. 

Vi har det för enkelt, har tillrättalagt världen omkring oss, styr den med våra tekniska gadgets så att vi inte längre behöver använda vare sig fysisk eller intellektuell kapacitet till något verkligt väsentligt – som överlevnad och anpassning till en föränderlig miljö. 

Jag tänker att Grok inte skulle ha låtit sig skrämmas av textens död och skrivreglernas upplösning. Han har anpassat sig till svårare samtidsförändringar än så, här är en till – och en västanbris, en axelryckning. Nutidsmänniskan vill gärna se sig som utvecklad och flexibel – förändringsbenägen, rent av. Men när det kommer till kritan har vi nog mest glömt hur man gör, och nöjer oss med att muttra ”det var bättre förr” och krampaktigt klamra oss fast vid det vi har och förstår. 

”Somligt förändras aldrig.” säger vi. Fast jo. Allt flyter, även vi.

***

Läser flera olika böcker parallellt just nu, men känner ändå hur de rinner samman, smälter ihop och beskriver en helhet. Det gör mig lycklig. Vem behöver knark när det finns böcker som får en att se saker på nytt sätt, ger världen fler nyanser. 

***

Herregud vad jag behövde den här semestern. Det har varit ett jävla år, på ren svenska. Jag vet att jag sa det i vintras också, om 2014. Att det var ett jävla år som jag med glädje skulle se försvinna i backspegeln. Men 2014 ”went out with a bang” som det heter, och jag har ägnat våren åt att städa upp. Jag har gjort det med den äran, om jag får säga det själv. Det blev rätt fint när det blev klart.

Ibland behövs en god storstädning. Även om det oftast inte blir gjort förrän skiten far i fläkten och det bara måste göras, när inga undanflykter hjälper. Nu är det gjort och jag är redo. 

Men semestern… Den behövdes.

***

Igår bjöd havet på vågor, starka och otämjda. Kristallglassmekningen fick muskler och en brusande kraftfull röst, dånande längs stranden. Jag satt på min bryggkant och lät dem skölja själ och sinne rena.

#NaLotsOfBloggMo

Efter inlägget jag skrev häromdagen, om podcasts (och skånska i radio…!), fick jag tips om bland annat Sean McCabes podcast. Sean McCabe är grym på att göra bokstavsdesigner för hand och jag följde hans blogg ett tag när jag själv höll på att laborera mycket med pennskisser, lettering och vad som i mitt fall mest blev ett avkopplande soffklotter.

Men podcasten hade jag faktiskt helt missat. Ikväll hörde jag mitt första avsnitt av den, och den var klart rekommendabel. Lite långt avsnitt för min smak – men det är antagligen en vanesak.

Jag valde – som oftast, ”av diverse skäl” – avsnittet How to find your own unique voice and style för min premiärlyssning. Bara någon minut in i programmet kommer detta:

If you want to know how to find your voice: Write every day, for two years. There you go. Done.

Jag gillar det där. Och tror på det. Den egna rösten är vad den är – den måste utforskas snarare än uppfinnas eller ens hittas. Du har den redan, du måste bara bli klok på den. Ändå är det lätt att tappa bort den självklara rösten – bruset omkring oss från vad alla andra säger och pratar om är så högt att det är så lätt hänt att bara åka med, följa strömmen, falla in i jargongen.

Jag gör det också. För även om jag alltid skrivit mycket, kan jag inte påstå att jag skriver varje dag. Och även om jag alltid skrivit mycket, så är det inte så att jag har en färdig ”skrivröst” som jag en gång upptäckt och utforskat och som nu är för evigt min. Två år räcker inte. Skriv varje dag, punkt.

Jag vet att det är så – men jag glömmer det ändå hela tiden, låter annat komma i vägen. Det funkar ett tag, men sen är det som att ”rösten” inte riktigt känns min längre. Det blir som att försöka prata med halsont – det kraxar och låter besynnerligt och känns inte något vidare heller.

Sean och hans podcast-kumpan Ben delar in ”röst”-konceptet i tre delar:

  1. den faktiska, fysiska rösten som vi talar med,
  2. vad vi talar om, våra ”ämnen”,
  3. hur vi säger det.

Även om jag nu skojar och ironiserar över min skånska och hur den skulle göra sig i ett radiomedium, skulle jag säga att punkt 1 i listan är den minst komplicerade. Rösten har vi, den är ett redskap att använda efter bästa förmåga. Punkterna 2 och 3 däremot… De är både komplexa och viktiga, och jag tänker att jag ska komma tillbaka till dem framöver.

Idag är det den 1 november. Världen över har skrivglada människor satt sig ned vid tangentborden för att skriva en roman på 30 dagar. Vansinnesprojektet kallas #NaNoWriMo, vilket står för National* Novel Writing Month. (* Från början var det nog ett nationellt amerikanskt påfund, men idag är NaNoWriMo i allra högsta grad internationellt.) Jag har varit med två gånger – men aldrig gått i mål. En gång spårade projektet ur på grund av dåligt förarbete (fast jag lärde mig åtminstone mycket om hur man inte förarbetar ett större skrivprojekt), en annan gång hände det saker som gjorde att jag blev tvungen att prioritera om min tid.

I år tänker jag inte alls delta. Jag hinner inte – och har faktiskt ingen lust heller. Däremot har jag lust att göra något för att motionera igång mitt regelbundna skrivande igen. Så, medan andra gör #NaNoWriMo, tänkte jag göra #NaLotsOfBloggMo, det vill säga en egen utmaning i #blogg100-stil, fast i mindre skala. Dagliga inlägg, hela november.

Jag tänker att det jag skriver ska kretsa en del kring den egna rösten, uttrycket och dess innebörd – vad vi pratar om, hur vi säger det vi säger och varför det spelar roll. Men eftersom jag är inblandad, lär det nog komma att handla om en hel del annat också. Vi får se. Stay tuned!

(Och om någon annan har lust att hänga på, är det såklart bara roligt. Startsträckor och förberedelser är bara för veklingar, själv kom jag på det här för ett par timmar sedan…!)

”Får man prata skånska i radio?”

Den här veckan har jag av diverse skäl funderat lite på podradio, det vill säga mer eller mindre hemsnickrade radioprogram som sänds – eller snarare publiceras – på webben.

Jag har aldrig gjort podradio, och det finns delar av mitt inre som upprört utropar ”Jag kan väl inte göra radio heller, jag är ju skåning!” vid blotta tanken – men samtidigt gillar jag radio och kan inte låta bli att vara lite lockad av tanken trots allt… En god vän och jag har pratat om att göra radio, så tanken har funnits där ett tag – strängt taget är det väl bara tillfället som ska yppa sig.

(Jag har ju redan berättat om den skräckartade upplevelsen då jag som 19,5-åring fick höra min egen röst inspelad för första gången* i samband med en kurs i muntlig framställning. Det är helt klart den inre 19-åringen som skriar om skånskhet i radio, medan jaget här och nu är mer nyfiken. Det kanske till och med skulle vara roligt…?)

Samtidigt måste jag konstatera, när jag nu lyssnat runt på diverse blandade radiopoddar att det verkligen är ett skoningslöst medium. Lite på samma sätt som ett omklädningsrum upplyst med lysrör, som förstorar varje por, rynka och gråblek skugga i ditt ansikte. Radiomediet förstorar istället upp alla de där småsakerna du kläcker ur dig utan att tänka på det, saker du kanske säger mest för att du är lite nervös, kanske för att du behöver några sekunders andrum i samtalet. Det är fullt naturliga saker, vi gör det antagligen allihop – men ack så avslöjande, och ack så nakna vi blir när dessa naturliga småsaker förstoras upp och förevigas genom inspelningen… Som fullt naturliga rynkor i lysrörsljus.

I skrift går vi tillbaka och redigerar – publicerar inte förrän texten är som vi vill ha den. I radiomediet kan vi inte det – åtminstone inte i någon omfattande utsträckning. Det ligger väl inte i mediets natur att jobba så heller – det ska vara snabbt, spontant och ”hända i stunden”.

Jag gillar den tanken, det spontana och närvarande – men jag funderar också på vilka nervösa småsaker jag själv skulle kläcka ur mig om jag satt vid en mikrofon invid en röd ”i-sändning”-lampa…? Och var går gränsen mellan naturligt och enerverande…? Jag minns ett av P1:s Sommarprogram från i somras, ett avsnitt som många hyllade – men jag själv stängde av halvvägs för att programledaren mest verkade ägna sig åt att tappa bort sina papper och i princip BARA fylla etern med småpladder medan hen letade efter vad hen egentligen skulle ha sagt.

Vad säger ni som läser – hur mycket omedvetet småprat ”tål” ett radioprogram innan det blir enerverande att lyssna på? Hur starka dialekter…? Vad får dig att stänga av ett radioprogram utan att lyssna klart? Har du olika tolerans för podradio respektive ”vanlig” pratradio i exempelvis Sveriges radios kanaler?

***

*) Inser just att jag ljög om att aldrig ha gjort radio. När jag var i 8-9-årsåldern och stolt ägare till en transistorkassettradio med inspelningsfunktion och mikrofon, gjorde jag en farsartad enmansradioteater om arbetet i Försäkringskassans telefonväxel. Det ni.

Jag hade nog en ganska perifer idé om vad Försäkringskassan hade för uppgift, men däremot stor fantasi i frågan. Jag var också mycket inspirerad av gamla svartvita filmer, Lars Ekborg och Carl-Gustaf Lindstedt – och jag vill minnas att det hördes ganska tydligt…! (Ingen skånska där, inte…!)

Nu hittar jag inte Carl-Gustaf Lindstedts växeltelefonist på nätet, så ni får hålla till godo med en Lars Ekborg-sketch om Stockholmstrafiken som exempel. (Min egen inspelning vet jag faktiskt inte var den finns… Jag hoppas bara att den finns fortfarande, någonstans…) Hur jag som skånsk 9-åring kunde begripa en trafikpolitisk satir från Stockholms 60-tal vet faktiskt jag inte riktigt, men jag hade mycket roligt åt den här – på den tiden framrotad ur mina föräldrars LP-samling…!

Hurra! Bloggen fyller år!

Genom eminenta appen Timehop (som samlar ihop saker du sagt/skrivit i sociala medier och presenterar för dig på årsdagen av när det sades/skrevs – rätt fiffigt och kul att läsa, särskilt om man har en massa roliga dumheter att bli påmind om) fick jag se att idag är det precis fyra år sedan jag stängde min gamla blogg och gick över till den här.

Det var lite stort, minns jag. Kände mig superteknisk som fått ihop sidan själv, lagt upp den hos webbhotell och fått allt att funka. Dessutom kändes det lite seriöst att köra ”egen  blogg”. Fyra år.

Totalt är det 12 år i september sedan jag så smått började blogga. Så när som på att leva och plugga är blogga det jag gjort längst. Hobbymässigt är bloggandet helt klart det intresse jag hållit på med längst och fortfarande inte tröttnat på. Inte  generellt i alla fall. Att göra #blogg100 till ett Projekt365 var (som ni möjligen lade märke till) en kul idé i ca två dagar innan jag kom till mina sinnens fulla bruk igen och lade ner idén. Men just därför känns bloggandet faktiskt riktigt roligt igen. Utan press, utan tvång, bara lust, bara roligt.

Jag konstaterade häromdagen att för mig har webben, så länge jag nu använt den, alltid varit social. Att söka information har aldrig varit ett syfte lika viktigt som att söka kontakter och möten med andra. Jag har alltid haft obskyra intressen, och uppvuxen på landsbygden… Ja, ni hajar va? Obskyra intressen flyger inget vidare i den miljön – man blir ofelbart ensam och ”konstig” med udda intressen.

(Och på landet kan till och med ”böcker” uppfattas som ett udda intresse. Just saying.)

Jag minns knappt hur det började. 1997 skaffade vi internet. Ringa-upp-modem – askrångligt och slött som tusan. Fast det funkade ju, och världen öppnades. Jag hittade mejlinglistor. Chatrum fanns ju lite varstans, men jag vågade mig inte riktigt in dit. Men mejlinglistorna var bra. Det fanns olika listor för olika intressen och jag var med i ganska många… fast jag minns inte nu vad de handlade om. Sen blev det forum – det var under min andliga period, och jag blev mer eller mindre bofast på ett internationellt tarotforum, 2001-2004 ungefär. Någon gång i samma veva kom Shortcut, som var ett karriärnätverk långt roligare än LinkedIn. Där hängde jag väldigt mycket. Blogga började jag med 2002, som sagt. Diverse pysselforum 2005-2009. Facebook 2007, Twitter 2008.

Och så resorna. Jag har varit i Nederländerna och träffat ett gäng tarotkompisar. Hur många har gjort nåt sånt…? Och jag har varit Sverige runt med pysselväskan och träffat pysslingvänner. Jag skulle fortfarande kunna boka in mig på en pysselträff nästan var som helst i Sverige och veta att där alltid är någon jag känner där och att det kommer att bli trevligt. Och nu har jag bokat klart mina biljetter till Gotland till hösten, ska ha sällskap på flyget av en kille jag inte träffat förut, men tror att han rent av bor i samma kommun som jag i Sverige. Jag känner knappt en kotte av de andra. Men jag är inte orolig. Det ska bli kul.

Jag tänker på detta, i relation till en relativt isolerad uppväxt i bonnhålan på skånska landsbygden (där närmare 25 % röstade SD i EU-valet, för övrigt. Bara som referens, liksom), och tänker på hur många dörrar nätet öppnat, hur många möjligheter. Jag konstaterar att webben är social till sin natur, och har varit det hela tiden. Den gör världen större och rikare, samtidigt som den krymper avstånden, gör allting närmare och tillgängligare. Det är faktiskt ganska häftigt.