Om gravitation och kaosteori i organisationer och relationer

Det här klippet hittade jag häromdagen och kan varmt rekommendera till alla som har en organisation – eller kanske rent av en relation – att förändra eller hitta tillbaka till kärnan i. Det är ett kort föredrag, ungefär 20 minuter långt, behagligt avskalat och kondenserat till några få begrepp med konkreta exempel, enkla att förstå och relatera till. Det handlar om varför organisationer drabbas av stagnation – och slutligen förfall.

Alldeles särskilt gillade jag parallellen mellan organisationer och relationer. I klippet beskrivs parrelationerna som våra minsta organisationer – och jag tycker det är en strålande analogi. Den organisatoriska lösningen att klättra uppåt i verksamhets- och komplexitetstrappan översätts med den falnade relationens desperata ”Vi skaffar hund!” för att blåsa liv i förhållandet. Klockrent. Hunden kan givetvis också vara ett tredje barn, en sommarstuga eller en köksrenovering med teppanyakihäll.  Och så vidare. Genom att så att säga ”expandera verksamheten” tror man sig nå kritisk massa för organisatorisk nöjdhet. Gör mer, så ökar nettotillfredsställelsen, även om procentsatsen ligger kvar på en låg nivå. 

Det finns en slags logik där – förutom att det inte fungerar så förstås.

(Parrelationen skiljer sig givetvis också från affärsdrivande organisationer på flera avgörande sätt. En faktor är exempelvis att organisationen har sina huvudsakliga intressenter utanför själva organisationen, medan relationen existerar främst för sitt eget intresse – vilket förstås inte gör saken mindre komplicerad.)

På ett sätt faller resonemanget tillbaka till den gamla vanliga skillnaden mellan ledarskap och management. Ledarskap som det visionära och lärande, rörelse och kontinuerlig förändring; management som det kontrollerande och stabiliserande. Oftast framställs de båda som parallella spår att välja mellan: ”Hur är det nu, vill du vara en visionär ledare eller en kontrollerande chef?” Det blir ett ”val” som är så givet att vi snarast måste se det som det ett icke-val. Här och där i llitteraturen ses ledarskap/management  som två ytterligheter på en skala – men i den här presentationen förklaras de som två delar i en ofrånkomlig förändring, en gravitation. 

Den där ”gravitationen” drar det visionära ledarskapet genom lättja (som egentligen är ett ekonomiskt förhållningssätt; strävan efter resultat med minsta möjliga resursåtgång) och eventuell fetma (då affärerna ”rullar på” och man tycker sig kunna tillåta sig viss bekvämlighet) till management och stagnation. 

(Jag gillar inte termen management, nog måtte vi ha ett vettigt svenskt ord? Kan man säga styrning, eller är det ändå snävare…? I en del litteratur ställs ”chefskap” i kontrast mot ledarskap för att markera den där skillnaden, men jag gillar inte det heller. Chefskap är en yrkesroll, en befattning – inte sättet att utöva rollen. Egentligen.)

Att en organisation rör sig mot stagnation är alltså den ofrånkomliga rörelsen, naturligt inbyggd i den verklighet organisationen verkar i. För att undgå den måste organisationen aktivt och medvetet driva en motrörelse – tillbaka till visionen. Men den motrörelsen kommer alltid att kräva mer energi in vad som kommer ut i form av resultat. Ledarskap på den nivån är alltså direkt oekonomiskt. 

Kommer ni ihåg min gamla kaosteori? Jag har refererat till den lite då och då genom åren: 

”Om du gör som du brukar göra, kommer du att få det resultat som du brukar få – fast för varje gång lite sämre än sist.”

Jag tänker att Troedssons gravitationsbegrepp i presentationen förklarar varför det för varje varv i cykeln blir lite sämre resultat: Lättja.  Naturlig, ofrånkomlig och inbyggd i systemet. Att slentrianmässigt göra som man brukar är definitivt en fråga om lättja, att följa en snitslad bana istället för att följa en visionär kompass så att man är säker på att man går åt rätt håll. Visst är det lite slött? Och det är då vi hamnar i att upprätthålla status quo, istället för att faktiskt komma någon vart.

***

Jag vet inte om jag kan dra någon entydig slutsats av det här. I relationen är relationen sitt eget syfte, och motiverar ”organisationen” att investera den extra energin, gå den extra milen för att motverka lättjan och gravitationen och hålla fast vid det ursprungliga – i det fallet kärleken. 

Men i en affärsdrivande organisation är balansgången en annan. Investera resurser vi vet att vi inte får tillbaka, för att hålla fast vid en vision? För att vara sanna mot företagets ”själ”? Visa mig en bolagsstyrelse som klubbar den strategin…! Samtidigt ligger ju företagets långsiktiga överlevnad – i synnerhet när världen snurrar så fort som den gör nu – i just detta, i att inte duka under för gravitationen, bli slöa och baktunga och utveckla ett attention span som aldrig sträcker sig längre än tiden mellan två kvartalsrapporter.

Jag ser mig om. Tar in ”samtiden” omkring mig. Ser butiks- och cafékedjor breda ut sig som svampinfektioner över hela städer, förorter och bonnhålor; time-boxade människor som tar sig fram genom sina liv med nästa fredagsmys hägrande som morötter framför åsnor; marknadsstatistik som basunerar ut att snart ska vi gemensamt punga ut i runda slängar 70 miljarder kronor på skinkor, rakvatten och alladdinaskar… 

Samhället skulle kanske ta och skaffa hund, när det ändå är i farten…?

När en nörd tar semester blir hon nördigare än någonsin: Boktips och sociologiska reflektioner.

Det är nästan lite lustigt – i alla år har jag saknat möjligheten att blogga under semestern, otåligt skrivit ner mina tankar för hand eller ”torrbloggat” som någon uttryckte saken. Nu, när vår värd faktiskt skaffat internet till slut, och jag kan blogga av hjärtans lust åtminstone under den halvan av ledigheten som vi tillbringar just här, då är lusten som bortblåst. Än märkligare är väl den saken om man också betänker att jag räknar med att bloggtid är en av de sista saker jag kommer att kunna prioritera efter flytten. Det är inget konstigt med det, var sak har sin tid och allt det där – men jag hade nog egentligen tänkt att jag skulle (och skulle vilja, inte minst) ta tillfällena i akt nu under semestern. Tydligen inte.
***

Redan i bilen på väg ner hit – jag befinner mig alltså i Istrien i norra Kroatien, inte långt från Trieste vid italienska gränsen – läste jag en av årets mest intressanta kursböcker. Tekniskt sett hör den till nästa års kurser – de där jag inte riktigt klarar att släppa, även om jag vet att det är en snöbolls chans i helvetet att jag ska klara att plugga också framöver. 

(I synnerhet som institutionen trots påtryckningar inte lyckades skaka fram en aktuell litteraturförteckning innan det var för sent för mig att beställa före semestern. Här och nu har jag ju tid. Men nu blev det alltså bara en bok ur nästa års litteratur som kom med i semesterpackningen, och den läste jag i bilen på väg ner.) 

Boken heter Engineering culture (Bokus, Adlibris) och är skriven av Gideon Kunda. Det är en etnografisk skildring av organisationskulturen i ett amerikanskt hightech-bolag,  i boken endast benämnt ”High tech”. (Jag ville i det längsta tro att det var Apple det handlade om, men till slut fick jag acceptera att så var det inte.) 

”Etnografisk” innebär i princip att den data som använts i studien har samlats in genom att forskaren, Gideon Kunda, observerat processer och kulturella artefakter i organisationen från nära håll på insidan, troligen under en relativt lång tid, och att beskrivningen baseras på dessa observationer. Det är alltså en tolkning av vad personer sagt om företagets kultur som ligger till grund för skildringen, inte deras svar i sig. Det gör att man i princip gör textanalys, eller kanske snarare diskurs- och genreanalys på dagligt tal, sätt att uttrycka sig, kulturens närvaro i språket och resonemangen i det dagliga talet. Det är givetvis vansinnigt intressant, och tilltalar nörden i mig ur flera perspektiv. 

Dels är kultur i organisationer något av det mest intressanta jag vet, och tillsammans med organisationspsykologin ett av de huvudsakliga skälen till att jag pluggar ledarskap och organisation just nu. Dels är det rent metodmässigt intressant att se hur Kunda använder språkvetenskapliga analysverktyg för att djupstudera en organisationskultur. Tvärvetenskap i sin prydno

Så med detta roade jag mig under 100 mil av Autobahn, tyska alper och sauerkraut – med överstrykningspennan i högsta hugg och postitlappar att notera mina egna reflektioner på. (Ja, jag läste ju trots allt boken för att studera in den inför kursen i höst.

Bland annat funderade jag på att Kunda beskriver företagskultur som en metod för normativ kontroll, det vill säga att kulturen med hjälp av internaliserade normer skapar ett kontrollsystem som styr och begränsar individernas handlingsutrymme – och därmed i någon mån deras självuppfattning. Det är rent av en av Kundas främsta teser i boken, att kulturen mycket starkt påverkar medarbetarnas självuppfattning – just genom att vara ett system för normativ kontroll. 

Boken gavs ut första gången 1992, data till studien samlades in 1987, så det är ju enkelt att konstatera att det hänt en del sedan dess. Det slog mig att vi ju idag har en hel samtidskultur där storföretag, i synnerhet inom hightech-branschen, upphöjts till närmast ikonisk status och deras karismatiska ledare till det närmaste gudar vi överhuvudtaget håller oss med. Jag tänker att idag når företagskulturerna i dessa tongivande företag långt, långt utanför organisationens gränser – just genom den höga allmänna status vi ger företagen och deras ledare. Vi ser upp till dem, låter oss inspireras av dem – inte bara om vi redan arbetar för dem, utan även om vi bara läser affärsdelen i vår morgontidning, eller rent allmänt bara försöker ”hänga med” lite.

I relation till Kundas tes om att dessa företagskulturer har stark påverkan på medarbetarnas självuppfattning och identifikationsprocesser, vill jag extrapolera linjen och påstå att idag är allas våra självbilder påverkade av dessa företagskulturer. Det ligger liksom i vår samtidskultur

I den kultur som skildras i boken är en av grundpelarna att företagets medarbetare drivs att jobba hårt genom att det är så kul att jobba, att de känner mening i det de gör och att de bidrar till en positiv utveckling i samhället. Det där är ju ganska klassiska motivationsargument, faktorer vi nog alla hört i samband med diskussioner om motivation på arbetsplatser. Här var det ett väl intrummat (och en stor del av boken ägnas också åt att visa HUR det trummas in) budskap som tycktes förklara medarbetarnas beredvillighet att lägga närmast omänskliga mängder tid på sitt arbete, trots den välkända och överhängande risken för utbrändhet, med att det är så ”tech-people” fungerar. För att bli inkluderad i organisationen, bli en sådan ”tech-people”, är det alltså nödvändigt att identifiera sig med bilden av en person som arbetar extremt intensivt, sätter arbetet före allt annat, och tar risken för utbrändhet för glädjen att få jobba.

Känns detta lite bekant någonstans? Kanske i synnerhet om jag påminner om min egen tes om att vi idag låter storföretagens kulturer påverka hela vår samtid, genom att vissa högstatusföretag i högstatusbranscher är lite av vår tids gudar, som vi ser upp till och identifierar oss med. 

Kunda beskriver också att tiderna idag är förändrade, att fokus på stark företagskultur idag lagt sig och ersatts av en praxis där marknadskrafter styr även företagens inre processer. Medarbetare säljer sina tjänster till högstbjudande företag, och vissa medarbetare kan tack vare unik kompetens och nära förknippande med företagets utveckling och produkter, göra det med stort mått av frihet och förtjänst, medan andra – dessutom en betydligt större grupp än tidigare – hör till den så kallat perifera arbetskraften, som är utbytbar och därmed har betydligt mindre inflytande över sin arbetssituation och sina arbetsvillkor. Det känner vi också igen.

Men jag hävdar att kulturen ändå inte är död – för även en struktur baserad på marknadskrafter rymmer en kultur, den ser bara annorlunda ut än den Kunda fann på High Tech Corporation, back in 1987

Nu har jag än så länge bara läst första året på ledarskapsutbildningen, men jag har hittills varit ganska kritisk mot att flera kurser utmålat organisationskultur som ett slags oregerligt monster, något skrämmande som man inte riktigt vet hur man ska handskas med. För det första tror jag att det är synd, eftersom man då ryggar för ett kraftfullt och effektivt styrmedel. För det andra tror jag att den synen är lite farlig, eftersom man då lämnar kulturen att utvecklas bäst den kan på egen hand – och det gör den. Hur djupt du än sticker huvudet i sanden kommer en kultur att utvecklas – och kulturer som präglas av ledare med huvudet i sanden kan mycket väl bli oregerliga monster. Inte av naturen, utan av brist på ledning.

(Eftersom den här boken är en kursbok hyser  jag väl visst hopp om att det ska komma mer matnyttigt och mindre äängsligt om ledarskap och företagskulturer under utbildningens fortsättning. Ser fram emot det!)

Just High Tech Corporation som skildras i boken är ett ganska extremt fall, eftersom man där i stor utsträckning pratade om och agerade kring sin kultur som en påtaglig del av organisationen. ”Det där är Tech-kulturen!” kunde de säga, åt ingenjörer som jobbade 80-timmarsveckor och försummade allt utom sitt arbete. Risken att bränna ut sig fanns också med som en mörk skugga i kulturen – som gav vid handen att på Tech var det KUL att jobba, något man gjorde av personligt driv och engagemang, och även något moraliskt därför att man gjorde något gott för världen genom sina produkter. Att vara en Tech-person, alltså fullvärdig medlem i organisationen, innebar att i stor utsträckning anamma kulturen, och den självuppfattning kulturen innebar. 

Vilket i sin tur alltså innebar att kulturen inte bara utgjordes av ett system för normativ kontroll utan också ett system som gjorde anspråk på medlemmarnas självuppfattning och identitet. Ett visst mått av distansering förekom, exempelvis genom att tala om hur man ”ser galenskapen” eller tydligt markera gränsen mellan arbetstid och fritid. Men så länge man även följer denna ”galenskap”, tar man ju också plats i kulturen, blir en del av den och reproducerar den.

En mycket intressant bok, med andra ord. Jag har ingen aning om och hur jag ska lyckas ta några kurser i höst, med 10 timmars arbetsdagar och hela omställningen med Det Nya Livet i Sverige att ta hand om – både för egen del och för barnens – men den här ser jag ändå fram emot.

***
Jag har rent allmänt lite sociologitema på semesterlitteraturen i år. Dels den här boken, men också ett par gamla klassiker: Erwin Goffmans Jaget och maskerna (som Kunda för övrigt refererar till flera gånger i sin bok), Zygmunt Baumans Det individualiserade samhället och Berger/Luckmans Social construction of reality (som också refereras i all möjlig litteratur på området). Jag har läst åtminstone två av dem tidigare, kanske alla tre – men som 20-åring. Jag vill gärna tro att det kan ge en extra dimension att läsa dem som 40-nånting-åring också.

Dessutom är det något med samtiden som pågår omkring mig… Ibland när jag ser mig omkring får jag en sån stark ”vad fan håller vi på med”-känsla. Någonstans letar jag nog efter ett par glasögon som åtminstone kan sätta namn på det jag ser – i bästa fall även illustrera processerna, göra dem begripliga. 

Som detta med individualismen vi tror oss leva i – vi är ju alla individualister idag, skiter i kollektivet och satsar på oss själva. Ändå vill jag påstå att vi sällan agerat så lämmelaktigt kollektivt som nu. Jag har min pakt, min heliga ed att aldrig låta ett kollektiv (och dess normativa kontroll  för att återknyta till det jag skrivit om tidigare) kompromissa med min integritet – men det är banne mej ingen självklarhet i alla lägen. Vi är sociala varelser, och sociala kollektiv har inte mycket rum till övers för individualism och integritet. Tvärtom – jag upplever att gränserna mellan tillhörighet och avvikelse i våra sociala kollektiv idag är skarpare än någonsin, markerad med en tjock, svart tuschlinje som  icke må överträdas.  

Makt är ett annat sociologiskt favoritbegrepp, som kan diskuteras i all evighet. Politisk makt, statusmakt, informell makt. Olika slags informell makt fascinerar mig mest – för det är makt vi inte alltid ens är medvetna om. Vare sig att vi ”utsätts för” eller att vi följer. Vilket givetvis gör den än mer problematisk, än mer kraftfull – den kan verka obemärkt och i lönndom, eftersom vi inte ser den

Jag ser ofta i sociala medier hur retorisk, språklig makt används till att skapa legitimitet för de mest befängda idéer. Ja, politiskt – men också i andra sammanhang. En person som kan lägga sina ord väl, kommer undan med att kläcka ur sig ungefär vad för dynga som helst – det låter bra, och det är legitimitet nog.

Källkritik är ett viktigt ord, och kan inte nog understrykas i dessa dagar. Men hur långt räcker källkritiken mot retorisk makt från ”pålitliga källor” – kan vi verkligen inte lita på någon längre…? (Det här hänger ju också ihop med vår tids kognitiva överbelastning – när vi alla, dagligen och stundligen, möter mer information än vi rimligen kan ta in, än mindre kritiskt granska, kommer vi med nödvändighet att bli mer godtrogna.)

(Och nu pratar jag inte ens om politisk makt, utan om opinionsbildare i din närhet – i ditt facebookflöde, din bekantskapskrets. Personer som ”säger bra saker”, gärna med lite snits, så att du bara kan nicka och tänka ”fan vad bra”. Men visst – det finns politiska partier som utnyttjar den här sortens opinionsbildning till sin fördel också. Vissa partier mer än andra.)

***

Ja. Jag är nörd. Jag går på allvar omkring och funderar på sånt här – och släpar frivilligt med mig säckvis med böcker på semestern för att fundera ännu mer på det. (Superultranörd kanske snarare…?)

Men håll med om att det är saker som tål att tänkas på?

(Och jadå, jag läser annat också. Stephen King för tillfället, och jag har några deckare i väskan när den Kingska tegelstenen är genomplöjd. Jag är nörd, men åtminstone en rätt brokig nörd…!)

Vad som händer om man låter en överhettad hjärna löpa fritt över ett tangentbord och några koppar kaffe…

Ibland känns mitt huvud som om det är så fullt att det nästan spricker, men ändå kan jag inte få ur mig allt det där som det är fullt av – trots att jag har en känsla av att det kan finnas bra grejer i den där överfulla röran. Det är som att det blir trafikstockning i hjärnan. Alltför många trådar, korsningar och vindlingar som måst vänta alltför länge på att redas ut, och i sitt otåliga stampande ohjälpligen trasslat in sig i varandra.

Detta inträffar vanligen efter en så kallad arbetstopp – eller i mitt fall, en inlämningsdeadline. När jag måst fösa egna tankar åt sidan för viktigare (hm, definitionsfråga – jag hävdar ju att egna tankar är rätt viktiga de också) saker; det är då de egna sakerna får tid att – i brist på uppmärksamhet? – trassla in sig i varandra.

Det bästa sättet att lösa upp kaoset brukar vara att skriva – mycket. Så idag överväger jag ett experiment: Kan jag skriva en hel dag? Vad skulle hända om jag på fullt allvar ägnar en hel dag åt att skriva mig genom hela huvudet, med trådar, korsningar, vindlingar och allt? Jag antar att det bara finns ett sätt att ta reda på det, så – det här är ett experiment. Om du läser det här, antar jag att jag tyckte det föll väl ut – i ett eller annat avseende.

Däremot får du helt enkelt stå ut med att det här blir en lång text utan egentlig struktur – det är helt enkelt en sådan text som ska få följa tanken och tankens alla mystiska krumsprång. En ren processtext skulle man kunna säga – men jag kanske låter dig läsa den ändå, för skojs skull.

Sitter just nu på ett trevligt kafé och ser hur baristan maler mina svindyra kaffebönor direkt ner i pressokannan. Jag har slutat dricka kaffe med mjölk – inte av någon särskild anledning, mer än att jag plötsligt mest tycker det smakar unk och sunk med mjölk i kaffe. Ett effektivt sätt att förstöra kaffet. Samtidigt hör ju mjölkkaffesorterna liksom till när man går på fik – bryggkaffe kan man ju dricka hemma…? Så nu har jag börjat testa snofsigare varianter av svart kaffe – som dyrare bönor, olika bryggtekniker. Inte vet jag om jag egentligen märker någon skillnad – jo förresten, bryggtekniken Aeropress har jag raskt dömt ut, ety den producerade en blaskig och tråkig dryck som mest fick mig att undra om det plötsligt utbrutit lokal kafferansonering – men det känns i varje fall lite roligare än att bara beställa ”Ein filterkaffee, bitte”.

Elbgold

Skrivmaskin, kaffe och böcker. Fina grejer.

Den ”arbetstopp” som avslutades igår kväll var min gamla släptenta i psykologi som jag tror jag nämnt förut. Jag har verkligt svårt för det där med att ha hamnat på efterkälken med något – hur rimliga och försvarbara anledningar det än funnits för att det blivit så. Jag bara avskyr känslan. Men nu är tentan klar ochinskickad i alla fall, läraren har bekräftat och lovat rätta under påskledigheten. Jag räknar faktiskt med att den blir godkänd – även om jag alltid måste dras med det där inre gnaget att jag nog kunde ha gjort lite mer, lite bättre, lite till.

För sanningen är ju att man ALLTID kunde gjort lite mer, lite bättre, lite till. Vi pratade om det hemma igår, det rimliga i att sikta på 80 % hellre än 120 – för sin egen skull. För att hålla hela vägen i mål. Och jag håller med – i sak. Men när det sen gäller sitter det där oroliga prestationsgnaget där lik förbannat. (Och nej, det hjälper inte att mina 80 % nog rätt ofta överträffar andras 120 med god marginal.)

Kanske handlar det om vetskapen att man faktiskt har 20 % kvar att ge – att man tjuvhåller en del av sina resurser för sig själv, OLOVANDES! *flämt, chock, infoga skriet-ikonen här* Ja, jag tror att det ligger något i det. Fast det är ju egentligen verkligt oroväckande. Att jag på allvar inte ser mina resurser som mina egna, utan som ägda av någon annan, utanför mig själv.

Det är dock oklart vem. Jag tror inte det är just Linnéuniversitetet jag sålt (eller skänkt?) min själ till direkt. Snarare någon allmänt överhög moral- och prestationsdemon, allestädes närvarande, omöjlig att undkomma. Åtminstone med mindre än att man faktiskt lär sig be hen hålla truten och låta en avgöra själv – och det är ju det som är så svårt. Jag har blivit bättre på det, men ekot av ”bättre kan du”-demonens ständigt mässade mantran ringer fortfarande i öronen ofta, ofta.

Tänker på detta och relaterar till alla nyhets- och debattartiklar om skolans sjunkande resultat och barn som uppvisar allt tydligare tecken på stress, i allt yngre åldrar. Det är illa nog att vi – den medelålders, sedan länge förlorade generationen – redan fuckat upp oss själva bortom all räddning, men vad värre är att vi normaliserat prestationshetsen så starkt att vi inte ens ser att vi gör samma skada för våra barn.

När barnen var små bloggade jag om dem, skrev om dem på Facebook, delade alla deras små under och mirakel – av kärlek och gränslös stolthet förstås. Föräldrar är ju inte heller mer än människor. Men sen kom en dag då jag började inse att deras under och fantastiska prestationer är deras, inte mina att dela hur som helst. Sedan dess funderar jag alltid både två och tre gånger innan jag delar något alls som har med barnen att göra. Det händer förstås, men inte så ofta som förr (och långt ifrån så ofta som barnen skulle önska, de vill ju ha många lajks juh!).

Något knyter sig i mig när jag ser föräldrar i mitt FB-flöde som ständigt delar barnens prestationer, skolbetyg, duktighet – och får ”lajks” från sina bekanta. Bekräftelse. Instant gratification. Vår tids främsta knark. Men vad händer den dagen barnet inte längre klarar att ”leverera”? Då skryter mamma inte längre, så vart tar barnet vägen då? När det inte längre syns och får sina ”lajks”?

Jag vet inte om jag gör rätt, men jag försöker verkligen lära mina barn att huvudsaken är att man lägger ner tiden och mödan på att lära sig, inte att man når resultatet ditt eller resultatet datt. Att alla barn alltid kommer att ha olika lätt eller svårt för att lära sig olika saker, och att det inte är det inte säger något om ”hur bra man är” – utan att det viktiga man försöker så gott man kan. Men jag hör på mina barn vad andra barn får lära sig hemma, och något knyter sig i mig igen.

Ett barn – nej förresten, det är flera – som hela tiden talar om för mina barn att de gör fel, det ska inte vara si, det ska vara så. Om detaljer, saker som inte spelar någon roll. Måla inte grönt där, det ska vara blått. Lek inte si, lek så. Lek rätt.

En förälder som inte vill följa med sitt barn på träningen, för att hen är rädd att barnet inte ska vara duktigt nog och hen måste skämmas. Hen frågar mig efteråt istället: Hur gick det? ”Jag tycker alltid att de är duktiga”, svarar jag och går därifrån. Arg, men vad ska jag säga?

We live in the age of instant gratfication” skriver Leo Babauta på bloggen zenhabits.net. No shit, säger jag. Vi är vuxengenerationen som inte vill bli stor, en civilisation med ALLA förutsättningar – och ingen vilja större än nästa ”lajk”.

Jag tänker på en bok jag läst och tänkt skriva en hel artikelserie om. Jag drog mig länge för att läsa den på grund av den ultracorniga titeln ”Seven habits of highly effective people”. Jag ryser fortfarande när jag tänker på titeln – men boken är riktigt bra. Den handlar om att hitta mål, mening och principer som hjälp att styra sitt liv så att man inte bara åker med och hamnar där man hamnar utan att veta varför eller vart man egentligen vill komma. Det är en bok det är lätt att bli religiös kring – ska man vara brutalt ärlig verkar författaren ha varit mer eller mindre religiöst förtjust i sina egna tankar – men om man skalar bort det pekorala är råden och tankarna faktiskt högst användbara. Jag märker på mig själv att jag återkommer till dem hela tiden, osökt och i alla upptänkliga sammanhang.

I boken finns bland annat en modell där författaren skiljer mellan bråttom och viktigt i en fyrfältare som korsar de båda parametrarna:

Covey_matris2

(Jag ska förklara både den här modellen och resten av boken ordentligt i senare texter, för den här gången får du nöja dig med att bli nyfiken. Jag ska ge dig ett tips: Högsta prioritet är INTE det som är både bråttom och viktigt. Högsta prioritet är det som är viktigt men inte bråttom. Klura på den ett tag du…!)

 

När man läser om vad som hör till de olika fälten inser man snabbt att hela vår kultur hänger väldigt mycket i ”bråttom”-fälten, medan vi inte riktigt hinner med ”viktigt”-fälten. Och då tänker jag att man skulle kunna byta ut termen ”bråttom” mot ”instant” – som i instant gratification-resonemanget ovan. Bråttom och instant är de massiva distraktioner som gör att vi, samtidsmänniskorna, tappar kontakten med det viktiga. Och allvarligt talat – vet vi ens längre vad som är viktigt? Alltså på något djupare plan viktigt, vad som ger våra liv mening och riktning? Vad vi vill – beyond nästa lajk, liksom? Tänk om vi kunde lista ut det, och sen lära våra kids DET perspektivet…

Jag läste den där boken i somras – och har tänkt att läsa om den nu i vår, repetera för egen del och skriva den där artikelserien – och har försökt praktisera tankarna i den sedan dess. Det jag hela tiden fastnar på är just det där med vad jag egentligen vill. Vilka är mina vägledande livsprinciper? Jag trodde verkligen att jag var en person som hade styr på det där, men det är där jag fastnar hela tiden. Vad vill jag? Vilka principer vill jag leva efter? Eller… egentligen har jag nog koll på mina principer, men jag har haft förbluffande svårt att formulera dem, trots att jag funderat mycket på saken under året.

Samtidigt har jag tänkt att det nog är en bra grej att låta vara en process, att även om jag inte lyckats bestämma mig för en färdigformulerad och principiell livsdevis, så händer det saker just för att jag går omkring och funderar på saken. Men hur många gör sånt idag? Någonsin? Vad skulle hända om vi gjorde – och vad händer egentligen med oss när vi inte…?

Kaffet är urdrucket, en ny inbeställd. Mot bättre vetande en cappuccino med extra espressoshot. Den smakar mjölk, surprise. När ska jag lära mig?

Hm. Var var jag? Var började jag?

Jo, psykologitentan. Den är alltså inlämnad och jag kunde samla ihop hela den nådiga luntan med psykologilitteratur från skrivbordet och bära tillbaka till bokhyllan. Det är normalt sett en behaglig symbolhandling efter ett avslutat kursrace – men den här gången stack det lite i hjärtat. Jag är inte redo. Min examination kommer säkert att bli godkänd, men jag känner mig inte färdig med den här kursen.

Det var en tuff kurs, rent känslomässigt. Den tog upp saker som personlighet, stress, konflikter, kriser och svåra samtal och vår lärare var en beteendevetare från Previa som föreläste med exempel från företag och organisationer där hon varit involverad som konsult. Fantastiska föreläsningar, dynamiskt berättande, engagerande och livfulla. Och omöjliga att värja sig från om man råkade ha varit med om en stor del av de problem och situationer som togs upp. Man kan säga att kursen väckte upp saker som jag hade slumrande inom mig, och det blev till att bearbeta om saker jag stuvat undan inom mig väldigt länge. Det var nyttigt att få en teoretisk referensram till saker jag tidigare ”bara” sett från insidan. Det hjälper till att utveckla en slags distans – det berömda akademiska helikopterperspektivet. Nyttigt som sagt – men också väldigt jobbigt.

Letar fram ett exempel ur mina anteckningar – ”Organisatoriska stressreaktioner”, alltså ett avsnitt om vad som händer om en hel organisation eller grupp i en organisation lider av stressymptom:

minskad arbetsglädje
sjunkande prestationer
samarbetssvårigheter
missnöje och frustration
vi-mot-dem inom gruppen
mobbning
personalomsättning
tigande
revirtänkande
blockerad inlärningsförmåga
sjunkande arbetsförmåga
otrygghet
misstänksamhet
ryktesspridning
minskad kreativitet
avståndstagande
konflikter
låsta regler/inga regler
lägre initiativförmåga
kommunikationsproblem

En lång lista. Har ni någon gång varit i en sådan grupp – en som uppfyller hela listan? Arbetsgrupp eller i något annat sammanhang? Det har jag. Det är en sorglig historia. Alla de där ”symptomen” hänger liksom samman, det ena ger det andra och karusellen snurrar snart nog så fort att ingen ser mycket längre än vad de nu råkar ha att klamra sig fast vid. Till slut glömmer man hur det var när det var bra – minns inget annat än det man klänger sig fast vid, märker inte ens att världen är en vansinnigt snurrande karusell av allt det där som står i listan.

Men jag har också varit i grupper som varit det rakt motsatta. Där dynamiken på något magiskt vis lyft var och en av gruppens medlemmar över vars och ens individuella ribba, utan att någon behövt känna sig otillräcklig eller i behov av ytterligare bekräftelse – utöver glädjen att vara en del av det som händer i gruppen. Det är… vackert. Jag kan inte komma på något bättre ord. Det är vackert och ja, en säregen slags magi när det fungerar.

Jag tänker att det är en styrka att ha båda världarna i minnet, det goda och det ”onda”, det fungerande och det trasiga. Det sorgliga och det magiska. För att kunna bygga vägar från den ena platsen till den andra, måste jag ju kunna se dem båda klart – jag måste ha varit där.

Nu har jag skrivit åtminstone nästan halva dagen, och ryggen ryter åt mig att röra på mig. Utanför skvalar regnet – på tvären i den friska vårvinden. Nästan som hemma för en skåning.

***

Planen med avbrottet var att gå ut i ”friska luften”, få i mig lite lunch och sedan leta upp ett nytt café där jag kunde fortsätta skrivprojektet. Men efter lunchdejt med maken drabbades jag av ett anfall av ”sunt förnuft” och beslöt ägna eftermiddagen åt att göra nytta, genom att hämta barn och göra ärenden – som att hämta glasögon och handla gummistövlar. Ack min arma idiot… Där rök den eftermiddagen, kan man konstatera – såhär 10 timmar senare, då jag nyss lyckats få en lugn stund att sätta mig ned igen… Hm.

Så hur gick experimentet då? Några analytiska slutsatser? Mja, alltså – du läser ju det här, alltså har jag väl någonstans godkänt resultatet. Det är ju inte så att jag hann tömma hjärnan med den här lilla, om än långa, texten – långt därifrån. Fast jag känner mig heller inte som en vandrande mental tryckkokare redo att explodera – och det är då en välsignelse.

Fast huvudet är fortfarande fullt – för att inte tala om alla de många långa kilometrarna med utkast jag skrivit på sistone men aldrig fått tillräcklig ordning på för att lyckas publicera… Det lär, med andra ord, komma mera. Stay tuned!