Målgång!

blogg100-logotype-300x256

 

Ja, jag skrev ju redan igår om vad jag tycker om att årets #blogg100 tar slut. Det känns… tomt.

#blogg100 gör många saker med ens skrivande och bloggande, men framför allt tycker jag att det har utgjort en täckmantel och en ursäkt att våga experimentera mer. Jag menar, ”nåt måste man ju ändå slänga upp”, liksom. Till vardags har åtminstone jag betydligt fyrkantigare uppfattningar om vad som funkar och inte, vad som håller för publicering och inte.

Under de senaste 100 dagarna har jag lagt upp mycket som jag annars skulle ha avstått från att lägga upp – men inte någon gång har jag egentligen tyckt mig behöva skämmas för det jag lagt upp, utan tycker att jag till och med kan stå för nödlösningarna. Och det är jag lite stolt över. Det är ett kvitto på att jag kan producera vettiga texter, vettigt innehåll som man säger, även under tidspress, inspirationsbrist, splittrat fokus och minimal förberedelse. Leveransförmåga under sämsta möjliga förutsättningar – tänk då vad jag ska leverera när förutsättningarna är goda…

#blogg100 har kritiserats (det kan ha varit förra året, och mest vara något som jag fortfarande går och tänker på – jag minns inte var det kommer ifrån om jag ska vara ärlig) för att det uppmuntrar skribenter att lägga upp ofärdiga, icke-publiceringsdugliga texter, och därmed fylla bloggosfären med ogenomtänkt dravel som ingen ändå ids läsa. I den mån jag haft någon direkt ambition för mitt medverkande i utmaningen har det väl varit att inte falla i den gropen, men ändå försöka att just ta ut svängarna lite mer och inte vara så fyrkantig. Och där måste jag säga att jag tycker att utmaningen gått över all förväntan.

Mot slutet kände jag väl att det var mycket uppförsbacke – rejält med intellektuell mjölksyra i systemet – och svårt att få till någon riktig spurt på slutet, fast jag hade räknat med att så snart uppsatsen var inlämnad skulle livet leka och dagarna bjuda på oändligt med tid för fritt och gränsöverskridande kvalitetsbloggande. Så blev det inte. Fast lusten finns där.

Jag funderar på hur maratonlöpare gör egentligen? Jag menar efter loppet, hur snart efter börjar de träna igen…? Misstänker att det behövs någon liten viloperiod efter Den Stora Urladdningen – men inte för lång. Lite så vill jag tänka att det ska bli nu. En kort vila, och sen på’t igen. Utom tävlan, men för glädjen och lusten att skriva, berätta, göra det jag gör här i bloggen. Det jag alltid gjort, och som jag i någon mån dammat av efter en tids svacka i och med #blogg100-deltagandet. Jag vill på inga villkor falla ner i svackan igen, utan hålla formen.

För det här var faktiskt bland det roligaste jag gjort på länge. Tack för i år!

 

Nattliga skrivprocesser

Istället för att sova sitter jag uppe, skriver copy-text och observerar skrivprocess. Det är ganska spännande – för mig är skrivprocessen mestadels internaliserad i den berömda ryggmärgen, och vanligtvis funderar jag inte så mycket på hur jag gör.

Kanske är det den här gången just för att jag sitter uppe och skriver istället för att sova som en normal människa som jag reflekterar mer än jag brukar?

Fascinerande är det i alla fall, att få syn på hur egentligen gör. Pendlandet mellan skrivande och skissande, alla pilar, streck och boxar. Strykningar, omskrivningar, nyckelord. Modellerandet för att uttrycka – komplexa samband, en subjektiv känsla eller ett abstrakt begrepp. Ordbilder växer fram, stryks ut igen, ofullständiga eller vilseledande, och ersätts med nya.

Det fascinerande är hur mycket process det faktiskt är, hur mycket jobb bakom varje ”färdig” mening. Extra fascinerande hur lite jag normalt sett tänker på allt detta som jag faktiskt gör medan jag skriver.

#uppsatskoma, the full story

Man har aldrig roligare än man gör sig, sägs det ju. Och när man sitter fasttjudrad vid datorn för att skriva uppsats i över en vecka, då vill det till att man gör sig så rolig man kan, för att liva upp tillvaron både för sig själv och sina medmänniskor.

Det började med den första bilden, som i sig bara var en repris på en likadan bild jag tog förra året – då med texten #tentakoma. Fast då släppte jag temat med den där enda bilden. Det gjorde jag inte i år…!

För er som missat årets bildserie – enjoy!

20140514-221724.jpg

Startskottet…

 

20140514-221737.jpg

Kaffet…

 

20140514-221749.jpg

Skrivbordet, version 1…

 

20140514-221802.jpg

Skrivbordet, version 2…

 

20140514-222007.jpg

Skrivbordet, den portabla varianten…

 

 

20140514-222037.jpg

”Läget är förtvivlat. Vänligen skicka chåklaaa…”

 

 

20140514-222051.jpg

Cortado på kvadrupel espresso. Se så pigg man blir!

 

20140514-222106.jpg

Rymningsinstinkten: ”Fan ta #uppsatskoma! Idag tar jag ledigt!”

 

Och sen, utan att man riktigt förstår hur det gått till: Inlämningen. Och efterfesten.

20140514-222119.jpg

#Blogg100 – första månaden

I natt har jag lärt mig – den hårda vägen – att det är dumt att ge sig till att spela ungarnas Clash of Clans-spel i telefonen när man inte kan sova, i fåfäng tro att det ska göra en tröttare och mer benägen att somna om. Det gör det icke.

(Och ja, ja, jag borde begripit bättre. Jag vet allt det där med ljus och skärmar och allt, ni behöver inte dra föreläsningen.)

Nu har jag i alla fall en jävla massa små digitala soldater tränade och redo för strid, samt tre guldgruvor som går för högtryck och genererar flis medan jag bygger om rådhuset – vilket beräknas vara klart imorgon natt vid den här tiden. Tänk om all kommunal förvaltning gick lika smidigt…

Jaha. Vad gör vi nu då? Ibland är det skönt att vara vaken mitt i natten, när allt är tyst och världen sover. Inte i natt. Inatt blir jag bara uttråkad av att inte kunna sova; rastlös, grinig och otålig. Det var ju betala av på sömnskulden jag skulle, inte sitta här och se skuldberget växa under fötterna!

Men okej. Nu är det ju som det är. Tidig förgryningstimma den första april i nådens år 2014. Inte nog med att det nu alltså gått hela tre månader sedan vi stod och frös i krutröken, skålade i champagne och lyckönskade varandra till det goda nya 2014 som låg orört och fyllt av löften för våra fötter. Dagens datum innebär också att den första månaden av #blogg100-utmaningen är lagd till handlingarna, så vad kan väl passa bättre (förutom att sova, men det verkar ju inte vara aktuellt) än att göra en liten summering när vi nu ändå sitter här och inte kan bättre.

Hur känns det?

Jotack, det känns fint såhär långt. Föret är gott och humöret på topp, så dä ä bar å åk, som det heter. Allvarligt talat, det känns fint det här. Roligt. Ibland lite trögt att komma på något vettigt att skriva om – jag menar det är ju inte varje dag jag går omkring och tänker världsomvälvande, vackra eller ens särdeles intelligenta tankar överhuvudtaget. Men nu håller jag ju mig inte för fin för att fulblogga när ingen annan råd finns, så det har gått bra ändå.

Sen ser ju jag det här som en övning, en slags mental yoga där jag sträcker ut skrivandet – och tänkandet – en smula förbi vad som kanske är normala positioner. Egentligen ser jag det inte alls som något självändamål att skriva varje dag – annat än just i träningssyfte. Ni som läser vet ju vad jag håller på med, och därmed får ni helt enkelt stå ut med att det serveras såväl färdiga som ofärdiga texter här ett tag.

Förhoppningen är att de färdiga, genomtänkta och välskrivna texterna ska komma lättare och oftare efter den här övningen.

Funkar det då…?

Jo, det tycker jag faktiskt att det gör. Dels helt enkelt för att jag måste skriva varje dag – och inte nog med det: Jag måste trycka på publicera varje dag också. Det innebär att jag både får upp skrivflödet, och måste trycka ner pretentionsnivån. Och det är lite nyttigt. Åtminstone för mig, som annars kan dra så länge på halvfärdiga texter som kanske kan filas något lite spetsigare och något litet steg närmare Nobelprisklass, att de till slut blivit inaktuella och inte blir publicerade alls. Ni skulle bara veta hur många sådana utkast jag skickat till papperskorgen genom åren.

31 dagar gjorda, 69 dagar to go

Egentligen är det den lätta delen av utmaningen som gått nu. Nu börjar uppförsbackarna. Inför en utmaning är man ju alltid peppad och laddad och har bakhuvudet fullt av idéer och teman, kanske några halvskrivna utkast i rockärmen att ta till om det kniper. Som livlinor för de dagar då tiden faktiskt inte finns.

Men nu börjar livlinorna tryta. Den mentala mjölksyran sätter in. Och det är två tredjedelar kvar.

Jag är inte så orolig för egen del, men tycker möjligtvis lite synd om de arma stackare som bestämt sig för att temablogga 100 inlägg på 100 dagar. De måste ju kämpa med idétorka nu, när de redan skrivit 31 inlägg – och måste klämma ur sig 69 till…

Jag har försökt sprida mina inlägg mellan mina ämneskategorier, så att jag får med texter på alla mina ”teman” – utan att för den sakens skull vara slaviskt tvungen att skriva lika mycket om alla ämnen. Det blir roligare för mig, och jag behöver sällan känna mig inmålad i något hörn.

Och twitterfastan…?

Den går också bra. Och känns bra. Twitter är liksom ständigt nytt, det du skrev för en kvart sedan är redan borta, och om du inte hela tiden är där och kläcker ur dig nya kvickheter – då är du också borta. Ingen märker, för alla följer så många att vars och ens avtryck blir så oändligt litet. Jag tycker att det är tråkigt. Det är ett samtidstecken, det är jag medveten om – men just därför gör jag tvärtom. Kalla det ett statement om du vill.

Det är lite som när jag allra först började pyssla, och lade timmar på att göra handgjorda kort som jag sedan skickade iväg och fick högst halvhjärtade kommentarer på. Hmpf. Så då började jag göra grejer till mig själv istället.

På samma sätt är texter jag lägger här mer mina än de ord jag lägger i Stora Glömskans Flod på Twitter. (Även om jag givetvis inser att internet äger allt som hamnar på internet, och internet ägs av… eh, nej. Låt oss inte gå in på det just nu, då kommer jag väl aldrig i säng igen.) Att blogga mer, twittra mindre är helt enkelt ett sätt att ta hem mina ord, fast jag också sänder ut dem i världen.

Vad händer nu?

Mars var en lite stökig månad – i och med att jag reste så mycket. Det var också bra, för det gav mig mycket att skriva om och en bra mix av vila och inspiration. Men nu är jag lite glad att få vara hemma, hitta rutin och arbetsro och vardagslunk. Då ska jag också hinna med det jag tycker att jag saknat såhär långt i utmaningen: Läsandet. Att inte bara skriva egna texter, utan även hitta, läsa, kommentera och kanske även reflektera över det andra skrivit. Det är för mig halva nöjet med att blogga – men kanske det som kommit mest i skymundan under den här första månaden som gått.

Men jag har ju fortfarande 69 dagar på mig att ändra på den saken, så det ska nog ordna sig…!

En duktig flickas dilemma

Nej, det var inte alls meningen att jag skulle ”slösa bort” två inlägg på raken igår kväll. Jag är bara inte riktigt kompis med WordPress IOS-app. Den lämnar en del övrigt att önska vad gäller användargränssnittet, om man säger så.

(Jag tror att de försökt tänka lite fiffigt, men sen kört användartester enligt klassiska modellen ”fråga-bland-polarna”. Klassiskt, som sagt, men inte särskilt effektivt…)

Nåväl, eftersom jag redan blogghojtat om både pysselträffen och boken jag ska få med mig hem i helgen, får jag nu improvisera lite kring en grej jag tänkt på sedan förra helgen. Förra helgen var jag på seminarium om en textanalysuppgift vi gjort i språknördkursen. Uppgiften var svår – eller åtminstone snärjig, eftersom den inbegriper att applicera en modell som i princip kräver en hel bok att redogöra för.

(Boken är dessutom såpass informationstät och ”kompakt” i sitt språk, att jag använder den som exempel i nästa uppgift, som handlar om läsbarhet och begriplighet…)

Hursomhelst, jag var rätt nöjd med min analys, och tyckte egentligen att det var ganska roligt att jobba med det där – trots att det var snärjigt. Få se om jag kan visa delar av uppgiften senare, den är lite intressant. Inte minst var det intressant att upptäcka hur mycket som gick att utläsa ur en textanalys av två annonser som egentligen bara innehöll ett par ynka rader text vardera…

Efter min redovisning kommenterade läraren några punkter för komplettering, men var noga med att poängtera att jag inte behövde komplettera något för att uppnå ”godkänd nivå”.

– Nähä, sa jag. Men jag kan komplettera för att få VG på uppgiften?
– Ja just det, svarade läraren.
En kurskamrat inflikade då:
– Varför vill man ha VG egentligen? Har någon någonsin visat sina universitetsbetyg i något sammanhang?

Två saker ska jag nämna här:
1) Det här är ingen sån där kom-aldrig-ur-pubertets-attityden-person, som livet genom upprepar gymnasietidens mest ställda fråga (ja, du vet… ”kommer det här på provet?”). Hen har en skön integritet, skriver bra, väcker intressanta frågor. Favvokursare.
2) Jag håller faktiskt med. Universitets-VG är en rätt fjantig historia egentligen. Jag har aldrig visat upp ett enda VG för någon, eller behövt skämmas över ett sketet G på någon kurs heller. Att jaga VG är rätt fånigt egentligen, om ni frågar mig.

Samtalet fortsätter:
– Nej, sa jag. Det har du rätt i, men det kan ju vara lite roligt för ens egen skull i alla fall.
– Jaa, flikade läraren in. När jag var student mådde jag dåligt om jag inte fick VG på kurserna.

(Vi tar paus här ett ögonblick och begrundar detta.)

Jag tror att jag sa nåt om att ”nä, må dåligt har jag lagt av med”, och kanske var det förresten här jag sa det där om att det kunde vara roligt för ens egen skull, men de där orden fortsatte ringa i huvudet. Ringer fortfarande, fast en intensiv halvvecka har gått sedan dess.

Jag hade tänkt komplettera upp den där jäkla uppgiften. För att den var rolig att jobba med, och för att jag själv var nöjd med det jag lämnat in. Fånigt egentligen, men varför inte. Men nu var det som om jag drabbades av akut, galopperande allergi mot detta duktighetssyndrom, och på rent trots vägrar lägga mer tid på en redan bra analys, för att försöka få ett högre betyg som ingen någonsin kommer att titta på och som knappast kommer rendera mig vare sig löneförhöjningar, akademiska titlar eller guldstjärnor i himlen.

Lär jag mig mer om ämnet genom att förtydliga min problemformulering och tydligare koppla till slutsatsavsnittet? Fördjupas min kunskap? Får den ett större värde? Varar den längre? Gör mig lyckligare? Vackrare? Rikare? Vad-fan-som-helst-are?

Nej.

Kommer jag att må dåligt om jag inte gör det…?
Jag tror inte det. Fast helt säker kan man ju inte vara. Och någonstans blir jag lite förbannad på den där duktighetsnormen. Att jag ska vara så kåt på de där tomma bokstäverna att jag gör lite till (och lite till, och lite till, och lite till)

för… äran, tanken och den heliga Duktigheten?