Om utgrupper och käpphästar

En ny fredag – vid samma fönster mot Birger Jarlsgatan, för övrigt. Den böljande rörelsen av människor därute får mig att tänka på socialpsykologins begrepp ”ingroup” och ”outgroup”, fast jag tänker att det också finns in-människor och ut-människor. Vi har våra grupper, som vi hör till eller inte, in eller ut. Men sen finns också de människor som inte hör till alls, inte till någon grupp och inte till samhället heller. Vi låtsas inte om dem, och önskar att vi slapp se – slapp själva ansträngningen att inte låtsas om.

Och jag tänker på devisen om att ett ”civiliserat” samhälle bör bedömas utifrån hur det tar hand om sina mest utsatta. Vi håller på att falla ur vår egen civiliserade självbild – medan vi ser åt ett annat håll.

***

Veckan då? Intensiv som tusan – och en vecka då man lär sig saker om andra människor man inte ville veta. Apropå ingrupp-och-utgrupp, för övrigt: Det är lustigt att vi förfasar oss över brunifieringen av svensk politik, man ”fattar inte att folk kan rösta på dom där”, och i nästa ögonblick ägnar man sig åt exakt samma vi-dem-tänkande, maktspel och brist på såväl fantasi som tolerans – bara med ett annat raster.

Min ideologiska uppfattning är att det är för jävligt, men jag kan inte längre påstå att jag är förvånad. Brunsörjan är redan internaliserad hos var och en som oreflekterat värnar gränser på bekostnad av integration.

(På jobbet har ”överlappning” kommit att bli min ständiga käpphäst så fort folk pratar ”tydlig gränsdragning” mellan olika grupperingar och ansvarsområden. Vi pratar om att undvika att skapa stuprör, men när det kommer till kritan klamrar man sig fast vid de där linjalräta gränsdragningarna som om livhanken hängde på det.

”Överlappningen är så otroligt mycket viktigare än gränsdragningen”, tjatar jag. ”Det är i överlappningen vi måste mötas, inte vända varandra ryggen och säga det där är ditt, det här är mitt.” Folk tycker jag är skitjobbig.)

***

Hursomhelst – när tillvaron är skitjobbig får man bädda mjukt för sig själv. Så här sitter jag idag. Gör veckoreflektion, summerar, förbereder helgens reträtt – och nästa veckas nya strider.

Igår kväll gick jag på ett föreningsmöte, av ren nyfikenhet – jag hörde talas om föreningen för första gången för en vecka sedan och hade egentligen inga förväntningar. Men det visade sig vara skitroligt och något jag gärna flätar in i livet som en egobooster. Jag ska berätta mer när jag kommit in i det lite mer – stay tuned… 🙂

Och idag ska jag träffa en nätvän sedan många, många år till lunch. Det är första gången vi ses, men vi har lärt känna varandra genom kreativa hobbyer, och först på sistone upptäckt att vi också jobbar med liknande saker i liknande organisationer.

Reflektion efter kurshelg: Vikten av det som händer utanför bild

På väg från Växjö efter en något förkortad kurshelg, men känner ändå att mötet med mina kära kurskamrater gett mig precis det jag behövde just nu: Tid för gemensamma reflektioner – dialog, spegling och perspektiv. Vi är ett litet järngäng som hängt ihop sedan hösten 2014, som kämpat tillsammans under hittills 6 och en halv termin. Dealen heltidsjobb + halvtidsstudier är ingen barnlek, men många gånger är det just vår samhörighet som gör att man orkar vidare när batterierna känns tomma.

Samtidigt har vi vid de senaste tillfällena fått nytillskott i gruppen, personer som påbörjat utbildningen före oss och sedan tagit studieuppehåll och nu kliver på igen. Vi är sista årskullen och har inte den möjligheten, utan utgör själva lite ”last chance saloon” för den här utbildningen. Särskilt glädjande har det varit att dessa personer kommenterat att det varit så lätt att kliva in och släppas in i gruppen, mötas av nyfikenhet och öppna armar/sinnen.

Jag tänker att den andan vi har i vårt ”järngäng”, den vill jag alltid ha omkring mig, var och hur jag än jobbar. Den är vad vi pratar om när vi pratar dynamiska och kunskapsintegrerande team. Vi är en hemmabas, en social ”plats” för återhämtning, reflektion och ”utandning”. Därifrån går vi ut och jobbar, individuellt eller i mindre grupperingar. Det behövs ingen ledare, vi leder alla där det behövs och när vi har ett ledarskap att erbjuda. Ofta handlar det om var vi har erfarenheter eller kunskaper att dela med oss av, då blir det naturligt att kliva in och ta den rollen. Det är inget vi behöver snacka om, det sker naturligt. Ingen känner sig förbisedd för att inte ”få leda” i något sammanhang, utan rollfördelningen sker på grundval av respekt och nyfikenhet – vad kan jag få lära av den här personen?

Jag har under de senaste månaderna fördjupat mig i teorier kring teamdynamik och lärande organisationer. Jag ser att man många gånger har en väldigt ytlig förståelse av det här, ute i organisationer – att man inte riktigt problematiserar vad det innebär och därmed nöjer sig med en rätt icke-optimal nivå.

(Detta fick vi för övrigt lära oss på föreläsningen igår är typiskt för ett ”processinriktat” strategiperspektiv. Jag personligen väljer snarare att arbeta utifrån ett ”systemteoretiskt” perspektiv, där man zoomar ut ytterligare och betraktar den sociala och kulturella helheten som en grundläggande förutsättning för teamets utveckling och arbete.)

Jag lämnar Växjö för denna gång; stärkt, inspirerad och fylld av tacksamhet för plattformen och den mentala boost det är att få tillbringa tid och reflektioner med mina fantastiska kurskamrater. Jag tror att mycket av vår utbildning (eller ”bildning”…?) i ledarskap och organisationsutveckling ligger i det som sker utanför lärosalar och uppsatsarbete, dvs det som utvecklats i våra samarbeten och dialoger vid sidan av kursarbetet, ”utanför bild”.

Om förmågan att tänka större än en rät linje

Det absolut bästa med allt mitt pluggande, lärande och ständiga drivande efter att hitta nya vinklar och perspektiv på allting, är den där känslan… nej upplevelsen, när allt flyter ihop. När man inser att alla delar hänger ihop och bildar en oändligt komplex och fascinerande helhet. Att det inte finns några ”olika ämnen”, att all kunskap är en och samma, allt vetande är ett – eftersom världen vi lever och rör oss i, forskar i, lär oss om, också är en och samma. Det är en svårbeskriven känsla – den närmaste synonym jag kan komma på är magi. Som att världen plötsligt blir begriplig, i all sin obegriplighet.

Det är en underbar känsla.

Men det är också den största frustrationen. Man har den här fullständigt överväldigande känslan av helhet, av att kunna se samband, hur saker hänger ihop – men allt människor omkring en är intresserade av är när man är ”färdig” och vad man pluggar ”till”.

Inte en enda gång, under alla år, har jag mött någon som varit intresserad av vad jag lär mig, och hur det utvecklar mitt sätt att se världen. Som velat prata och diskutera med mig, lyssna och ta del av. Berika och berikas.

Inte. En. Enda. Gång.

Jag vet att jag tagit upp det här tidigare. Stört mig på kommentarerna, snävsyntheten. Tänkt att ”livslångt lärande” är något fler borde ägna sig åt, som borde vara en naturlig självklarhet – inte ifrågasättas och reduceras till simpla etiketter.

Men det är mer än så, eller hur…?

För min egen del är det förstås en enorm frustration – att inte kunna förmedla all den här magin jag får uppleva, helt enkelt för att inte en jävel bryr sig. Ingen har tid att lyssna på något som kräver mer än en tweet eller trettio sekunder att förklara. Våra liv är så inrutade, så fyllda av uppgifter och brådska – har vi ens tid att förstå vad det är vi gör längre?

Grejen är: Vi tror att vi gör världen begriplig, eller åtminstone hanterbar, genom att reducera den till bitar vi kan ta in utan ansträngning. Då kan vi rada upp bitarna och beta av dem i tur och ordning, på ett strukturerat och till synes rationellt sätt. Men det vi missar är att begripligheten, meningen, ligger i själva ansträngningen med att lägga ihop delar till helheter, istället för dela upp helheten i delar. Och medan vi är upptagna med fragmenten, förlorar vi helheten ur sikte.

Och då undrar jag: Vad händer sen? Om vi glömmer bort helheten, och att det faktiskt finns ett värde i att anstränga sig för att se den som den är, UTAN att reducera ner den till fragment vi tycker är enklare att hantera…? För mig är det lite som att nöja sig med Reader’s Digest som kunskapskanal. Du får en färdigtuggad och friktionsfri bild, men vad kan du egentligen göra med den? Hur långt kommer den att ta dig?

Det handlar inte om mig, om att JAG ska få berätta om vad jag läst eller lärt, att just mina tankar skulle vara en särskild guldgruva världen går miste om. Vad jag vill åt är dialoger, samtal, diskussioner. Viljan att ta del av – och att själva bidra till något större. Jag får en rynka mellan ögonbrynen och en känsla av att vi egentligen reducerar oss själva. Oss själva och vår förmåga att tänka större än en rät linje.

Om en retroaktiv triumf och svårigheten att förenkla det som måste förbli komplext

Inläggskategorin ”jobbrelaterat” är den jag tycker sämst om namnet på – men jag lyckas ärligt talat inte komma på ett bättre. Det är också den kategori som tar mest plats i mina egna tankar, och som jag därför mest av allt vill skriva om just nu.

Tanken är att det jobbrelaterade inte nödvändigtvis (eller överhuvudtaget) ska handla om mitt jobb, utan om allas våra jobb.

I höst inleder jag mitt fjärde (!) års studier i organisationsutveckling och ledarskap, men under de tre år jag redan umgåtts med ämnet har jag knappt skrivit en rad om det – utöver rena examinationer.

Och det är lite synd, för det är verkligen bra saker vi studerar – saker som berör vem som helst som:
• jobbar (eller gör något överhuvudtaget)
• i någon form av organisation (eller i vilken gruppering som helst)
• för att försöka få till någon slags resultat, samt
• har eller är en chef.

Under de här åren har mina främsta intresseområden kommit att bli motivation och gruppdynamik, och vilken roll ledarskapet spelar för att bidra till en kultur där individer motiveras och gruppdynamik utvecklas.

Och, förstås, hur allt hänger ihop – för det gör det.

Personligen är jag mer road av perspektivet ”att ha en chef” än ”att vara en”, eftersom det är där det blir möjligt att betrakta organisationen och dess ledarskap, strukturer och kultur som ett komplext och dynamiskt system – och det är ju där, i ett systemperspektiv, som saker och ting blir verkligt intressanta.

För flera år sedan – jag tror vi snackar ordningen 10-12 år – skrev jag långa och invecklade inlägg om ”linjärt” kontra ”icke-linjärt” ifråga om tänkande och agerande, och om hur det linjära obönhörligen leder oss fel. Bland annat argumenterade jag att devisen:

”Om du gör som du brukar, får du också det resultat som du brukar.”

är direkt felaktig: För varje gång du upprepar ett mönster kommer resultatet att bli lite ”sämre” än det varit tidigare – till dess att det hela går fullständigt åt helvete och du står där med skägget i den berömda brevlådan och undrar hur det kunde gå så fel.

(Samtiden är full av exempel. Feel free to pick a recent one.)

Allt det här beror på att varken du eller världen du lever i är slutna och självständiga enheter, utan delar av ett komplext system där alla delar är i ständig rörelse. Varje situation du förhåller dig till är därför fundamentalt unik och beror på ett närmast oändligt antal variabler som påverkar både över tid och rum. Du kan alltså inte fatta ett informerat beslut om hur du ska agera i en given situation genom att bara betrakta situationen här och nu – du behöver se den i ljuset av hela den komplexa process som lett fram till det här och nu du befinner dig i.

Hursomhelst – de där inläggen var oerhört trevande och jag skrev dem mer eller mindre i blindo. Jag var (och är, i ärlighetens namn) passionerat fascinerad av systemtänkandet, men saknade då terminologi nog att hitta källor att förankra mitt filosoferande i. Det var här i bloggen jag prövade mina tankar, trevade mig fram, experimenterade med idéer och försökte hitta begriplighet. ”Vad händer om man uttrycker det på det här sättet?”

(Någon gång ska jag fördjupa mig i hur allt lärande är språkligt – men det får bli ett annat inlägg.)

De där inläggen fick ett minst sagt svalt mottagande, med kommentarer som varierade från ”Vad fan svamlar du om?” via kompakt tystnad till ”Låter intressant, fast jag fattar ingenting”. Själv var jag frustrerad för att jag visste att jag höll i en tråd till något intressant, men kom inte vidare. De trådar jag kunde följa ledde antingen vilse, eller också till teorier jag inte var redo för.

Idag har jag, som den ultranörd jag nu är, och genom att följa referenser från kurslitteratur och annan forskning på organisationsområdet, nosat mig fram till ett helt fält med litteratur som behandlar komplex systemteori och dess applicerbarhet på organisationer och ledarskap. Att i efterhand kunna konstatera att jag trots allt inte var så fel ute i mina trevande texter för länge sedan, är en liten retroaktiv triumf. Men framför allt är det en lycka att upptäcka att det här faktiskt är ett område som det forskas och skrivs om.

Boken på bilden ovan är en av de mest refererade; möjligen inte helt akademisk, men i gengäld hyggligt enkel att ta till sig. Men det finns förstås fler. Det de har gemensamt är att de ställer vårt vanliga, linjära, sätt att betrakta saker över ända och visar på konsekvenserna av att vi ändå gör som vi brukar och blir förvånade när det går åt helvete. Det är abstrakt och lite svårt, och jag tror att en del av mig älskar det extra mycket just därför.

Just nu befinner jag mig i ett läge där saker och ting börjar flyta ihop, i positiv mening. Där allt jag läser – och jag läser mycket – hänger ihop, och bildar en nyanserad bild.

Det är svårt att förklara – att dela komplexiteten på ett enkelt, men ändå adekvat sätt – men jag tänker åtminstone försöka. Jag inser att det är genom att försöka paketera om och förmedla till andra som jag själv verkligen kan förstå.

Det är min egen nästa nivå av lärande – och i sig en komplex process.

Blogg100, dag 6: Vi är ett, och vi får vad vi mäter

Innan du läser dagens inlägg: Läs Bob Hanssons debattinlägg om utbrändhet som samhällsproblem. Bara gör det. Se det som en ouvertyr.

***

Jag såg det redan i december. Ett välbekant ansikte som fått en skrämmande, askgrå skuggning som aldrig funnits där förut; ögon som förlorat ljus och glimt och liv; en kropp som allt mer påminde om en vissnad blomma, slokande och hopkrympt. En person som tappat bort sig själv. Jag såg och jag visste så väl vad det betydde, men jag sa ingenting. Vad skulle jag ha sagt? Jag intalade mig att jag inte kunde göra något. Att det inte fanns något jag kunde säga som skulle göra någon skillnad.

När jag försöker beskriva vad jag upplevde i det där mötet, tänker jag på Michael Endes bok Den oändliga historien. Den är en av de bästa och vackraste böcker jag läst; en barnbok som håller för vilken vuxen omläsning som helst. Den handlar om hur ett grått, tyst och smygande Intet förtär världen Fantasien. Den handlar om att växa upp, förstår mitt vuxna jag. Om att bli vuxen och glömma bort sina fantasier och drömmar, och istället navigera en tillvaro av måsten, krav och oro. 

Bob Hanssons text får mig att dra djupt efter andan eftersom jag inser att där Ende beskrev en människas Fantasien på väg att förintas av ett grått absorberande Intet, beskriver Hansson precis samma sak – men ur ett samhällsperspektiv.

Jag skulle ha sagt något. Jag vet inte vad, eller hur, eller vad det skulle ha kunnat leda till. Men det spelar ingen roll. Jag skulle ha sagt något. Vad som helst. Visat att jag såg, och fattade.

Vi väljer, som kollektiv och som samhälle, att inte se. Vi väljer att intala oss: Det finns inget jag kan göra. Det finns inget jag kan säga. Det händer inte mig. Det rör inte mig. Men det är inte sant. Det rör oss alla. För innerst inne vet vi mycket väl att det inte handlar om några svaga individer som gjort något fel för att bli sjuka, och att alla starka, rationella individer går säkra, ”har koll”, ”jobbar proaktivt”, ”äger sin kalender” och allt vad det heter. Prestationssamhället är en struktur, lika mycket som patriarkatet eller något annat. En struktur kan inte övervinnas av någon individ, stark eller svag. Strukturen måste förändras av det kollektiv som lever i den – och för det krävs vakenhet och medvetande. Sjukdomsinsikt, som Bob Hansson kallar det.

För några veckor sedan fick jag lära mig uttrycket ”du får vad du mäter” av en klok kollega som inspirerar mig mycket. Känn på den en stund, och fundera på vad vårt samhälle mäter, och vad det innebär. Vad räknas idag? Vilka är vår tids hjältar? Vad tror vi på? Vad mäter vi?

Jag skulle ha sagt något. Men jag var tyst. Jag visste inte hur jag skulle kunna rädda dig. Förlåt mig. Jag skäms så för det. Även om jag kanske inte kunnat göra mer än en liten, liten skillnad för dig – så skulle jag åtminstone inte ha bidragit till att fortsätta normalisera att vårt samhälle bryter ner människor. 

Och det spelar egentligen ingen roll om det är du eller jag som drabbas, det är ett lotteri. Du är jag. Jag har varit du. Vi är ett samhälle, och vi bygger gemensamt strukturerna omkring oss. 

Vi är ett, och vi får vad vi mäter.