En spaning om språk, mänsklighet och framtid

Jag har väl blivit lite av en allvetande skräphög, genom att leva mitt liv i nyfikenhetens tecken – bland många saker är jag språkvetare. Personligen fastnade jag främst för de sociologiska delarna av språkvetenskapen (vore jag tvungen att välja bara EN form av vetande att identifiera mig med skulle jag välja att kalla mig sociolog) och mindre för de grammatiska, och gladdes alldeles särskilt åt den enkla tumregel som var bland det första vi fick lära oss första utbildningsdagen:

Hur vet man skillnad på en självutnämnd språkpolis och en ”riktig” språkvetare? Jo, språkpolisen vet alltid precis hur det ska vara; ett sätt är rätt, allt annat är fel – och djupt provocerande. Språkvetaren svarar konsekvent: ”Det beror på.”

Idag var jag i kontakt med Apple-supporten via en chatt. Det var ett enkelt kontrollproblem som jag snabbt fick hjälp med och det var inte så mycket mer med det. Förutom detta: Precis på slutet gav sig supportpersonen till att göra ett alldeles särskilt ohyggligt stavfel – och det gjorde mig så glad! För då visste jag ju att det fanns en riktig människa där bakom, att det inte var en välprogrammerad bot jag chattade med.

Jag vet inte riktigt hur man vet skillnad på människa och bot i en supportchat, jag tänker alltid att en bot kan läras att använda mänskliga, sociala språkfraser för att verka mänskliga. Men vem skulle programmera en bot att stava ”varje” som man stavar Sverige…? Underbart!

Och det fick mig att fundera. Är det genom fel och inkonsekvens vi kommer att känna igen det mänskliga i en framtid där botar och AI tar allt större del av arenan? Kommer vi därför att se med större kärlek på våra fel och brister, glädje när det mänskliga lyser genom den slätstrukna perfektionen. Framtidsberättelser får så ofta tonen av dystopier av just perfektion gränsande till bottenlös tristess, och det mänskliga, brokiga och irrationella är det undanträngda som måste slåss och kämpa för sin överlevnad. Den framtiden vill – förhoppningsvis – ingen, men är vi inte ändå på väg att bygga den…?

Min spaning är en fråga: I en värld där våra liv stöds av maskinskapad perfektion, blir det med imperfektionerna vi kommer att möta och hälsa varandra? Kan vi ana att språkets utveckling går mer mot expressiva idiolekter, individuella uttrycksformer som i lika utsträckning betonar innehåll och identitet?

Vi är redan där att vi i varje nu är vandrande varumärken, så fort nån öppnar mun strömmar det ut ett varumärkesbyggande budskap. Tänk om det budskapet också blir ett budskap om mänsklighet. Att med allt vi säger måste/vill vi också säga ”hej, jag är en människa!”.

En av de mer kontroversiella böckerna jag läste under min språkvetarutbildning hette Literacy in the new media age och utropade i ett tidigt kapitel att ”texten är död, länge leve bilden”. Idag ser vi det med egna ögon; jag är ju själv en gammal mossbelupen relik som sitter och skriver bloggtext, när alla vet att det som gäller är att göra film. Även ljud funkar – tänk all poddradio och ljudböcker som fyller våra öron. Båda dessa medier ger stort utrymme för idiolekter, individuella och uttrycksfulla språk.

Tänk den linjen och dra ut den till en framtid som i allt övrigt är maskinproducerad och slätputsad…? Hur gör vi oss till människor i kontrast till maskinerna?

Kanske rent av genom ett språk med mer varians än vi grammatiskt godtar idag?

Ordbilder: Om havet, att flyga, textens död, en storstädning och otämjda vågor

Varje år när vi är här, i vår kroatiska semesterort där maken har släkt och dit vi åker varje år, försöker jag hitta ett sätt att rättvist skildra det kristallklara havsvattnet här. Det går inte. Det närmaste jag kommer är att det är som flytande glas – men det säger ingenting om hur sidenmjukt det rinner kring min hand när jag ligger på bryggan och låter en arm hänga ner i vattnet. 

”Som att simma i ett akvarium” har jag också sagt – men det är inte heller riktigt sant, för det här är havet och havet är äkta och på riktigt. Havet lever, högst påtagligt. Att simma i det är att bli en del av det – förvisso som en tillfällig gäst, men välkommen och inbjuden. 

Jag dyker ner i flytande glas, kristallsmekning och sidensvalka, låter havet omge mig, omfamna mig. Jag simmar ut på djupt vatten, där havsbottnen sträcker ut sig en tre, fyra meter under mig. Jag tänker att så här måste det vara att flyga.

Havet, just här, är helt enkelt det vackraste jag vet. 

***

Jag läser en bok om läsförmåga i en tid av nya medier och nya logiker. Den säger (ungefär): ”Texten är död, länge leve bilden!” och jag vet att den har rätt.

Det är kontroversiellt – vem är väl beredd att ge upp texten som självständig kommunikations- och symbolbärare? Hur kan man ens tänka sig något sådant? Men författaren fortsätter: Handen på hjärtat – vilka skriver idag? Vilka fyller webbsidor med ord som vore de boksidor? De unga…? Eller de som vuxit upp med skriftliga texter som något så självskrivet (!) att det inte ens föresvävar dem att ifrågasätta texters nödvändighet i ett kommunikationssamhälle. (Min återgivning)

Sug på den ett tag, alla språkpoliser med särskrivningsfobi. Om texten är död, vad ska vi göra med våra skrivregler? Hur ska vi klara oss utan dem…?

***

Om texten är död, och bilden blir kung i dess ställe, borde jag givetvis illustrera mitt hav med en bild. 

Men jag är en av relikerna. Ibland tycker jag helt enkelt att ord skapar tydligare bilder än bilderna själva. Ordbilderna får fler nyanser än bildbilderna har pixlar. 

(Åtminstone bland mina relik-gelikar, som förmår avkoda dem.)

***

Jag läser en annan bok som handlar om den fiktive stenåldersmannen Grok och varför han var den bredarslade nutidsmänniskans (Homo Sapiens Lardassius) överman i allt – starkare, friskare, smartare. Vi vill så gärna se oss, med alla våra tekniska uppfinningar, som skapelsens krona, den alltigenom överlägsna arten och världsalltets obestridliga härskare. Men sanningen är att vi blivit Groks kusin från landet (fast tvärtom – urbana drumlar), klumpiga och småtröga. 

Vi har det för enkelt, har tillrättalagt världen omkring oss, styr den med våra tekniska gadgets så att vi inte längre behöver använda vare sig fysisk eller intellektuell kapacitet till något verkligt väsentligt – som överlevnad och anpassning till en föränderlig miljö. 

Jag tänker att Grok inte skulle ha låtit sig skrämmas av textens död och skrivreglernas upplösning. Han har anpassat sig till svårare samtidsförändringar än så, här är en till – och en västanbris, en axelryckning. Nutidsmänniskan vill gärna se sig som utvecklad och flexibel – förändringsbenägen, rent av. Men när det kommer till kritan har vi nog mest glömt hur man gör, och nöjer oss med att muttra ”det var bättre förr” och krampaktigt klamra oss fast vid det vi har och förstår. 

”Somligt förändras aldrig.” säger vi. Fast jo. Allt flyter, även vi.

***

Läser flera olika böcker parallellt just nu, men känner ändå hur de rinner samman, smälter ihop och beskriver en helhet. Det gör mig lycklig. Vem behöver knark när det finns böcker som får en att se saker på nytt sätt, ger världen fler nyanser. 

***

Herregud vad jag behövde den här semestern. Det har varit ett jävla år, på ren svenska. Jag vet att jag sa det i vintras också, om 2014. Att det var ett jävla år som jag med glädje skulle se försvinna i backspegeln. Men 2014 ”went out with a bang” som det heter, och jag har ägnat våren åt att städa upp. Jag har gjort det med den äran, om jag får säga det själv. Det blev rätt fint när det blev klart.

Ibland behövs en god storstädning. Även om det oftast inte blir gjort förrän skiten far i fläkten och det bara måste göras, när inga undanflykter hjälper. Nu är det gjort och jag är redo. 

Men semestern… Den behövdes.

***

Igår bjöd havet på vågor, starka och otämjda. Kristallglassmekningen fick muskler och en brusande kraftfull röst, dånande längs stranden. Jag satt på min bryggkant och lät dem skölja själ och sinne rena.

Om att sätta ord på saker

En vän och jag pratade för lite sen om att ”verbalisera”, om kraften i att sätta ord på saker. Prata. Skriva ner. Dela eller inte dela, det spelar inte så stor roll.

Men själva sägandet, skrivandet – det spelar roll.

Många gånger känner jag att jag förstår mina egna tankar och känslor först när jag sätter ord på dem. Oftast räcker orden inte till 100 %, men det gör liksom ingenting, för de 80% jag kan verbalisera får ändå en skärpa jag inte kan få utan ordens hjälp.

Ett riktigt bra samtal med någon annan, blir på en och samma gång ett samtal med mig själv. Jag lyssnar lika mycket till mig själv som till den andre, och lär mig lika mycket av båda.

Och ibland kan det vara närmast förlösande att hitta rätt ord, eller se samband mellan ord och inse att de faktiskt också representerar samband mellan tankar och känslor man bär på. Kunna kombinera gamla och nya tankar, för att se att de faktiskt hör ihop – man har bara inte sett det förut, innan man satt ord på dem.

Jaja. Jag vet att jag är kryptisk. En del ord är helt enkelt inte till för att delas, åtminstone inte vitt och brett som här. Men upplevelsen av dem, av när de faller på plats, av kraften de sammanfogade orden frisätter… Den är universell och kan alltid delas.

***

(Nördparentes: Jag funderar på om det där med hur själva verbaliseringen skärper förståelsen har med hjärnhalvor att göra. I en av kursböckerna, Språkpsykologi av Lars Melin, läser jag det gamla klassiska att vänster hjärnhalva är analytisk och detaljfixerad, medan höger är holistisk och spontan. Men också att lexikon, det vill säga ordförrådet, finns i höger medan grammatiken ligger till vänster. Det låter innebär att all språkbehandling är ett aktivt samarbete mellan hjärnhalvorna, som aktiverar båda sidors egenskaper.

Sen tänker jag att icke-verbaliserade tankar och känslor borde finnas till höger, och att själva verbaliserandet innebär att man kör dem genom vänstra hjärnhalvans grammatiska/analytiska schema. Förvisso måste vi ju också använda vårt lexikon för att sätta ord på saker, men ordförrådet i sig hjälper ju inte, om vi inte kan binda samman språket.

Mycket spännande för en språknörd att fundera på…)