Etikett: recept

Idag får det bli lite improviserad matblogg – inspirationen är låg och tiden tryter.

En gång i höstas fick jag för mig att göra caesarsallad hemma. Jag kände mig lat och köpte färdig caesardressing på flaska, samt två små romansallat-huvuden – parmesan har vi ju liksom alltid hemma i det här huset. Resultatet blev helt okej, och jag prisade den färdiga caesardressingen.

Nästa dag skulle jag göra om bedriften, med det andra av romansallat-huvudena – bara för att finna det ha ruttnat i kylskåpet. Kändes väldigt fräscht med tanke på att jag glufsat i mig hens brorsa (om nu grönsaker har syskon, men ändå) dagen före – och dessutom hade jag ju inga fler hemma.

Till kylskåpet och rota – fanns det ingen annan slags sallad jag kunde göra caesar på…? Jag fann – ett broccolihuvud.

Ni vet att rå broccoli är skitgott, va? Säg inte att ni missat denna kulinariska höjdpunkt i tillvaron – det räcker så väl att jag hade missat det i över 39 år, och upptäckte först i höstas att man inte behöver koka bort vitaminerna för att broccolin ska bli ätlig – tvärtom.

Så, sagt och gjort – jag hackade ner min broccoli i en salladsskål och vräkte riven parmesan och salladssås över… och jag har aldrig ens sett åt romansalladen sedan dess. Broccolicaesar är lätt det godaste jag vet – jag kan äta det som ensamrätt, fast oftast har vi det som ett tillbehör till kött, fisk eller vadsomhelst.

Och som sagt – jag använder caesardressing på flaska, eftersom den jag testade visade sig vara helt okej och är lätt att ha hemma, men det går säkert lika bra med hemgjord…!

Det är ännu ingen som frågat hur det går med mitt nyårslöfte – jag lovade ju (i ett svagt ögonblick) att lära mig laga mat i år…

Och mja, alltså – sådär våldsamt mycket energi har jag väl inte lagt på projektet, jag tänker mig mer en skynda-långsamt-process, sådär. Och ärligt talat – varje nytt recept som letar sig in i hjärnbarken såsom varande ätligt och rimligen lättlagat är ju faktiskt en slags seger i sig. 1-0 till mig, yay!

Och hittills har det blivit ett par recept som jag hunnit testa och bestämma mig för att det här kan vi göra fler gånger. Köttfärslimpa var ett sådant recept (barnen höll dock inte riktigt med mig om den, men å andra sidan – när det gäller mat och näringslära är barnen och jag sällan överens om något), fisken på bilden ett annat, som jag dessutom tänker dela med mig av.

Det här är ett LCHF-recept, och även om jag egentligen inte är överdrivet förtjust i gräddränkt mat, var det här faktiskt riktigt gott – som bjudmat eller så. Vill man tänka på kolhydraterna serverar man broccoli till, och får en liten färgklick på köpet – någon liten krispig paprikastrimla eller så livar också upp.

(Dessa små detaljer saknade jag vid fototillfället, ifall någon undrar över den bleka och hårdbeskurna bilden…)

Fisk- och skaldjursgratäng

300 gram lax, 400 gram vit fisk*
ett par nävar (!) skalade räkor, gissningsvis 200 gram
3 dl grädde
1 paket Philadelphiaost
3 msk dijonsenap
finklippt dill
salt och peppar

Skär fisken i små bitar, ca 2×2 cm, och lägg i en smord ugnsform. Strö över räkor och krydda med dill, salt och peppar. Koka ihop grädde, philadelphia och dijon till en krämig sås. Häll såsen över fisken och ställ in i ugnen. Grädda 30 minuter i 200°, tills fisken är genomstekt.

Hade det nu varit någon ordning på mina vinkunskaper hade jag kanske kunnat föreslå ett gott vitt vin att dricka till, väl kylt. Men när det gäller vita viner gör jag nog bäst i att vara tyst…!

*) Och vad gäller mängder och proportioner av fisk gör man givetvis som man vill, beroende på tycke och smak och antal gäster. Såhär stod det i receptet jag hade, men när jag skulle laga rätten hade den vita fisken råkat gå åt till något annat, och jag fick göra gratäng på enbart lax och räkor… Gick bra det också – kanske bidrog till känslan av lyxig bjudmat, förstås!

Även om det då och då ser ut som om Himmel & Ord är på väg att urarta till bokblogg, är det nog tämligen osannolikt att den ska förvandlas till matblogg inom överskådlig framtid. Eller någonsin.

Men – för den händelse att det finns någon mer stackare därute som har större erfarenhet av att misslyckas med Boeuf Bourguignon än av att faktiskt få den att uppvisa rimlig aptitlighet, ska jag dela med mig av receptet som gjorde att jag för första gången i världshistorien idag kan servera en fullt ätlig, gränsande till sensationellt mumsig faktiskt, burgundisk köttgryta.

Det enda jag gjorde som inte stod i receptet – förutom att jag inte hade någon palsternacka att lägga i – var att jag bara lät grytan koka under lock den första timmen. Sen tog jag bort locket resten av koktiden.

Och vem Sven är har jag förstås ingen aning om – men jag är honom tack skyldig för en god middag!