Idag får det bli lite improviserad matblogg – inspirationen är låg och tiden tryter.
En gång i höstas fick jag för mig att göra caesarsallad hemma. Jag kände mig lat och köpte färdig caesardressing på flaska, samt två små romansallat-huvuden – parmesan har vi ju liksom alltid hemma i det här huset. Resultatet blev helt okej, och jag prisade den färdiga caesardressingen.
Nästa dag skulle jag göra om bedriften, med det andra av romansallat-huvudena – bara för att finna det ha ruttnat i kylskåpet. Kändes väldigt fräscht med tanke på att jag glufsat i mig hens brorsa (om nu grönsaker har syskon, men ändå) dagen före – och dessutom hade jag ju inga fler hemma.
Till kylskåpet och rota – fanns det ingen annan slags sallad jag kunde göra caesar på…? Jag fann – ett broccolihuvud.
Ni vet att rå broccoli är skitgott, va? Säg inte att ni missat denna kulinariska höjdpunkt i tillvaron – det räcker så väl att jag hade missat det i över 39 år, och upptäckte först i höstas att man inte behöver koka bort vitaminerna för att broccolin ska bli ätlig – tvärtom.
Så, sagt och gjort – jag hackade ner min broccoli i en salladsskål och vräkte riven parmesan och salladssås över… och jag har aldrig ens sett åt romansalladen sedan dess. Broccolicaesar är lätt det godaste jag vet – jag kan äta det som ensamrätt, fast oftast har vi det som ett tillbehör till kött, fisk eller vadsomhelst.
Och som sagt – jag använder caesardressing på flaska, eftersom den jag testade visade sig vara helt okej och är lätt att ha hemma, men det går säkert lika bra med hemgjord…!
