by Jenny -

Ett år som en måndagsmorgon

”Fylla 40 är det bästa jag gjort” har jag sagt, och tänkt, flera gånger under det senaste året – det är möjligtvis en liten smula överdrivet, i synnerhet med tanke på vilken passiv grej fylla 40 nu faktiskt är. Det är ju inte som att man faktiskt gör nåt konstruktivt för att man råkar ticka över 39 år och 364 dagar.

Egentligen råkade väl siffran mest sammanfalla med diverse andra processer som gick i någon form av mål ungefär då. (Om man nu någonsin kan veta riktigt när sådana processer går i mål, eller blir ”klara”. Herregud, vet man ens vad ”klar” är, innan man liksom kan se på det i backspegeln?)

Jag tror att det är den känslan jag förknippar med 40 – att bli klar. Upplevlad.

(Mina barn spelar (givetvis) alla spel de kommer över på iPad, och nu har de övertygat mig att prova ett av dem: Clash of Clans. Det går i princip ut på att man har en by där man utvinner guld och ”elixir”, och så kommer andra byar och försöker sno ens tillgångar och ha sönder ens grejer, så det gäller att belägra sig väl och ha stora vapen. Rent praktiskt går det till så att man köper saker för guldet och elixiret, och sen får man ”uppdatera” till nivå si och så. När grejerna är uppdaterade är de givetvis bättre, starkare och coolare än någonsin. Upplevlade.)

Fast nu kommer 41 och känns liksom inte alls sådär tjusig och cool som 40. Jag sa till en vän att ”41 känns som en måndagsmorgon”. 40 var mer fredagskväll (så som fredagskvällar var när man var 20, ska tilläggas. Inte en sån fredagskväll som tillbringas sovande framför teven, som numera).

Det känns lite… beige.

Jag menar – vad ska man hitta på nu för att liva upp tillvaron? Inte så sugen på att spola fast-forward till 50 för att få en snygg siffra i protokollet. Dessutom känns 50 mera… söndag, tror jag.

Nej, jag får väl göra det bästa av min måndagsmorgon, helt enkelt.

Jag kommer osökt att tänka på filmen Dave med Kevin Kline, som hurtfriskt hojtar ”It’s Monday! Everybody works on Monday!”flera gånger i filmen. (Han arbetar inledningsvis som en slags rekryterare. Sen blir han president. Och sen… äh, se filmen, den är faktiskt rätt bra.)

Och nästa gång jag fyller år, då fyller jag ju faktiskt 42. Då kommer allt att klarna!

20140425-222621.jpg

 (Waterlogue-selfie av en 40+are.)

by Jenny -

Om olika saker som flyger

Vakna såhär dags är: Jag och fåglarna i träden utanför.

Jag tänker att jag skulle vilja ha en ornitologisk version av appen Shazam, ni vet den som lyssnar in musik man hör och kan tala om vad det är för låt? Jag har ingen aning om vilka mina vakenbuddies är, fast de fyller luften och rummet så gott de kan. Vore roligt att åtminstone ha namn på sitt sällskap.

En god, om än avlägsen, vän konstaterade att det nu är 25 år sedan vi lärde känna varann. Halva hans liv, än mer än så om man räknar på mina årsringar. Visst, via Facebook har jag väl kontakt med folk jag lärde känna i 7-årsåldern, men det är inte riktigt samma sak. Den här vännen och jag har alltid haft en halv värld emellan oss, redan på den tiden då internet var något Hollywood producerade futuristiska skräckscenarier (tänk Wargames, även om den nu råkar vara ännu lite äldre) om men i övrigt inte hade någon som helst inverkan på människors liv.

På den tiden det var lite mer sport att hålla kontakten.

Över denna halva värld har brev skickats, böcker, presenter, foton… Adresser har kommit bort och på omständliga vägar återfunnits. (En gång med hjälp av dåvarande Televerkets utlandsnummerupplysning, som lyckades – fråga mig inte hur – leta fram ett nummer till min väns syster, som jag kunde ringa och be om en postadress.) (Vilket för övrigt innebär att jag talat med hans syster i telefon, men aldrig med honom själv. Vi håller oss fortfarande till skriftlig kommunikation.)

Sista gången adresserna kom på villovägar återfann vi varann på Facebook, vår tids nummerupplysning – och kanske det främsta skälet att vara med där; för att kunna bli funnen. Jag är lätthittad, med en tämligen unik namnkombination. (Vilket givetvis är lite på gott och ont, som allt annat.)

25 år… Time flies, som någon sa.

by Jenny -

Skuggan av den tid som gått

Egentligen är det inte vid Det Magiska Tolvslaget mellan det gamla året och det nya, medan champagnen flödar och fyrverkerierna sänder färgglada krevader över natthimlen, som jag betänker tiden och dess obevekliga framfart. Det gör jag nu. Nu – en kvart eller så senare, när jag tittar i almanackan och konstaterar att det gått en månad sedan vi stod där och frös och smällde raketer. En månad. En tolftedel av det där nya året då vi skulle göra och förändra så mycket.

Och nu har en tolftedel av det redan gått. Det är lika otäckt att upptäcka varje år.

Och visst, det är fortfarande elva tolftedelar kvar av 2014, men… ändå. Det är en rätt betydande del av ett år, som passerat förbi medan vi… Ja, vad gjorde vi egentligen? Vad gjorde jag? Jag vet uppriktigt sagt inte. Min januari 2014 försvann i en oreda av jullov, deadlines, vab-dagar och sverigeresor. Och som underliggande tema, den där känslan av att allihop mest av allt är en axelryckning.

Jo, förresten – om någon ser en vilsekommen sug springa förbi, kan ni väl säga till? Jag tycks ha tappat bort min.

Jag antar att det var den som tog min januari med sig, när den kom bort? Det stressar mig, att den inte är här. Sugen. Geisten, energin, kreativiteten. Utan den… Vad blir kvar? En maskin? En pinne i en skit som ser tiden rusa förbi?

Äsch, jag vet inte. Det går för fort bara. Och jag hänger inte med.

by Jenny -

7 år som gick ”sscchhwooosssccchhh”…!

julibilder 086_blogg

För precis sju år sedan såg han ut som ovan.

Förrförra veckan som nedan.

_DSC3068_WEBB_

Det finns skillnader och det finns likheter, kan man konstatera.

Men fort gick det. Sscchhwwooosssccchhh sa det och här är vi nu. Från bebisen som åt och sov och hängde med på allt, alltid med samma breda, tandlösa leende, till sjuåringen som fortfarande mest är på gott humör, fast möjligen inte längre är riktigt lika okritisk till mammors påfund, och sannerligen har mål i mun att säga ifrån med.

Idag har han öppnat paket med böcker, actionfigurer och en stor plasthammare som lär dängas i våra huvuden framöver. Därefter har han frossat i Nutellasmörgås och chokladbollar till frukost och  just satt igång TV-spelet.

För idag är det han som bestämmer hur det ska vara. Fattas bara. Sju fyller man ju inte varje dag precis…!

 

by Jenny -

Kluvenhet

Det är kluvet, det där med att vara i Sverige. Å ena sidan hemma, å andra sidan hemlöst – rotlöst. Vi åker runt, lite som i den där Galenskaparna-låten om att husvagnssemestra, fast utan husvagn. Två dagar här, två dagar där, logistikplanering, luftmadrasser och vandrarhem.

Jag sitter på ett kafé, äter en svensk räkmacka (fast den smakar lyx och ego-dag, snarare än Sverige.) När jag tittar ut ser jag en polisbil. Den ser konstig ut. Den är svensk. Javisstja.

Vi parkerar bakom en bil, en BMW. Inget konstigt med det – men maken kommenterar: Titta, den är från Berlin! Javisstja. Tyska plåtar, det är ju det ovanliga här. Jag reagerar på de svenska – titta en svensk!

Bredvid mig på kaféet sitter ett par som talar ett eget språk, något av balkanspråken mixat med klingande, felfri småländska. 50/50. Ett eget språk, som sjunger, böljar, lever. En kluvenhet som fått vingar.

Undrar om min också kommer att få det. Någon gång?