Påsk á la Dexter Morgan

  

Tja, hemtrevligt är det ju inte direkt – åtminstone inte ännu. Förhoppningsvis ska det väl bli när det blir klart, men just nu är huset ett inferno av plastöverdrag, maskeringstejp och färghinkar överallt.

Oöppnade färghinkar. För trots hårt arbete med inolastningen kommer vi liksom ingen vart. Det är inte utan att man funderar på hur Dexter Morgan i TV-serien bär sig åt – han plastar ju in ett rum lite snabbt medan offret kvicknar till från sövningsmedlet han gett dem…? Just den tekniken hade man velat känns till just nu… 

 

Snyggt men inte vackert, som någon brukade säga.  

 

Men vem faan plastade in kaffet??

  

Maten är också en fest för gudar och finsmakare. Mikrade köttbullar (thank God för inbyggd mikro…!) och burkpotatissallad – sittande på färgburkar och en kvarglömd trädgårdsstol. 

Joru, det här blir en påsk att minnas – om än inte just för dess påskighet…!

Nu får väl nånting ändå ta och skärpa sig…?

Men allvarligt talat, Livet… (Eller ödet, slumpen, försynen eller vilket tusan det nu är som bestämmer grejer här i världen.) Nu får ni väl ändå ta och lugna ner er några hekto, va? Enough is enough, vad är det ni försöker säga mig egentligen? Har jag drabbats av dålig karma, eller vad är det?

De senaste veckorna har varit… en upplevelse. En studie i ren, högoddsad jäkla otur. Jag som inte varit sjuk på evigheter blev givetvis tokförkyld just före årets stora pysselresa till Kolbäck, kämpade mig ändå dit uppbjudande mina sista krafter, hade trevligt så gott jag orkade – och fick sedan 8 kg av mitt bagage stulet/borttappat ur mitt incheckade bagage på Arlanda på vägen hem.

Vet ni vad 8 kg pysselsaker kostar? Det vet snart jag, för flygbolaget – som bemött mig med allt annat än ödmjukhet inför säkerhetshaveriet i att 8 KILO grejer försvinner ur en stängd och incheckad väska – kräver att jag letar fram kvitto på varenda grej,  vilket hittills tagit minst motsvarande tre hela arbetsdagar i anspråk – och jag är långt ifrån färdig. (Jag hade med mig hela min stash med pyssel på resan, allt från verktyg till småsaker köpta online under 10 års tid… Jag måste alltså i princip koppla nästan 10 års mejlbekräftelser till utbetalningar från PayPal eller bankkonto. Hästarbete är bara förnamnet…)

Sen skulle jag till Sverige igen, seminarium och ny kursuppstart. Åka tåg – upp torsdag, hem lördag, med snabbvisiter hos både mor och far när jag ändå var uppe. Och så åt jag lax- och räkmackor på båten på vägen upp, och sen var den helgen förstörd. Drabbades av en hejdundrande matförgiftning, med påföljande vätskebrist och matthet därefter. Snabbt gick det, och lagom tills det var dags att åka hem mådde jag som vanligt igen. Men kurshelgen var ju bortom räddning…

Just nu längtar jag efter några veckor då allt är ”som vanligt”. Går på rutin, liksom. Ungar till skolan, kursjobb, kaffe, träning, middag och läggdags. Du vet – som vanligt. Det som hänt de senaste veckorna är ju bara skitsaker (i mer eller mindre bokstavlig mening) och inget som egentligen är mycket mer än irritationsmoment…

MEN KAN DET BARA LÄGGA AV NU, TACK??

Idag borde jag skriva om internationella kvinnodagen och feminismen som aldrig kommer att gå för långt eftersom det liksom inte riktigt ligger i dess natur, och blotta tanken på en feminism som gått för långt bara är ett uttryck för patriarkatets krampaktiga försök att behålla sin särställning. Men jag är ännu inte riktigt i tillräcklig form för att skriva mer seriöst än såhär, så det får vänta tills bättre tider. Tills jag fått styr på min karma eller vad tusan det nu är som spökar…

Höstlöv och höstlov

Löv2

Hösten är här. Grå. Obeveklig.
Ett memento mori i varje fallande löv
.

*

Men hösten är också vila, och nystart. Vi tjuvstartar barnens höstlov med att åka till Sverige redan i eftermiddag, och imorgon börjar min nya kurs. Arbetspsykologi, kris- och konflikthantering, samtalsmetodik. Jo jag tackar jag. Spännande saker. Sådana saker som fått mig att vilja läsa ledarskap överhuvudtaget, faktiskt.

Och så ska vi vara i Sverige. Bara en sån sak. Kameran följer med. Bildlusten är tillbaka, efterlängtad och välkommen. Småländska skogar, kanske lite skånsk kulturstad. Bara vara, men också tid att reflektera. Det är hösthalvlek – vad står det? Vem leder? Vad är min taktik för andra halvlek, för spurten fram till jul och nyår? Och för resten av serien…?

Jag följer upp, grupperar om och kommer igen.
Efter pausen. Stay tuned.

Tillbaka

Att återvända till sin studentstad, mer än 20 år äldre än den nervösa 19-åring som kom hit för att söka visdom, färdigheter och studiestöd nådens år 1992, det är… speciellt.

Eftersom jag är gift med en Växjöit har jag väl egentligen aldrig riktigt lämnat staden, vi kommer ju ändå hit med jämna mellanrum för att besöka sväronen. Men den här gången kommer jag själv – barnen är med, men avlevererade till en intet ont farfar som åtagit sig att underhålla de små terro… eh, jag menar ”gullungarna” idag – och i rollen som student igen.

Tro mig: Det är en helt annan grej.

Just nu sitter vi här båda två, i samma kropp, den nervösa 19-åringen och den (något) tryggare 41-åringen. Tiden mellan då och nu är en illusion, livet en vindpust. Och ändå inte. Jag är hon, hon är jag. Vi är båda verkliga, tiden mellan oss är det inte. Paradoxen blir påtaglig när jag sitter med en kaffekopp och ser ut över en parkeringsplats där jag idag ställt min bil, för 22 år sedan min cykel.

Och när jag tänker på kursintroduktionen i eftermiddag, pirrar det till i oss båda.

Berg- och dalbanedag

Jag sitter med bävan och blänger på regnet utanför – det har hållit i sig hela dagen, men yr.no menar att det ska bli en lucka nu ikväll, ungefär cirka lagom till min så hett efterlängtade fotorunda nere i hamnområdet. Det ser mörkt ut, men än är den inte bortregnad. Hoppet är det sista som lämnar människan…

skriet_munch_4510

För övrigt går det bra visset med uppsatsskrivandet. Idag har varit en sån dag då man skriver ett stycke, skriker ut sin frustration över den patetiska floskelsörjan man åstadkommit, deletar alltihop, rycker åt sig närmsta kursbok, läser nåt som verkar smart, skriver ett stycke – och upprepar från frustrationsskriet. Ad nauseam, som en väninna brukar säga.

Hade det inte varit för att förmiddagens presentationsuppgift gick så förbannat bra, skulle jag ha varit redo att bryta ihop just nu. Men förmiddagen var en rejäl revansch, av det slag som man kan leva på ett slag – en smocka åt ett komplex jag gått med i sisådär 20 år eller så.

För tjugo år sedan… Nej 22 förresten, för det var ett av de första kursmomenten på högskolan – jag var 19 och hade just flyttat från Eslövstrakten till Kronobergsskogarnas metropol, Växjö, för att skolas i de högre vetenskaperna. Bland annat muntlig framställning. Inför videokamera. Det är fortfarande, allt inräknat – barnafödande, visdomständer, you name it – det jävligaste jag har gjort i mitt liv. Jag har ingen aning om vad jag pratade om, eller om det gick bra i någon mening. Men jag minns chocken efteråt. När man var tvungen att titta på eländet och få kritik.

Jag var som sagt 19 år, en tämligen illgrön och osäker 19-åring. Jag är säker på att folk sa snälla saker och att jag inte gjort  katastrofalt dåligt ifrån mig. Men det enda jag minns och har ältat sedan dess är min röst – och den satans dialekten. Jag hade aldrig hört den förut.

(Nej, ni som känner mig idag har ingen aning. Ni måste bege er till någon av de mellanskånska bonnhålorna och ställa er mitt i en folkmassa med vidöppna öron för att förstå. Så talade jag också på den tiden. Det hade funkat fint i 19 år, men nyss instigen i den akademiska världen var kulturkrocken ett (ljudligt) faktum.)

Och jag har inte utsatt mig för att behöva höra eländet sedan dess. Förrän idag – då jag var tvungen. Jag skulle presentera en undersökning jag jobbat med under våren, enskilt inför läraren och under inspelning. Nu är det givetvis inte samma sak att göra en sån grej vid 41 som det var vid 19. Men när läraren lämnade feedback direkt efteråt, och för det första använde ordet ”fantastisk” minst i minst fem olika sammanhang, och för det andra inledde med: ”otroligt behaglig att lyssna på”, ”levande röst/intonation”, ”fantastisk nivå av talspråk” och så vidare… Då känner jag faktiskt att jag kan leva med att resten av #uppsatskoma-dagen gick åt pepparn.

(Och att fotorundan regnade bort, för nu blev det bestämt så också. Fast det svider mer än uppsatsfrustrationen, måste jag erkänna. Hade behövt en sådan batteriuppladdning just nu.)

***

Normalt ägnar jag mig inte åt fullt så här skamlöst skrytande, vare sig här eller på andra ställen. Men just det här var faktiskt ganska stort för mig. Jag kan göra presentationer, så mycket har jag förstått förut. Jag kör ad hoc om grejer jag kan och improviserar när det kniper och det brukar funka fint. Men det där med rösten och dialekten har ändå förföljt mig sen den där gången i Växjö, när jag var 19 och hörde mig själv ordentligt för första gången.