Egentligen är det inte vid Det Magiska Tolvslaget mellan det gamla året och det nya, medan champagnen flödar och fyrverkerierna sänder färgglada krevader över natthimlen, som jag betänker tiden och dess obevekliga framfart. Det gör jag nu. Nu – en kvart eller så senare, när jag tittar i almanackan och konstaterar att det gått en månad sedan vi stod där och frös och smällde raketer. En månad. En tolftedel av det där nya året då vi skulle göra och förändra så mycket.

Och nu har en tolftedel av det redan gått. Det är lika otäckt att upptäcka varje år.

Och visst, det är fortfarande elva tolftedelar kvar av 2014, men… ändå. Det är en rätt betydande del av ett år, som passerat förbi medan vi… Ja, vad gjorde vi egentligen? Vad gjorde jag? Jag vet uppriktigt sagt inte. Min januari 2014 försvann i en oreda av jullov, deadlines, vab-dagar och sverigeresor. Och som underliggande tema, den där känslan av att allihop mest av allt är en axelryckning.

Jo, förresten – om någon ser en vilsekommen sug springa förbi, kan ni väl säga till? Jag tycks ha tappat bort min.

Jag antar att det var den som tog min januari med sig, när den kom bort? Det stressar mig, att den inte är här. Sugen. Geisten, energin, kreativiteten. Utan den… Vad blir kvar? En maskin? En pinne i en skit som ser tiden rusa förbi?

Äsch, jag vet inte. Det går för fort bara. Och jag hänger inte med.