Skuggan av den tid som gått

Egentligen är det inte vid Det Magiska Tolvslaget mellan det gamla året och det nya, medan champagnen flödar och fyrverkerierna sänder färgglada krevader över natthimlen, som jag betänker tiden och dess obevekliga framfart. Det gör jag nu. Nu – en kvart eller så senare, när jag tittar i almanackan och konstaterar att det gått en månad sedan vi stod där och frös och smällde raketer. En månad. En tolftedel av det där nya året då vi skulle göra och förändra så mycket.

Och nu har en tolftedel av det redan gått. Det är lika otäckt att upptäcka varje år.

Och visst, det är fortfarande elva tolftedelar kvar av 2014, men… ändå. Det är en rätt betydande del av ett år, som passerat förbi medan vi… Ja, vad gjorde vi egentligen? Vad gjorde jag? Jag vet uppriktigt sagt inte. Min januari 2014 försvann i en oreda av jullov, deadlines, vab-dagar och sverigeresor. Och som underliggande tema, den där känslan av att allihop mest av allt är en axelryckning.

Jo, förresten – om någon ser en vilsekommen sug springa förbi, kan ni väl säga till? Jag tycks ha tappat bort min.

Jag antar att det var den som tog min januari med sig, när den kom bort? Det stressar mig, att den inte är här. Sugen. Geisten, energin, kreativiteten. Utan den… Vad blir kvar? En maskin? En pinne i en skit som ser tiden rusa förbi?

Äsch, jag vet inte. Det går för fort bara. Och jag hänger inte med.

7 comments
  1. Jag ÄLSKAR ditt sätt att skriva, och roas en aning av hur vi båda funderar på så likartade saker (vid tillfälle).
    Hoppas att du har det gott, och att sugen återkommer inom kort. Helst utvilad och med fulladdat batteri!

    1. Tack Zarah! Egentligen HAR jag det rätt gott, men ibland känns det sådär ändå. Osuget fast sugigt, liksom. Det går över. Det brukar det göra…!

  2. Och du är bara 40 ändå! 😉 Ungefär samma känslor och funderingar låder ofta vid mina dagar också. Jag skulle vilja få ut mer av livet, åstadkomma mer – kanske uppleva mer.
    Men vad då i så fall? Jag har väl haft ganska stor frihet att göra vad jag vill, trots att dagarna varit fulla av göranden och plikter. Tiden GÅR fort när man har fullt upp! Det är ett faktum. Men när jag haft mer sammanhängande tid för mig själv, har jag ändå inte utnyttjat den. Om det beror på en samtidigt tappad sug vet jag inte, men jag tror, om jag ska vara ärlig, att de flesta av mina ”om jag hade total frihet, då… -tankar” bara är chimärer. Vad jag märkt är att det eventuellt åstadkommer, gör jag när jag gör det, och ”uppleva” kan jag göra precis när som helst, om jag bara bestämmer mig för det. Det behöver inte vara så stora saker, för att dopaminet ska börja avsöndras. Egentligen.
    Och ”sugen” som tappats – man brukar faktiskt på nya efterhand. Utan extra kostnad. Det kan ibland vara någon liten leveranstid förstås. Du är varken en maskin eller en ”pinne i en skit”! Det kan jag intyga. Du är min dotter (med man, två barn, hem och studier! Bland annat.) .

    1. Precis, bara 40. Fast det är väl något som händer vid 40-strecket – att den här sortens tankar blir mer påträngande än förut? För mig har det varit så i alla fall.

      Jaja, det går väl över, det här med. Det brukar det göra. 🙂

  3. Åh, vad jag känner igen mig i det där. Om man ändå kunde stoppa tiden, landa lite i planerna och få lite mer överblick. En hel månad har gått och stressen börjar pocka på. :-/

    1. Joru, det hade varit fint det. Landa. Rada upp saker lite snyggt och prydligt så att man SEN kunde köra på. Icke.

      (I mitt fall handlar det också om brist på solsken och ljus – kommer bara vårskrället nån gång, eller bara några ljusa vackra dagar, så vet jag att saker kommer se helt annorlunda ut. Man har ju varit med någon gånger vid det här laget…!)

    2. (Och det är tur att vi har bilder vid våra kommentarer, så att vi inte blandar ihop oss…!)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *