by Jenny -

The New Social: Rörd (inte skakad) av en utställning

Efter att ha varit uppe i gryningen, dukat gofrukost och firat 11-åring (och eftersom det är förstföddingen som fyller år idag känner jag någonstans att jag också fyller lite år idag – elva år som förälder. Så hurra och grattis, även till mig!) – för att sedan helt raskt åka och sätta barnen med skolkamrater och lärare på en buss för den årliga (och i år sista…) skolresan, fick jag för mig att vara lite kulturell – och begav mig till Deichtorhallen och Haus der Fotografie.

Jag åkte dit lite på vinst och förlust – jag hade egentligen bara kollat att det gick någon utställning där just nu, men inte så noga vad det var för någon utställning. Men var en bra chansning.

FotoUtst

Utställningen The New Social är en samlingsutställning med tolv unga fotografer från åtta länder. Temat ”the new social”, handlar om det nya samtidssamhället, om tiden och kulturen vi lever i, post det postindustriella, post-alla-illusioner.

Jag tänker ofta att tiden vi lever i är en tid då inget är som det en gång var, och definitivt inte som vi en gång fick lära oss att det skulle vara. En tid då vi alla är barfotabarn i världen, och på papperslappen vi tappat bort stod det något om ”ideal” eller om det möjligen var värderingar, mänsklighet – något sådant fluff, men mer minns vi inte och lappen är ohjälpligt borta.

Utställningen rymde tolv sinsemellan mycket olika fotografiska röster, men tillsammans utgjorde de en finstämd kör – inte alltid i harmoni, utan snarare i skorrande, oroande dysharmonier – men det var vackert, och det kom åtminstone mig obarmhärtigt nära.

Tyska Paula Winklers utställda, objektifierade köttstycken till män, poserande som romerska gudar mot magasinsbjärt färgade draperier – estetiken, eller bildspråket, är så självklart bekant, men i hennes tolkning ändå helt ställd över ända. Effektfullt och tankeväckande.

Stephanie Steinkopfs bilder av människorna som bor och lever i parker och gränder kring Berlins Hauptbahnhof liknar familjebilder, förutom mörkret – både bokstavligt och bildligt – i bilderna. Närheten i bilderna är både behaglig och påträngande, omöjlig att värja sig från.

Och verkligen inte minst – för mig personligen allra starkast berörande – norske Espen Rasmussens bilder av sociala avvikare, original, i en landsort utanför Oslo. Gubbar på marginalen, udda figurer, livsval och berättelser.

Senast jag var hemma hos min pappa, kom vi att prata om dessa ”gubbar” – kanske är de oftast män, fast jag antar att det finns kvinnor också. Vi pratade om en ort där det fanns ett helt litet kollektiv av män som sluntit genom alla normer och sociala system, och som inte hittade tillbaka – kanske inte önskade sig tillbaka heller, eller mindes vad ”tillbaka” var, eller vad det ska vara bra för.

Rasmussens bilder var så ömsinta och frånvaron av dömande så påtaglig att jag var tvungen att sätta mig ner och låta ett par tårar falla. Inte så mycket av sorg – även om det är sorgliga berättelser också – utan av bara ren rörelse. Men visst, ja. Av sorg också. Över vår tid, och över allt vi förlorat – inte bara gubbarna, utan vi allihop.

Jag skrev häromdagen (i en text ämnad för bloggen, men som jag ännu inte bestämt mig för om jag vill publicera eller inte) att ”alla förlorar när en faller”, och det tror jag på.

Vi är så snara att döma, och vi dömer så hårt. ”Du är människa, men inte han, och inte hon.” De starkaste bestämmer, och vi följer normerna. Men vi förlorar alla på exkluderande normer, på att döma hårt, inrätta snörräta led och snäva normer – vare sig vi själva hamnar innanför eller utanför. Alla förlorar när en faller.

I vanlig ordning när jag går på utställning som berör var jag så uppfylld av alla känslor när jag gick därifrån, att jag glömde att titta efter utställningskatalogen. Nu efteråt ångrar jag det. Kanske mer för samtidsberättelsen i bilderna än för den fotografiska konsten i sig. Kanske måste jag gå tillbaka och köpa den en annan dag, trots allt.

***

Inte för att jag har många läsare i Hamburg (i synnerhet svensktalande…!) – men om du till äventyrs är här den här veckan och har en timme till övers för konst och samtid, rekommenderar jag varmt utställningen ”The New Social”. På Deichtorhallen/Haus der Fotografie, till och med söndag.

by Jenny -

Hobbynördens våta dröm

(För eventuellt nytillkomna läsare vill jag särskilt påpeka att när jag säger ”nörd” så säger jag det med den djupaste kärlek och beundran, ingenting annat!)

Häromdagen var storpojken och jag på Miniatur Wunderland. Jag hade hört talas om det hemifrån, och när fotonördkompisen och jag vandrade runt i HafenCity i förra veckan passerade vi det, så jag så att säga hade fått det på den interna GPS:en. (Ha, som om jag hade någon…) Det fick bli utflyktsmål för första sommarlovsdagen!

Wunderlandets webbplats ser lite lagom postmodernistiskt industriell ut, så jag hade nog tänkt mig en mer mässhallsliknande lokal med inglasade miniatyrstäder. Istället låg hela härligheten inrymt på de översta tre planen av ett av de gamla lagerhusen i Speicherstadtkvarteren vid hamnen.

(Norstedts ord ger ingen ledtråd till vad Speicherstadt egentligen betyder, men det är världens största lagerhusområde – byggt under rätt intressanta förhållanden i slutet av förrförra seklet, men den lilla historielektionen får vi spara till en annan gång!)

Och det som fick bli rubriken för det här inlägget var faktiskt det första som slog mig när vi kom in. ”Det här är en hobbynörds våta dröm…!” Och mycket riktigt fanns det – utöver storsonen och jag, samt en drös tyska skolklasser som inte gjorde någon hemlighet av att de hellre suttit ute i solen någonstans och… ”hängt” (vad nu det heter på tyska…?) – ett ansenligt antal manliga besökare i övre medelålder, gränsande till pensionsålder, med oförfalskat lyckliga ansiktsuttryck.

Jag förstod dem. Utställningen var absolut hänförande – även för mig som inte skulle ha tålamod att få ihop så mycket som en gavel till något av de myriader av hus som tillsammans bildade miniatyrstäder och -landskap.

Det fanns ett fönster där man kunde se yrkesnördarna… eller ja, vad man nu kallar de lyckliga dårfinkar som har till jobb att bygga upp de här makalösa landskapen. Tyvärr fick jag ingen bra bild på dem, de stod bara och fikade när vi gick förbi – och med en sexåring i sällskapet får man inga andra chanser…! Men jag tänkte mycket på dem under vår promenad genom våningsplanen och landskapen. Vilken detaljrikedom – och ändå är varje ”del-landskap” så stort!

Det fanns ett tomt rum också, där de just påbörjat byggandet av nästa stora projekt: En stor flygplats. Jag skulle uppskatta utrymmet till ca 100 – 150 kvm – eller mer. Så… detaljerna i miniatyrlandskapen är små (varje cyklist i bilden ovan är ca 1,5 cm hög) – men helheterna är enorma!

Jag var osäker på om min sexåring var för liten för utställningen, men det var han inte. Nästa gång vågar jag nog ta med mig fyraåringen också, för det är riktigt häftigt att se. Det går tåg överallt – vissa av tågbanorna fortsätter ut ur landskapen, upp genom luften ovan besökarnas huvud! – och det händer saker i städerna. Eldsvådor och brandkårsutryckningar, byggarbeten och rockfestivaler.

Trafiken är den röda tråden – tågtrafik och biltrafik. Den här bilden tycker jag är så rolig, för jag skulle ha kunnat ta den vid något tillfälle då vi bilat söderöver. Jag har faktiskt försökt, inte minst för att jag har en sådan särskild kärlek för att åka bil på natten – men då sitter det ju alltid en jämrans färddator i vindrutan, och det är en allmänt skakig fotomiljö i bilen, så bilderna blir aldrig bra. Men nu har jag bilden – och det syns knappt att den är fejk! (Liiite fel perspektiv, men man får ju passa på när man kan…!)

Detaljrikedom, som sagt. Allt är inte dynamiskt och motorstyrt, men det som gör landskapen trovärdiga är att de är så rikt befolkade av människofigurer som är inbegripna i vad som ser ut som ett normalt dagligt liv. Det skulle gå att skriva romaner med utgångspunkt i varenda gubbe i vartenda landskap, inte en enda av dem ser ut som om den skulle ha kunnat stå var som helst, utan var och en är unikt skapad för just sin plats i landskapet. Det är nog det som kittlar min fascination allra mest, tror jag!

Jo, det fanns en skandinavisk sektion också – fast den lämnade en del övrigt att önska. Öresundsbron gick mellan Danmark och Norge, och Sverige gestaltades enbart av ett snöigt Kiruna med LKAB som galjonsfigur. Men ändå. Vi fanns med på ett hörn! Och jag fnissade gott åt den här norska sommarstugan – med helikopterplatta!