Det är ett bra tillfälle att besöka Fotografiska just nu – ovanligt bra, rent av. Ett sånt tillfälle som nästan får mig att förlåta alla gånger jag gått härifrån, muttrande om tröttsamt kändiskåta och kommersiella utställningar.
(Och ja, jag är en kräsen kulturkonsument.)
Men just idag klagar jag inte. Under min första timme i huset har jag sett två utställningar som båda berör och väcker känslor. Som det ska vara.
Jag brukar inte gå igång på den sortens bilder Kirsty Mitchell skapar, och det gör jag väl inte nu heller – men berättelsen bakom bilderna, och berättelsen bilderna berättar, antyder, rymmer… Den berör – och väcker nytt berättande, som berättelser gör.
Även utställningen STHLM forever är en berättelse – och står i bjärt kontrast till Mitchells strama överdåd, genom att vara unison och mångstämmig och brokig. Stockholm, från pilsnerfilm till en sorglig rekviem över Slussen. Varje bild är ett tidsdokument, men helheten är tidlös. Här är det just kakofonin av röster som gör upplevelsen mäktig.
Jag tror att det är just kontrasten mellan dessa båda utställningar som skapar det där ”ovanligt bra” tillfället att gå på Fotografiska. Berättarregistret, bredden – möjligheten att medskapa, göra min tolkning, skapa min upplevelse.
(De gånger jag varit kritisk till upplevelsen här är när jag inte tycker att bilderna lämnar något öppet för min tolkning; de är ”färdiga”, stängda och just därför – i mitt tycke – totalt ointressanta.)
Efter pausen vid stans bästa utsikt väntar Jonas Bendiksens The Last Testament, om 7 olika självutnämnda Messias – och den utställning jag själv hade högst förväntningar på när jag kom.
Sist – men inte minst…? – en feministisk och mediekritisk utställning med persikor i spetstrosor, som jag kanske inte har lika höga förväntningar på. Men den som lever får se. Förväntningar är generellt ingen vidare bra krydda för kulturupplevelser.
Berättelser en desto bättre.
