Dagens eftermiddagspass på det kulturella grönbetet bjöd på mera foto på Galleri Kontrast – porträttfotografier från diverse filminspelningar – och installationskonst på Bonniers Konsthall.
Mest intressant var ett par ”profeter” som kom och delade ut ett blad med reflektioner och sanningar om vad som kommer att hända de närmaste 24 timmarna. Dagens tema var optimism kontra pessimism, och jag parades ihop med en äldre kvinna som talade om att ”man måste ju vara optimist för annars deppar man ihop” och att ”man måste ju tro på de yngre, de är ju så engagerade”.
Själv stod jag och kände skam över min egen pessimism över tingens tillstånd i världen, och försökte lite halvlamt förklä den med en känsla av konflikt över frågan: ”Det blir svårare och svårare att vara optimist”.
Sen insåg jag – sociolog at heart som jag nu är – att optimismen är normativ i vår kultur. Vi är fostrade och socialiserade till optimism – medan motsatsen, pessimismen, är ”fult” och ”fel”. Därav mina inlärda skamkänslor. Analyze that…
Samtidigt – vad gör optimismen med oss? Får den oss att agera för att skapa ett bättre samhälle och en hållbar planet? Eller gör den oss blind, och får oss att helt enkelt hoppas på att nästa generation ska vara ”engagerad” nog att lösa problemen – som viskapat med vår ”det ordnar sig nog”-optimism…?
Ja, ja, jag provocerar. Ingenting är helt svart-vitt. Men det är väl just detta konsten ska göra – provocera? Se det som att grönbetesdagen har inspirerat.
”Inspirerad pessimism”.
