Jovars, framåt går det. Men hu så trögt det går. Så sent som igår var jag redo att lägga hela skiten på hyllan och börja knyppla istället. Vad som helst, bara inte detta tröstlösa texttröskande som just nu mest påminner om att vada i sirap. Jag är trött på min berättelse, trött på mina karaktärer, har skrivit de avsnitt jag hade tydliga scenarios av i huvudet, har skrivit inledning och större delen av slutet, har bara den där vedervärdiga transportsträckan i mitten kvar.
Samtidigt – det är just nu hela poängen med #nanowrimo sätts i spel. För NaNoWriMo handlar om att komma över sina trösklar, om att man faktiskt inte har tid att fastna i den kreativa sirapen, för om man gör det så kommer man rent krasst inte att hinna i mål. När jag började skriva gick det fort – 2000 ord på en timme, 8000 ord på en dag, inga problem. Just nu kämpar jag och pressar ur mig några stycken, det tar en evig tid – och sen tittar jag på ordräkningen och svär åt att ha lyckats få ur mig 260 ord. Det vore så lätt att ge upp just nu. Faktum är att det är i det här läget jag brukar ge upp. Och det är just därför jag ska fortsätta den här gången. För att en gång göra annorlunda.
Så – vad som än händer, hur uselt det än blir, och hur berättelsen än vägrar röra sig längs mina uttänkta röda trådar, så fäster jag mitt fokus vid siffrorna. 21.000 ord idag. 50.000 ord den sista november. Minst 1600 ord om dagen, helst 2500 – för att ha lite marginal. Hur segt det än känns.
(Ibland kan det förstås vara lite spännande och intressant när berättelser väljer egna vägar, fast just nu känns det som om den planerade rutten är den dynamiskt berättande, medan berättelsen vill välja tryggare stigar. Och det kan man ju fundera över om man vill – varför mitt omedvetna autoväljer de trygga, statiska och konfliktundvikande vägarna. Eller så skiter man i det, för att det faktiskt inte spelar någon roll.)
Just nu alltså: Läget under kontroll, jag ligger en liten bit under par, men det är marginellt och loppet är definitivt inte kört än.
It ain’t over til the fat lady sings, and I ain’t singin’.
